Häromdagen skrev Widar Andersson på ledarsidan att försäljningen av namnet på Himmelstalundshallen skulle kunna bli en valfråga. Nja, kanske inte den hetaste i så fall, men nog finns det en ideologisk laddning i ämnet. Nyheten om Vita Hästens önskan att få sälja namnet på den kommunägda Himmelstalundshallen förvånade inte bara den utpekade, men ovetande köparen Alltransport, utan också mig som kultur- och fritidspolitiker.
Debatt
Att klubbar lider av ständig brist på pengar och att det kan vara kärvt emellanåt förstår jag. Kultur- och fritidsnämndens budget har fått stå för mycket av kommunens sparkrav, vilket gjorde att föreningarna drabbades mycket tidigt i sparprocessen. Det är en utveckling som ingen politiker har önskat. Det är jag säker på. Däremot finns det olika tankar om prioritering. Jag skulle inte påstå att en förening behöver vara extra fräck när den vill sälja namnet på hallen som den hyr, snarare desperat.
Idén att sälja ut namn på offentliga institutioner är ett uttryck för det politiska klimat som rättfärdigar att en allt mindre andel av BNP går till den offentliga sektorn. Utvecklingen som vi skådat de senaste årtionden har inneburit ekonomisk tillväxt med en ständigt ökning av välstånd, fullare plånböcker hos privathushållen samtidigt som den offentliga sektorn har fått spara mera.
Det blir liksom en ond cirkel, mindre offentliga bidrag tvingar aktörer att söka sig till sponsorer. Fler sponsorer kan ge sken av att marknaden, i den offentliga sektorns ställe, kan finansiera kultur- och fritidslivet, vilket i sin tur ger stöd åt nedskärningar i kultur- och fritidssatsningar i den kommunala budgeten. Att publiksporter är de som skulle vara de stora vinnarna i en sådan finansiering är lätt att räkna ut, likaväl som det är lätt att räkna ut att dessa sporter är mansdominerade.
Snedfördelningen av resurser till idrott och fritid utifrån ett genusperspektiv är redan ett faktum och skulle öka om kultur- och fritidsverksamheternas finansiering i ännu större utsträckning lämnas till sponsorer.
Att sälja ut namnet kan verka harmlöst. Ändå ser jag det som ett fattigdomstecken för samhället. Jag vill inte ha ett samhälle där medborgarna vandrar mellan företagsnamn och där stadskartor och talspråket infiltreras av sponsorer. Det är lätt att förfasa sig över de gamla öststaternas fetisch för att politisera språkbruket.
Där döpte man gärna sina arenor efter stora kommunistgubbar. Att sälja ut namn på offentliga platser och byggnader till marknaden är motsvarigheten fast med kapitalistiska förtecken. Vad blir det härnäst?
Ska vi sälja namn på gator och torg, kanske namn på skolor och varför inte också rådhuset? Då kanske vi kan träffas på NT-biblioteket snart och gå och fika på Lundbergska torget. Parkerna i stan heter Billerudsparken och Agroetanolparken. Man kan vänja sig vid nästan allt.