Äras den som äras bör
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men bortsett från att de båda är skrivna i samma kommun (Sveriges Provence = Österlen-Simrishamn) så finns det ingen likhet mellan de här båda fallen.
Schyman har systematiskt bedragit svenska staten för att berika sig, samtidigt som munnen glappat om solidaritet.
Mankell får ett avdrag för en pensionsfond underkänt. Tidningen tycks vilja ge intryck av att det är suspekt att författaren har två bolag. Bolagen omsätter årligen 26 miljoner kronor. Också det beskrivs förstås som något misstänkt. Närmast sjukt.
Ärligt förtjänat
Det är inte alls konstigt, inte alls sjukt. Blanda inte samman såna som fifflar till sig pengar, med t ex författare som tjänar storkovan.
De har nämligen ärligt förtjänat sina inkomster.
Henning Mankell skriver en bok som ett antal tusen människor av egen fri vilja går till bokhandeln och köper för några hundra. Vem ska ha pengarna?
Visst; bokhandlaren ska ha några kronor, personen bakom omslaget, den som tryckte boken också, liksom förlaget.
Men den riktigt feta delen måste rimligen gå till författaren.
Att skriva böcker måste vara det mest ensamma jobb som finns. Det vanliga är förstås att boken inte säljer särskilt bra. De få författare som gör succé ska verkligen med gott samvete kamma hem nästan hela vinsten.
Henning och jeepen
För några år sedan jobbade jag ihop med Henning Mankell i några dagar, var producent för radioprogrammet "Sommar". Vi talade lite om det här med alla pengar han tjänar.
Mankell bor ju större delen av året i Moçambique. Han skulle alltså utan svårighet kunna skriva sig där. Och i praktiken slippa betala skatt alls.
- Men det skulle inte kännas bra, det är ju inte där jag tjänar mina pengar, sa Henning.
Så han betalar sina miljoner i skatt. Lite förundrad över de stora inkomsterna och konsekvenserna av framgången. Författare har ju vanligtvis inte, som idrottsstjärnorna, sponsorer, utan ska leva av själva bokförsäljningen.
Men Mankell berättade att när han skulle köpa en ny dyr bil, en monsterjeep, sa försäljaren:
- Du kan FÅ den. Om vi kan få använda det i vår marknadsföring.
Underligt, tyckte författaren, och nobbade erbjudandet.
Mitt budskap är inte att just Henning Mankell är en sådan hedersknyffel, det vet jag egentligen inget om.
Avund?
Det kan säkert vara svårt för en människa att hantera framgång. Men ibland tycks det svårare för omgivningen. Alltså: Se inte med avund på fria yrkesutövares stora inkomster!
Det här gäller, menar jag, även t ex män och kvinnor inom sport som i unga år tjänar vansinnigt mycket pengar. Jag missunnar alltså inte t ex Ingemar Stenmark och Pernilla Wiberg allt guld de dragit in. Det är heller inte konstigt att de bosatt sig i Monaco, med arbetsplatsen - Alperna - alldeles bakom husknuten. Det är klart att de vill slippa skatten också.
Författaren kan nog skriva böcker i hög ålder och fortsätta att ha miljoninkomster. För idrottsstjärnan tar det i allmänhet tvärstopp strax efter 30.
Då är det ju bra om det finns en slant kvar.
Skattelagstiftningen måste förstås ändå gälla för dem, precis som för alla oss andra. Men jag klandrar varken Wiberg eller Mankell.
De har faktiskt inte fifflat. Att få ett avdrag underkänt är något helt annat.
Visst är det konstigt med 20-åringar som tjänar X antal miljoner på sjunga en poplåt, åka skidor snabbt eller göra en bollkonst. Men återigen:
Om folk av egen fri vilja går till affären och köper den där skivan, eller
boken, betalar biljett till biografen, till arenan, abonnemanget till tv-kanalen, för att se just den där stjärnan göra sina piruetter - vem ska ha pengarna? Någon direktör i ett bolag?!
Björn Borgs replik
Det kanske är halsbrytande:
Men om man gör jämförelsen med en fabrik så är ju faktiskt sportstjärnan, filmstjärnan eller popidolen den som står på golvet. Den som gör själva jobbet.
Precis som på fabriken är det heller inte sällan just de som gör jobbet som blir blåsta av direktörerna. De unga stjärnorna får då titta i stjärnorna efter miljonerna.
Björn Borg går kanske inte till historien främst för sina snabbtänkta repliker. Men jag hörde honom en gång svara på en, anklagande, fråga från en journalist om just det här med alla pengar:
- Ja, men tänk på att jag är bäst i världen på det jag gör. Den som kan bevisa att han är världens bäste journalist, eller världens bäste vad-som-helst, tjänar säkert också bra, sa Björn
Tycker den satt som en rak back-hand passering. Om Folkbladet ökar upplagan, vilket vi gör, så kan inte jag säga:
- Se vad JAG har gjort!
Men den som skriver ett gäng succéromaner eller vinner Wimbledon fem gånger kan faktiskt säga precis så. Äras den som äras bör, helt enkelt. Det var bara det jag ville säga.
<a href=mailto:christer.sandberg@folkbladet.se><FONT COLOR="#0033CC">christer.sandberg@folkbladet.se</a></FONT>