Vad vill vi då? I den socialdemokratiska EU-parlamentsgruppen börjar vi få stöd för att sätta tak för produktionsstöden, avskaffa exportstöd och istället utveckla idén att EU betalar för de samhällsnyttiga tjänster jordbruket utför - för klimatet och miljön, för att hålla landskapet öppet, garantera hög kvalitet och livsmedelssäkerhet, sådant som marknadskrafterna inte klarar på egen hand.
Det blir inte lätt, för även EU-parlamentet domineras av konservativa krafter. Vi kommer inte att lyckas utan stöd från reformvänliga regeringar, som - förhoppningsvis - den svenska. Därför är det oroväckande att jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) verkar gömma sig och fly debatten.
Erlandsson startade tufft. I maj 2007 skrev han brev till hela EU och krävde att jordbrukspolitiken skulle präglas av "marknadsorientering, konsumentefterfrågan, avreglering och reducering av budgetutgifterna". Målet skulle vara en helt marknadsorienterad produktion utan stöd. Det slogs upp i alla medier som att Erlandsson "efterlyser oreglerat EU-jordbruk" och "vill slopa jordbruksstödet".
Nu har det snart gått tre år. Erlandsson har varit ordförande i EU:s jordbruksministerråd andra halvåret 2009, med stora möjligheter att påverka. Men när han nyligen för EU-parlamentet avrapporterade ordförandehalvåret nämndes överhuvudtaget ingen jordbruksreform i pressmeddelandet.
Under hela det svenska ordförandeskapet skrev Erlandsson en enda debattartikel värd att publicera på regeringens hemsida och höll ett enda tal - om närproducerat och Sverige som matland - där ett av de tyngsta inslagen var en uppmaning om att söka mera stöd. Inte ett ord om jordbruksreform.
Istället för att marknadsorientera har Erlandsson under ordförandehalvåret ökat mjölkstödet med 300 milj euro i EU:s budget, och skjutit till 200 milj extra svenska kronor för att "stimulera investeringar".
På EU-området är Erlandsson mest stolt över att han och hans tjänstemän har lagt ner "otaliga möten med kommissionen" på frågan om träd i svenska beteshagar, och att resultatet blev en höjning av gränsvärdet från 50 till 60 träd. Erlandsson beklagar att "vi inte kunde förmå" EU att ge "gårdsstöd även för betesmarker med fler än 60 träd".
Mest oroväckande är att han talar så lite om skälen för förändring: klimat- och handelspolitiken. I ovan nämnda tal lyckades Erlandsson med konststycket att varken nämna EUs jordbrukspolitik eller begreppet klimat.
Ska vi lyckas med en ambitiös reform är det dags att Erlandsson gör något mer än att resa runt på trevliga matresor och dela ut gastronomipriser, träder fram och tar upp sina begravda ambitioner från 2007.