Men det är inte så länge sedan som det inte var en självklarhet att ha en modern bostad. Vi minns hur det var att bära både ved, vatten och slask. Att gå upp på morgonen i en iskall lägenhet och försöka elda så att det gick att vistas där, att skrapa is från igenfrusna fönster.
En av oss minns med fasa hur det kändes att sätta på sej den där iskalla korsetten, som man skulle ha även om man var smal som en sticka.
Hon minns också den gången hon fann råttlort i stekpannan, bläää!. Inte var det så roligt att knata ut på gården till dasset, som delades av flera andra. Det var inte bara ljuva dofter där, kan vi berätta. Att för första gången vakna i en uppvärmd lägenhet med centralvärme och badrum med toalett och mängder av varmvatten kändes som en stor lyx.
I Hyresgästföreningens jubileumsbok ”Hälsobostäder åt alla” kan vi läsa att vid årsskiftet 1912-13 genomfördes i Norrköping en allmän bostadsräkning. Man räknade till 12 000 lägenheter varav 86 procent är på 2 rum och kök eller mindre.
Var tjugonde lägenhet består av enkelkök och en femtedel av järnspiselrum. Dessa lägenheter är i genomsnitt fjorton kvadratmeter stora och med låg takhöjd. Nästan alla delar avträde med andra familjer.
1937 var 68 procent av alla bostäder som fanns i Norrköping högst ett rum och kök och ända in på femtio- sextiotalet fanns det fortfarande järnspiselrum, som människor bodde i. Man kan ju tänka sig hur det var att sköta hygien och tvätt i sådana bostäder. Och nog kan vi ta och fundera på hur kort tid det är sedan det var en vanlig bostadsform.
Den som inte har sett Arbetets Museums utställning ”Smutsig tvätt och rena kläder” rekommenderas på det varmaste att göra det.
Visst är det härligt med en varm och skön bostad med rinnande varmt och kallt vatten. Men sedan kan vi ju inte låta bli att undra när vi tycker vi har fått nog. Måste alla nybyggda villor vara på 200 kvadratmeter? Är det alldeles nödvändigt med jaccucci?
Vad blir det härnäst? Nog bör vi vara medvetna om att jordens tillgångar är begränsade och att vi inte är ensamma ägare av detta klot. Om vi tycker vi själva är värda lyx så borde vi ju också tycka att alla andra är det också. Hur löser vi det lilla problemet?