Ägardemokrati - ett tveeggat svärd
De flesta borgerligt styrda kommuner vill sälja av sina hyreslägenheter.Utöver de problem som en sådan politik åstadkommer i sak, anar jag en återkomst för ett ideologiskt tänkande som legat i borgerlig träda i flera decennier.
Äga eller inte äga sin bostad, det är frågan. Allt fler kommuner vill nu sälja ut sina hyreslägenheter. Ett borgerligt tänkande som legat i träda i decennier träder nu fram.Foto: Hans Holmberg/Scanpix
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett mer utbrett ägande bland arbetare och lägre tjänstemän skulle kunna bromsa socialdemokratins expansion och måhända bilda underlag för en borgerlig regering. Vi vet hur det gick. Sossarna behöll makten till 1976. Efter sex tämligen bedrövliga, borgerliga regeringsår kom (s) tillbaka till makten. Högerpartiet bytte namn till moderaterna, men det hjälpte föga. Partiet förlorade sig i nyliberal systemskiftesagitation - ägardemokratin var ett dött begrepp.
Möjligen kan vi nu se en renässans för ägandet i det borgerliga tänket och i det politiska upplägget. Ägandet har definitivt både psykologisk och praktisk påverkan på oss människor.
Privat ägande går förstås alldeles utmärkt att kombinera med allmänt ansvarstagande för samhällets helheter. Men uppkommer konflikter mellan mitt privata och det offentliga, är det inte särskilt djärvt att tänka sig att människan instinktivt värnar sitt eget mer än det allmänna.
Desto fler lägenhetsägare, aktieägare, husägare, pensionsförsäkringsägare, F-skatteägare och lånägare, desto större jordmån för en konservativ och lätt privatiserande politik. Så lyder den klassiska, borgerliga doktrinen om Ägardemokrati som nu förmodligen har tagits till heders igen.
Doktrinen har moderniserats något sedan sist.
De nya moderaterna betonar nu för tiden också vikten av att äga sitt jobb. Har många ett eget jobb - tänker moderaterna - är det färre som tänker på arbetslöshet och a-kassa.
I sak är det givetvis bara positivt att allt fler människor kan försörja sig genom arbete och företagande. Vart människors tänkande far iväg när de får det bättre ställt, kan man aldrig så noga veta.
Moderaterna kan få rätt - då förlorar det allmänna mark till det privata. Men det kan också bli tvärtom. När det privata känns rimligt tryggt kan man bry sig mer om det allmänna och om de otrygga medmänniskorna.
Den politiska/psykologiska betydelsen av ett mer utbrett ägande är således långtifrån självklar.
Socialdemokratin har under decenniernas gång uppövat en god förmåga att samexistera såväl med en liberal marknadsekonomi som med lätt konservativa och bostadsrätts-ägande väljare.
(S) förknippas dessutom med det slags ekonomiska stabilitet som uppskattas av de allra flesta ägare och låntagare. Milt uttryckt har inte borgerliga regeringar samma goda renommé inom stabilitetspolitiken.
Ägardemokratin är därför ett tveeggat svärd för borgerligheten.