Sedan 2003 har Sverige en adoptionslagstiftning som möjliggör för samkönade par att prövas som adoptivföräldrar - men ändå trots att det gått åtta år är det försvinnande få som lyckats adoptera.
Lagstiftningens möjligheter fungerar inte i praktiken. Det är nu dags att se till att de lagar som riksdagen beslutat om också fungerar i verkligheten.
Det finns många samkönade par runt om i landet som längtar efter en möjlighet att skaffa barn. Att lagstiftningen tillåter det är positivt, men det räcker inte om inte de kvarvarande hindren röjs undan. Därför krävs en ordentlig översyn och diskussion om hur den lagstiftningen ska förverkligas.
Vilka är de kvarvarande praktiska hinder och attityder som både i det öppna och fördolda gör att samkönade par aldrig blir aktuella för adoption?
Myndigheter och organisationer som arbetar med adoptionsfrågor och barn har ett ansvar att vara med i den diskussionen.
Det håller inte i längden att bara skylla på att andra länder inte vill adoptera barn till samkönade par, särskilt inte vid inhemska adoptioner. Attityder kan förändras och det som idag är en negativ inställning kan förändras om man vill och vågar ta diskussionen och göra arbetet.
Det finns också möjligheter att fundera över hur vi agerar inom Sverige.
Den benägenhet som finns att fosterhemsplacera barn som far illa, gång efter gång - år efter år, istället för att överväga adoption som ett alternativ borde ifrågasättas mer. Det vore önskvärt att fler barn hamnar i livslånga och trygga relationer hos såväl heterosexuella som homosexuella par före skiftande familjehemsplaceringar.