Nytt landskap
Detta då kulturen ”blivit ett ideologiskt slagfält” där ”nationalism och populism riskerar att direkt kontrollera och styra kulturen”. (DN Debatt 15/12)
För bara några år sedan publicerades rapporten ”Juridifiering – om förskjutningen av makt från politik till juridik” som en reaktion på ambitionen att införliva barnkonventionen i svensk lag. På frågan om huruvida införlivandet kommer att innebära att barn till rumänska medborgare som tigger ska få gå i svensk skola, svarade det dåvarande statsrådet att det är upp till domstolarna att pröva. Svaret är ytterst illustrativt för hur politiken håller på att juridifieras.
Det är förståeligt att man åberopar juridikens skydd. Politiken har under årtionden respekterat att det offentliga ska hålla en armlängds avstånd från konsten och kulturens innehåll fastän denna har finansierats eller beställts av det allmänna. Att styra innehållet, innebär att man begränsar konstens uttrycksformer, och ska därför likställas med censur. Debattörerna har därför helt rätt i beskrivningen av situationen som allvarlig där exemplen tyvärr blivit allt fler. Trots detta måste man kunna ifrågasätta debattörernas lösning.
Folksuveräniteten i form av representativ demokrati ska innebära att folkvalda uppbär beslutsmakten och därmed utgör de som medborgarna kan utkräva ansvar från. Detta betyder att politiska sakområden inte ska överlämnas till myndigheter och domstolar. Detta främst för att det i en demokrati ska finnas politiska alternativ framför expertstyrning, men också för att domstolarna inte ska utsättas för uppenbart politiska frågeställningar. Formen för beslut ska därför utgå från folket. Den framväxande populismens svar kan inte vara att politiker ska avsäga sig uppdraget att neutralisera kulturpolitiken till domstolarnas bedömning.
Även demokratiska partier har olika syften med sin kulturpolitik. Vi socialdemokrater har alltid har använt kulturen som ett instrument i kampen mot den ojämlika struktureringen av samhället. Kulturen för oss har handlat om folkets bildning. Genom bildning kan underordningen utmanas eftersom bristen på densamma innebär att kritiken mot över- och underordningen i samhället kan bibehållas. Att nationalister och populister nu använder kulturens enorma genomslagskraft för att åstadkomma sin samhällsförändring, förvånar inte. Reaktionen på denna kan därför inte vara skydda kulturen genom grundlagsändringar, utan att uppmana demokratiska partier att så långt så möjligt rusta upp för kulturpolitiskt innehåll och debatt samt att genomföra ett handlag för i vilken grad den yttersta gränsen går.
Kulturlivets finansiering skyddas inte av en grundlagsändring. Finansieringen är oftast det som brister för kulturlivet, regionalt och kommunalt. 1990-talets kraftiga nedskärningar gjorde att lagstiftarna skrev in biblioteksväsendet som lagstadgad verksamhet för kommunerna. Nu åberopas lagstadgat skydd för kulturskolans verksamhet när just denna riskerar att urholkas på grund av den ekonomiska situation regionerna och kommunerna står inför. Kulturens finansiering måste därför bli en seriös angelägenhet och diskussion på nationell, regional och kommunal nivå. Inte minst eftersom den kulturpolitiska modellen bygger på alla tre parters handslag.
Jag vill avslutningsvis och oförbehållsamt understryka att det finns anledning att oroa sig för kulturpolitiken, så som vi känner den. Sedan år 1974 vilar vårt lands kulturpolitik, och därmed kulturyttringarna, på yttrandefriheten. Dansen, teatern, litteraturen, musiken och konsten ska fritt och oberoende få verka utan politisk instrumentalistering eller beroendeskap av ren kommersialism. Ett första initiativ för att stärka kulturlivets oberoende från instrumentalisering är den utredning som i vår tillsätts för att se över praxisen om en armlängds avstånd. Här näst måste finansieringen förstärkas vilket bygger på kulturpolitikens folkförankring. Så länge kulturen främst synonymiseras med nöjesindustri, framför bildning, demokrati och samhällsorientering, kommer politikområdet att vara tacksamt för besparingar.
Kan kulturen förstärka bildningen i samhället och bidra till den enskildes frigörelse, kommer även de som står för en exkluderingspolitik att känna sig utmanade. Om detta måste den kulturpolitiska debatten handla om.