Efter många samtal med republikaner över hela USA är slutsatsen glasklar. Majoriteten är inga MAGA-fanatiker utan sansade konservativa som motvilligt tolererar Trump för de avskyr Harris. Ironiskt nog gäller detta omvänt hos Demokraterna. Årets presidentval är därför mer än någonsin tidigare ett anti-val där den minst usla kandidaten vinner.
“Civila väljare”, de som saknar försörjning från, medlemskap i, är släkt med eller i beroendeställning till partiet eller kandidaten, avskyr Harris och Trump. I båda lägren är oviljan stark och irritationen hög även mot den egna kandidaten. Harris skulle inte bara bli första kvinnan i ämbetet utan även första presidenten utan en enda vunnen delegat i ett primärval. Det säger allt om hennes låga förankring i partiet.
Vägen till denna politiska final är redan känd. Något som däremot är mindre känt är hur Republikanernas politiska metamorfos uppstod. På 90-talet var de eftertänksamt rationella och konservativa demokratifantaster, med Amerikas bästa och vaksamhet mot Ryssland för ögonen. Idag är de xenofobiska diktaturkramare med befängda konspirationsteorier och institutionaliserad dumhet som ledstjärnor. Hur fan gick det till?
Allt började 1994 då den grälsjuke och sluge Newt Gingrich blev republikansk talman. Utöver en djupt konservativ agenda designad av tankesmedjan Heritage Foundation (skaparna av Project 2025, Trumps möjliga politik som president) införde han även en ny högervokabulär. Borta var den artighet som tidigare präglat tonen i Kongressen. Motståndare var nu "skurkar" och "fiender". Avvikande åsikter var "helgerån" och kompromiss var "förräderi".
Självklart sjönk samarbetsklimatet och de första stegen mot dagens politiska splittring var därmed tagna. Kulmen för denna politiska draksådd var Bill Clintons impeachment där rösterna i huvudsak följde partilinjerna.
Nästa stora steg på USA:s färd mot politisk natt var mellanårsvalet till Kongressen 2010. Högerradikala, som samlats under beteckningen Tea Party året efter Obamas segerval 2008, vann 63 nya platser i Representanthuset vilket gav en högermajoritet som blockerade Obama i allt. Landets politiska förlamning var därmed påbörjad, en dysfunktion som har peakat i våra dagar.
Tea Party saknade konkret politik bortom frän retorik och total obstruktion som älskades av hyperhögern på Fox News vars popularitet steg i takt med kaoset. Ledamöter som hade valts in i Kongressen 2010 ersattes av eller kompletterades vartefter med än värre politiska extremister.
Ironiskt nog var denna extrema högervridning inte i samklang med vanliga republikaner. Stöd för samkönade äktenskap, aborter, allmän sjukvård, föräldraledighet, vapenkontroll och Ukraina finns hos många sansade republikaner. Trumpismen tystar dem trots deras faktiska omfattning och den politiska mitten i debatten avfolkas till förmån för ytterkanten. Samma gäller hos Demokraterna.
Särskilt designade valkretsar säkrar dem för det egna partiet. Primärval blir därmed en trött inhemsk historia där det låga valdeltagandet gynnar politisk extremism. Den starka partilojaliteten gör att extremisterna väljs in vilket förstärker dissonansen mellan väljare och folkvalda. Kontrasten är extra tydlig hos Republikanerna då deras folkvaldas sekteristiska lojalitet till Trump har tagit sig löjeväckande proportioner. Men Demokraternas motsvarande blinda tro på woke och DEI har också krattat manegen för Trumps maktställning. Oavsett valresultat lär USA:s nästa president vara historiskt impopulär redan från dag ett.