Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Två japaner i Kolmården

Selma Lagerlöf förekommer i Rodi Ailerts krönika. Kanske kan den gamle Kolmårdsälgen Gråfjäll bli en kändis?

Selma Lagerlöf förekommer i Rodi Ailerts krönika. Kanske kan den gamle Kolmårdsälgen Gråfjäll bli en kändis?

Foto: Pressens Bild

Kolmårdskrönika2018-10-30 10:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I år fick vi ingen ny nobelpristagare i litteratur. Men varför inte uppmärksamma en annan? En kvinna, som skrivit om Norrköpings kommun! Närmare bestämt om Kolmården. Selma Lagerlöf har skrivit ”Karrs och Gråfjälls saga”. En fristående berättelse som ingår i ”Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige.

”Karrs och Gråfjälls saga” är på ett sätt en aktuell berättelse, genom att den har ett ekologiskt budskap med verklighetsbakgrund. Den handlar om Nunnefjärilens katastrofala utbredning i Kolmården för drygt hundra år sedan. Nunnefjärilens larver knaprar på barrskogens skott med mera. När de blev för många svartnade och dog träden. Stora delar av skogen var hotad. Så hotad att man anlade en ny järnväg för att frakta bort dött timmer och timmer som avverkats för att hindra utbredningen. Ungefär som efter en skogsbrand. Järnvägsbanken finns kvar än idag under namnet Nunnebanan. Den är idag en underbar vandrings och cykelled mellan Bodaviken och Virå, via Stavsjö. Järnvägen las ner efter några årtionden när bussar och bilar blev vanligare.

Selma Lagerlöf tog den ekologiska katastrofen som utgångspunkt för en saga med djur i huvudrollerna. Karr är en hund och Gråfjäll en gammal Kolmårdsälg. Sagan handlar om hur man ska bekämpa naturens obalans. Mer vill jag inte avslöja här.

Litteratur, liksom film och musik, är en fantastisk möjlighet i marknadsföringen av en kommun eller en attraktion. Särskilt för att nå turister. I början av Djurparkens historia användes Nils Holgersson, Selmas skapelse, som en del i marknadsföringen. Både i Bodaviken och vid Djurparken. Men nu är detta glömt. Jag har haft förmånen att ta emot och visa besökare Kolmården. Först som parkeringsvakt och linbanearbetare. De senaste åren som vildmarksguide. Ett av de mer udda och fascinerande besöken var av två japaner som i Tokyo hittat min hemsida. Det visade sig under vår inledande mejlväxling att kvinnan var akademisk expert på Selma Lagerlöf i allmänhet och Nils Holgersson i synnerhet. Båda är fortfarande populära i Japan. Däri ligger förmodligen rätt mycket exotism. För det som är vardag för oss som bor här kan vara mycket exotiskt för andra. Jag fick anledning att fräscha upp min läsning av Nils Holgersson i engelsk översättning.

Det japanska paret åker varje år till Sverige och besöker en trakt som beskrivs i Nils Holgersson. Nu var turen kommen till Kolmården. Jag minns när jag visade Skvättsjön och sa att det var en typisk Kolmårdssjö, en sån som Gråfjäll speglat sig i och simmat i. Deras första fråga var; ”Vem äger detta?” Att förklara häradsallmänning är inte så lätt ens på svenska men allemansrätt är lite lättare, och något jag har en viss vana på. Okända ting i Japan, tydligen även för en expert på Selma Lagerlöf. Det blev många fototillfällen för bilder som bland annat skulle användas till en bok. Tyvärr har jag inte kunna spåra boken då japanska inte liknar något språk som jag är bekant med. Det vore kanske inte så dumt att använda kommunens författare mer i marknadsföringen? Kanske även billigare än sommarens utställning med Marvel Avengers? Inte så tokigt heller att det mest är kvinnor, förutom Selma har vi ju bland annat Moa Martinsson och nu aktuella Emelie Schepp.

Läs mer om