Johan Tell kom gående från Sankta Maria kyrka, gick över Doverstorpsvägen och kom fram till mig där jag stod på prästgårdens trappa i Risinge. Vi hade stämt träff för att tala lite om livet och tingen. Och sådant - liv och ting - finns det mycket att tala med Johan Tell om.
Han känner sig hemtam i miljön runt prästgården och den gamla kyrkan i Risinge. Vilket inte är så konstigt.
"Jag har arbetat här som vaktmästare under en stor del av mitt liv. Jag började som lärling och sommarjobbare och växte så sakta in i jobbet under handledning av en ganska så sträng herre som var vaktmästare. På den tiden gjorde vi allt. Handgrävde gravar, skötte gräsmattorna, underhöll fastigheterna och allt man kan tänka sig. Jag tror att det är jag som har målat taket här inne", sa Johan Tell och nickade uppåt mot taket i prästgårdens stora sal där vi slagit oss ner en stund tidigare den här veckan.
Johan Tell kom till Finspång som ettåring. Familjen flyttade hit från Linköping då pappan fått ett jobb som byggnadsingenjör på kommunen. Ett av de många projekt som pappan kom att bli involverade i var byggandet av Finspångs badhus som stod färdigt 1967.
"Jag och brorsan var väl en åtta, nio år då invigningen av badhuset närmade sig. Någon dag före invigningen fick vi "provbada" helt själva i den sprillans nya och stora bassängen. Det var häftigt", mindes Johan.
Badhusets sista tid blev inte så munter. Under de sista åren stod huset och förföll så stilla innan det slutligen revs för att ge plats åt Siemens efterlängtade expansion. Men det är en annan historia.
När Johan gått ut grundskolan på Storängen inledde han sina gymnasiestudier på en teknisk linje på Bergska gymnasiet. Några veckor in på första gymnasieåret sprang han i ett 100-meterslopp som kom att få stor betydelse för hans fortsatta liv.
"Jag sprang allt vad jag kunde och jag tror att jag ledde loppet när det plötsligt small till och stöp i backen. Ett muskelfäste i höften hade släppt.
"Jag låg väl en tre veckor på Finspångs lasarett och efteråt drabbades jag av panikångest. Ingen visste vad det var på den tiden men nu vet vi ju mer. Det var fruktansvärt och jag blev sittande hemma i ett halvår eller så. Jag tappade kontakten med kompisarna och det vi höll på med - köra moppe och dricka mellanöl på helgerna - men jag vann på en del andra områden", berättade Johan Tell.
Han var uppväxt och danad i en miljö där man skulle ha "ett redigt jobb som gav en tillräcklig inkomst". Samtidigt fanns det hos honom en lust och längtan till konsten. Uppbrottet från Bergska fick honom att ta steget till Lunnevads folkhögskola i Vikingstad utanför Linköping.
"Det var härliga år där vi arbetade med grafik, teckning, skulptur och mycket annat. Här lärde jag mig mycket och här fick jag nya vänner. Jag har fortfarande kontakt med några av dem", berättade Johan.
Men det här med "redigt jobb" malde i bakhuvudet. Tillbaka i Finspång blev det kyrkovaktmästeriet igen. Johan hade sommarjobbat i kyrkan under de två åren i Lunnevad. Nu blev det heltid. Han trivdes och såg framför sig att han skulle stanna kvar. Konstsjälen vred och slet dock i honom. Åren i Lunnevad hade gett mersmak. Efter ett och ett halvt år så tog han sig till Gerlesborgs konstskola i Stockholm. Skolan hade och har mycket gott renommé. Många senare berömda elever som Peter Dahl, Lars Lerin, Olle Kåks och Anna Odell har varit elever på skolan.
"Alla som studerade här hade ett brinnande intresse för sin konst och målet för de flesta av oss var att komma in på Konstakademien. Även jag sökte ett par gånger men kom inte in. Och det var nog lika bra det. Vid den här tiden började jag ana att en total satsning på konsten kanske inte var så bra för mig", sa Johan Tell.
Efter Gerlesborg kände han det som att han borde satsa på att ha konsten som ett "redigt jobb". Efter ett snabbt avbrutet projekt på teckningslärarutbildningen på Umeå universitet sökte han sig ner till konstskolan Forum i Malmö; också det en eftertraktad utbildning som startades av konstnären Gösta Lindqvist.
"Utbildningen var femårig. Men några månader in på andra året så avbröt jag och åkte hem. Jag saknade arbetskamrater, jag saknade praktiska sysslor och kanske bidrog min panikångestbakgrund till att jag inte var lämpad för - eller kanske mogen för - att gå in helt i den egna lilla värld där konstnären ofta vistas", berättade Johan.
Konsten har dock inte alls lämnat hans liv. I och vid sidan av det rediga jobbet på Finspångs församling har konsten, färgen, formen och skapandet alltid en stor plats. Han målar - gärna i torrpastell - , han har gjort stora insatser i Konstföreningen i Finspång, jobbade med scenerier och dekorer med Lasse Torstensson på Folkanteatern i Finspång och 1999 fick han Finspångs kulturstipendium. För att nu bara nämna något.
"Jag var ungkarl långt upp i livet och hade all tid i världen. När jag fick glädjen att bilda familj så ändrades saker och ting. Ateljen som jag byggt till i mitt radhus blev ett sovrum och staffliet åkte in i en skrubb. Mitt liv är som mina konstverk när de är som allra bäst: De sprider ljusrum, känslor och glädje över att vi lever och att livet är större än våra rutiner", sa Johan Tell.