Vill riksdagen att våra kyrkor ska förfalla och ruttna?

En underhållsskuld uppstår, inte minst för stiftets många kyrkor med spåntak. Dessa behöver regelbundet tjäras och nu blir intervallet för underhållet längre vilket medför att taken riskerar att ruttna.

Biskop Marika Markovits skriver tillsammans med stiftets antikvarier om ett kulturarv som riskerar att få förlorat i Östergötland.

Biskop Marika Markovits skriver tillsammans med stiftets antikvarier om ett kulturarv som riskerar att få förlorat i Östergötland.

Foto: Zandra Erikshed

Debatt2024-03-31 09:52
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

När Svenska kyrkan och staten skildes åt år 2000 gjordes en överenskommelse om en viss ersättning för att förvalta landets kyrkor och inventarier. Ersättningen har inte höjts sedan dess, trots kraftigt ökade kostnader. Underhållsskulden växer för varje år och nu uppmanar vi våra riksdagsledamöter att rädda det ovärderliga kulturarv som tillhör oss alla.

Sverige har ett stort antal välbevarade kyrkor med tillhörande inventarier. Det är byggnader och miljöer som har varit ovärderliga för dem som gått före oss och som behöver bevaras och kunna brukas av framtida generationer.

Just därför kom staten och Svenska kyrkan år 2000 överens om att kyrkan ska tilldelas så kallad Kyrkoantikvarisk ersättning genom årliga budgetbeslut i riksdagen. Ersättningen ska kompensera för de överkostnader för vård och underhåll som uppstår på grund av de begränsningar i nyttjanderätten som kulturmiljölagen medför.

Men på 24 år har det urholkade penningvärdet inneburit en kvarts miljard lägre summa varje år jämfört med vad staten bedömde var rimligt när systemet arbetades fram. Det är ohållbart och ett svek mot kommande generationer, att inte kunna säkerställa ett ovärderligt arv för kommande generationer

I Linköpings stift (Östergötland och norra Småland) finns tre extraordinärt värdefulla kyrkor, ”riksklenoder”, med lång och rik historia; Linköpings domkyrka, Vadstena klosterkyrka och Vreta klosters kyrka. Just nu pågår renovering av Domkyrkans torn och Klosterkyrkans strävpelare och fönster. Det gräver stora hål i församlingarnas ekonomi och gör tilldelningen av kyrkoantikvarisk ersättning otillräcklig.

Enbart renoveringen av Domkyrkans torn tar under flera års resurser som behövs för underhållet i många av stiftets ca 280 kyrkor. Det innebär att nödvändiga åtgärder i andra kyrkor måste skjutas på framtiden. En underhållsskuld uppstår, inte minst för stiftets många kyrkor med spåntak. Dessa behöver regelbundet tjäras och nu blir intervallet för underhållet längre vilket medför att taken riskerar att ruttna. 

 

undefined
Biskop Marika Markovits skriver tillsammans med stiftets antikvarier om ett kulturarv som riskerar att få förlorat i Östergötland.
undefined
I stiftet finns cirka 280 kyrkor att underhålla och renovera. Staten har inte höjt anslaget på 24 år, skriver biskopen och de två antikvarierna på Linköpings stift.
undefined
Antikvarien Niclas Fredriksson och hans kollegor pekar på att statens stöd till kyrkans underhåll och renoveringar av kulturarvets alla kyrkor inte har höjts på 24 år. Kyrkan har därmed en kvarts miljard kronor mindre i anslag än år 2000.
undefined
Eva Nyström Tagesson arbetar som antikvarie i Linköpings stift. Hon och de andra debattörerna uppmanar ju riksdag och regering att höga ersättningen till kyrkan för att stiftet ska kunna mäkta med att underhålla kulturarvet i stiftet.

Om inte staten tar sitt ansvar riskerar Sveriges största sammanhållna kulturarv, ett kulturarv som tillhör alla, att förfalla. Därför har Svenska kyrkan tagit fram ett konkret och hållbart förslag:   

  • Höj den kyrkoantikvariska ersättningen successivt från dagens nivå på 460 miljoner till 700 miljoner kronor år 2027. Det innebär att ersättningen i praktiken återställs till det ursprungliga värdet. För att höjningen ska kunna göras på ett ekonomiskt ansvarsfullt sätt föreslår vi att det görs i en trappa där 80 miljoner årligen tillförs anslaget under en treårsperiod med start 2025. En sådan höjning motsvarar 2 promille av reformutrymmet i den återhållsamma statsbudgeten för 2024. Att det skulle saknas pengar håller därför inte som motargument. Det som krävs är politisk vilja.    
  • Inflationsskydda anslaget från och med 2028 genom en årlig uppräkning med till exempel konsumentprisindex.  Då undviker vi att det på nytt uppstår en sådan urholkning som har skapat dagens allvarliga läge. 

Kulturarvet är ett gemensamt ansvar. Våra lokala riksdagsledamöter måste ta ansvar för att kommande generationer får tillgång till det arvet. Nu är tid för dem att agera!