I valtider blir rätten till arbete och trygghet två av de viktigaste valfrågorna. Den frågeställning som då inställer sig är om det inte bara är floskler. Hur ser arbetsmarknaden ut. Hur definierar politikerna och för all del också arbetsgivarna ett lönearbete? Arbetslivet är idag mycket olika för olika grupper i samhället. Orättvisorna växer.
Den mest privilegierade gruppen är tillsvidareanställda. Den vi i dagligt tal kallar fast anställda (även om ingen kan vara fast..). En grupp som oftast har heltidsanställning, medbestämmande, anställningstrygghet, tjänstepension, arbetsskadeförsäkring, tjänstegrupplivförsäkring. Allt genom kollektivavtal och därmed oftast fackligt medlemskap. Denna grupp erbjuds ofta dessutom friskvård, företagshälsovård, rehabilitering etc. Lön och löneförhöjningar är reglerade och säkerställda via kollektivavtal.
Den andra gruppen som tyvärr växer snabbast på arbetsmarknaden och som blir allt större får nöja sig med tidsbegränsade anställningar. Visstidsanställningar med namn som projektanställningar, timlöneanställningar, behovsanställningar, provanställningar. Provanställningar utan allt anställningsskydd och som när som helst kan avbrytas utan motivering.
Anställningar som ofta är korta och sporadiska och som ger för få arbetade timmar för att man skall kvalificera för A-kassa och inkomstförsäkringar. Konkurrensen kan vara mördande till och med om de enklaste jobben när tillgången är knapp. Många framförallt ungdomar men även äldre som har det svårt på arbetsmarknaden är hänvisade till ’daglönearbete’ som inte sällan aviseras via mobilen. Ofta helt provisionsbaserade försäljarjobb. Så kallade behovsanställningar där den arbetssökande i hård konkurrens får godta usla anställningsvillkor hos mindre seriösa arbetsgivare där inte ens skriftliga anställningsavtal finns.
I svensk lagstiftning finns inga krav på vad en lön är eller skall vara eller hur den skall höjas. Därmed sagt att den som saknar kollektivavtal och har de här anställningarna får ta den lön som erbjuds och någon säkerställd rätt till löneförhöjningar finns inte. Uppgifter som sannolikt är en nyhet för många.
Dessa anställningar föder en oerhörd rädsla och utsatthet. I det nya daglönesamhället är man rädd för att bli sjuk. Man skräms ofta till tystnad och lever med en daglig risk att åter bli arbetslös från den ena dagen till den andra. Man lyckas aldrig kvalificera sig för den åtråvärda A-kassan. Därmed återstår till sist bara att söka ekonomisk hjälp hos familjen eller ’socialen’. Som om detta inte vore nog möts man dessutom dagligen av politikernas mantra ’Alla ska jobba’ – ’Alla ska jobba’. Men vad är egentligen ett jobb? Ett lönearbete med ordnade villkor.
Utsattheten, hopplösheten och förnedringen bryter ner människors självkänsla vilket i sin tur leder till utbrändhet och sjukdom. Något sjukvården kan intyga.
Så här ser verkligheten ut för många människor i vårt land i dag. Ett land som stolt kallar sig en modern välfärdsstat där politikerna i valfläskets tider lovar välfärd och trygghet men där den s k utvecklingen visar på en helt annan riktning.