Sveriges samarbete med försvarsalliansen Nato går allt djupare. Varje år hålls flera stora militära övningar med Natoländer på svensk mark och i svenskt vatten. Nyss var det den USA-ledda övningen Baltops och nästa år väntar den allra största militära övningen hittills – Aurora 20 – en övning som kommer att sträcka sig över hela Sverige. Armén, marinen, flygvapnet, regionala staber samt militära förband från flera andra (Nato-) länder ska delta.
Sedan Sverige undertecknade Värdlandsavtalet 2015 har Nato kommit närmare och närmare. I dag deltar svenska representanter i uppskattningsvis närmare 200 olika kommittéer och underkommittéer inom Nato. För ett par år sedan, 2017, skrev Sverige under det militära permanenta EU-samarbetet Pesco, som smögs in och antogs i Riksdagen, i princip utan någon som helst tillsyn.
Samma år, 2017, gick Sverige med i den brittiskledda elitstyrkan JEF (Joint Expeditionary Force) som vid behov (?) ska kunna sättas in självständigt eller inom ramen för en FN-, Nato- eller EU-insats.
Kanske ska Sverige (Saab) vara med om att ta fram Storbritanniens hypermoderna stridsflygplan Tempest. Detta påstår The Times men försvarsministerns pressekreterare tillbakavisar påståendet. Tiden lär visa hur trovärdigt det är. Och den 1 juli placerades luftvärnsrobotarna ut på Gotland.
Hur kan någon se på detta som annat än upprustning? Hur kan vi inte vara oroliga när vi vet att amerikanska och engelska kärnvapen är utplacerade på baser runt om i hela Europa? När mer än 80 procent av svenskarna säger nej till kärnvapen, hur kan Sverige inte skriva under FN:s konvention om kärnvapenförbud?
Den 6 augusti är det 74 år sedan atombomber, på order av USA: s president Harry S Truman, detonerade över Hiroshima. Världen har sagt ”aldrig mer”. Men med en så oberäknelig president som Trump vid Natos roder; hur kan man inte vara orolig?