Jag såg en bild under rubriken "Pensionssystemet behöver göras om". På bilden var den socialdemokratiska socialministern Annika Strandhäll, tidigare förbundsordförande i Fackförbundet Vision. På den tiden det tjänstepensionsavtal tecknades som i dag leder till att lågavlönade kommunaltjänstemän får en sänkt tjänstepension med någonstans mellan 500 – 1 600 kr brutto per månad hette dock förbundet SKTF.
Det är valår i år och då det urusla tjänstepensionsavtalet som SKTF och Kommunalarbetarförbundet tecknat med arbetsgivarparten Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, utlöste en folkstorm av protester beslutade man efter troligen politiska påtryckningar från sittande regering att "dra i handbromsen". De sänkta pensionerna berör ca 150 – 200 000 lågavlönade kommunaltjänstemän och kommunalarbetare. Det är många väljare. Ingen skall dock få mig att tro att SKL nu skall kompensera dessa för att man profiterat på ett inkompetent tecknat kollektivavtal med fackförbunden. Givetvis är orsaken politisk. Oavsett vilket hade det varit oförlåtligt och skamligt om inte dessa lågavlönade löntagare hörsammats.
Skadan har dock skett. Trovärdigheten är skadad.
I artikeln står att läsa, jag citerar "De som fått tjänstepensionen reducerad 2018 kommer att få en tillfällig kompensation som motsvarar nivån för 2017."
Eftersom den som inte hyser tvivel inte är riktigt klok, som den välkände östgöten Tage Danielsson uttryckte saken, undrar jag om det löfte om en permanent återställning av tjänstepensionerna till 2017 års nivå som spridits via medierna redan har övergivits. Frågan är riktad till såväl socialministern Annika Strandhäll som SKL och fackförbunden Kommunal och SKTF/Vision. Är detta bara en tillfällig allmosa?
Om jag har läst rätt och lyssnat rätt var löftet att permanent återställa tjänstepensionerna för berörda till som lägst 2017 års nivå – eller har jag fel? Eller har tryckfelsnisse varit framme i artikeln?
Jag och andra pensionärer som ligger under EU:s fattigdomsgräns på 11 830 per månad netto behöver få veta inför valet. Trovärdigheten till politiker och fackförbundens förmåga är snart i princip noll.