Löner i Sverige ska också framgent bestämmas genom förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden och inte genom lag från EU eller någon juridisk klåfingrighet i EU-domstolen.
Den politiska högern bidrar gång på gång till att undergräva den svenska arbetsmarknadsmodellen. Så skedde i samband med den så kallade Lavalhistorien 2005 och en då bristfällig lagstiftning som en S-regering till slut rättade till. Ett dagsaktuellt problem är den illa reglerade arbetskraftinvandringen från icke EU-länder. Den göder arbetskriminalitet med svartarbete och oseriösa underentreprenörer. Och även om såväl den politiska högern som de organiserade arbetsgivarna nu säger sig slå vakt om den svenska kollektivavtalade modellen så agerar de ofta i verkligheten tvärt om.
Det senaste exemplet är när SD, M, KD i riksdagen drev igenom sin reservation till regeringens budget. Den står i påtaglig strid mot hela kollektivavtalstanken. Visst är det viktigt med goda polislöner, men det finns många fler löneorättvisor som borde åtgärdas. Men varken polislöner eller andra löner ska sättas via riksdagsbeslut, reservationers pekpinnar eller ukaser till statsbudgeten.
Den svenska kollektivavtalade modellen med parternas ansvarstagande gör att lönebildningen sker på ett ansvarsfullt sätt och ger en rättvis fördelning av det samlade löneutrymmet. Den tar också hänsyn till faktorer som produktivitet och långsiktig konkurrensförmåga. Genom att det som styr lönerna är hela arbetsmarknaden och inte enskilda verksamheter bidrar kollektivavtalen också till en fortlöpande modernisering och ett omvandlingstryck i ekonomin. Där ska inte politiker kliva in och skapa oreda. Den borgerliga oppositionens tilltag att genom ändringar i statsbudgeten med frågan om polislönerna kringgå vår lönebildningsmodell riskerar att få effekter som de själva inte kommer att ha kontroll över.
Samma krafter som stått beredda att köra över den svenska avtalsmodellen och ta politiska beslut om polislöner gråter nu tillsammans med näringslivets organisationer krokodiltårar när EU, otroligt nog med stöd av Europafacket, håller på att driva igenom ett direktiv om europeiska minimilöner. Till alla de som tror att det kommer att finnas ett hållbart undantag för Sverige finns det bara en sak att säga: Glöm det!
Det finns för svensk del all anledning att fortsätta bekämpa tanken på ett minimilönedirektiv. Det handlar inte enbart om LO, de svenska facken eller ens om Sverige. Det gäller istället att stå upp för själva grundtanken med facklig organisering, förhandlingar och kollektivavtal. Går det här direktivet igenom så kan det ytterst tvinga Sverige att följa Finland och branschvis allmängiltighetsförklara våra kollektivavtal för att på så sätt värna den svensk-nordiska modellen med kollektivavtalade löner och villkor.
Samtidigt är Europafackets agerande tragiskt. Europafacket har lämnat flera tidigare beslut och handslag och nu ställt upp på minimilönedirektivet. Istället för organisering, facklig kamp, förhandlingar och kollektivavtal köper man idén om att det är politiken som ska fixa lönerna. Den fackliga aktiviteten kommer då att koncentreras till att köa utanför politikens dörr med allt högljuddare krav om högre minimilöner. Det är ingen bra utveckling – varken för vare sig LO eller för andra fackliga organisationer i Sverige.