Efter ett år av hårt arbete och engagemang hos både lärare och elever firar Nyströmska skolan idag sommaravslutning. Vita mössor, skratt och tårar, glädje och förväntan. Studenterna Studenterna i klasserna NA15, SAEK15 och Lärl15tar farväl av sin skoltid, sina lärare, skolans övriga personal och sina kamrater och går vidare i livet som vuxna.
Många av eleverna i hemspråk firar också sommaravslutning och saknaden för dem blir stor när de inte längre har kvar sin fasta punkt i skolan. Tårar fälls, skolan har varit som ett andra hem för många, lärarna nästan som en familj.
Nyströmska skolan i Söderköping är inte bara en vanlig skola. Det är en skola där integrationen faktiskt fungerar väl och den är en stor trygg plats för många asylinvandrare elever på alla nivåer. Där finns många dedikerade lärare och en fin skolpersonal och – inte minst – en engagerad och stabil rektor och enhetschef, Magnus Ekenblom som har betytt mycket för verksamheten. När han nu lämnar sin post efter 21 år och övergår till att bli rektor för en annan skola, tänker jag tillbaka på hur han för sex år sedan gav mig möjligheten att arbeta på hans skola. Hur han välkomnade mig, som själv då var ”nyanländ flykting” med bara två år i Sverige bakom mig. Jag var fruktansvärt nervös, kände nästan panik när jag anställdes och visste inte alls hur jag skulle klara jobbet. Jag tänkte att kollegorna skulle skratta åt min svenska och tänkte att jag säkert snabbt skulle få sparken för att jag inte klarade jobbet. I mitt hemland Afghanistan blir man avskedad för minsta misstag och ens framtida möjligheter att få ett jobb kan efter det vara mycket små. Samtidigt var jag förstås oerhört glad: jag ville inget hellre än att få ett arbete, försörja mig själv och bidra till det land som tagit emot mig. Trots att min svenska inte var tillräckligt bra, trots att jag knappt kunde skriva på mitt nya språk satsade rektor Magnus, som jag kallar honom, på mig. Det var stort.
Min nervositet och oro minskade för varje dag. Mitt självförtroende och min känsla av att ”höra till” ökade för var gång jag stötte på rektor Magnus som alltid mötte mig med ett: ”Hej Zulmay, hur går det? Behöver du något? Vill du ha hjälp med någonting? Låt mig veta!” Och ibland sa han: ”Du gör ett fantastiskt jobb” och klappade mig uppmuntrande och uppskattande på axeln. Om han såg mig sitta ensam i cafeterian kom han och satte sig hos mig och frågade hur jag mådde, hur det var med min familj i Afghanistan och bara småpratade lite. Det gav mig en varm känsla av tillhörighet och det kändes bra när han sa till mig: ”Vi är tacksamma över att du arbetar hos oss, Zulmay. Dina kunskaper är värdefulla för oss”. För varje uppskattande ord växte min känsla av att jag var någon som var viktig, någon som behövdes. Efter två år i Sverige hade jag fått chansen att bli en del av en gemenskap, jag hade blivit en del av den ”Nyströmska familjen”.
Det är människor som rektor Magnus på skolor runt om i Sverige som, tillsammans med en kompetent lärarkår, bidrar till att både svenska och invandrade elever ges en chans att utvecklas. När han nu lämnar vår skola så kommer hans sätt och det han förmedlade och gav att finnas kvar hos mig och jag kommer att verka i hans anda så gott jag kan.
Den blomstertid nu kommer och jag önskar alla mina elever och kollegor på Nyströmska skolan ett fint sommarlov!