I en demokrati utgår makten från folket, men inte så att var och en kan få precis som man vill, utan den utövas i val i samverkan där man röstar på det parti eller den intressegrupp man sympatiserar mest med. Nationellt styrs landet sedan av regeringen och dess statsminister som väljs av riksdagen. Regeringen har sedan att lägga förslag till riksdagen som bejakar eller förkastar dessa. Ett framgångsrikt styre skapar medelst förhandlingar majoritet för sina egna förslag antingen via stabila majoriteter (med allianspartier) eller hoppande majoriteter om stabila sådana inte kan skapas. Förhandlingarna bygger på att ge och ta, vilket vissa för att inte säga många av partiernas egna väljare har vårt att förstå.
Regeringen försöker styra landet i den riktning man ideologiskt vill se och förespråkat i val, men har också att lösa alla problem som akut uppkommer i tiden. Det blir också tveklöst så att massmedia mest uppmärksammar det styrande partiet eller partierna. Oppositionen hamnar i skuggan såvitt man inte med spektakulära utspel kan utmärka sig. Det gäller att visa sin särart med mer eller mindre oförsonliga argument, gärna giftiga sådana med slag under bältet. Sådant ger uppmärksamhet och väcker allmänhetens intresse. Jag önskar att man i debatterna svarar på de frågor som ställs. Besvärliga frågor klarar man genom att kontra med egna angrepp på motparten i en helt annan fråga. Det kallas slagordsdebatt som inte leder någonstans då det inte finns några enkla sanningar som löser reella och allvarliga problem.
Riktiga problem tar man itu med genom att eftertänksamt arbeta efter principen å ena sidan och å andra sidan innebärande att man lyssnar på sina motparter och själv hoppas bli lyssnad på. Man väger argument mot varandra. Det är så jag hoppas att förhandlingar sker i de lyckta rummen i riksdagens grå vardag. Det är då debattörerna kan uppleva något av eufori när de nått en för dem lyckad överenskommelse. Men då de politiska högdjuren stångas mot varandra i offentliga debatter då låter det annorlunda. Inte minst såg vi detta i riksdagens senaste partiledardebatt.
Jag reagerade på moderatledaren Ulf Kristerssons slutkläm där han tog upp fallet med tvåbarnspappan som stacks ner av en morddömd intern som rymt från en bevakad permission. Kristersson menade, att det inte räcker att förfasas och beklaga det inträffade utan det gäller att agera. På vad sätt han själv skulle ha agerat, om han suttit vid makten skulle jag gärna velat veta och ställa frågor om. Skulle han omedelbart dra in permissioner för alla intagna eller kanske byta ut de psykologer som misslyckats med att bedöma faran i att släppa ut den aktuelle internen eller vad annat hade kunnat komma på tal. Självklart hade Kristersson inte gjort detta eftersom det strider mot vår författning.
Mitt andra exempel avser Ebba Busch (KD) som i replikskifte med Nooshi Dadgostar (V) i frågan om KD: s ansvar för äldreomsorgen i Stockholms kommun där KD är med i den styrande majoriteten. Under innevarande mandatperiod har man enligt V-ledaren dragit ner 160 miljoner kronor på anslaget till äldreomsorgen trots att KD nationellt vurmar för högre tillskott. Busch undvek att svara på frågan utan kontrade med, att IVO: funnit, att det stora antalet döda inom äldreboendena primärt beror på den stora allmänna smittspridningen i samhället. Precis samma svar upprepades när Dadgostar i sin andra replik upprepade samma fråga. Inte ett särskilt seriöst agerande. Och det värsta är att media inte reagerar utan bara låter ofoget det gå vidare utan protest. Jag menar att det finns en skadlig symbios mellan toppolitikernas sätt att debattera publikt och medias sätt att acceptera detta stället för att fördöma. Det är inte utan att man har anledning fundera i riktning mot att det föreligger en symbios mellan toppolitikerna och massmedias kommentatorer och ledarskribenter. Pekuniära skäl och även skäl för inflytande kan påverka agerandet. Politikerna vill och behöver synas och höras och kommentatorerna behöver få skriva eller tala för att få sin utkomst. Och en spektakulär debatt väcker klart mer intresse hos allmänheten än en grå och vardagsbetonad sådan, men tyvärr leder den rent konkret ingenstans, Det är möjligt att det jag här antyder om symbios mellan angina parter också kan uppfattas om ett slag under bältet och då från mig, vilket jag då ber om ursäkt för. Men dessa tankar finns hos mig och jag kan inte underlåta att uttrycka dem