Av Socialstyrelsens senaste lägesrapport för socialtjänstens individ- och familjeomsorg framgår att närmare 90 procent av Sveriges kommuner har en sekundär bostadsmarknad och att antalet lägenheter med någon form av sociala kontrakt nu uppgår till cirka 25 000. Socialstyrelsen konstaterar vidare att många kommuner inte har någon aktuell övergripande plan för att motverka hemlöshet och utestängning från bostadsmarknaden. Åtta av tio kommuner saknar hållbara lösningar för det behov som finns.
Det är en dyster läsning som presenteras och vi på Fastighetsägarna drar slutsatsen att det behövs en ny social bostadspolitik i Sverige. Konsekvenserna av den ökade hemlösheten drabbar inte bara enskilda hårt utan får även konsekvenser för kommunernas tillväxtmöjligheter. Städerna och näringslivet riskerar att gå miste om den potential som finns när människorna har ett hem att söka trygghet i och ett arbete att gå till.
Att säkra bostadstillgång för dem med pressad ekonomi och svagast förankring på bostadsmarknaden utan att ytterligare belasta socialtjänsten eller riskera tvivelaktiga akutlösningar, är en central politisk utmaning för kommuner som utmärker sig med hög bostadslöshet.
Social housing har olika utformning i olika länder och vi har möjlighet att skapa vår egen modell. Det behöver inte ha något med kvalitet, läge och sämre standard på byggnader att göra. Inte heller behöver social housing vara kopplat till geografiska avgränsningar, det vill säga enskilda områden eller byggnader. Huruvida social housing skapar stigmatisering och segregation handlar om hur man utformar, förvaltar, följer upp och utvecklar det.
Utformning av social housing måste dock vara genomtänkt. Att införa det enbart i nybyggnation är inte eftersträvansvärt, det måste användas även i det befintliga fastighetsbeståndet. Bostadsbehovet för dem som inte kan efterfråga nybyggt kan inte kortsiktigt adresseras genom att bygga nya bostäder. Det blir även dyrare för staden.
Genom avtal med privata och allmännyttiga hyresvärdar kan systemet förses med bostäder från både nya och äldre fastigheter. Det blir också en naturlig del av stadens markpolitik. Väljer man att aktivt prioritera blandning och mångfald när man utformar, bygger och förvaltar minskar risken för stigmatisering och boendesegregation.
När svårigheter att klara bostadsförsörjningen växer, behöver politiker testa nya lösningar och våga ifrågasätta gamla sanningar. Ekonomiska stöd som går direkt till hushållen behöver ses över.