Före valet talade partierna om angelägna problem. Ulf Kristersson var i riksdagen bekymrad över att läget i somliga förorter är "som om det vore krig i vårt land." Magdalena Andersson var missnöjd med migrationspolitiken och rådde i DN asylsökande att söka sig till andra länder.
Efter valet har sju av partierna tappat intresset för politik. De är totalt fixerade vid att undvika kontakt med det åttonde partiet, SD. De är missnöjda med valresultatet och skriker som barn som inte får allt det godis de vill ha i butikskassan.
Bredvid barnen är det lätt för SD att framstå som den vuxne i rummet. Rimligtvis är det detta som ligger bakom att SD nu ökar, enligt flera opinionsundersökningar. I ett nyval nu har vi alltså bara ett parti att rösta på: SD via en röst på något av barnen i kassan, eller SD direkt.
SD-fixeringen gäller inte partiets politik; politik intresserar ju inte de sju längre. Fixeringen synes bygga på ett religiöst tänkande: SD är Ondskan. I kampen mot den är alla medel legitima. Även de som leder till att man hamnar under fyra procentspärren och dör den politiska martyrdöden.
Frågan är dock vad vi ska ha en massa partier till när majoriteten av dem inte har något intresse av att regera på de villkor som väljarna gett dem. De sju har abdikerat från sitt politiska ansvar. Läget bör föranleda en översyn av partistödet.
Ett riksdagsparti bör ha en viss bredd i sina ambitioner. Därför passar enfrågepartierna bättre i en intresseorganisation, förslagsvis kallad Riksförbundet mot SD. Organisationer med bredare ambitioner bör bilda nya partier som kan bli attraktiva alternativ till SD.
I väntan på det vore en ämbetsmannaregering en möjlig lösning. Den kunde arbeta med de punkter som vi hörde talas om före valet – skjutningarna, migrationen, polisen, försvaret osv. Och söka hitta ett sätt att stödja våra skuldsatta kommuner på, nu när regeringsdebaclet kan vara på väg att ge dem höjda låneräntor på den internationella finansmarknaden. De gnälliga barnen kan bli en dyr affär för oss alla.