Nog Ă€r det ett fattigdomstecken att vi, i ett av de rikare lĂ€nderna i vĂ€rlden, inte kan ha utrymme för en livskraftig vargstam. Som jĂ€mförelse kan nĂ€mnas Nepal, ett av de fattigaste lĂ€nderna i vĂ€rlden med en folkmĂ€ngd som Ă€r ca tre gĂ„nger vĂ„r, men pĂ„ en yta som Ă€r ungefĂ€r en tredjedel av Sveriges. I Nepal har man utrymme för en fungerande rovdjursstam, med 235 tigrar (2018) och ett stort antal leoparder och snöleoparder. Vilket ramaskri det skulle bli i vĂ„ra medier om Nepal och Indien plötsligt skulle sĂ€ga att de mĂ„ste skjuta av hĂ€lften av tigrarnaâŠ
HĂ€r i Ăstergötland har vi, som vĂ€rnar om rovdjuren och den biologiska mĂ„ngfalden, i ett par Ă„rs tid kunnat glĂ€dja oss Ă„t att kunna vandra i ett vargrevir i norra lĂ€net. Det har LĂ€nsstyrelsen nu förstört, med sitt viltvĂ„rdande (?) beslut om skyddsjakt. Den tik som sköts visade sig vara alfahonan i reviret. NĂ€r tiken nu Ă€r borta finns risk att den kvarvarande hanen börjar vandra och söka en ny partner. Ă rets valpar riskerar att gĂ„ svĂ€ltdöden till mötes, dĂ„ det inte Ă€r sĂ€kert att den ensamma hanen pĂ„ egen hand klarar av att föda valparna, som nyss slutat dia men inte kan jaga sjĂ€lva.
Ett argument som ofta nĂ€mns i debatten om vargens vara eller icke vara i vĂ„rt land Ă€r att det Ă€r en âliten klickâ naturvĂ€rnare i storstĂ€derna som Ă€r för en vargstam. Det Ă€r inte faktabaserat â tvĂ€rtom visar de undersökningar som gjorts att det finns en majoritet Ă€ven utanför storstĂ€derna som Ă€r för en livskraftig vargstam. Personligen gĂ„r jag hellre i skog och mark och plockar bĂ€r och svamp i en tyst skog dĂ€r jag vet att det finns djur av lika slag, Ă€ven rovdjur, Ă€n jag gĂ„r i skogen och hör gevĂ€rsskott knalla med jĂ€mna mellanrum.
Jakt mÄ vara nödvÀndigt i viss utstrÀckning, för att begrÀnsa skador pÄ skogsplanteringar, skador pÄ Äkergrödor och Àven begrÀnsa trafikolyckor i vilttÀta omrÄden. Ett annat alternativ skulle kunna vara att tillÄta rovdjur att etablera sig i dessa omrÄden. PÄ sikt skulle det uppstÄ en naturlig balans mellan bytesdjur och rovdjur, och i trakter med gott om bytesdjur skulle rovdjuren inte ge sig pÄ tamboskap. Nu Àr jaktlobbyisterna, som talar för de knappt tre procenten av Sveriges befolkning som jagar, oerhört starka och vÀltaliga, och dessa grupper vill naturligtvis inte ha konkurrens om sina villebrÄd.
Det kan vara befogat med skyddsjakt i vissa fall. Det finns kriterier som ska vara uppfyllda för att skyddsjakt ska tillĂ„tas. Ett antal angrepp pĂ„ tamboskap ska ha skett inom en begrĂ€nsad tid, andra skyddsĂ„tgĂ€rder t. ex. stĂ€ngsling, ska vara vidtagna och det ska vara sĂ€kerstĂ€llt att angreppen har skett av samma individ. DĂ„ kan skyddsjakt tillĂ„tas pĂ„ den individen. TyvĂ€rr var i vart fall inte det senare kriteriet uppfyllt nĂ€r LĂ€nsstyrelsen i Ăstergötland beslutade om skyddsjakt pĂ„ en varg i LĂ„ngbogenreviret. Jakten beviljades pĂ„ en slumpmĂ€ssig individ ur vargfamiljen.
Skyddsjakt ska alltsÄ vara sista ÄtgÀrden för att skydda lantbrukare med boskap frÄn angrepp av vilda djur. Bidrag till stÀngsling kan sökas hos LÀnsstyrelsen. Medlemmar i Svenska Rovdjursföreningen kan stÀlla upp med bÄde kunskap och hjÀlp med sjÀlva stÀngslingen. Dessutom borde man, pÄ samma sÀtt som görs i andra lÀnder i Europa (Frankrike, Spanien, Tyskland, Polen m.fl.) utbilda sÀrskilda hundar för att skydda tamboskap.