Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Då exploderade Uppfostringsmedia

WidarDirekt För precis ett år sedan - den 6 september förra året - exploderade Uppfostringsmedia i Sverige. Så upplevde jag det i vart fall då jag satt med båda Stockholmstidningarna framför mig och fylldes med förtvivlan och kamplust. Med ett möjligen hybrisdoftande ansvar tog jag mig an uppgiften att göra något åt saken.

Här på WidarDirekt publicerade jag därför inlägget nedan: ”Alla dessa goda kändisar.” Två dagar senare – 8 september – kom nästa artikel ”Snedvriden bild av Sverige”, som även den går att läsa här nedanför.

De två inläggen fick enorm uppmärksamhet. Självklart drog jag på mig kritik och påhopp. Men framförallt ett stort och varmt gensvar. Och jag tror att de båda inläggen – med allt som följde därpå av debatt och diskussioner – hade betydelse för den vändning som vi därefter har genomlevt i medierna och i politiken.

 

Alla dessa goda kändisar

6/9 2015

Så kom då det obligatoriska kändisuppropet. Denna gång hann DN före kvällspressen. 100 kändisar vill gärna vara med på bild och tala om hur fina och goda de är. Utgivarna av båda Stockholmstidningarna skriver i dag långa och fina och i mina ögon ointressanta artiklar om att vi alla måste ta avstånd från hot, hat och rasism och om hur duktiga och fina journalisterna på deras tidningar är.

Tove Lifvendahl på Svenskan är vad jag sett den enda som skriver något relevant och intressant i dagens Stockholmstidningar. För det första noterar hon med glädje och stolthet det civila samhällets stora engagemang för flyktingarna. Det engagemanget har funnits under mycket lång tid eftersom flyktingkrisen har funnits under mycket lång tid. Engagemanget har vuxit under den senaste veckan då även kändisarna har vaknat och vill sola sig i glansen.

För det andra skriver Tove Lifvendahl att ansvariga politiker nu på allvar bör ta chansen att med kraft ta itu med de stora problemen i migrations- och integrationspolitiken. Med det civila samhällets varma stöd i ryggen – oavsett vad kändisarna tror så är vi inte rasister och idioter härute i verkligheterna – är det läge att ta itu med de välkända problemen.

Det är beklagligt att även politiker har valt att ställa upp i kändisracet i DN. De behöver inte tala om för oss att de är humanister och tror på alla människors lika värde. Det vet vi redan. Och det gör vi också.

Politikerna har ansvaret att sköta staten på bästa möjliga sätt. Genom det civila samhällets opinionsbildning har de nu – som Lifvendahl skriver – fått en extra skjuts att sköta sitt jobb bättre än vad de hittills gjort.

Det värsta med kändisupploppet i DN och med det strömlinjeformade innehållet i Stockholmstidningarna i dag är att det är så konformistiskt och propagandistiskt. Här finns – utöver Lifvendahl i Svenskan – knappt något problematiserade, något kritiskt eller något tankeväckande spännande. Det blir för svulstigt och för mycket uppfostringsmedia för mig.

Jag hoppas att de nyktrar till på storstadsredaktionerna vad det lider. Och så hoppas jag att vi slipper kändisarna.

 

Snedvriden bild av Sverige

8/9 2015

Personerna i DN:s kändisupprop i söndags är egentligen ganska ointressanta i sammanhanget. Jag märker på en del reaktioner på min enormt spridda text ”Alla dessa goda kändisar” på WidarDirekt – bland annat Erik Helmerson på DN:s ledarsida – att kändisarna blir ett stickspår som delvis skymmer min huvudpoäng. Lite självkritiskt antar jag att jag kanske borde ha hoppat över de kända och koncentrerat mig på det jag framförallt ville säga.

Det som stör är att hela det massiva trycket från DN och SvD bygger på en i mina ögon helt felaktig bild av Sverige. I anslaget från redaktionsledningarna sätts en spelplan upp där ”hatet och rasismen” håller på att ta över och att det därför är dags för alla andra - under tidningarnas – ledning att stå upp för det goda och fina.

Sverige och svenskarna är enligt alla tillgängliga undersökningar – t ex SOM-institutet – mycket välkomnande mot flyktingar. 63 procent tycker till exempel att ”invandring är bra för Sverige”. Självklart finns det också hat och rasism ute i marginalerna. Detta är emellertid av en sådan art att det främst utgör polisiära frågor.

När delar av medieetablissemanget gör hatet och rasismen till huvudsak i sin kamp så ger det därför en snedvriden bild av Sverige. Tycker jag.

Bombmattan av okritiska uppfostringsinslag i medierna är provocerande. Tycker jag. Antagligen är den också kontraproduktiv. Det finns så många människor därute som inte har det minsta med hat och rasism att göra som inte gillar att bli skrivna på näsan vad de är för några och/eller som inte anser sig behöva styras av några ”måsten” från stora mediehus.

Sveriges problem i det här sammanhanget är inte att vi tar emot flyktingar från Syrienkriget. Vi skulle ta emot många fler; bara en femtedel av de asylsökande som kommit till Sverige i år kommer från Syrien. Problemet är vår undermåliga migrations- och integrationspolitik som om vi inte åtgärdar problemen riskerar att skapa onödigt stora och långsiktigt verkande försämringar av det svenska samhällsbygget.

Om detta behöver vi en öppen och odramatisk debatt även i politiken. Magnituden i uppropet mot ”hat och rasism” riskerar att återigen trycka ner denna viktiga debatt till andra arenor.

Till sist två saker. 1. Kändisarna i DN:s upprop är säkerligen alldeles utmärkta personer med såväl förnuft och känsla. Upprop av det här slaget – där folk som är ”kända” för olika saker skriver under listor mot Nato, mot hat och rasism, mot kärnkraft och mot det ena och det andra – fyller sällan någon vettig funktion. I vart fall inte om syftet var att få folk att tänka till och ändra sig. 2. De personliga påhopp och oförskämdheter som jag får ta emot då och då får inte mig att förlora perspektivet. De allra flesta människor därute är av ett helt annat slag. De har inget med hat och rasism – eller andra förvridna ismer för den delen att göra.

Widar Andersson

Verkligheterna finns kvar därute

WidarDirekt Socialdemokratins klassiska styrka är pragmatismen och maktinriktningen. Från borgerligt håll fnyses ofta åt att S ”vill ha makten framför allt.” De borgerliga borde snarare se att bjälken i sitt eget öga är bristande maktinstinkt innan det klagas på socialdemokratin. Vilket denna höst och januari mycket väl illustrerar. Att de borgerliga misslyckades att bilda regering med de förutsättningar som fanns i riksdagen är enkelt uttryckt mycket dåligt. Satta i ett motsvarande läge skulle Socialdemokraterna aldrig ha tvekat på grund av SD. Tro mig på mina ord.

Mer att läsa: För många extremister.

Nu öppnade det klassiska borgerliga inbördeskriget återigen för en S-regering. Men självklart har även S tilltagande problem. Den gamla enpartitiden är förbi sedan länge. Socialdemokraterna får knixa och knaxa mer än vanligt för att få till det. Förra mandatperiodens samexistens med V och MP har nu utökats med de två små liberala partierna C och L.
Utspädningen innebär givetvis risker. Konstigt vore det annars. Svärmen av liberal/vänsterpartier runt S skapar större risker än vanligt. Socialdemokraterna kan behöva släppa den konservativa flanken obevakad för att hålla sig väl med de liberala. Där finns den stora risken för socialdemokratin och för Sverige. Förra mandatperioden åstadkoms stabil politik då det behövdes genom uppgörelser med framförallt Moderaterna. Nu har S en egen liberal/vänstermajoritet att vårda vilket kan få politiken att driva iväg långt bortanför allfarvägarna.


Utöver de fyra partierna Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna som skrivit under utkastet till ”Sakpolitisk överenskommelse” så nämns ytterligare ett parti i texten: ”

Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.”

För att få igenom det sakpolitiska utkastets förslag till statsminister så krävs pikant nog att Vänsterpartiet inte röstar nej i voteringen på onsdag förmiddag.

Det ska bli intressant att höra hur Jonas Sjöstedt på onsdag – eller om gruppledaren får äran att föra ordet – motiverar att partiet släpper fram en regering där det explicit sägs rakt ut att en grundläggande målsättning är att V inte ska ha något inflytande.

Saken är säkerligen omhändertagen på något sätt. Men priset måste vara rimligt högt för den nya regeringen. Vänsterpartiet skulle säkerligen kunna gå starkt i ett extraval som utlösts av att partiet satt ner foten och stoppat en regering som vill gå i ”riskkapitalbolagsdirektörernas ledband och hota tryggheten för hyresgäster och löntagare” eller hur det nu brukar låta från det hållet.
Så det vill till något extra för att V ska släppa fram en regering som i sitt program pekar ut att V inte ska ha något inflytande. Jag tror inte det räcker med några fraser om att ”detta skattesänkande och rikemanskramande” alternativ trots allt är bättre än en regering med ”nazism, fascism och rasism” på programmet.
Som sagt. Ska bli intressant att lyssna på.

Widarvideo: Allt mer bisarr regeringsbildning.

 

Övergång till utredningsregering

Det kommer att våras för utredarskrået under mandatperioden; den saken står klar. Jag har då aldrig i mitt liv sett så många förslag på utredningsuppdrag som i den ”sakpolitiska överenskommelsen.” Att komplexa saker behöver utredas och analyseras; det är självklart. Anhopningen av utredningar är dock så manifest i dokumentet att sakpolitiken faktiskt höljs i dunkel. Vilket kanske är nödvändigt med tanke på all den misstro som finns lagrad mellan partierna?

Mer att läsa: Hör finns den politiska mitten.

Jag har absolut inga problem med att Socialdemokraterna byter ut V mot C och L som särskilt gynnade oppositionspartier. Landar många av de utredningar som finns i utkastet på goda och vettiga slutsatser som dessutom också genomförs så är mycket vunnet med det.

Problemet är ett annat i mina ögon.
Utöver att huvuddelen av de 73 punkterna i överenskommelsen är kostnadsdrivande för det allmänna utan att jag kan ana beredskapen för motsvarande besparingar, så är ett grundproblem att regeringens attityd och utstrålning blir mer liberal även på de områden där mer konservativ stramhet är av nöden. Utredningsbeskeden om nej till nya grund- och gymnasieskolor på religiös grund och om införandet av språkkrav för att bli medborgare i Sverige är helt ok. Förstås. Men de har högst marginell inverkan på verkligheterna.

I den utredning/kommitté som enligt överenskommelsen ska ta sig an dessa frågor så uttalar de fyra partierna att de gemensamt ska driva införandet av ännu en ”humanitär skyddsgrund” för att få uppehållstillstånd i Sverige och de är också eniga om att åter liberalisera anhöriginvandringen; som redan idag utgör den avgjort största invandringsgruppen och det viktigaste integrationsproblemet.

 

Verkligheterna finns kvar

Utöver det helt nödvändiga beskedet om att den tillfälliga lagen ska förlängas i två år så är detta i stort det hela på det invandringspolitiska området. Vilket är mycket illavarslande för Sverige och för Socialdemokraterna. Flera regeringar har misskött invandringspolitiken under många år. Vilket nu påverkar Sverige på i stort sett alla samhällsområden från pensionssystemets finansiering, finansieringen av kommunernas vård/skola/omsorg, polisens utmattningssymptom, ökad risk för terrorbrott, försämrade skolresultat och till skyhög arbetslöshet i stora invandrargrupper.

Invandring/folkvandring är en naturlig del av tillvaron i världen och i Sverige. Givet vår mycket generösa välfärdsstat vars grundläggande finansiering är beroende av hög produktivitet och högt arbetskraftsdeltagande så är det dock centralt att invandringen totalt sett hålls på låga nivåer. Övergångsregeringens migrationsminister Heléne Fritzon har nämnt antalet 14 000 per år som en riktsiffra. Av detta återfinns emellertid inte något alls i den sakpolitiska överenskommelsen. Vilket är mycket oroande. Verkligheterna finns nämligen kvar därute.

Widar Andersson

Den nakna sanningen om SD

Widar Annandagsbetraktelse om vådan av offentliga lögner

”Han har ju inga kläder på sig”, ropade den lille gossen i HC Andersens bok ”Kejsarens nya kläder” från 1837. HC Andersen pekade med sin bok på hur nervöst anpassliga vi människor ofta är när det kommer till att tycka som alla andra i sin grupp. Kejsaren struttade runt naken; endast iklädd den offentliga lögnens dräkt. Var och en såg att han faktiskt var naken men eftersom samtidigt alla hyllade Kejsarens nya, fina kläder så stämde var och en in i hyllningskören för att så att säga vara på den säkra sidan. Hade alla fel så var man ju själv bara en liten del av alla som haft fel. Hade däremot alla rätt – kejsaren hade fina kläder – så skulle man själv däremot framstå som en mycket tydligt skönjbar idiot. De skräddare som lurat Kejsaren och sålt luft som dyra kläder hade också för säkerhets skull låtit meddela att det krävdes en viss begåvning för att kunna se Kejsarens nya kläder. Svagbegåvade kunde visa sig ha svårt att se kläderna; så sades det från hovet. Och vem vill posera som svagbegåvad?


Utan att dra alltför långa jämförelseväxlar mellan den offentliga lögnen om Kejsarens kläder och svensk dagspolitik de senaste åren så tycker jag att det är rimligt att peka på den offentliga lögnen om sverigedemokraternas inflytande i politiken i allmänhet och på den pågående regeringsbildningen i synnerhet.

 

 

Widarvideo: Allvaret sänker sig inför votering nummer tre. 

 


Offentliga lögner är skadliga för tilliten och förtroendet i politiken. Alla såg till exempel att SD: s ledamöter uppvaktas ivrigt av både S och M och C för att ansluta till deras respektive linjer i frågan om ”vinster i välfärden” likväl som alla ser att SD sitter tillsammans med alla övriga partier i Försvarsberedningen, ser att SD tillsammans med de borgerliga avsätter en statsminister och röstar fram statsbudgren för 2019. För att nu bara nämna några övertydliga exempel från den närmaste tiden.
Trots detta så är den dominerade journalistiska vinkeln i medierna, på de två största och mest ”hovnära” ledarsidorna, bland flertalet statsvetare och politiska kommentatorer och i flera framträdande politiska partier att det är att största vikt att nästa regering bygger på en ”fortsatt isolering” av SD.

 

Mer att läsa: Gräddfil för Jimmie Åkesson.


Att denna uppenbara osanning får sådan uppbackning att den upphöjts till en offentlig lögn kan – som jag ser på världen – enbart bero på att så många inflytelserika så oerhört gärna vill att SD ska ha varit isolerade, är isolerade och ska bli isolerade. SD-isoleringslinjen är realpolitiskt naken; det ser egentligen alla. Men den kläs i fina låtsaskläder. De som tycker sig se något annat beskylls kanske inte för att vara explicit svagbegåvade. I stället har vår tids hovskräddare försökt att sälja in och prångla ut budskap om att de som inte ser den sanna politikens förträffliga kläder istället föredrar auktoritära stater med tystade medier, inte har något emot Hitler och ett tredje världskrig och/eller gärna vill att Sverige blir en lydstat till Vladimir Putin.


Övriga partier ”måste” naturligtvis inte samarbeta med SD på något närmare sätt. Varje parti – också SD – bestämmer självt hur de vill lägga upp sina samarbeten och koalitioner. Personligen ser jag gärna att kommande regering inte gör sig helt beroende av SD. Vilket torde vara ganska lätt. Säg att Sverige till slut får en Ulf Kristersson som statsminister i en minoritetsregering. Givet att de borgerliga håller ihop i tunga frågor så krävs det att S och SD gör gemensam sak mot regeringen för att SD ska kunna ”diktera villkoren”. Och om S och SD är överens så är det ju helt i sin ordning att det påverkar en minoritetsregering.


Det jag är kritisk till är den offentliga lögnen som sådan. Förnekelsen av vad SD är och gör och betyder i riksdagen redan i dag är vitalt vansklig för det redan svaga förtroendet för partiledarna och partierna. Partierna bör förhålla sig till verkligheten på ett mer öppet och tydligt sätt. Förneka inte det uppenbara.
Gå inte runt i låtsaskläder. Alla ser att ni är nakna. Och knappt någon utanför hovkretsarna är rädd för att säga det. 
Widar Andersson

 

Åter till verkligheten med Annie Lööf

WidarDirekt Beskedet från Centerpartiets ledare Annie Lööf var väntat och önskat i mina ögon. Jag har haft svårt att tro att jag varit närvarande i verkligheten den senaste veckan då de flesta kommentatorer och statsvetare har verkat utgå från att det ska bli någon form av regering mellan C och S och MP och L och V. En sådan regering är ju helt osannolik på alla sätt och vis.
Skönt att vi nu åter landat i verkligheten där politiskt snömos inte kan dölja politiska realiteter.

 

Mer att läsa: Förlorare säger aldrig.


Socialdemokraterna kan givetvis samarbeta med alla partier när så behövs. Vilket självklart inkluderar C, SD och M och V och alla andra. Men det hade varit förödande för S att gå in i en låtsasregering i ett vänsterliberalt kraftfält med stora negativa effekter för förtroendet i LO-leden (vilket är helt avgörande för S relativa styrka) och för det som finns kvar av förtroende i vår tids stora fråga om invandring, integration, folkvandring och alla dess effekter på hela samhället.

 

Widarvideo: Extraval naturligt för S.


Nu börjar rond 3 för Löfven och för de andra. Känns betydligt bättre än tvåan; inget snack om den saken. Just nu känns ett extraval allt mer logiskt och realistiskt. Jag tror att de tre stora partierna mer och mer förenas av ett intresse av extraval. Och de stora brukar – på sista raden – vara de som bestämmer.

Widar Andersson

Socialdemokraterna kan befria oss

WidarDirekt SCB: s mätning som kom idag 4/12 om hur folk skulle rösta om det var val någon av de närmsta dagarna visar väl i stort sett ingenting. Vilket är intressant information även det. Människor i allmänhet har annat att tänka på. Några politiska förslag och beslut av betydelse har inte realiserats. Pressträffar om politikpolitik har i längden ett mycket begränsat intresse hos den stora allmänheten.


Sedan valet den 9 september gör Socialdemokraterna en framryckning på lite drygt två procentenheter. När SCB mäter hur väljarna rört sig mellan partierna så visar det sig att S vunnit lite från Vänsterpartiet och lite från Liberalerna utan att förlora till något annat parti i något för SCB mätbar omfattning. Det är en bra position för S; om ändock på en för låg aktivitetsnivå. Ett parti som är relevant för många människor ska helst förlora lite och vinna mer från alla partier i konkurrensen. Då är man verkligen med i matchen.

 

Widarvideo: SCB-naturligt med extraval för S.

 

Jag ska inte överdriva för mycket. Men det kan vara så att S är på väg att lämna sin långa ”stendöda period” i SCB där det enbart förlorats till SD och ibland till M och där det enbart vunnits små rännilar från MP. Socialdemokraterna kan vara på väg att bli mer relevanta igen.
Ska det bli så, så vill jag gärna avråda S från att ge sig in i nära maktrelationer med de två små liberala partierna C och L. Klart att det finns vissa beröringspunkter mellan partierna. Och det är klart för mig att S bör samarbeta med något eller några borgerliga partier hellre än med V och MP; som till sin attityd och till sitt innehåll är alltför udda visavi Socialdemokraterna.
Ett extraval skulle mycket väl kunna lösa upp en eller annan knut. När människor i ett skarpt läge inser att inget av de gamla blocken finns kvar – sannolikt inte ens i retoriken från vare sig S eller M – så har vi ett nytt läge där väljarna kan ge riksdagen en delvis annan sammansättning.


Ingen kan säga hur ett extraval skulle sluta på partinivå. Sannolikt har S en lätt uppåtgående trend just nu vilket skulle kunna indikera ett ökat stöd framöver. Sannolikt gäller detsamma för Moderaterna som i mina ögon under alldeles för lång tid har hållit fast vid en allians utan politiskt innehåll och stabilitet.
Bortom partitaktik så är det starkaste argumentet för ett extraval i grunden demokratiskt. Extraval är inget misslyckande. Folket är inte fiender som partierna ska vara rädda för. Det vore kul om S gick i bräschen för ett extraval och därmed befriade oss från kravet att tänka låtsastankar om låtsasregeringar som på sin höjd kan ägna sig åt låtsaspolitik.
Widar Andersson

Nu har förhandlingarna om makten inletts

WidarDirekt Det tog nästan tre månader. Men idag har maktförhandlingarna börjat på allvar. Om det flyger eller kraschar återstår att se. Fas två - av okänt många faser - har inletts. Gott så.

På tisdagseftermiddagen presenterade Annie Lööf en kravlista med politik som Socialdemokraterna ska ställa sig positiva till för att Centerpartiet ens ska börja överväga att tolerera Stefan Löfven vid statsministervoteringen som är planerad till onsdag nästa vecka. Kravlistan är av det slaget att Ulf Kristersson i Moderaterna skulle ha haft svårt att svälja alltihop.


Detta indikerar att Annie Lööf krav på Löfven inte är seriösa och ens antydningsvis bokstavligt menade. Antagligen förs det redan förhandlingar mellan C och S där dagens mycket borgerliga kravlista främst har funktionen att putsa på Annie Lööfs repiga borgerliga yta och sannolikt även har syftet att ge lite prutmån åt Vänsterpartiet som behöver vara med om en S-regering i någon form ska kunna säkra budgeten i riksdagen.

 

Att Socialdemokraternas partiledning på allvar har fått upp vittringen på statsministerposten understryks av att LO: s ordförande Karl Petter Thorwaldsson i en intervju med SvD har ställt sig positiv och av ”omtanke om förhandlingarna” inte vill yttra sig om centerledarens krav på liberaliserad arbetsmarknad (turordningsregler nämns särskilt). En sådan stillsam attityd från LO i deras kärnfråga har nog aldrig tidigare noterats.


En S-regering som byter ut V mot C som budgetpartner vore i mina ögon ett bra alternativ i ett antal sakpolitiska sammanhang. S skulle få en puff där bak för att förändra sina positioner i ett antal sakfrågor där de sitter fast.


Det finns en socialdemokratisk formel – som i o f s inte använda jätteofta – som säger att ”Skatter kan höjas och sänkas beroende på vad situationen kräver.” Så skattepunkterna på Lööfs lista är inga konstigheter tror jag. En del annat – välfärdsvinster, landsbygdspolitiken, med mera sådant – är heller inga problem. Bostadspolitikens förnyelse – framförallt hyresmarknaden men också annat – har påtalats och drivits under flera år av tungt S-folk som Göran Persson, Klas Eklund och Lennart Weiss. Där finns således ett antal goda argument som S kan göra till sina för att tillmötesgå C. 

Peter Hultqvist behöver också ta ytterligare några steg mot Nato och försvarsanslagen höjas rejält. Detta kan S leva med. 


S måste förstås se upp så att de inte blir för liberala och mondäna. Det finns alltid skäl till varför ett parti har åtta procent istället för tjugoåtta procent. Skälet är att de allra flesta ogillar det partiets politik. Socialdemokraterna behöver vårda sin konservativa och folkliga flank. För nära frotterande med små poserande liberala/vänster-partier kan innebära att S dras ner mot åtta istället för att röra sig upp mot 30 procent.


Det ”konservativa blocket” i allmänhet och SD i synnerhet är beredda på att fånga upp besvikna S-väljare från LO och från den så viktiga äldregruppen om S fladdrar iväg uppåt i det ljusblå.
De närmaste dagarna får visa vad som händer. Jag hoppas av politikerna förmår mer än att ge oss en nödregering som kommer till enbart av rädsla för SD och för folkets dom i ett extraval. En sådan regering är inte mycket att ha. Extraval är inget misslyckande. Och ingen kan nu säga vilka partier som kommer att gynnas i ett extraval.
Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson