Logga in

Widar Andersson

Widardirekt

Svenska massproblem behöver utmanas

WidarDirekt Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”  (Kuhzad Media 2016) kan läsas som ett slags delbokslut över ett ”experiment med långvarig och storskalig invandring från tredje världen och till välfärdsstaten.” Jag skriver ”delbokslut” eftersom Sanandaji inte på något sätt anser att loppet är kört. I närmast Assar Lindbecksiansk anda levererar Tino Sanandaji ett 25-punkts program för hur saker och ting kan ställas till rätta. Assar Lindbeck är också en av dem som får ett särskilt tack av författaren på försättsbladet. På försättsbladet förekommer även Magnus Henrekson; en professor och person som jag har lärt mig att ha stort förtroende för.)

Tino Sanandaji ägnar sig åt nationalekonomisk forskning sedan han för sex år sedan doktorerade i ”Public policy” vid University of Chicago.

”Massutmaning” är inte bara en fyndig ordlek från Sanandajis sida. Boktiteln strör med rätta lite salt i såren hos det etablissemang inom politik, media och myndigheter som i takt med att invandringens problem blev allt mer uppenbara började benämna massarbetslöshet, massbilbränder och massbidragsberoende som ett slags sporrande utmaningar istället för som de tunga samhällsproblem de utgör.

Enligt Tino Sanandaji har 22 procent av Sveriges befolkning – 17 procent utrikes födda och 5 procent andra generationens invandrare – utländsk bakgrund.

I sin bok beskriver Tino Sanandaji Sveriges misslyckande som invandringsland genom att spegla de 22 procenten ovan mot andra siffror. Utrikes födda utgör 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa, och mottar 60 procent av de socialbidrag som utbetalas. 71 procent av barnfattigdomen i Sverige finns i hushåll med utländsk bakgrund. 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Ledande politiker talar gärna om ”Flyktingkrisen” 2015 som alla invandrarrelaterade utmaningars moder och orsak. Inget kunde vara felaktigare.

Sanningen är att huvuddelen av de rekordmånga asylsökande som kom till Sverige det året ännu bara belastar det statliga mottagningssystemet.

Faktum är att Sverige allt sedan 1985 och fram till 2015 har haft – räknat per innevånare- en ungefär fyra gånger så hög asylinvandring som övriga länder i Västeuropa.

Mer att läsa: Chockerande skillnader.

Sanandaji skriver att Sverige på grund av den snabba invandringen har en befolkningsökning som ligger i nivå med ”utvecklingsländer som Bangladesh.”

Sverige är samtidigt är sämst i hela den industrialiserade världen med att få ut asylinvandrarna i arbete.

Det är just här som massutmaningen blir riktigt allvarlig.

Enligt flera vetenskapliga beräkningar som Sanandaji refererar till skulle det behövas ett 72 procentigt arbetskraftsdeltagande med skattebetalande och pensionsavgiftserläggande från de utrikes födda för att invandringen skulle vara kostnadsneutral visavi de infödda i landet. Det är mycket långt upp till sådana siffror. Trots en gynnsam ålderssammansättning – många av de invandrade är unga med flera potentiella arbetsår framför sig – så arbetas det alldeles för lite och till för låga löner jämfört med inrikes födda.

Påståenden om att invandringen lät som en plätt ska lösa vårt pensionssystems demografiska problem måste därför tyvärr sorteras in under fliken alternativa fakta

Pensionsmyndigheten har i en beräkning vägt av de inkomster i form av pensionsavgifter med de utgifter i form av pensionsutbetalningar som de utrikesfödda bedöms generera från 2017 och framåt. Varje person utgör en minuspost för pensionssystemet med ungefär 800 000 kronor, enligt Pensionsmyndigheten.

Det låga aktiva arbetskraftsdeltagandet leder i sin tur till en kostnad för invandringen på ungefär 70 000 kronor per person och år.

Det är dessa grundläggande ekonomiska omständigheter som förklarar varför en välfärdsstat som Sverige måste ha en strikt reglerad asylinvandring och anhöriginvandring.

Sveriges kollaps som invandringsland innebär också att moralen och humanismen har fått sig en törn, skriver Tino Sanandaji. Först använder vi hundratals miljarder kronor av pengar som annars skulle gjort stor nytta i de fattigaste delarna av världen för att bygga upp en svindyr mottagningsapparat för jämförelsevis ganska få människor.

Sedan skärper vi upp gränskontrollerna och gör mottagandet något mindre generöst. Samtidigt beter sig Sverige som om flyktingkrisen och folkvandringarna därmed har upphört. Vilket inte är fallet. De folkliga rörelserna mot nord och väst i världen är starkare än på mycket länge. Behovet av hjälp och stöd i de värsta krisregionernas närområden är stort och ökande. För hälften av de skattepengar som används för statliga migrationskostnader 2017 skulle Sverige ensamt kunnat ha finansiera FN: s flyktingorgan UNHCR under ett år.

Nå; loppet är som sagt inte kört. Det som krävs framåt är en realistisk politik för att så snabbt som möjligt öka arbetskraftsdeltagandet hos framförallt de utomeuropeiskt födda personer som får tillstånd att stanna i Sverige. De som får avslag ska däremot så fort som möjligt lämna landet. Här behövs en skärpning av lagarna som hindrar att den offentliga sektorn använder skattemedel för att finansiera så kallade papperslösa människors vistelse i Sverige.

Den svenska produktiviteten och BNP per innevånare har gradvis försämrats under det senaste decenniet. Detta är bekymmersamt och sannolikt det största enskilda hotet mot en framgångsrik etablerings- och integrationspolitik.

Tino Sanandaji avråder från stora avregleringar av arbetsrätten och lönesänkningar. Sådana insatser innebär att styrkan i den svenska ekonomin undermineras än mer. Sanandajis grundrecept är därför att framförallt satsa på högre tillväxttakt istället för särlösningar av olika slag. Långa perioder av tillväxt i ekonomin skapar automatiska förbättringar för människor som idag riskerar att marginaliseras. Att säga tillväxt är naturligtvis lättare än att skapa och underhålla tillväxt. Vi vet emellertid av erfarenhet att det som krävs är breda reformer med syftet att underlätta företagande, entreprenörskap, investeringar, forskning, innovationer och export.

Tina Sanandaji föreslår i grunden ett slags förstärkt och moderniserad variant av den modell för ”solidarisk lönepolitik” som lyfte Sverige under 1950- och 60-talen. ”Det är långt mer värdefullt med fler högavlönade jobb och högre tillväxt i produktivitet och löner för breda grupper än att bara skapa fler låglönejobb.” En gammal ”sanning” roterar i mitt huvud när jag läser Tinos bok: ”Sikta inte på de fattiga med reformerna för då ökar risken att de fattiga blir fler.” Dessa ord fick jag mig levererade för ungefär 25 år sedan av en klok och socialdemokratin närstående domare

Givetvis behövs det också ett ökat utbud av tillgängliga jobb här och nu. Sanandaji skriver om ”medelenkla jobb”. Att försöka återskapa enkla jobb som redan rationaliserats bort är lönlöst enligt författaren. Så är det nog.

Vuxenutbildningen bör satsa på ”medelkvalificerade jobb” inom industrin och välfärden. Sanandaji argumenterar för sänkt skatt för låginkomsttagare, han uppmanar de styrande att bryta det ideologiska motståndet mot fler poliser och en starkare rättsstat. Här är han inne på något mycket viktigt. Att ganska snabbt gå upp i antal och styrka i rättsstaten är ingen besvärlig politik. Problemet är ett kvardröjande motstånd mot detta; känslan av att det skulle vara ett misslyckande för socialpolitiska föreställningar om Sverige med en tyngre och mer kapabel rättsstat. Släpp det och släpp inflytandet för kriminologer och tyckare som argumenterar som om invandringen inte påverkar brottsligheten. Det hjälper dock nämligen föga med invändningar av sorten att det är fattigdomen som driver på brottsligheten och inte specifikt invandringen. Den sortens invandring som Sverige ägnat sig åt driver på fattigdomen och ojämlikheten i samhället vilket ökar brottsligheten. Det är effekterna ute i samhället/ute hos medborgarna som betyder något. Medan en politik för minskad fattigdom sätts på plats behöver samtidigt kriminaliteten näpsas här och nu.

I Tino Sanandajis 25-punkts program ingår en hel del smått och gott som till exempel ökad studietakt och mer strukturerad pedagogik i skolorna, uppskärpning av SFI, nolltolerans för patriarkala (heders) strukturer och pedagogiska förskolor.

Massutmaning är en mycket viktig bok. Med källbelagda siffror – som Sanandaji hämtat från aktuella forskningsfält och officiella beräkningar och som kritiskt kan granskas – visar han på punkt efter punkt att väldigt många centrala delar av den svenska välfärdsstatens verksamheter och värderingar är utsatta för hårt tryck. Det gäller allt från sjukvård och skola till pensioner och produktivitet. Fattigdomen och ojämlikheten ökar, arbetslösheten är manifest på nivåer vi inte tidigare sett.

 

Tino Sanandaji visar på sunda och realistiska samhälleliga och politiska förhållningssätt till de tunga samhällsproblem som kräver åtgärder på bred front.

Det finns inget extremt i resonemangen i hans bok. Om något alls är extremt så är det väl snarare den hittillsvarande ivern att försöka misstänkliggöra budbärare av Tino Sanandajis kaliber.

Jag hoppas att fler av de kloka, erfarna och upplysta människor som finns inom politiken, inom fackföreningsrörelsen, i mediehusen och inom akademin ska våga släppa sargen och medverka till en öppen debatt och en genomtänkt politik.

Alla problem löser förvisso sig själv om man bara väntar tillräckligt länge. Lösningen på de massproblem som Tino Sanandaji skriver om kräver dock – förutom tid – en genomtänkt politik som argumenteras hem av politiker som säger som det är och som vare sig svart- eller skönmålar hur landet ligger.

Widar Andersson

 

 

Sjöstedt fick draghjälp av Januaripartister

WidarDirekt Jonas Sjöstedt meddelade på onsdagskvällen att han kommer att avgå som partiledare för Vänsterpartiet på partiets kongress i maj senare i vår. De extra doser av frimodig och koncis populism som han uppvisade under partiledardebatten på onsdagsförmiddagen hämtade sannolikt näring från hans inre vetskap om att detta var sista skiftet för hans del.


Synd på många sätt.

Det hade varit kul att få se hur långt Sjöstedt hade kunnat och tillåtits att driva sin linje i dagspolitiken.


Utan att psykologisera till överdrift så skulle jag vilja hävda att det efter mer än hundra år av ”träningsmatcher” (en tradition som Jonas Sjöstedt sade sig vilja avsluta när han kampanjade under partiledarvalet för drygt åtta år sedan) har satt sig en rädsla och obekvämhet inför den riktiga politikens möjligheter, krav och risker inom Vänsterpartiet.

 

Mer att läsa: Valvilja och populism i riksdagen.


De samarbeten som V från och till har haft – i takt med fallande väljarstöd för Socialdemokraterna – har varit ytterst begränsade och kan inte på något sätt jämföras med regeringsansvar. Att som under förra mandatperioden få hålla pressträffar i budgettider varje år och dela ut några tiotals eller hundra miljoner till behjärtansvärda ändamål; det har inget med regeringsarbetets vardag att göra. Vardagen för en regering är snarare kantad av pressträffar om satsningar som inte görs, om satsningar som gått fel, om en samhällsutveckling som på många områden går på tvärs mot det man vill, om pengabrist och om konstiga vapenexportaffärer.


Jag hade stora förväntningar på Jonas Sjöstedt när han valdes. I par med den begåvade partisekreteraren Aron Etzler borde han ha kunnat göra mer för att skapa en mer folklig vänster som även skulle kunna attrahera LO-medlemmar. Så blev det inte riktigt. Inte förrän nu på slutet.

Och då fick han – på ungefär samma sätt som Sverigedemokraterna – stor draghjälp av ett verklighetsfrämmande politiskt etablissemang.
Att skriva in i Januariavtalet att syftet med avtalet var att Vänstern och SD inte skulle ha något inflytande på politiken var så feltänkt och omoget att klockorna stannade. Sjöstedt släppte ändock igenom denna regering men hugget mot honom satte spår; det är jag övertygad om. Och svinhugg går som sagt igen.


Sverigedemokraterna är Sveriges mest inflytelserika parti idag. SD strukturerar såväl hur eventuella partners som motståndare positionerar sig. Vänsterpartiet är inte i den klassen riktigt. Men Sjöstedt hade något på gång. Hur långt det hade kunnat gå får vi aldrig veta.


När Sjöstedt nu går så upprepas historien från Gudrun Schymans dagar. I början av 2000-talet hade Schymans V-parti tvåsiffriga opinionssiffror och ett växande och stort stöd inte minst från LO-förbundet Kommunals kvinnliga medlemmar. Här fanns antydan till en folklig och icke-doktrinär vänster som det kunde ha blivit något intressant av. Men icke så. Schyman gick i drickat ungefär på samma sätt som Sjöstedt nu går till Hanoi.
Synd. Men också vänstertypiskt på något sätt.

Widar Andersson

 

Populism och extraval i riksdagens pangstart

WidarDirekt Riksdagen startade säsongen 2020 på ett strålande sätt. Inledningen av onsdagens partiledardebatt utvecklades till en uppvisning i hur splittrat och svårstyrt Sverige är för stunden. Och det är förstås inget att hurra över. Men när det nu är som det är så är det bra att hela fältet visar upp sig. Och att partiledarna visar upp sina kvaliteter. 


Moderatledaren Ulf Kristersson uttalade partiets ambition att så snabbt som möjligt försöka få till ett extraval till riksdagen. ”Den som inte kan leda landet den ska inte leda landet”, sa Kristersson. På ett sätt kan man ju tycka att oppositionen alltid vill/borde vilja avsätta regeringen så snabbt som möjligt. Men den traditionen har vi inte. Vi har levt i en annan struktur som har varit mycket bra och stabil för Sverige och svenskarna.

Nu finns det dock inte längre några riktigt rationella och vettiga majoriteter kvar i riksdagen. Därför är det en händelse att Kristersson tydligt säger att han säker ett extraval. Nu är det förstås statsminister Stefan Löfven som har avgörandet i sin hand när det gäller extraval. Och det lär inte stå särskilt högt på hans önskelista. Eller vem vet? 


V-ledaren Jonas Sjöstedt visade upp vänsterpopulistiska kvaliteter av hög klass. Vanvördigt, drastiskt och provocerande slungade han ut sina smockor åt alla håll. Framförallt mot regeringen förstås; denna regering som har ett januariavtal där det stadgas att ett syfte med avtalet är att Vänsterpartiet inte ska ha något inflytande.


Ebba Busch Thor (KD) visade upp motsvarande högerpopulistiska talanger i sitt första inlägg. Med darr på rösten hävdade hon att en ”storbanks-vd” nu får 63 200 kronor i sänkt skatt medan en sjuksköterska/undersköterska inte får ett enda öre i sänkt skatt. ”Välkommen tillbaka till borgerligheten”, hälsade Ebba Busch Thor till Centerpartiet och Liberalerna. Även KD: s ledare sade sig gärna se ett nyval.


Jimmie Åkesson från SD framstod närmast som balanserad i sin kritik av regeringen. Regeringen är ”häpnadsväckande usel” och ”saknar krisinsikt”, sa Åkesson som i övrigt höll sig till kritik av att antalet uppehållstillstånd ligger på fortsatt höga nivåer.


Statsminister Stefan Löfven krigade på och höll sig på det vänsterkonservativa fältet skulle man väl kunna säga. Starkt samhälle, likvärdighet, markeringar mot ”kulturer och religioner” som tror sig stå över lagen, solidaritetsförklaringar med landsbygdens och förorternas människor, kritik av marknadslösningar och ”dyra konsulter.” Löfven får strida på många fronter och det blir uppehållande och brandsläckande strider som gäller för statsministern.


Det är ett svårt läge för svensk politik. Förtroendesiffrorna är rekordlåga vad som än mäts. Vilket är det mest allvarliga som ett politiskt system – inte minst av vår sort som handhar typ halva ekonomin i samhället – kan drabbas av. Viket talar för att de större partierna – som kan hålla populismen på rimliga nivåer – behöver söka bredare och gemensamma lösningar på de problem som står i centrum av medborgarnas uppmärksamhet. Det är lätt att säga. Svårare att göra. Kanske behöver politiken krisa ännu mer innan den kan bli bättre?

 

Widar Andersson

Vakna Sälen! Kriget är redan här

Widar Andersson På Högfjällshotellet i Sälen diskuterar partiledare, ledarskribenter och höga militärer just nu om Sverige är väl rustat för att vara beredda om kriget kommer. Samtidigt pågår något som väl snart rättmätigt bör liknas vid ett krig mitt inne i stora svenska städer. Kraftiga explosioner skakade om centrala Stockholm och Uppsala under natten mot måndagen.  

Smällen hördes i hela Stockholm.

Enligt Brottsförebyggande rådet genomfördes mer än 230 sprängningar i Sverige under 2019.  Kriminologen Amir Rostami sade i intervjuer med DN och TT den 4 november förra året att för att hitta något liknande som det som sker i Sverige ”får man söka sig till krigszoner. (--) Det är en exceptionell nivå för ett land som inte har en lång historia av terrorism eller inte befinner sig i någon form av väpnad konflikt.”

 Kraftig exolosion i Uppsala.

Uppenbart räcker inte polisens/rättsstatens resurser till för att betvinga de hänsynslösa personerna i de kriminella grupperingar som spränger och förstör. Bara nattens explosioner i Stockholm och Uppsala genererar tusentals övertidstimmar för en redan hårt pressad polisstyrka. En berättigad oro riskerar att sätta sig hos medborgarna; klarar verkligen staten av sitt uppdrag? Eller är det gangsterväldet som regerar?

 

Knappt någon gärningsman har satts fast för alla de sprängningar och mord som alltmer präglar Sverige.

De ledande politikerna på Högfjällshotellet och annorstädes har ett stort och tungt ansvar. Det första de behöver göra är att sluta relativisera våldsutvecklingen i Sverige. Rädslan för att rakt och redigt ta tag i de svenska problemen sådana de är har inneburit att mycket tid har gått förlorad.

 

Försvarsberedningen gjorde en smärre sensation när de på Högfjällshotellet för ett par år sedan slog fast att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kunde uteslutas.

Många medborgare i de drabbade kvarteren i Stockholm eller i Linköping eller i Uppsala eller i Malmö eller i Helsingborg eller snart sagt var som helst i Sverige skulle nog vilja hävda att de väpnade angreppen redan är här.

Det är bra att diskutera vad som behöver göras om kriget kommer. Än viktigare är att vidta rätta och resoluta åtgärder när kriget redan är här.

Widar Andersson

 

 

Sanslös attack mot Greta och Kristersson

Widar Andersson För lite drygt tjugo år sedan tog dåvarande statsminister Göran Persson initiativ till det som senare skulle bli ”Forum för levande historia”; en statlig myndighet för hågkomsten av Förintelsen. En av orsakerna till Perssons åtgärd var en undersökning bland skolelever där det framkom att oroväckande många av eleverna uppgav sig vara tveksamma till om Förintelsen alls ägt rum.

Allvaret och den breda samhällsansatsen i Göran Perssons initiativ känns oerhört avlägsen idag. På ett fullkomligt absurt och för de inblandade förnedrande sätt har Förintelsen idag dragits in i ett vidrigt och smutsigt partipolitiskt spel som har gått helt överstyr.

Sverigedemokraterna har varit ett riksdagsparti sedan 2010. Alla riksdagspartier samverkar med SD i parlamentets utskott. De åtta partierna deltar gemensamt i Försvarsberedningen och i Migrationskommittén. Socialdemokraterna och SD har stoppat borgerlig skattepolitik tillsammans. M och KD fick igenom sin budget med hjälp av SD. För att nu bara nämna något.

Moderatledaren har dessutom nyligen haft ett samtal med SD: s Jimmie Åkesson om eventuell samverkan i frågor där partierna ligger nära varandra.

Alla förstår ju vad det handlar om. Moderaterna sonderar möjligheten att bygga ett regeringsblock på sin sida. Skall det bli möjligt krävs någon form av samarbete med SD. Socialdemokraterna bygger på sin sida ett annat block som möjligen kan hålla för en valframgång 2022. Kampen hårdnar skulle man kunna säga. Inget konstigt med det.

Mer att läsa: Sverigedemokratisk läxa i tre punkter.

Det uppseendeväckande och helt absurda är att Förintelsen har dragits in i maktkampen. Utan att genera sig drar statsråd och stora liberala och socialdemokratiska ledarsidor dels likhetstecken mellan Sverigedemokraterna och Hitlernazismen och därmed också likhetstecken mellan moderatledaren och nazismen.

En överlevare från Förintelsen utnyttjas hårt i kampanjen mot blockbygget på den högra sidan.  Överlevaren och moderatledaren träffades privat förra året och enligt överlevaren ska moderatledaren då ha sagt att ”han aldrig skulle samarbeta med SD” eller något sådant.  Hade han sagt något annat hade det varit minst sagt uppseendeväckande. Då på våren 2018 var den borgerliga planen att försöka bilda en borgerlig fyrpartiregering efter valet. Skulle det projektet ens vara teoretiskt möjligt så krävdes sådana uttalanden från moderatledaren.

Men vad i hela fridens namn har detta samtal och moderatledarens förändrade position med Förintelsen och nazismen att göra? Den som vill hävda att det finns samband mellan dessa båda saker måste för det första på fullt allvar anse att med ett politiskt samarbete med SD så är bygget av koncentrationsläger i Sverige bara en eller några mandatperioder bort från att förverkligas. För det andra krävs att man på allvar tror att moderatledaren delar denna bild av SD och att det därför kan hävdas att han ljög om sina nazistiska planer för överlevaren.  Och vilken seriös människa tror något sådant? Jag kan i vart fall inte tänka mig att chefredaktörer och politiska redaktörer på stora liberala och S-märkta ledarsidor eller för den delen statsråd i en S-ledd regering kan räknas in i den kretsen.

 

Moderaternas blockbyggeförsök med SD ska givetvis granskas och kritiseras och om möjligt försvåras av de politiska motståndarna. Det hör demokratin till precis på samma sätt som att det högra blocket gör vad de kan för att kritisera och fälla Januariblocket. Så är det och så ska det vara. Hårda ord och överdrifter är en del av det hela.

Men utnyttjandet av Förintelsen i den svenska maktkampen är fullständigt skamlöst och smaklöst. Förintelsen bagatelliseras och släpas i smutsen i jakten på dagspolitiska poänger.

De som ägnar sig åt detta sänker sig ner till och under de nivåer som frodas här och där på sociala medier. Den svenska och världsberömda miljöaktivisten Greta Thunberg utsågs nyligen till årets person av tidskriften Time. Vissa troll och/eller förvridna personligheter på twitter jämför nu Greta Thunberg med Adolf Hitler eftersom Time Magazine en gång när det begav sig utsåg Hitler till årets person. En sådan ”bevisföring” är förstås helt sinnessjuk. Precis lika vrickat och stört är det att koppla moderatledaren till Förintelsen på grund av att han – av uppenbara skäl – har bytt inriktning på sitt försök till regeringsbygge.

Som Greta sa: How dare you?!

Widar Andersson

 

Extraval kan komma som en blixt

WidarDirekt Moderatledaren Ulf Kristersson och SD: s Jimmie Åkesson träffades på onsdagen för en överläggning om olika politiska sakfrågor där de ”tycker ungefär likadant” och där ett samarbete i riksdagens utskott och voteringar därför kan tänkas bli fruktsamt. Med ”fruktsamt” avses i detta sammanhang möjligheten att samla riksdagsmajoriteter i vissa för partierna angelägna frågor som gängkriminalitet och invandring.


Kristersson och Åkesson agerar rationellt. Det torde utanför vissa ledarsidors och politikers kretsar vara helt okontroversiellt att samverka i frågor där man tycker i stort sett likadant. Men båda två har anledning att tassa fram så försiktigt. Pressar de Löfven för hårt kan han utlösa ett extraval relativt snabbt; innan oppositionsblocket hunnit sätta sig vare sig i riksdagen eller hos väljarna. Ett extraval kan gå precis hur som helst; vare sig väljare eller politiker har någon erfarenhet av företeelsen.


Sverigedemokraterna har också andra anledningar att ta det så vackert. Nånstans runt en dryg tredjedel av partiets väljare i opinionsundersökningarna – kanske mer – består av tidigare socialdemokratiska väljare. Många av dessa har inför sig själva och inför omgivningen motiverat partibytet med att de inte alls har gått och blivit borgerliga utan att det de vill är att protestera mot socialdemokraternas invandringspolitik. Ett regeringsblock där SD ingår som underlag för en moderatledd regering kan skrämma bort många S-nära väljare.


Moderaterna har heller ingen anledning att skynda på tillkännagivandet av ett nytt och regeringsfähigt block. Det finns antagligen många moderata väljare som tycker att ett sådant regeringssamarbete ändå är väl magstarkt. Sakfrågesamarbete är däremot en helt annan sak.
För Socialdemokraterna är det ett svårt läge. Januariblocket är – som alla vet – för stunden alltför liberalt för S bästa. Frågan är om blocket kan utvecklas till något annat; till exempel till en axel mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna?


Visst har C just nu en väldigt liberal period. Men det har funnits andra perioder. Jag läser till exempel i en ny bok om fine Sven Hulterström (Författare Mats Wångersjö. Tre Böcker Förlag 2019) från Göteborg som satt 30 år i S ledning och som var med och förhandlade fram samarbetet mellan C och S 1995–1998. Då handlade det utan att överdriva om en räddningsinsats för den svenska välfärdsstaten. I både C och S finns den pragmatiska kärna som krävs för att ta itu med verkliga samhällsproblem istället för att fostra och älta ideologiska vanföreställningar.


Orkar, vill eller kan inte Centerpartiet vara med så får nog S ta hand om saken själv och se till att det blir uppgörelser om gängkriminalitet och om invandring med M och SD. De tre stora partierna bör ta ett stadigt och gemensamt ansvar. Socialdemokraterna har inget att förlora i väljarflykt på att göra upp med SD i dessa för Sverige så viktiga frågor. Tvärtom.


Mötet mellan Kristersson och Åkesson på onsdagen visar tydligt att ett nytt block är under vardande så stilla. Det vore förödande för S att stå och titta på medan man ylar om fascism och nazism. Det bästa sättet att försöka hålla sig relevant är att visa på handlingskraft i den riktiga politiken. Det är den politiken som folk med all rätta bryr sig om.

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar