Logga in

Widar Andersson

Widardirekt

Snedvriden bild av Sverige

Norrköping Personerna i DN:s kändisupprop i söndags är egentligen ganska ointressanta i sammanhanget. Jag märker på en del reaktioner på min enormt spridda text ”Alla dessa goda kändisar” på WidarDirekt – bland annat Erik Helmerson på DN:s ledarsida – att kändisarna blir ett stickspår som delvis skymmer min huvudpoäng. Lite självkritiskt antar jag att jag kanske borde ha hoppat över de kända och koncentrerat mig på det jag framförallt ville säga.

Det som stör är att hela det massiva trycket från DN och SvD bygger på en i mina ögon helt felaktig bild av Sverige. I anslaget från redaktionsledningarna sätts en spelplan upp där ”hatet och rasismen” håller på att ta över och att det därför är dags för alla andra - under tidningarnas – ledning att stå upp för det goda och fina.

Sverige och svenskarna är enligt alla tillgängliga undersökningar – t ex SOM-institutet – mycket välkomnande mot flyktingar. 63 procent tycker till exempel att ”invandring är bra för Sverige”. Självklart finns det också hat och rasism ute i marginalerna. Detta är emellertid av en sådan art att det främst utgör polisiära frågor.

När delar av medieetablissemanget gör hatet och rasismen till huvudsak i sin kamp så ger det därför en snedvriden bild av Sverige. Tycker jag.

Bombmattan av okritiska uppfostringsinslag i medierna är provocerande. Tycker jag. Antagligen är den också kontraproduktiv. Det finns så många människor därute som inte har det minsta med hat och rasism att göra som inte gillar att bli skrivna på näsan vad de är för några och/eller som inte anser sig behöva styras av några ”måsten” från stora mediehus.

Sveriges problem i det här sammanhanget är inte att vi tar emot flyktingar från Syrienkriget. Vi skulle ta emot många fler; bara en femtedel av de asylsökande som kommit till Sverige i år kommer från Syrien. Problemet är vår undermåliga migrations- och integrationspolitik som om vi inte åtgärdar problemen riskerar att skapa onödigt stora och långsiktigt verkande försämringar av det svenska samhällsbygget.

Om detta behöver vi en öppen och odramatisk debatt även i politiken. Magnituden i uppropet mot ”hat och rasism” riskerar att återigen trycka ner denna viktiga debatt till andra arenor.

Till sist två saker. 1. Kändisarna i DN:s upprop är säkerligen alldeles utmärkta personer med såväl förnuft och känsla. Upprop av det här slaget – där folk som är ”kända” för olika saker skriver under listor mot Nato, mot hat och rasism, mot kärnkraft och mot det ena och det andra – fyller sällan någon vettig funktion. I vart fall inte om syftet var att få folk att tänka till och ändra sig. 2. De personliga påhopp och oförskämdheter som jag får ta emot då och då får inte mig att förlora perspektivet. De allra flesta människor därute är av ett helt annat slag. De har inget med hat och rasism – eller andra förvridna ismer för den delen att göra.

Widar Andersson

Ett misstroende som alla tjänar på

WidarDirekt Misstroendeomröstningen mot socialdemokraternas justitieminister Morgan Johansson är oerhört intressant på båda sidorna av konfliktlinjen. På oppositionssidan formerar sig återigen – för första gången sedan Januariavtalsregeringen tillträdde – ett konservativt block med M, SD och KD. Det är också första gången som M och KD ansluter till en misstroendeomröstning som initierats av SD.


För Socialdemokraterna innebär omröstningen att stödpartierna C och L kryper ännu närmare regeringen. Bilden av två nya block som står mot varandra blir allt tydligare i riksdagen.


Om partigruppernas medlemmar och vildarna röstar som man kan anta på fredag så sitter Morgan Johansson säkert på sin post. Spänningen i omröstningen ligger därför främst inte i utgången för Johansson utan i hur styrkorna formeras i omröstningen. Ett nytt politiskt landskap håller på att sätta sig.

På ett sätt är allt som vanligt: En mittenvänster mot en mittenhöger. På ett annat sätt är inget som vanligt. Det största nya är att SD nu på allvar inlett sin resa mot makten. En resa med många och svåra prövningar för partiet som ska växla om från decennier av ansvarslös tillvaro – skyll inte på oss vi har stängts ute – till ett politiskt liv av ansvar och kompromisser.

Det andra stora som sker är att Socialdemokraterna nu på allvar går in i flocken av liberala partier. Ett stort och svårt steg för ett parti som inte har många liberala stråk sina gener.

En spännande tid framöver.

I själva sakfrågan - justiteministerns och regeringens ansvar för den helt absurda eskaleringen av skjutvapenmördandet och sprängandet - är det ju glasklart så att regeringen styr riket. Jag kan tänka mig att en sådan utveckling vi haft i Sverige under de senaste åren skulle ha lett till regeringsombildningar i de flesta andra länder.  Å andra sidan har jag inget emot den mer snälla kultur vi har i Sverige. Men som sagt; ansvaret finns hos regeringen hur man än vrider och vänder på saken. Detta är myntets baksida för alla statsråd.
Widar Andersson

 

Påminner närmast om fri invandring

WidarDirekt Invandringsfrågan lider fortfarande till dels av den politiska beröringsångest som varit så destruktiv för den svenska samhällsutvecklingen under det senaste dryga decenniet. När de migrationspolitiska överläggningarna nu dragit igång för riksdagens åtta partier är det slående hur hemmabyggda teorier och ideologiska käpphästar fortfarande kan överflygla verkligheternas kärva budskap.

Många kommentatorer och partier envisas till exempel med att beskriva problemet som om det handlade om ”flyktingkrisen 2015” och inte om det stora policyskifte som genomförts i invandringspolitiken. Det tidigare tämligen reglerade och strama regelverket för migration har gradvis – inte minst genom vurmandet för ”papperslösa” och genom arbetskraftsinvandringens superliberala regelverk – utvecklats mot ett tillstånd som mer påminner om fri invandring än om en strikt prövning av människors asylskäl.

Mer att läsa: Rasmus Lings låtsasvärld.

På onsdagen den 6 november höll den samlade polisledningen en pressträff med anledning av vågen av sprängningar som nu drabbar Sverige. Hittills i år har polisens nationella bombskydd ryckt ut på 102 sprängningar och bombdåd i Sverige.

Kriminologen Amir Rostami säger till Dagens Nyheter att utvecklingen i Sverige saknar ”motstycke i Europa, kanske i världen. Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner för att hitta något liknande.”

Den kriminella explosionen med skjutvapenvåld och bombdåd har en direkt koppling till den misskötta invandringen som under bara några få år har överfyllt förorter och förläggningar med hundra tusentals människor – varav en stor andel unga män - som lämnats närmast vind för våg med dåliga skolor, arbetslöshet, klaner och stor risk för kriminalitet.

Polisens pressträff borde gå rakt in i politikens självbevarelsedriftscentrum. De problem som invandringen orsakat är självklart svenska problem.

Det finns ingen mening eller rim och reson med att rabbla ursprungsländer och etnicitet i dessa sammanhang. Det offentliga Sverige behöver med kraft samla ihop sig och ta itu med de tunga sociala problem som tynger en växande del av befolkningen.  

Däremot är det av avgörande betydelse att de ansvariga politikerna ser och erkänner sambandet mellan misskött invandring i alldeles för stora volymer och de allvarliga samhällsproblem som polisens pressträff vittnade om. Invandringen behöver kort sagt hållas på mycket låga nivåer under många är framåt för att ge Sverige en chans att bygga ett starkt och inkluderande samhälle igen.

Mer att läsa: Ledaren och tidsandan lyfter och sänker.

I ett längre perspektiv finns ett stort behov av att mer publikt, allmänt och så rationellt som möjligt få till en diskussion om folkvandringarna norr- och västerut i världen. Hyckleriet om asylrätten är för bedrövligt. Vore det inte för att EU – med hjälp av Turkiet och med stora insatser av medlemslandet Grekland – effektivt hindrar människor från att söka asyl så skulle problemen här uppe i norr vara ännu större än vad de är.

Miltiadis Varvitsiotis är EU-minister i Grekland. I en intervju med TT säger Varvitsiotis att det Grekland gör ”i Egeiska havet är att vi försöker skydda er från okontrollerade migrationsflöden.”

Sedan EU:s uppgörelse med Turkiet för tre år sedan har mer än 160 000 flyktingar och migranter tagit sig över Medelhavet till Grekland. Bara i år handlar det om nästan 45 000, berättar den grekiska ministern för TT.

”Majoriteten av de som kommer till Grekland kommer inte från Syrien, de är i första hand från Afghanistan och avlägsna länder i Asien och Afrika. Deras slutmål är länder som Sverige, Nederländerna och Tyskland,” säger han i intervjun.

Folkvandringar är högst begripliga. Och i grunden sunda för människans utveckling. Att söka efter bättre platser för sig och sin familj är ett mönster som går mycket långt tillbaka i människans historia. Att bygga murar mot, eller att bara öppna bommen för folkvandrare är inga realistiska eller eftersträvansvärda alternativ. Här behövs breda och sökande diskussioner i enskilda länder och i regionala och globala sammanhang.

Beröringsångest kommer bara att förvärra problemen på kort och lång sikt.

I det korta perspektivet behöver partierna i den migrationspolitiska kommittén komma överens om att kraftigt minska på invandringen under i vart fall ett decennium framåt. Det krävs inget hokuspokus för att åstadkomma något sådant och några asylrättsregler behöver inte naggas i kanten.

Jag förväntar mig att i vart fall Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna ska kunna enas om en återgång till det slags strama regelverk som fanns på den tiden då riksdagen endast hade fem partier.

Widar Andersson

 

Miljöpartiets plåster sårar och skadar

WidarDirekt Den så kallade Gymnasielagen började gälla den 1 juli 2018. Lagen gav ungefär 10 000 personer – i huvudsak pojkar och unga män från Mellanöstern, Afghanistan och Afrika – möjligheten att stanna i Sverige trots att de fått avslag på sina asylansökningar. Kravet på den som ville stanna var att han/hon skulle studera. Drygt 10 000 ansökningar om att stanna och studera har kommit in till Migrationsverket. Hittills har 7 500 fått tillstånd att stanna.

Anders Knape är ordförande i SKL; kommunernas och landstingens branschorganisation. I en intervju med TT är Knape djupt kritisk till hur staten har hanterat gymnasielagen: ”Nu måste man på nationell nivå bestämma sig för hur man vill göra. Antingen får man ge den här gruppen en chans att komma in i det svenska samhället på ett normalt sätt, eller så får man säga att "ni har fått era avslag och därför ska de genomföras".

Det är lätt att förstå Anders Knapes upprördhet. Gymnasielagen är inte seriös någonstans. Trots att lagen hängdes upp på studier så för Migrationsverket ingen statistik över utbildningarna. I detta skede görs heller inga kontroller av hur personerna klarat av sina studier hittills, skriver TT.

”Vi tittar inte på hur det har gått med studierna under de här 13 månaderna, om man varit i skolan eller vilka betyg man fått,” säger en tjänsteman på migrationsverket till TT.

Mer att läsa: Rasmus Lings låtsasvärld.

Enligt regelverket ska de som omfattas av gymnasielagen nu ansöka om förlängning. Då åligger det den studerande att kunna visa – genom närvarorapporter/betyg med mera – att man verkligen studerar. Den som inte studerar enligt lagens instruktioner ska förlora sitt tillstånd och lämna landet.

Ingen vet hur den här ganska stora gruppen unga män tillbringar sina dagar. En del är sannolikt och förhoppningsvis engagerade i studier som leder till jobb och egenförsörjning.  Men SKL: s farhågor med lagen har besannats på punkt efter punkt, enligt TT.

”Lärare tvingas ta ett orimligt stort ansvar när deras betygssättning och närvarorapportering kan avgöra frågan om uppehållstillstånd och därmed enskilda livsöden. Många elever har inte tillräcklig utbildningsbakgrund och kunskaper i svenska för att klara studierna. (--) SKL bedömer också att det är få som kommer att kunna få ett arbete som uppfyller villkoren efter det att studierna avslutats.”

Lagen tillkom för att lösa inrikespolitikpolitiska problem. Miljöpartiet behövde ett invandringsliberalt plåster efter en svettig mandatperiod. Att få över Centerpartiet till regeringsblocket i en het fråga några månader före riksdagsvalet bedömdes också vara ett ändamål som helgade medlen. Ingen brydde sig egentligen på allvar om de här pojkarna och unga männen.

Det var liksom inte ens mödan värt att kolla upp om de verkligen studerade och om deras studieresultat. Allt var ändå bara på låtsas.

Men även låtsaslagar hinner ifatt sina skapare. Nu ska Migrationsverket besluta om eventuella förlängningar enligt gymnasielagen. Den som inte kan styrka sina studier och resultat ska lämna landet. Kommer det att ske? I några enstaka fall kanske.

Anders Knape varnar för ett ”växande parallellsamhälle när ungdomar börjar få avslag på ansökningarna om förlängt uppehållstillstånd, men ändå inte lämnar landet.”

Jag håller med Anders Knape om att staten borde ta ett större ansvar för gymnasielagens människor. Antingen raskt och effektivt göra pinan kort och se till att alla som inte studerar enligt lagen mister sina uppehållstillstånd och hjälps vidare till andra platser. Eller så får staten – som ett slags ursäkt – göra en rejäl social- och utbildningspolitisk ansträngning för att de på allvar ska få chansen kunna komma in i Sverige.

Widar Andersson

 

 

Debatten i Agenda gav fyra besked

WidarDirekt Agendas partiledardebatt i SVT på söndagskvällen blev en tydlig illustration av det intressanta inrikespolitiska läget. Alla partier utom Vänsterpartiet har eller hoppas få politisk makt och uttryckte sig därför rimligt sansat och balanserat. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt leder däremot ett parti som vare sig har eller vill ha makt och inflytande. Därför slängde Sjöstedt ut horribla anklagelser om rasism och om gynnande av ”rika vita män”. Tonen var extra hård och frän gentemot Socialdemokraterna, som när det kommer inpå benet, alltsedan 1917 är V: s främsta fiende.


Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson uppträder däremot alltmer som en lagspelare. Kamerateamet på SVT lyckades vid ett par, tre tillfällen fånga in Åkesson när han påtagligt tydligt nickade bifall till inlägg från Ulf Kristersson (M). Det eventuella regeringslaget Kristersson, Åkesson och Ebba Busch Thor lade också beslag på medaljplatserna i debatten när tittarna fällde sina domar enligt Demoskop i Expressen. KD: s ledare Busch Thor hamnade överst på prispallen. Vilket är begripligt. Hon gör sig väldigt bra i debatter. Själv är jag särskilt förtjust i när hon säger saker som går lite vid sidan av det traditionella blocktänket om vi och dom. Hon förklarade att problemen i migrationspolitiken beror på att de tre stora partierna M, S och SD som har ungefär samma uppfattningar i sakfrågorna inte förmår att sätta sig ner och komma överens.
Precis så är det.


Socialdemokraterna har det plågsamt. Vilket inte ska tas som intäkt för att det är på väg åt et ena eller andra hållet. Socialdemokrater är nämligen vana vid att ha det plågsamt i debatter. I den socialdemokratiska traditionen av makt och ansvar ingår nämligen att stå upp för helheter och sammanhang som inte alltid gör sig bra i fräna debatter. Det ska medges att dagens statsminister Stefan Löfven kanske har det extra plågsamt med tanke på hur hans regeringsunderlag ser ut. Det är inte lätt för ett egentligen tämligen konservativt och reformistiskt lunkande parti som Socialdemokraterna att plädera för väldigt liberala uppfattningar á la Miljöpartiet och Centerpartiet.


S har inga problem att gå till höger eller vänster; det har man visat under sina hundra år vid makten. Men när partiet lämnar den kollektiva och konservativa basen för liberala experiment med till exempel migration, arbetsförmedling och klimat så blir det svårt. Det finns kort sagt inga liberala stråk i den socialdemokratiska kroppen. Därför blir det extra plågsamt för Stefan Löfven. Hans problem förvärras också av att han – som Göran Persson undsluppit sig – inte ”har orden” med sig. Han är ingen debattmaskin. Sådant går att överleva. Stefan Löfven utstrålar ofta värme och personlighet. Hans ögon – själens fönster – är med honom. När han säger något han verkligen menar så syns det i hans varma ögon. Sådant är viktigt.


Per Bolund är språkrör för Miljöpartiet och statsråd i Löfvens regering. Han gjorde debattdebut på söndagskvällen. Väljarna i Demoskop gav honom en sistaplats av de åtta startande. Det var välförtjänt. Per Bolund påminner mer om en maskin än om en människa. Hans uppenbart genomtänkta ordkaskader flödar ur honom i snabbt tempo utan att hans ansiktsuttryck förändras en millimeter. Jag minns inte något av det han sa. Det fastnar inte. Ögonen är inte med.


Liberalernas Nyamko Sabuni var också debutant. Hon gjorde inga större avtryck vare sig som regeringsrepresentant eller som opposition. Hon sökte en mellanväg i migrationsdebatten genom att passa i huvudfrågan om hur många som kommer och som ska komma och ställde istället lite invecklade frågor till Jonas Sjöstedt om varför han och V inte vill att de som får avslag på sina asylansökningar snabbt ska lämna landet? Jag tror inte att särskilt många tittare riktigt förstod hennes poäng. Sabuni speglar väl i stort partiets position just nu. Den som inte vet vad hon vill utstrålar just det. Och det är sällan en vinnande debattutstrålning.


Annie Lööf var inte så framträdande som hon brukar vara. Hon hämmas möjligen av att hon spelar mer lojalt än de andra (MP och L) med regeringen. Hon tar ansvar för vad de kommit överens om; uppträder som ett regeringsparti på något sätt. Vilket hedrar henne.


Sammanfattningsvis var SVT-debatten en bra och näringsfull illustration av det politiska landskapet just nu. 1. Regeringsblocket är irrationellt visavi många av tidens stora frågor. 2. Utmanarblocket M, SD och KD formerar ställningarna. 3. Liberalerna velar. 4. Vänsterpartiet har lämnat dagspolitiken.
Widar Andersson

När medborgare uppfattas som Hitler

WidarDirekt Så kom den då. Den där opinionsmätningen från ett vanligt och hemtamt opinionsinstitut; i det här fallet Demoskop i en vanlig och hemtam tidning som Expressen: Den där undersökningen där Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är nästan på vippen lika stora. Det skiljer delar av procentenheter mellan de båda partierna. S får 23, 1 procent av väljarna. SD 22, 9 procent.


Det är hugget som stucket vilket av partierna som är störst. Lägg därtill att Moderaterna når upp till nästan 20 procent. Var och en förstår att medborgarnas intresse för liberala vänstersvängar när det gäller invandring och integration är mycket begränsat.
Sverigedemokraternas framgångar ska inte framförallt uppfattas som andra partiers misslyckanden. Det var mycket längesedan som SD var ett parti som kunde ”hanteras” av de klassiska maktpartierna S och M.

Mer att läsa: När Åkessonnoja slår gängmorden. 

Vi kommer aldrig att få veta hur det egentligen förhåller sig. Men personligen är jag av den uppfattningen att mycket hade kunnat vara annorlunda om S och M – eller i vart fall S eller M i regeringsställning – hade agerat kraftfullt och direkt mot tiggeriet och mot de historiskt sett höga invandringsnivåerna under de senaste 15 åren.


Turligt för SD så föll det sig så att vare sig tiggeri eller invandring har passat in särskilt bra i de dagspolitiska agendorna som har styrt tillvaron för S och M under den period då Sverigedemokraterna växte sig starka.


Socialdemokrater och moderater har antingen varit upptagna med att regera eller med att opponera mot regerandet. Ingendera av positionerna har haft något större utrymme eller bedömt intresse av vare sig tiggeri eller invandring. SD fick därmed hela spelplanen i de frågor som engagerade och oroade medborgarna mest.

Mer att läsa: Befria sig från Sverige.


Att hela spelplanen är inte synonymt med att också kunna ta hand om hela spelplanen. Mycket har talat emot SD. Det egna partiets ofärdigheter och extremister från järnrören och framåt har självfallet varit bromsoljor i framryckningen. Den samlade kampanjen mot SD från övriga partier och från medierna har också bromsat tillväxten. Men när år lagts till år så har motgångarna vänts till framgång. SD har blivit skickligare och mer medborgaranpassade. Människor långt utanför SD: s valkretsar har också upprörts över vad som på goda grunder upplevs som mobbing mot SD från medierna och från övriga partier.


I Demoskops mätning ser vi svart på vitt att skiftet närmar sig. SD framstår alltmer som en arvtagare till S. Partierna påminner om varandra på så många sätt. Sverigedemokraterna växer också på moderaternas bekostnad. Men den tillväxten handlar nästan uteslutande om invandringsfrågan. För Socialdemokraterna är riskerna större än så. Sverigedemokraterna är ute efter att ta socialdemokraternas plats.


Jag tror att det är några avgörande år för Socialdemokraterna här framöver. Sedan Mona Sahlin tvingades att ta med Vänsterpartiet i den MP-gemensamma utmaningen mot Reinfeldtregeringen 2010 så har det myrsteg för myrsteg gått bakåt.


S möjligheter att på allvar ta sig an de tunga frågorna tiggeri/invandring har försvagats genom de konstellationer som man valt att ingå i och genom den fascism/rasism/nazism-retorik man valt att stödja och upprätthålla och premiera.
Gjort är gjort och spilld mjölk är spilld och allt det där. Och det är sannolikt inte kört. Socialdemokratins fenomenala regeringsrekordinnehav i Sverige handlar inte om ideologier av något slag. Däremot är framgångarna ett resultat av att ligga nära stora och breda medborgaruppfattningar om viktiga frågor. Det är det man har missat på senare tid. Man förväxlade sunt medborgarmotstånd mot tiggeri och höga invandringstal med Hitler och rasism. Då går det som det går.

Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar