Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Riksdagen: Förnekelse och högt tonläge om terror.

WidardDirekt På tisdagen diskuterade företrädare för riksdagens åtta partier vad som bör göras med de ett par-trehundra personer som har återvänt och som kommer att återvända till Sverige efter att ha varit i tjänst hos den islamistiska sekten IS i Syrien och Irak.


Debatten kom till på initiativ av Sverigedemokraterna. Partiets talesperson Adam Marttinen inledde debatten. Marttinen satte tonen genom att tala om de ”så kallade svenskarna” som åkt ner för att kriga för IS. SD förespråkar retroaktiv lagstiftning. Lagar som kommer att kriminalisera deltagande i terrororganisationer väntas gälla först från och med 1 augusti i år. Sverigedemokraterna driver dock linjen att lagarna ska gälla retroaktivt; IS folket ska kunna dömas efter lagar som inte fanns då de drog iväg ner för att stödja mördandet. SD vill också att terrorister ska kunna tas i ”förvar” med särskilt utskrivningsprövning efter modell från rättspsykiatrin.

Adam Marttinen ser också gärna att det svenska medborgarskapet ska ryckas från dömda terrorister. Ett skäl för denna åtgärd är att den underlättar den obligatoriska utvisning som SD anser ska följa på terrordomar.


Mot denna bakgrund behöver jag väl knappast säga att Sverigedemokraterna inte förordar – för att använda en kraftig underdrift – att Sverige aktivt skulle anstränga sig för att forsla hem några av de ”så kallade svenskarna.”


SD hade i denna fråga prioriterat ett högt tonläge och radikala förslag istället för att försöka hitta beröringspunkter med övriga partier. Förslag om att upphäva rättsstaten genom retroaktiv lagstiftning är ett effektivt sätt att få sticka ut i mängden; vilket var vad SD ville denna dag.

Medborgarskapsfrågan är lite av samma sak. Moderaternas Johan Forssell var i och för sig inne på att man skulle kunna tänka sig att ta det svenska medborgarskapet för den terrorist som har dubbelt medborgarskap. Men intensiteten och tvärsäkerheten i medborgarskapsfrågan var av en helt annan karaktär på den sverigedemokratiska sidan denna dag.
Personligen tycker jag att det finns anledning att börja processen för att utröna om det är möjligt att få till grundlagsändringar som gör det möjligt att på ett rättssäkert sätt kunna avbryta ett svenskt medborgarskap.Det bör finnas gränser för vad för slags beteenden som det är möjligt att förena med innehavet med ett (äkta) svenskt pass.

Johan Pehrson från Liberalerna hade flera poänger och en bra attityd i debatten. Han resonerade bland annat om att Sverige har ett ansvar att ta hand om ”sina” terrorister. Precis som vi i Sverige gärna vill utvisa brottslingar till sina hemländer så vill länderna i regionen – och kurderna – gärna bli av med terroristerna som den rika västvärldens länder begåvat dem med.

Pehrson erinrade också om vilka partier som vanemässigt säger nej till förslag som höjer Sveriges beredskap – signalspaning, kameraövervakning, straffskärpningar – mot terrorism.


Ett av dessa partier är Vänsterpartiet som i tisdagens debatt företräddes av Linda Westerlund Snecker. Hon gjorde en variant av ”Schyman och talibanerna” när hon med darr men utan tvekan på rösten slog fast att IS – terroristerna egentligen är ”en karikatyr av manlig våldsam kultur.”


V-partiet har verkligen besvär med att låta verkligheterna tränga in genom dimmorna av anti-rasism, anti-islamofobi och feminism. Terrorister utmärkes ju nuförtiden ofta av sina kopplingar till muslimska länder och till islam. Vilket gör att partiet går i baklås. Antirasism, feminism och anti -islamofobi är den stenhårda normen som styr.  Terrorister med utländskt påbrå görs om till ”våldsamma män”.

Linda Westerlund Snecker drog sig denna dag inte ens för att från riksdagens talarstol uppträda som religionsexpert. Enligt Vänsterpartiet förhåller det sig nämligen på det viset att IS bara ”tror att de förespråkar islam”.


Miljöpartiets Rasmus Ling fick med något undantag hålla igen i debatten. Till skillnad från V så sitter Miljöpartiet i regeringen där Socialdemokraterna är angelägna om att efter en hel del långbänkar förra mandatperioden nu se till att få en mängd nya lagar och signalspaning med mera på plats.


Inrikesminister Mikael Damberg talade för regeringen i debatten. Hans första inlägg var av det mer ovanliga slaget. Damberg läste nämligen – ordagrant skulle jag vilja påstå – den debattartikel som han och justitieminister Morgan Johansson hade införd i Dagens Nyheter just denna dag. (12/3)


I debatten som sedan följde var enigheten tämligen stor mellan de gamla allianspartierna och Socialdemokraterna. Möjligtvis med ett visst frågetecken för Centerpartiet som företräddes av Jonny Cato Hansson; en ny bekantskap för mig. Min osäkerhet om Centerpartiet grundar sig på att jag inte förstod vad han sa. Vilket inte var en effekt av hans behagliga skånska dialekt utan av att jag inte lyckades utröna några direkta uppfattningar i hans tre anföranden i debatten.

Mer att läsa: Från skjutfält till skjutfält.

 


Vid sidan av detta och vid sidan av lite gny om ”för lite och före sent” och lite ”vad gjorde ni själva när ni hade makten i åtta år” så fanns det en betydande samstämmighet på centrala områden.

Damberg och Forssell är drivna politiker och utgör en stabil ram i frågor av det här slaget.

Andreas Carlson från KD anslöt något från höger medan Johan Pehrson från Liberalerna anslöt något lätt från vänster. Pehrson var också som sagt den som var mest realistisk när det gäller Sveriges ansvar för de terrorister som släppts iväg ner till terrorkrigandet i Syrien och Irak. Det här talet om ”tribunaler” av olika slag är nog mest just tidsfristskapande tal medan det funderas på vad som kan göras.


Annars var de överens om det mesta. De var även eniga om att det är mycket ”komplicerat” hur man ska hantera de kanske 40 barn till svenska IS-terrorister som nu försmäktar i fångläger i närheten av det ödelagda kalifatet.


Linda Westerlund Snecker ville för sin del ta hem barnen till Sverige även om det skulle kräva att staten tog över vårdnaden från föräldrarna. Rasmus Ling såg framför sig ett ”statligt specialiststöd” under lång tid för dessa barn om de kommer till Sverige. SD: s Adam Marttinen gjorde vad jag märkte ingen skillnad på barn och vuxna.


Socialdemokraterna bör ta till sig medborgarskapstankarna från Moderaterna. Rörligheten i världen kommer förhoppningsvis inte att minska här framöver. Ett svenskt pass är och ska vara attraktivt. Attraktiviteten kan ha en förebyggande effekt på grov brottslighet.


Förra veckan rapporterade jag med gillande om Erik Nord; områdeschefen för polisen i Storgöteborg som på polisens intranät har utvecklat sina tankar om medborgarskapet:


”Erik Nord vill för sin del inte på förhand avfärda att Sverige i vissa fall skulle kunna ta medborgarskapet från en person även om det innebär att personen blir statslös. Den springande punkten är att det vid utgivandet av uppehållstillstånd och medborgarskap står fullständigt klart för alla att Sverige har möjlighet att återkalla medborgarskap. Och att det är lika klart att Sverige är berett att använda den möjligheten vid till exempel grova terrorbrott. Jag delar hans uppfattning. Dessa folkrättsliga frågor kräver en mycket grundlig beredning. Därför bör Sverige inte vila på hanen. Det är otillständigt att vårt rika land levererar terrorister till fattiga och krigsplågade regioner. Vi bör göra betydligt mer för att avhålla och hindra internationell terrorism.”
Widar Andersson

 

 

Rid på paragrafer - inte på politruker

WidarDirekt Maria Hemström Hemmingsson är tillförordnad generaldirektör i Försäkringskassan. Nyligen tog hon till orda i en debattartikel i Aftonbladet. Hennes artikel är en bland annat en reaktion på att tidningens politiske redaktör Anders Lindberg på ledarsidan har klagat på att ”utgångspunkten på Försäkringskassan verkar inte längre vara att hjälpa människor utan att rida på paragrafer”.
Maria Hemström Hemmingsson argumenterar som sig bör – på ett övertygande sätt dessutom – för att Försäkringskassan självklart rider på paragraferna. Eller med andra ord så följer Försäkringskassan de lagar som riksdagen stiftat och de regleringsbrev som regeringen fattar beslut om.


Anders Lindbergs önskan om att Försäkringskassan – och andra statliga myndigheter – inte ska rida på paragraferna är liktydigt med en uttalad önskan om att myndigheterna inte ska följa lagarna. Vilket jag inte för ett ögonblick tror att Anders Lindberg menar. Men hafsiga och slafsiga och partipolitiskt motiverade angrepp är tyvärr mer regel än undantag från den sidan.
Tidigare denna tisdag 21 maj deltog jag på ett seminarium med anledning av att Gabriel Heller Sahlgrens och Nima Sanadajis pärla till bok Glädjeparadoxen släpptes ut i det fria.
Boken handlar om skolan. (Jag skriver om boken på Folkbladets ledarsida på onsdag 22 maj).

I ett kapitel uppmärksammar författarna att den statliga myndigheten Skolinspektionen riktar kritik mot de allra flesta av de tjugo mest framstående grundskolorna i Sverige. Kritiken gäller att dessa skolor inte ger eleverna tillräckligt inflytande över undervisningen. I boken Glädjeparadoxen – läs den för guds skull! – argumenteras starkt och övertygande för att dessa skolors framgång till stor del beror på att just ett genomtänkt och lärarlett pedagogiskt arbete överflyglar elevinflytandet.


Gabriel Heller Sahlgren medverkade på seminariet. Han konstaterade att Skolinspektionen framstår som ”paragrafryttare” av rang i sin kritik av dessa skolor. Borde de inte i stället framhålla dessa skolor som förebilder och modeller för alla andra tusentals grundskolor? Det kan man tycka. Jag tycker det vore utmärkt om det vore på det viset.


Men Skolinspektionen är lika lite som Försäkringskassan några privata verksamheter. De är styrda av just lagar och paragrafer. Och – vilket Gabriel Heller Sahlgren underströk – så kan inte Skolinspektionen hitta på några egna grunder för sin granskning än den som riksdag och regering bestämt.


Precis så är det. I dessa intensiva politikdagar då inte minst Aftonbladets ledarsida med emfas och tät frekvens skäller på det rättsosäkra läget i några andra EU-länder så är det extra angeläget att framhålla och understryka att statliga myndigheter inte är några förlängda armar till politiska partier av vare sig det ena eller andra slaget. Statliga myndigheter är självständiga i det dagliga visavi politiken. Statliga myndigheter ändrar profil på sin verksamhet när politiken så beslutar.


Så länge politiken instruerar Skolinspektionen att kontrollera graderna av elevinflytande ute i skolorna så ska inspektionen göra det. Så länge politiken instruerar Försäkringskassan att få ner antalet skattebetalda sjukdagar så ska Försäkringskassan göra det.
Myndigheterna ska kort sagt rida på paragraferna. Alternativet -att rida på politrukerna – vore förödande.
Widar Andersson

Därför väljer Löfven nog Annie Lööf

WidarDirekt Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll kommer av allt att döma att stiga av som statsråd innan riksdagen hinner rösta om förtroendet för henne den 28 maj. Av omsorg om det sköra och unga januariavtalet vill nog inte Socialdemokraterna pressa Centerpartiet för hårt. Centerpartiet har makten. De partier som vill avsätta Strandhäll har 173 mandat. Det behövs två röster till för att Strandhäll ska tvingas bort. Pressen på Annie Lööf är stor från båda håll. Hur hon än gör kommer det att bli hård kritik. Stefan Löfven kan befria henne från dilemmat genom att Strandhäll avgår frivilligt. Det kan ju vara så att ett sådant utfall är vad som ändå skulle ha kommit när Konstitutionsutskottets granskningsresultat av Strandhäll vs Begler affären blir offentligt i början av juni. Och varför då dra ut på pinan?


Socialdemokraterna har tagit på sig mycket kritik och risker genom sina liberala eftergifter i januariavtalet. Det som ligger i potten är en möjlighet till fortsatt socialdemokratisk regeringsbildarkompetens. Om en koalition mellan S, C och MP – med stöd av V – så sakta kan skavas och gnuggas fram så betyder det att S inte behöver kasta in handduken som många andra S-partier i Europa har fått göra. Löfven har därför goda skäl att ge en hjälpande hand till Annie Lööf när så är möjligt.

 

Mer att läsa: Strandhäll bör tänka sig för.

 


I själva sakfrågan – hur det egentligen gick till när Annika Strandhäll gav Ann-Marie Begler sparken som Generaldirektör på Försäkringskassan 27 april 2018 – har jag vare sig någon egen information eller någon tvärsäker uppfattning.
Ann-Marie Begler har ett starkt CV som överdirektör på Socialstyrelsen och Rikspolisstyrelsen och som generaldirektör på Brottsförebyggande rådet, Skolinspektionen och på Försäkringskassan.

Hon har ett namn som handlingskraftig, sakinriktad och som lojal mot sin uppdragsgivare. Den öppna konflikten mellan Begler och Strandhäll är därför anmärkningsvärd. Tolkningen att Begler känt sig förödmjukad och otillbörligt behandlad ligger nära till hands.

 

Mer att läsa: Firma Strandhäll och Begler.


Jag gladdes när Annika Strandhäll utsågs till statsråd på hösten 2014. Hon har kämpat sig fram från uppväxten i Bergsjön i Göteborg och har gjort sig ett namn som en ung och stark facklig ledare i tjänstemannafacket Vision. På den socialdemokratiska statsrådsnivån är hon så långt från att vara en politisk broiler som det överhuvudtaget är möjligt.

 

Mer att läsa: Stannar inte i det övergivna.


Annika Strandhäll är relativt ung och kan komma igen. Att tvingas bort från regeringen på det sätt som nu kanske sker kommer inte att skicka henne i rännstenen. I instabila politiska miljöer som den svenska är just nu så kommer sannolikt misstroendeavgångar och regeringskriser att bli mer vanliga. De som drabbas bör i normalfallet inte ta det personligt. Möjligheten för S att kanske bygga nya regeringsblock med C överflyglar den enskildes önskan att vara kvar som statsråd.
Widar Andersson

Firma Åkesson och Sjöstedt på agendan

Widar Direkt Det politiska Sverige trevar sig fram i terrängen. När miljöerna då och då visas upp för allmänheten – som i söndagskvällens partiledardebatt i Agenda i SVT – så framträder några tendenser mer tydligt än andra.


1. Gruppen partiledare som bredbent kan stå och peka finger åt alla regeringar som är och som har varit har fördubblats. Tidigare hade Jimmie Åkesson ett solitärt privilegium i den genren. Nu får han dela plats med Jonas Sjöstedt. Vänsterledaren släppte på alla hämningar; skakade hand med Åkesson om att avskaffa värnskatten, spände ögonen i MP: s Isabella Lövin och sa att ”du är minister därför att jag tillät det” och häcklade Löfven och Kristersson med sluggerhumor.


2. Centerpartiets Annie Lööf agerar strategiskt och därför lite jämförelsevis nedtonat. Det känns som om hon på allvar vill ge det nya regeringsblocket en chans. Inga attacker på S således medan Moderaterna och KD fick ta emot moderligt framförda tillrättavisningar.

Mer att läsa: Narkotikahandeln kan knäckas.


3. Moderaterna vet inte riktigt hur de ska agera och bete sig. Vilket inte är så konstigt. Det forna regeringsblocket Alliansen – som har varit M: s fundament i 15 år – har upplösts i atomer. Ulf Kristerssons parti är heller inte så följsamt som det socialdemokratiska; han har det svårt att öppet röra sig mot ett annat regeringsblock. Det känns som om det kommer att gå dåligt för M under en period innan det börjar gå bra igen.


4. Jan Björklund agerar lite friare än Annie Lööf. Det kan i och för sig vara en synvilla som har med Björklunds personlighet att göra. Han kan bara inte låta bli att säga ”sanningar” om egna och andra regeringars tillkortakommanden. Grundanslaget är ändå uppslutning bakom Stefan Löfven och samarbetet i regeringsblocket.


5. Ebba Busch Thor fortsätter segla på uppvinden för sitt parti och för sig själv. Hon kör sina starka frågor om sjukvård och om äldreomsorg. Maktstrategiskt tänker hon på sig och på sitt. Vilket inte är så konstigt. KD har kanske en chans att plötsligt bli det största partiet på den borgerliga kanten. Vilket är ett starkt motiv för tunnelseende.


6. Isabella Lövin gillar inte politiska debatter.


7. ”Kampen mot högerextremismen” var den formel som gjorde det nya regeringsblocket möjligt. C och L fick en ursäkt för att inte samarbeta med M och KD och S fick en ursäkt att samarbeta med C och L. Under partiledardebatten återkom högerextremismen i delvis ny skepnad. Det hänvisades nu istället till att alternativet till det sittande regeringsblockets fyra partier var ett ”blåbrunt block” med M, KD och SD. Det parti som drabbas mest av det upplägget är Moderaterna. Vare sig KD eller SD tycks fara illa – tvärtom. I längden finns det förstås stora risker med strategin – som under partiledardebatten framförallt illustrerades av statsminister Stefan Löfven – att ”vi är kanske inte världens bästa regering med det mest sammanhållna programmet men alternativt till oss är mycket värre.” Sådana ramsor biter inte på väljarna under en hel mandatperiod. Regeringsblocket behöver hitta vägar att på allvar ta sig an de stora samtida samhällskonflikterna.


8. För att sluta där vi började. Firma Åkesson och Sjöstedt har runt 30 procents stöd i opinionen. De har partiledare som trivs i den nya miljön. Deras gemensamma framgångsfaktor har hittills varit att fly allt ansvar. Det kan komma att ändras. I många länder har underliga regeringar plötsligt ploppat upp. Sjöstedts och Åkessons samfällda och alls inte helt poänglösa hycklerianklagelser mot allt och alla kan ett, tu, tre leda till att något liknande händer här hemma.
Widar Andersson

Jimmie Åkesson har inget trollspö

WidarDirekt Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson och liberalernas partiledare Jan Björklund ska debattera mot varandra tre, fyra gånger under den tre veckor långa valrörelse inför valet till EU-parlamentet som börjar nu.


Det kan nog bli roliga och tankeväckande debatter. Åkesson och Björklund har persontycke och är – om humöret är på topp – goda estradörer. Lägg därtill den rastlöshet som präglar de båda. Jan Björklund har inget att göra – alla talar bara om vem som ska bli hans efterträdare – och kampanjpolitikern Jimmie Åkesson behöver en kamp för att tända till.


Än viktigare är att båda har alla anledningar i världen att försöka uppbåda varje möjlig liberal respektive konservativ väljare för sina respektive partier. I sitt sista val som partiledare är Björklund beredd att göra nästan vad som helst för att hans tilltufsade parti inte ska göra fiasko och kanske rentav åka ut ur EU-parlamentet. Jimmie Åkesson å sin sida är också beredd att göra allt vad som krävs för att hans linjebyte i EU-frågan – nej till utträde nu – inte ska innebära att SD för första gången ska göra ett sämre resultat än i det förra valet.


På lördagseftermiddagen höll Jimmie Åkesson vårtal på Långholmen i Stockholm. Tillställningen var samtidigt startpunkten för SD: s kampanj inför EU-valet som avgörs den 26 maj. Jag tog tåget upp och ner från Norrköping för att under några timmar känna in EU-pulsen hos Sverigevännerna. 

 

Videoklipp från Långholmen

 


Trots kylan – några få grader över noll – så var det mycket folk på plats. SD gör ungefär som Vänsterpartiet. V – som ju precis som SD lagt utträdeskravet på hyllan denna gång – kör en kampanj där de i sina budskap sonika byter ut ”Sverige” mot ”Europa.” Kampanjtemat "Ett Sverige för alla inte bara för de rika", från förra årets valrörelse lyder nu "Ett Europa för alla inte bara för de rika."

Jimmie Åkesson drar för sin del en rak linje mellan att vara ”Sverigevän” och ”Europavän.”
Det är ”federalister om Jan Björklund som är de sanna Europafienderna”; så lyder budskapet från scenen på Långholmen denna kyliga eftermiddag i maj. Jimmie Åkesson beskriver sig och SD som sanna Europavänner som vill slå vakt om varje europeiskt land i Europa att utveckla sin kultur och sina livsstilar utan att ”monsterstaten EU” rycker ut och straffar och kräver rättning i ledet.


”Jan Björklund älskar EU. Det gör inte vi. Vi älskar Europa”, sa Jimmie Åkesson.


Mot slutet av sitt tal argumenterade han för sitt linjebyte i frågan om utträde ur EU. ”Jag har inget trollspö. Jag kan inte ändra på att det nu inte finns några förutsättningar för Sverige att lämna EU”, sa han.
Åkesson hänvisade till att det vare sig i ”riksdagen eller hos medborgarna” finns någon vilja att lämna EU. ”Så är det bara”, sa Åkesson. Och så är det ju.


Att inte lämna EU – liksom tidigare antydningar om ett möjligt ändrat förhållningssätt till Nato – är anpassningar till ett större och bredare parti som ledningen nu har att hantera. Partiet sköter skiftet elegant och pragmatiskt. Europas mångfald, demokrati, samarbeten mellan fria länder, skyddet mot ”öst” och skyddet mot ”islamism och terrorism”, är viktiga saker för oss ”Europavänner”, sa Åkesson och kunde lika gärna ha sagt ”Sverigevänner.”


Konflikten mellan EU och Europa är inte något påhitt. Europa är betydligt större än EU. Frågan om hur mycket EU ska styra över Europa är naturligtvis fullt legitim. Båda hållningarna tål att argumenteras för med någorlunda hyfsade argument. Därför ser jag fram mot duellerna mellan Björklund och Åkesson. Med lite tur och förlig vind kan de bli liv- och kunskapsgivande inslag i debatten.


Sverigedemokraternas kommunikationschef Joakim Wallerstein bjöd på en smygpremiär av partiets valfilm i Europavalet. Enligt Wallerstein har filmen kommit till genom att ”tre män åkt runt i Europa i en bil och filmat”. De tre som åkt runt är Jimmie Åkesson, Joakim Wallerstein och fotografen "Jonatan,"


Filmen är sju minuter lång och går på temat ”Vi älskar Europa.” Partiet kunde dock ha sparat in på respengarna och istället låtit Jimmie Åkesson posera framför  genrebilder från olika länder i Europa. Filmen är nämligen ett övertydligt tecken på hur oerhört central Jimmie Åkesson är för sitt parti. Åkesson är med på i stort sett varje filmruta. Han rör sig i olika länder och mot olika bakgrunder – kolkraftverk, terrorism, is, stormar, sol, gatuliv, förorter i Schweiz, skogar i Sverige, bastu i Finland, med mera. Men det är ingen tvekan om att Europa är kuliss och att Jimmie Åkesson är huvudrollen.

Detta är förmodligen helt rätt av partistrategerna.
Ska SD: s mer ljumt intresserade väljare gå och rösta i ett EU-val så ska det nog vara därför att det känns viktigt att göra som ”våran Jimmie gör.”


Vi andra kan – tycker jag – uppmuntras av att vi kanske får en spänstig och nödvändig debatt om skillnaden mellan EU och Europa.
Widar Andersson

 

Nazisterna finns knappt inte alls

WidarDirekt Dagens Nyheters reporter Ulrika By var i Ludvika på första maj. Hon var inte ensam. Alla större redaktioner hade medarbetare på plats för att titta på när knappt hundra unga män lekte nazister. I Ulrika Bys reportage säger Sara Zeki som är Ludvikabo sedan barnsben: ”De är inte många, nazisterna, men de tar ändå allt större plats.”

Så sant som det är sagt. De tar större plats eftersom så många har intressen av att ge dem större plats.

Åsa Meuller, pensionär i Ludvika säger så här till Ulrika By:  ”Egentligen handlar det bara om några förvirrade män som bor ute i byarna omkring tätorten. Ska jag vara ärlig tror jag få bryr sig om dem – utom en sådan här dag, förstås.”

Ludvika är denna dag proppfullt av poliser, vänsteraktivister, präster, partiledare, (Annie Lööf) föreläsare, Greta Thunberg och mängder av nyfikna som vill se vad som händer.

Jag klagar inte på media och jag klagar inte på de nyfikna. Media är och ska vara nyhetsspetsade. Undantaget är det som gör en nyhet. Att nazister demonstrerar i Sverige på första maj är dessbättre ett undantag. De nyfikna triggas dit av media.

Det jag klagar på är politiker och politiska kommentatorer som av olika skäl blåser upp denna politiskt totalt oviktiga händelse till något stort och viktigt. Som om ett knappt hundratal förvirrade och polisiärt kända män skulle vara ett hot mot demokratin och statsskicket.

Seraj Ahmed kom till Ludvika från Libyen 2013. Han säger till Ulrika By att: ”Jag tycker Sverige är fantastiskt med sin yttrandefrihet. Det rör mig inte i ryggen vad de säger så länge de inte använder våld.”

Så är det. Nazister är ett polisiärt problem. Polisen har bra koll på den lilla skaran. De ska övervakas, bevakas och människor som känner sig hotade/rädda ska ges skydd och stöd.

Förhoppningsvis taggar media ner vad det lider. De här demonstrationerna kommer att fortsätta; slutar snart att vara nyheter och undantag. Då får de nyfikna hitta andra grejer att kolla på.

Nazister ska inte ta någon större plats i Sverige. För de finns knappt.

Widar Andersson

 

 

 

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar