Logga in

Widar Andersson

Widardirekt

Riksdagen: Förnekelse och högt tonläge om terror.

WidardDirekt På tisdagen diskuterade företrädare för riksdagens åtta partier vad som bör göras med de ett par-trehundra personer som har återvänt och som kommer att återvända till Sverige efter att ha varit i tjänst hos den islamistiska sekten IS i Syrien och Irak.


Debatten kom till på initiativ av Sverigedemokraterna. Partiets talesperson Adam Marttinen inledde debatten. Marttinen satte tonen genom att tala om de ”så kallade svenskarna” som åkt ner för att kriga för IS. SD förespråkar retroaktiv lagstiftning. Lagar som kommer att kriminalisera deltagande i terrororganisationer väntas gälla först från och med 1 augusti i år. Sverigedemokraterna driver dock linjen att lagarna ska gälla retroaktivt; IS folket ska kunna dömas efter lagar som inte fanns då de drog iväg ner för att stödja mördandet. SD vill också att terrorister ska kunna tas i ”förvar” med särskilt utskrivningsprövning efter modell från rättspsykiatrin.

Adam Marttinen ser också gärna att det svenska medborgarskapet ska ryckas från dömda terrorister. Ett skäl för denna åtgärd är att den underlättar den obligatoriska utvisning som SD anser ska följa på terrordomar.


Mot denna bakgrund behöver jag väl knappast säga att Sverigedemokraterna inte förordar – för att använda en kraftig underdrift – att Sverige aktivt skulle anstränga sig för att forsla hem några av de ”så kallade svenskarna.”


SD hade i denna fråga prioriterat ett högt tonläge och radikala förslag istället för att försöka hitta beröringspunkter med övriga partier. Förslag om att upphäva rättsstaten genom retroaktiv lagstiftning är ett effektivt sätt att få sticka ut i mängden; vilket var vad SD ville denna dag.

Medborgarskapsfrågan är lite av samma sak. Moderaternas Johan Forssell var i och för sig inne på att man skulle kunna tänka sig att ta det svenska medborgarskapet för den terrorist som har dubbelt medborgarskap. Men intensiteten och tvärsäkerheten i medborgarskapsfrågan var av en helt annan karaktär på den sverigedemokratiska sidan denna dag.
Personligen tycker jag att det finns anledning att börja processen för att utröna om det är möjligt att få till grundlagsändringar som gör det möjligt att på ett rättssäkert sätt kunna avbryta ett svenskt medborgarskap.Det bör finnas gränser för vad för slags beteenden som det är möjligt att förena med innehavet med ett (äkta) svenskt pass.

Johan Pehrson från Liberalerna hade flera poänger och en bra attityd i debatten. Han resonerade bland annat om att Sverige har ett ansvar att ta hand om ”sina” terrorister. Precis som vi i Sverige gärna vill utvisa brottslingar till sina hemländer så vill länderna i regionen – och kurderna – gärna bli av med terroristerna som den rika västvärldens länder begåvat dem med.

Pehrson erinrade också om vilka partier som vanemässigt säger nej till förslag som höjer Sveriges beredskap – signalspaning, kameraövervakning, straffskärpningar – mot terrorism.


Ett av dessa partier är Vänsterpartiet som i tisdagens debatt företräddes av Linda Westerlund Snecker. Hon gjorde en variant av ”Schyman och talibanerna” när hon med darr men utan tvekan på rösten slog fast att IS – terroristerna egentligen är ”en karikatyr av manlig våldsam kultur.”


V-partiet har verkligen besvär med att låta verkligheterna tränga in genom dimmorna av anti-rasism, anti-islamofobi och feminism. Terrorister utmärkes ju nuförtiden ofta av sina kopplingar till muslimska länder och till islam. Vilket gör att partiet går i baklås. Antirasism, feminism och anti -islamofobi är den stenhårda normen som styr.  Terrorister med utländskt påbrå görs om till ”våldsamma män”.

Linda Westerlund Snecker drog sig denna dag inte ens för att från riksdagens talarstol uppträda som religionsexpert. Enligt Vänsterpartiet förhåller det sig nämligen på det viset att IS bara ”tror att de förespråkar islam”.


Miljöpartiets Rasmus Ling fick med något undantag hålla igen i debatten. Till skillnad från V så sitter Miljöpartiet i regeringen där Socialdemokraterna är angelägna om att efter en hel del långbänkar förra mandatperioden nu se till att få en mängd nya lagar och signalspaning med mera på plats.


Inrikesminister Mikael Damberg talade för regeringen i debatten. Hans första inlägg var av det mer ovanliga slaget. Damberg läste nämligen – ordagrant skulle jag vilja påstå – den debattartikel som han och justitieminister Morgan Johansson hade införd i Dagens Nyheter just denna dag. (12/3)


I debatten som sedan följde var enigheten tämligen stor mellan de gamla allianspartierna och Socialdemokraterna. Möjligtvis med ett visst frågetecken för Centerpartiet som företräddes av Jonny Cato Hansson; en ny bekantskap för mig. Min osäkerhet om Centerpartiet grundar sig på att jag inte förstod vad han sa. Vilket inte var en effekt av hans behagliga skånska dialekt utan av att jag inte lyckades utröna några direkta uppfattningar i hans tre anföranden i debatten.

Mer att läsa: Från skjutfält till skjutfält.

 


Vid sidan av detta och vid sidan av lite gny om ”för lite och före sent” och lite ”vad gjorde ni själva när ni hade makten i åtta år” så fanns det en betydande samstämmighet på centrala områden.

Damberg och Forssell är drivna politiker och utgör en stabil ram i frågor av det här slaget.

Andreas Carlson från KD anslöt något från höger medan Johan Pehrson från Liberalerna anslöt något lätt från vänster. Pehrson var också som sagt den som var mest realistisk när det gäller Sveriges ansvar för de terrorister som släppts iväg ner till terrorkrigandet i Syrien och Irak. Det här talet om ”tribunaler” av olika slag är nog mest just tidsfristskapande tal medan det funderas på vad som kan göras.


Annars var de överens om det mesta. De var även eniga om att det är mycket ”komplicerat” hur man ska hantera de kanske 40 barn till svenska IS-terrorister som nu försmäktar i fångläger i närheten av det ödelagda kalifatet.


Linda Westerlund Snecker ville för sin del ta hem barnen till Sverige även om det skulle kräva att staten tog över vårdnaden från föräldrarna. Rasmus Ling såg framför sig ett ”statligt specialiststöd” under lång tid för dessa barn om de kommer till Sverige. SD: s Adam Marttinen gjorde vad jag märkte ingen skillnad på barn och vuxna.


Socialdemokraterna bör ta till sig medborgarskapstankarna från Moderaterna. Rörligheten i världen kommer förhoppningsvis inte att minska här framöver. Ett svenskt pass är och ska vara attraktivt. Attraktiviteten kan ha en förebyggande effekt på grov brottslighet.


Förra veckan rapporterade jag med gillande om Erik Nord; områdeschefen för polisen i Storgöteborg som på polisens intranät har utvecklat sina tankar om medborgarskapet:


”Erik Nord vill för sin del inte på förhand avfärda att Sverige i vissa fall skulle kunna ta medborgarskapet från en person även om det innebär att personen blir statslös. Den springande punkten är att det vid utgivandet av uppehållstillstånd och medborgarskap står fullständigt klart för alla att Sverige har möjlighet att återkalla medborgarskap. Och att det är lika klart att Sverige är berett att använda den möjligheten vid till exempel grova terrorbrott. Jag delar hans uppfattning. Dessa folkrättsliga frågor kräver en mycket grundlig beredning. Därför bör Sverige inte vila på hanen. Det är otillständigt att vårt rika land levererar terrorister till fattiga och krigsplågade regioner. Vi bör göra betydligt mer för att avhålla och hindra internationell terrorism.”
Widar Andersson

 

 

Ta SD: s 24 procent på stort allvar

WidarDirekt Idag (15/11) kom så den första opinionsmätningen (Aftonbladet Demoskop) där Sverigedemokraterna segade sig förbi Socialdemokraterna och blir största parti. 24 procent för SD och 22,2 procent för S.
Givet vår samtids stora och dominerande frågor är det inte märkvärdigt att Sverigedemokraterna stadigt vuxit under årens lopp. 5, 7 procent i 2010 års val har nu knappt tio år senare växt till 24 procent; visserligen i en opinionsundersökning men ändock.


En växande del av Sveriges befolkning anser att samhällsutvecklingen går åt fel håll. De övriga politiska partierna har samtidigt i växande grad övergivit befolkningen och på sätt och vis påskyndat SD: s stadiga tillväxt.
Tidigare stadiga samhällsbärare när det gäller grundläggande statliga uppgifter har lämnat staten vind för våg och av SD-blyga skäl mer eller mindre blundat för och förnekat framväxten av allvarliga socialpolitiska problem i Sverige. Partierna har fastnat i invandringsnojor. Av rädsla för att angripas av varandra och av ideologiska ytterkantsgrupper i organisationer och i media så har det svenska samhället tillåtits att försämras och förråas på ett helt osannolikt sätt.


På ledarsidan i Folkbladet i dag berättar jag om själavårdarens tre punkter för vad som krävs för ett Omtag i samhället. Först handlar det om att klart se att ett omtag är av nöden; att problemen är så pass tunga och allvarliga att det inte längre går att rulla på som vanligt. Den andra som krävs är att den som ska göra omtaget är så pass längtansgripen efter ett annat och bättre liv och hon och han kan – vilket är den tredje punkten – mobilisera fram den beslutsamhet som krävs för att göra vad som krävs.


Kanske kan SD: s 24 procent i Demoskop bidra till att chanserna ökar för att övriga partier – jag tänker främst på S och M – kommer närmare insikten om att ett omtag i samhället nu inte längre kan skjutas upp?
Moderaterna har hunnit en bit på vägen. Partiledaren Ulf Kristersson har öppet erkänt fel och brister i partiets tidigare politik när det kommer till invandring, kriminalitet, tiggeri, integration. Kristersson har också tagit några steg på ett blockbygge med KD där SD räknas in i underlaget. Ett block som i dagens Demoskop är jämnstort med Januariavtalsblockets fem partier
Socialdemokraterna har ett än mer pressat läge. Genom att av invandringsnojiga skäl vända ryggen åt den socialpolitiska problemanhopningen i Sverige så vänder man också ryggen åt stora delar av sina kärnväljare i de stora och breda grupperna av skötsamma och lojala löntagare och skattebetalare.


Steget över till SD har inte varit långt för många S-väljare av LO- och PRO-stam. Medan partiledningen har ropat fascism, nazism och rasism har väljarna i strida och stadiga strömmar vandrat över till just det partiet som pekats ut som Hitlers arvtagare.
Folk har gått över till SD därför att de ses som mest trovärdiga i samtidens tyngsta frågor. Svårare än så är det inte. Processerna nu är likadana som då folk för hundra år sedan satte sin lit till Socialdemokraterna som en kraft som kunde ta itu med den tidens tyngsta frågor.


En stor och allvarlig förlust under samhällsutvecklingen det senaste decenniet är förlusten av medborgerligt förtroende för politiken. Den partiledare som vinner omröstningarna når som högst upp till cirka fyrtio procent. Nästan alla – ibland alla – partiledare har minussiffror; det vill säga att det är fler som saknar än som har förtroende för dem.


De här minussiffrorna har samtidigt sina motsvarigheter ute i samhället. Samhällsutvecklingen -en mycket snabb och misskött befolkningsökning som i huvudsak består av människor från Mellanöstern och Afrika som på grund av avsaknad av lämpliga färdigheter har långa vägar till arbete och egenförsörjning – har skapat friktioner och konflikter som skadar tilliten och förtroendet på de allra flesta samhällsområden. Problemen är inte olösliga.
Men för att få något gjort krävs sannerligen ett omtag. Socialdemokraterna kommer nog inte undan med mindre än en rak och öppen ursäkt för det som har gått fel och ärliga förklaringar till varför det gick fel. Och ett erkännande till SD; de har haft mer rätt än fel om invandringens problem och konflikter.


S, SD och M bör därefter bilda stommen i det svenska omtaget. Två delar ingår i omtaget.

Dels behöver invandringen begränsas så mycket det bara går under lång tid framöver. Alla människor som nu kommit hit och som vill och ska vara här behöver ges rejäla och sunda chanser att etablera sig. Då fungerar det inte med att ständigt fylla på med nya.


Dels ska den svenska samhällsmodellen värnas. Svartarbete och låglönekonkurrens motarbetas. Tiggeri förbjudas. Barn och ungdomar ska gå i bra skolor. Bidrag ska vara låga och helst tillfälliga. Mördare ska inte gå fria i parti och minut. Arbete och egenförsörjning ska vara huvudregeln. Pensionerna ska gå att leva på. Sjukvården ska ha tillräckliga resurser.
Jag hoppas att SD: s 24 procent ska bli en väckarklocka. Sverige har allvarliga socialpolitiska problem. Det är dags att sluta skjuta på budbäraren för att istället ta itu med problemen.


Widar Andersson

Ett misstroende som alla tjänar på

WidarDirekt Misstroendeomröstningen mot socialdemokraternas justitieminister Morgan Johansson är oerhört intressant på båda sidorna av konfliktlinjen. På oppositionssidan formerar sig återigen – för första gången sedan Januariavtalsregeringen tillträdde – ett konservativt block med M, SD och KD. Det är också första gången som M och KD ansluter till en misstroendeomröstning som initierats av SD.


För Socialdemokraterna innebär omröstningen att stödpartierna C och L kryper ännu närmare regeringen. Bilden av två nya block som står mot varandra blir allt tydligare i riksdagen.


Om partigruppernas medlemmar och vildarna röstar som man kan anta på fredag så sitter Morgan Johansson säkert på sin post. Spänningen i omröstningen ligger därför främst inte i utgången för Johansson utan i hur styrkorna formeras i omröstningen. Ett nytt politiskt landskap håller på att sätta sig.

På ett sätt är allt som vanligt: En mittenvänster mot en mittenhöger. På ett annat sätt är inget som vanligt. Det största nya är att SD nu på allvar inlett sin resa mot makten. En resa med många och svåra prövningar för partiet som ska växla om från decennier av ansvarslös tillvaro – skyll inte på oss vi har stängts ute – till ett politiskt liv av ansvar och kompromisser.

Det andra stora som sker är att Socialdemokraterna nu på allvar går in i flocken av liberala partier. Ett stort och svårt steg för ett parti som inte har många liberala stråk sina gener.

En spännande tid framöver.

I själva sakfrågan - justiteministerns och regeringens ansvar för den helt absurda eskaleringen av skjutvapenmördandet och sprängandet - är det ju glasklart så att regeringen styr riket. Jag kan tänka mig att en sådan utveckling vi haft i Sverige under de senaste åren skulle ha lett till regeringsombildningar i de flesta andra länder.  Å andra sidan har jag inget emot den mer snälla kultur vi har i Sverige. Men som sagt; ansvaret finns hos regeringen hur man än vrider och vänder på saken. Detta är myntets baksida för alla statsråd.
Widar Andersson

 

Påminner närmast om fri invandring

WidarDirekt Invandringsfrågan lider fortfarande till dels av den politiska beröringsångest som varit så destruktiv för den svenska samhällsutvecklingen under det senaste dryga decenniet. När de migrationspolitiska överläggningarna nu dragit igång för riksdagens åtta partier är det slående hur hemmabyggda teorier och ideologiska käpphästar fortfarande kan överflygla verkligheternas kärva budskap.

Många kommentatorer och partier envisas till exempel med att beskriva problemet som om det handlade om ”flyktingkrisen 2015” och inte om det stora policyskifte som genomförts i invandringspolitiken. Det tidigare tämligen reglerade och strama regelverket för migration har gradvis – inte minst genom vurmandet för ”papperslösa” och genom arbetskraftsinvandringens superliberala regelverk – utvecklats mot ett tillstånd som mer påminner om fri invandring än om en strikt prövning av människors asylskäl.

Mer att läsa: Rasmus Lings låtsasvärld.

På onsdagen den 6 november höll den samlade polisledningen en pressträff med anledning av vågen av sprängningar som nu drabbar Sverige. Hittills i år har polisens nationella bombskydd ryckt ut på 102 sprängningar och bombdåd i Sverige.

Kriminologen Amir Rostami säger till Dagens Nyheter att utvecklingen i Sverige saknar ”motstycke i Europa, kanske i världen. Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner för att hitta något liknande.”

Den kriminella explosionen med skjutvapenvåld och bombdåd har en direkt koppling till den misskötta invandringen som under bara några få år har överfyllt förorter och förläggningar med hundra tusentals människor – varav en stor andel unga män - som lämnats närmast vind för våg med dåliga skolor, arbetslöshet, klaner och stor risk för kriminalitet.

Polisens pressträff borde gå rakt in i politikens självbevarelsedriftscentrum. De problem som invandringen orsakat är självklart svenska problem.

Det finns ingen mening eller rim och reson med att rabbla ursprungsländer och etnicitet i dessa sammanhang. Det offentliga Sverige behöver med kraft samla ihop sig och ta itu med de tunga sociala problem som tynger en växande del av befolkningen.  

Däremot är det av avgörande betydelse att de ansvariga politikerna ser och erkänner sambandet mellan misskött invandring i alldeles för stora volymer och de allvarliga samhällsproblem som polisens pressträff vittnade om. Invandringen behöver kort sagt hållas på mycket låga nivåer under många är framåt för att ge Sverige en chans att bygga ett starkt och inkluderande samhälle igen.

Mer att läsa: Ledaren och tidsandan lyfter och sänker.

I ett längre perspektiv finns ett stort behov av att mer publikt, allmänt och så rationellt som möjligt få till en diskussion om folkvandringarna norr- och västerut i världen. Hyckleriet om asylrätten är för bedrövligt. Vore det inte för att EU – med hjälp av Turkiet och med stora insatser av medlemslandet Grekland – effektivt hindrar människor från att söka asyl så skulle problemen här uppe i norr vara ännu större än vad de är.

Miltiadis Varvitsiotis är EU-minister i Grekland. I en intervju med TT säger Varvitsiotis att det Grekland gör ”i Egeiska havet är att vi försöker skydda er från okontrollerade migrationsflöden.”

Sedan EU:s uppgörelse med Turkiet för tre år sedan har mer än 160 000 flyktingar och migranter tagit sig över Medelhavet till Grekland. Bara i år handlar det om nästan 45 000, berättar den grekiska ministern för TT.

”Majoriteten av de som kommer till Grekland kommer inte från Syrien, de är i första hand från Afghanistan och avlägsna länder i Asien och Afrika. Deras slutmål är länder som Sverige, Nederländerna och Tyskland,” säger han i intervjun.

Folkvandringar är högst begripliga. Och i grunden sunda för människans utveckling. Att söka efter bättre platser för sig och sin familj är ett mönster som går mycket långt tillbaka i människans historia. Att bygga murar mot, eller att bara öppna bommen för folkvandrare är inga realistiska eller eftersträvansvärda alternativ. Här behövs breda och sökande diskussioner i enskilda länder och i regionala och globala sammanhang.

Beröringsångest kommer bara att förvärra problemen på kort och lång sikt.

I det korta perspektivet behöver partierna i den migrationspolitiska kommittén komma överens om att kraftigt minska på invandringen under i vart fall ett decennium framåt. Det krävs inget hokuspokus för att åstadkomma något sådant och några asylrättsregler behöver inte naggas i kanten.

Jag förväntar mig att i vart fall Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna ska kunna enas om en återgång till det slags strama regelverk som fanns på den tiden då riksdagen endast hade fem partier.

Widar Andersson

 

Miljöpartiets plåster sårar och skadar

WidarDirekt Den så kallade Gymnasielagen började gälla den 1 juli 2018. Lagen gav ungefär 10 000 personer – i huvudsak pojkar och unga män från Mellanöstern, Afghanistan och Afrika – möjligheten att stanna i Sverige trots att de fått avslag på sina asylansökningar. Kravet på den som ville stanna var att han/hon skulle studera. Drygt 10 000 ansökningar om att stanna och studera har kommit in till Migrationsverket. Hittills har 7 500 fått tillstånd att stanna.

Anders Knape är ordförande i SKL; kommunernas och landstingens branschorganisation. I en intervju med TT är Knape djupt kritisk till hur staten har hanterat gymnasielagen: ”Nu måste man på nationell nivå bestämma sig för hur man vill göra. Antingen får man ge den här gruppen en chans att komma in i det svenska samhället på ett normalt sätt, eller så får man säga att "ni har fått era avslag och därför ska de genomföras".

Det är lätt att förstå Anders Knapes upprördhet. Gymnasielagen är inte seriös någonstans. Trots att lagen hängdes upp på studier så för Migrationsverket ingen statistik över utbildningarna. I detta skede görs heller inga kontroller av hur personerna klarat av sina studier hittills, skriver TT.

”Vi tittar inte på hur det har gått med studierna under de här 13 månaderna, om man varit i skolan eller vilka betyg man fått,” säger en tjänsteman på migrationsverket till TT.

Mer att läsa: Rasmus Lings låtsasvärld.

Enligt regelverket ska de som omfattas av gymnasielagen nu ansöka om förlängning. Då åligger det den studerande att kunna visa – genom närvarorapporter/betyg med mera – att man verkligen studerar. Den som inte studerar enligt lagens instruktioner ska förlora sitt tillstånd och lämna landet.

Ingen vet hur den här ganska stora gruppen unga män tillbringar sina dagar. En del är sannolikt och förhoppningsvis engagerade i studier som leder till jobb och egenförsörjning.  Men SKL: s farhågor med lagen har besannats på punkt efter punkt, enligt TT.

”Lärare tvingas ta ett orimligt stort ansvar när deras betygssättning och närvarorapportering kan avgöra frågan om uppehållstillstånd och därmed enskilda livsöden. Många elever har inte tillräcklig utbildningsbakgrund och kunskaper i svenska för att klara studierna. (--) SKL bedömer också att det är få som kommer att kunna få ett arbete som uppfyller villkoren efter det att studierna avslutats.”

Lagen tillkom för att lösa inrikespolitikpolitiska problem. Miljöpartiet behövde ett invandringsliberalt plåster efter en svettig mandatperiod. Att få över Centerpartiet till regeringsblocket i en het fråga några månader före riksdagsvalet bedömdes också vara ett ändamål som helgade medlen. Ingen brydde sig egentligen på allvar om de här pojkarna och unga männen.

Det var liksom inte ens mödan värt att kolla upp om de verkligen studerade och om deras studieresultat. Allt var ändå bara på låtsas.

Men även låtsaslagar hinner ifatt sina skapare. Nu ska Migrationsverket besluta om eventuella förlängningar enligt gymnasielagen. Den som inte kan styrka sina studier och resultat ska lämna landet. Kommer det att ske? I några enstaka fall kanske.

Anders Knape varnar för ett ”växande parallellsamhälle när ungdomar börjar få avslag på ansökningarna om förlängt uppehållstillstånd, men ändå inte lämnar landet.”

Jag håller med Anders Knape om att staten borde ta ett större ansvar för gymnasielagens människor. Antingen raskt och effektivt göra pinan kort och se till att alla som inte studerar enligt lagen mister sina uppehållstillstånd och hjälps vidare till andra platser. Eller så får staten – som ett slags ursäkt – göra en rejäl social- och utbildningspolitisk ansträngning för att de på allvar ska få chansen kunna komma in i Sverige.

Widar Andersson

 

 

Debatten i Agenda gav fyra besked

WidarDirekt Agendas partiledardebatt i SVT på söndagskvällen blev en tydlig illustration av det intressanta inrikespolitiska läget. Alla partier utom Vänsterpartiet har eller hoppas få politisk makt och uttryckte sig därför rimligt sansat och balanserat. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt leder däremot ett parti som vare sig har eller vill ha makt och inflytande. Därför slängde Sjöstedt ut horribla anklagelser om rasism och om gynnande av ”rika vita män”. Tonen var extra hård och frän gentemot Socialdemokraterna, som när det kommer inpå benet, alltsedan 1917 är V: s främsta fiende.


Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson uppträder däremot alltmer som en lagspelare. Kamerateamet på SVT lyckades vid ett par, tre tillfällen fånga in Åkesson när han påtagligt tydligt nickade bifall till inlägg från Ulf Kristersson (M). Det eventuella regeringslaget Kristersson, Åkesson och Ebba Busch Thor lade också beslag på medaljplatserna i debatten när tittarna fällde sina domar enligt Demoskop i Expressen. KD: s ledare Busch Thor hamnade överst på prispallen. Vilket är begripligt. Hon gör sig väldigt bra i debatter. Själv är jag särskilt förtjust i när hon säger saker som går lite vid sidan av det traditionella blocktänket om vi och dom. Hon förklarade att problemen i migrationspolitiken beror på att de tre stora partierna M, S och SD som har ungefär samma uppfattningar i sakfrågorna inte förmår att sätta sig ner och komma överens.
Precis så är det.


Socialdemokraterna har det plågsamt. Vilket inte ska tas som intäkt för att det är på väg åt et ena eller andra hållet. Socialdemokrater är nämligen vana vid att ha det plågsamt i debatter. I den socialdemokratiska traditionen av makt och ansvar ingår nämligen att stå upp för helheter och sammanhang som inte alltid gör sig bra i fräna debatter. Det ska medges att dagens statsminister Stefan Löfven kanske har det extra plågsamt med tanke på hur hans regeringsunderlag ser ut. Det är inte lätt för ett egentligen tämligen konservativt och reformistiskt lunkande parti som Socialdemokraterna att plädera för väldigt liberala uppfattningar á la Miljöpartiet och Centerpartiet.


S har inga problem att gå till höger eller vänster; det har man visat under sina hundra år vid makten. Men när partiet lämnar den kollektiva och konservativa basen för liberala experiment med till exempel migration, arbetsförmedling och klimat så blir det svårt. Det finns kort sagt inga liberala stråk i den socialdemokratiska kroppen. Därför blir det extra plågsamt för Stefan Löfven. Hans problem förvärras också av att han – som Göran Persson undsluppit sig – inte ”har orden” med sig. Han är ingen debattmaskin. Sådant går att överleva. Stefan Löfven utstrålar ofta värme och personlighet. Hans ögon – själens fönster – är med honom. När han säger något han verkligen menar så syns det i hans varma ögon. Sådant är viktigt.


Per Bolund är språkrör för Miljöpartiet och statsråd i Löfvens regering. Han gjorde debattdebut på söndagskvällen. Väljarna i Demoskop gav honom en sistaplats av de åtta startande. Det var välförtjänt. Per Bolund påminner mer om en maskin än om en människa. Hans uppenbart genomtänkta ordkaskader flödar ur honom i snabbt tempo utan att hans ansiktsuttryck förändras en millimeter. Jag minns inte något av det han sa. Det fastnar inte. Ögonen är inte med.


Liberalernas Nyamko Sabuni var också debutant. Hon gjorde inga större avtryck vare sig som regeringsrepresentant eller som opposition. Hon sökte en mellanväg i migrationsdebatten genom att passa i huvudfrågan om hur många som kommer och som ska komma och ställde istället lite invecklade frågor till Jonas Sjöstedt om varför han och V inte vill att de som får avslag på sina asylansökningar snabbt ska lämna landet? Jag tror inte att särskilt många tittare riktigt förstod hennes poäng. Sabuni speglar väl i stort partiets position just nu. Den som inte vet vad hon vill utstrålar just det. Och det är sällan en vinnande debattutstrålning.


Annie Lööf var inte så framträdande som hon brukar vara. Hon hämmas möjligen av att hon spelar mer lojalt än de andra (MP och L) med regeringen. Hon tar ansvar för vad de kommit överens om; uppträder som ett regeringsparti på något sätt. Vilket hedrar henne.


Sammanfattningsvis var SVT-debatten en bra och näringsfull illustration av det politiska landskapet just nu. 1. Regeringsblocket är irrationellt visavi många av tidens stora frågor. 2. Utmanarblocket M, SD och KD formerar ställningarna. 3. Liberalerna velar. 4. Vänsterpartiet har lämnat dagspolitiken.
Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar