Logga in

Widar Andersson

Widardirekt

Rid på paragrafer - inte på politruker

WidarDirekt Maria Hemström Hemmingsson är tillförordnad generaldirektör i Försäkringskassan. Nyligen tog hon till orda i en debattartikel i Aftonbladet. Hennes artikel är en bland annat en reaktion på att tidningens politiske redaktör Anders Lindberg på ledarsidan har klagat på att ”utgångspunkten på Försäkringskassan verkar inte längre vara att hjälpa människor utan att rida på paragrafer”.
Maria Hemström Hemmingsson argumenterar som sig bör – på ett övertygande sätt dessutom – för att Försäkringskassan självklart rider på paragraferna. Eller med andra ord så följer Försäkringskassan de lagar som riksdagen stiftat och de regleringsbrev som regeringen fattar beslut om.


Anders Lindbergs önskan om att Försäkringskassan – och andra statliga myndigheter – inte ska rida på paragraferna är liktydigt med en uttalad önskan om att myndigheterna inte ska följa lagarna. Vilket jag inte för ett ögonblick tror att Anders Lindberg menar. Men hafsiga och slafsiga och partipolitiskt motiverade angrepp är tyvärr mer regel än undantag från den sidan.
Tidigare denna tisdag 21 maj deltog jag på ett seminarium med anledning av att Gabriel Heller Sahlgrens och Nima Sanadajis pärla till bok Glädjeparadoxen släpptes ut i det fria.
Boken handlar om skolan. (Jag skriver om boken på Folkbladets ledarsida på onsdag 22 maj).

I ett kapitel uppmärksammar författarna att den statliga myndigheten Skolinspektionen riktar kritik mot de allra flesta av de tjugo mest framstående grundskolorna i Sverige. Kritiken gäller att dessa skolor inte ger eleverna tillräckligt inflytande över undervisningen. I boken Glädjeparadoxen – läs den för guds skull! – argumenteras starkt och övertygande för att dessa skolors framgång till stor del beror på att just ett genomtänkt och lärarlett pedagogiskt arbete överflyglar elevinflytandet.


Gabriel Heller Sahlgren medverkade på seminariet. Han konstaterade att Skolinspektionen framstår som ”paragrafryttare” av rang i sin kritik av dessa skolor. Borde de inte i stället framhålla dessa skolor som förebilder och modeller för alla andra tusentals grundskolor? Det kan man tycka. Jag tycker det vore utmärkt om det vore på det viset.


Men Skolinspektionen är lika lite som Försäkringskassan några privata verksamheter. De är styrda av just lagar och paragrafer. Och – vilket Gabriel Heller Sahlgren underströk – så kan inte Skolinspektionen hitta på några egna grunder för sin granskning än den som riksdag och regering bestämt.


Precis så är det. I dessa intensiva politikdagar då inte minst Aftonbladets ledarsida med emfas och tät frekvens skäller på det rättsosäkra läget i några andra EU-länder så är det extra angeläget att framhålla och understryka att statliga myndigheter inte är några förlängda armar till politiska partier av vare sig det ena eller andra slaget. Statliga myndigheter är självständiga i det dagliga visavi politiken. Statliga myndigheter ändrar profil på sin verksamhet när politiken så beslutar.


Så länge politiken instruerar Skolinspektionen att kontrollera graderna av elevinflytande ute i skolorna så ska inspektionen göra det. Så länge politiken instruerar Försäkringskassan att få ner antalet skattebetalda sjukdagar så ska Försäkringskassan göra det.
Myndigheterna ska kort sagt rida på paragraferna. Alternativet -att rida på politrukerna – vore förödande.
Widar Andersson

Miljöpartiets plåster sårar och skadar

WidarDirekt Den så kallade Gymnasielagen började gälla den 1 juli 2018. Lagen gav ungefär 10 000 personer – i huvudsak pojkar och unga män från Mellanöstern, Afghanistan och Afrika – möjligheten att stanna i Sverige trots att de fått avslag på sina asylansökningar. Kravet på den som ville stanna var att han/hon skulle studera. Drygt 10 000 ansökningar om att stanna och studera har kommit in till Migrationsverket. Hittills har 7 500 fått tillstånd att stanna.

Anders Knape är ordförande i SKL; kommunernas och landstingens branschorganisation. I en intervju med TT är Knape djupt kritisk till hur staten har hanterat gymnasielagen: ”Nu måste man på nationell nivå bestämma sig för hur man vill göra. Antingen får man ge den här gruppen en chans att komma in i det svenska samhället på ett normalt sätt, eller så får man säga att "ni har fått era avslag och därför ska de genomföras".

Det är lätt att förstå Anders Knapes upprördhet. Gymnasielagen är inte seriös någonstans. Trots att lagen hängdes upp på studier så för Migrationsverket ingen statistik över utbildningarna. I detta skede görs heller inga kontroller av hur personerna klarat av sina studier hittills, skriver TT.

”Vi tittar inte på hur det har gått med studierna under de här 13 månaderna, om man varit i skolan eller vilka betyg man fått,” säger en tjänsteman på migrationsverket till TT.

Mer att läsa: Rasmus Lings låtsasvärld.

Enligt regelverket ska de som omfattas av gymnasielagen nu ansöka om förlängning. Då åligger det den studerande att kunna visa – genom närvarorapporter/betyg med mera – att man verkligen studerar. Den som inte studerar enligt lagens instruktioner ska förlora sitt tillstånd och lämna landet.

Ingen vet hur den här ganska stora gruppen unga män tillbringar sina dagar. En del är sannolikt och förhoppningsvis engagerade i studier som leder till jobb och egenförsörjning.  Men SKL: s farhågor med lagen har besannats på punkt efter punkt, enligt TT.

”Lärare tvingas ta ett orimligt stort ansvar när deras betygssättning och närvarorapportering kan avgöra frågan om uppehållstillstånd och därmed enskilda livsöden. Många elever har inte tillräcklig utbildningsbakgrund och kunskaper i svenska för att klara studierna. (--) SKL bedömer också att det är få som kommer att kunna få ett arbete som uppfyller villkoren efter det att studierna avslutats.”

Lagen tillkom för att lösa inrikespolitikpolitiska problem. Miljöpartiet behövde ett invandringsliberalt plåster efter en svettig mandatperiod. Att få över Centerpartiet till regeringsblocket i en het fråga några månader före riksdagsvalet bedömdes också vara ett ändamål som helgade medlen. Ingen brydde sig egentligen på allvar om de här pojkarna och unga männen.

Det var liksom inte ens mödan värt att kolla upp om de verkligen studerade och om deras studieresultat. Allt var ändå bara på låtsas.

Men även låtsaslagar hinner ifatt sina skapare. Nu ska Migrationsverket besluta om eventuella förlängningar enligt gymnasielagen. Den som inte kan styrka sina studier och resultat ska lämna landet. Kommer det att ske? I några enstaka fall kanske.

Anders Knape varnar för ett ”växande parallellsamhälle när ungdomar börjar få avslag på ansökningarna om förlängt uppehållstillstånd, men ändå inte lämnar landet.”

Jag håller med Anders Knape om att staten borde ta ett större ansvar för gymnasielagens människor. Antingen raskt och effektivt göra pinan kort och se till att alla som inte studerar enligt lagen mister sina uppehållstillstånd och hjälps vidare till andra platser. Eller så får staten – som ett slags ursäkt – göra en rejäl social- och utbildningspolitisk ansträngning för att de på allvar ska få chansen kunna komma in i Sverige.

Widar Andersson

 

 

Debatten i Agenda gav fyra besked

WidarDirekt Agendas partiledardebatt i SVT på söndagskvällen blev en tydlig illustration av det intressanta inrikespolitiska läget. Alla partier utom Vänsterpartiet har eller hoppas få politisk makt och uttryckte sig därför rimligt sansat och balanserat. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt leder däremot ett parti som vare sig har eller vill ha makt och inflytande. Därför slängde Sjöstedt ut horribla anklagelser om rasism och om gynnande av ”rika vita män”. Tonen var extra hård och frän gentemot Socialdemokraterna, som när det kommer inpå benet, alltsedan 1917 är V: s främsta fiende.


Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson uppträder däremot alltmer som en lagspelare. Kamerateamet på SVT lyckades vid ett par, tre tillfällen fånga in Åkesson när han påtagligt tydligt nickade bifall till inlägg från Ulf Kristersson (M). Det eventuella regeringslaget Kristersson, Åkesson och Ebba Busch Thor lade också beslag på medaljplatserna i debatten när tittarna fällde sina domar enligt Demoskop i Expressen. KD: s ledare Busch Thor hamnade överst på prispallen. Vilket är begripligt. Hon gör sig väldigt bra i debatter. Själv är jag särskilt förtjust i när hon säger saker som går lite vid sidan av det traditionella blocktänket om vi och dom. Hon förklarade att problemen i migrationspolitiken beror på att de tre stora partierna M, S och SD som har ungefär samma uppfattningar i sakfrågorna inte förmår att sätta sig ner och komma överens.
Precis så är det.


Socialdemokraterna har det plågsamt. Vilket inte ska tas som intäkt för att det är på väg åt et ena eller andra hållet. Socialdemokrater är nämligen vana vid att ha det plågsamt i debatter. I den socialdemokratiska traditionen av makt och ansvar ingår nämligen att stå upp för helheter och sammanhang som inte alltid gör sig bra i fräna debatter. Det ska medges att dagens statsminister Stefan Löfven kanske har det extra plågsamt med tanke på hur hans regeringsunderlag ser ut. Det är inte lätt för ett egentligen tämligen konservativt och reformistiskt lunkande parti som Socialdemokraterna att plädera för väldigt liberala uppfattningar á la Miljöpartiet och Centerpartiet.


S har inga problem att gå till höger eller vänster; det har man visat under sina hundra år vid makten. Men när partiet lämnar den kollektiva och konservativa basen för liberala experiment med till exempel migration, arbetsförmedling och klimat så blir det svårt. Det finns kort sagt inga liberala stråk i den socialdemokratiska kroppen. Därför blir det extra plågsamt för Stefan Löfven. Hans problem förvärras också av att han – som Göran Persson undsluppit sig – inte ”har orden” med sig. Han är ingen debattmaskin. Sådant går att överleva. Stefan Löfven utstrålar ofta värme och personlighet. Hans ögon – själens fönster – är med honom. När han säger något han verkligen menar så syns det i hans varma ögon. Sådant är viktigt.


Per Bolund är språkrör för Miljöpartiet och statsråd i Löfvens regering. Han gjorde debattdebut på söndagskvällen. Väljarna i Demoskop gav honom en sistaplats av de åtta startande. Det var välförtjänt. Per Bolund påminner mer om en maskin än om en människa. Hans uppenbart genomtänkta ordkaskader flödar ur honom i snabbt tempo utan att hans ansiktsuttryck förändras en millimeter. Jag minns inte något av det han sa. Det fastnar inte. Ögonen är inte med.


Liberalernas Nyamko Sabuni var också debutant. Hon gjorde inga större avtryck vare sig som regeringsrepresentant eller som opposition. Hon sökte en mellanväg i migrationsdebatten genom att passa i huvudfrågan om hur många som kommer och som ska komma och ställde istället lite invecklade frågor till Jonas Sjöstedt om varför han och V inte vill att de som får avslag på sina asylansökningar snabbt ska lämna landet? Jag tror inte att särskilt många tittare riktigt förstod hennes poäng. Sabuni speglar väl i stort partiets position just nu. Den som inte vet vad hon vill utstrålar just det. Och det är sällan en vinnande debattutstrålning.


Annie Lööf var inte så framträdande som hon brukar vara. Hon hämmas möjligen av att hon spelar mer lojalt än de andra (MP och L) med regeringen. Hon tar ansvar för vad de kommit överens om; uppträder som ett regeringsparti på något sätt. Vilket hedrar henne.


Sammanfattningsvis var SVT-debatten en bra och näringsfull illustration av det politiska landskapet just nu. 1. Regeringsblocket är irrationellt visavi många av tidens stora frågor. 2. Utmanarblocket M, SD och KD formerar ställningarna. 3. Liberalerna velar. 4. Vänsterpartiet har lämnat dagspolitiken.
Widar Andersson

När medborgare uppfattas som Hitler

WidarDirekt Så kom den då. Den där opinionsmätningen från ett vanligt och hemtamt opinionsinstitut; i det här fallet Demoskop i en vanlig och hemtam tidning som Expressen: Den där undersökningen där Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är nästan på vippen lika stora. Det skiljer delar av procentenheter mellan de båda partierna. S får 23, 1 procent av väljarna. SD 22, 9 procent.


Det är hugget som stucket vilket av partierna som är störst. Lägg därtill att Moderaterna når upp till nästan 20 procent. Var och en förstår att medborgarnas intresse för liberala vänstersvängar när det gäller invandring och integration är mycket begränsat.
Sverigedemokraternas framgångar ska inte framförallt uppfattas som andra partiers misslyckanden. Det var mycket längesedan som SD var ett parti som kunde ”hanteras” av de klassiska maktpartierna S och M.

Mer att läsa: När Åkessonnoja slår gängmorden. 

Vi kommer aldrig att få veta hur det egentligen förhåller sig. Men personligen är jag av den uppfattningen att mycket hade kunnat vara annorlunda om S och M – eller i vart fall S eller M i regeringsställning – hade agerat kraftfullt och direkt mot tiggeriet och mot de historiskt sett höga invandringsnivåerna under de senaste 15 åren.


Turligt för SD så föll det sig så att vare sig tiggeri eller invandring har passat in särskilt bra i de dagspolitiska agendorna som har styrt tillvaron för S och M under den period då Sverigedemokraterna växte sig starka.


Socialdemokrater och moderater har antingen varit upptagna med att regera eller med att opponera mot regerandet. Ingendera av positionerna har haft något större utrymme eller bedömt intresse av vare sig tiggeri eller invandring. SD fick därmed hela spelplanen i de frågor som engagerade och oroade medborgarna mest.

Mer att läsa: Befria sig från Sverige.


Att hela spelplanen är inte synonymt med att också kunna ta hand om hela spelplanen. Mycket har talat emot SD. Det egna partiets ofärdigheter och extremister från järnrören och framåt har självfallet varit bromsoljor i framryckningen. Den samlade kampanjen mot SD från övriga partier och från medierna har också bromsat tillväxten. Men när år lagts till år så har motgångarna vänts till framgång. SD har blivit skickligare och mer medborgaranpassade. Människor långt utanför SD: s valkretsar har också upprörts över vad som på goda grunder upplevs som mobbing mot SD från medierna och från övriga partier.


I Demoskops mätning ser vi svart på vitt att skiftet närmar sig. SD framstår alltmer som en arvtagare till S. Partierna påminner om varandra på så många sätt. Sverigedemokraterna växer också på moderaternas bekostnad. Men den tillväxten handlar nästan uteslutande om invandringsfrågan. För Socialdemokraterna är riskerna större än så. Sverigedemokraterna är ute efter att ta socialdemokraternas plats.


Jag tror att det är några avgörande år för Socialdemokraterna här framöver. Sedan Mona Sahlin tvingades att ta med Vänsterpartiet i den MP-gemensamma utmaningen mot Reinfeldtregeringen 2010 så har det myrsteg för myrsteg gått bakåt.


S möjligheter att på allvar ta sig an de tunga frågorna tiggeri/invandring har försvagats genom de konstellationer som man valt att ingå i och genom den fascism/rasism/nazism-retorik man valt att stödja och upprätthålla och premiera.
Gjort är gjort och spilld mjölk är spilld och allt det där. Och det är sannolikt inte kört. Socialdemokratins fenomenala regeringsrekordinnehav i Sverige handlar inte om ideologier av något slag. Däremot är framgångarna ett resultat av att ligga nära stora och breda medborgaruppfattningar om viktiga frågor. Det är det man har missat på senare tid. Man förväxlade sunt medborgarmotstånd mot tiggeri och höga invandringstal med Hitler och rasism. Då går det som det går.

Widar Andersson

 

Skräck för SD får S att krampa

WidarDirekt Efter ett initiativ från moderatledaren Ulf Kristersson ska nu regeringen bjuda in riksdagens partier för extraordinära överläggningar om åtgärder mot de kriminella gängens dödsskjutningar. I SVT-programmet Agenda på söndagskvällen 31 augusti meddelade inrikesminister Mikael Damberg att alla partier ”utom Sverigedemokraterna” ska bjudas in till dessa överläggningar. Enligt regeringen har SD ”fel värdegrund” och de förespråkar dessutom enligt S-regeringen allt för ”enkla lösningar” på de svåra och komplicerade problem som ska överläggas om.

Socialdemokraterna har allt att förlora och inget att vinna på det här beteendet.

Man kan tycka vad man vill om olika riksdagspartiers ”värdegrunder” och åsikter om det ena och det andra. Men själva kvintessensen med den parlamentariska demokratin är faktiskt att riksdagspartier utifrån sina utgångspunkter och sin storlek är med och påverkar och utformar landets politik.

Sverigedemokraterna har sjutton procent av rösterna i senaste riksdagsvalet, är riksdagsparti sedan 2010, har ledamöter i alla utskott i riksdagen, sitter med i försvarsberedningen och partiledaren Jimmie Åkesson är ledamot i den migrationspolitiska kommitté som inleder sitt arbete nu här snart

Riksdagen, riksdagens utskott, försvarsberedningen och migrationspolitiken – där SD deltar som vilket parti som helst – handhar varje dag svåra och komplicerade problem som inte låter sig hanteras med hjälp av konstiga värdegrunder av olika slag. Att peka finger åt SD just när det gäller komplexiteten i de kriminella gängens dödsskjutningar ter sig därför mycket långsökt och skruvat.

”Dagisfasoner” var kommentaren i SVT från en talesperson i SD. Jag vet inte vad förskolorna har gjort för ont för att dras in i detta. Agerandet från regeringen är kort och gott dålig, irrationell och oklok politik.

Det som krampar för S är invandringspolitiken. Frågan om dödsskjutningar och kriminella gäng är bara ett av flera angelägna samhällsproblem där S på grund av invandringspolitisk blygsel har svårt att leva upp till traditionell folklig och politisk rationalitet.

Mer att läsa: Filipstad öppnar våra ögon.

Förmågan att tala om en spade som en spade har sjunkit. Utrymmet för en ledande socialdemokrat att ta itu med frågor sådana de är utan att ängsligt snegla på invandringsfrågan har begränsats anmärkningsvärt. Jag vet inte riktigt hur det har gått till. Det finns ju mycket bra folk. Stefan Löfven själv naturligtvis, Magdalena Andersson, Peter Hultqvist, Lena Hallengren för att nu bara nämna några av de främsta.  Men det vill sig liksom inte.

Försöket att utestänga SD från de här överläggningarna kommer dessutom bara att leda till att SD får större sympatier och till att alltfler ställer sig frågan om det är S rädsla för invandringspolitisk kritik som gör att man vill hålla SD borta från rampljuset?

Stefan Löfven – eller någon annan ledande socialdemokrat som talar för partiet – behöver göra ungefär det som Ulf Kristersson gjort för Moderaterna: Ställa sig upp och säga att den tidigare invandringspolitiken inte har varit tillräckligt stram och reglerad. Mottagandet har blivit dåligt och det svenska samhället utsätts för stora påfrestningar genom detta. 

S behöver dessutom visa att man menar allvar genom att avstå från framtida tokerier likt den så kallade gymnasielagen och liberaliseringar i anhöriginvandringen och arbetskraftsinvandringen till lågkvalificerade arbeten.

Mer att läsa: Den fria svenska marken förenar.

Gör man detta så är partiet dels i harmoni med sina vanliga väljare. Dels kan man frejdigt diskutera dödsskjutningar och kriminella gäng med alla partier. Problemet med dödsskjutningarna och kriminaliteten är nämligen helt och totalt svenska problem.

Visst har en alldeles för omfattande invandring och misslyckad integration starkt bidragit till kriminaliteten. Men problemen finns här i Sverige. Att älta de kriminellas och de mördades blodsband och ursprung är en återvändsgränd.

Det enda rationella förhållningssättet är att se problemen i vitögat och konstatera att detta är ett svenskt problem som utspelas i Sverige och som kräver en svensk regering som har förstånd och förmåga att överlägga med hela den svenska riksdagens alla partier och värdegrunder.

Widar Andersson

 

Filipstad öppnar våra ögon igen

WidarDirekt Filipstad gör sig återigen bemärkt i invandringspolitiken. För snart fyra år sedan – i november 2015 – vill jag hävda att Filipstad hade en avgörande roll för den omläggning av politiken som den S-ledda regeringen genomförde. På Folkbladets ledarsida skrev jag så här 2 november 2015:
”Som bland andra utrikesministern och regeringens mest erfarna politiker Margot Wallström konstaterade i DN nyligen så finns det en punkt då flyktingmottagandet blir en sådan påfrestning på det svenska samhället att vi inte klarar mer: "Vi kan inte upprätthålla ett system där det kanske kommer 190 000 människor varje år, i längden kommer våra system att braka ihop. Och det mottagandet kommer inte att få folkligt stöd." I intervjun med DN redogör Wallström också för ett samtal med Filipstads kommunalråd Per Gruvberger. "De vet inte hur de ska klara sin budget, de har upp till 200 barn som de inte kan placera i skolan nu. Och socialtjänsten går helt på knäna", berättar utrikesministern.”

Tidigare denna vecka skildrades Filipstads nutida vardag i ett omskakande reportage i SVT: s Uppdrag Granskning. Per Gruvberger och hans kollegor har inget lätt fögderi att sköta. Den lilla värmlandskommunen har fått många nya innevånare från bland annat Syrien, Somalia och Irak. Huvuddelen är arbetslösa, många är lågutbildade och ett slags funktionella analfabeter. Uppdrag Granskning visar också att inflyttningen till Filipstad motsvaras av en nästan lika stor utflyttning från kommunen. Svenskar med jobb lämnar medan nyanlända utan jobb kommer.


Förhoppningsvis tar Filipstad än en gång rollen som ögonöppnare i politiken. Margot Wallström talade 2015 om ett läge där det ”kanske kommer 190 000 människor varje år.” Riktigt där är vi inte än. 2018 beviljades 120 000 uppehållstillstånd. Siffrorna för januari – juli 2019 landar på 71 000 beviljade tillstånd.


Givet dagens regelverk – uppluckrade anhöriginvandringsregler och möjlighet att från andra sidan världen få arbetstillstånd i Sverige för okvalificerade arbeten (tillstånd som i sin tur på lite sikt ger rätt till anhöriginvandring) – är det emellertid inget snack om att vi rör oss upp mot Wallströms 190 000.
Avståndet ner till de siffror – 5–8000 per år – som Moderaterna nyligen angav som målsättning för invandringspolitiken är på motsvarande sätt alltmer gigantiskt avlägsna.

Videoklipp: Statens inkompetens är problemet.


Exemplet Filipstad visar att problemen inte var tillfälliga 2015. Tvärtom bör vi räkna med att problemen växer. Andelen i befolkningen med rätt att på det allmännas bekostnad ta sina anhöriga till Sverige, den andelen växer stadigt. I Filipstad syns det extra tydligt. Men det är inte ett Filipstad problem. Det är ett statligt problem.


En del av problemets orsaker är – som jag ser det – en märkligt frånvarande socialdemokrati i de här frågorna. Rädslan för SD tycks ha förlamat partiapparaten. Trots att hälften av SD består av tidigare S-väljare så är det bara enstaka etablerade S-personer som tar enstaka initiativ. På hösten 2015 var det Margot Wallström. Hösten 2019 vet jag inte.
Anne-Marie Lindgren har en lång bakgrund som inofficiell och klok chefideolog inom S. Nyligen tog hon till orda i S-tidningen Aktuellt i Politiken. Pedagogiskt – som om hon talade till barn – går hon igenom att det finns Ja-linjer och att det finns nej-linjer i invandringsfrågan:


”Som de flesta läsare redan insett hör jag själv till mittemellan-linjen. Jag har vuxit upp i facklig miljö, och lärde mig tidigt att det alltid finns ekonomiska realiteter att respektera, vilka visioner om samhällsförbättringar man än må ha. Och jag har i omgångar arbetat i det regeringskansli där alla reformer, hur önskvärda de än var, obönhörligt krävde finansiering.

Då sitter det i ryggmärgen att politik inte bara handlar om god vilja och öppna hjärtan, utan om resurser. Utan resurser, utan fungerande lösningar på praktiska problem, faller de bästa intentioner platt till marken och kan, dessvärre, rent av få negativa resultat.”
Anne-Marie Lindgren har förstås rätt.
Men hur många har den där ryggmärgen kvar som hon talar om?
Det är det som oroar mig.

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar