Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Fler borde göra som Ebba Busch Thor

WidarDirekt Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor riskerar möjligen att drabbas av hybris efter sitt mycket framgångsrika halvår. Hon har det dock förhoppningsvis välbeställt med slavar på vagnen som viskande i hennes öra påminner henne om hennes politiska dödlighet. Hennes utspel på torsdagen 21 mars om att KD – för att få genomslag för politik i sin egen riktning – ska kunna prata med alla inklusive V och SD är hur som helst inget uttryck för farligt övermod. De flesta utanför aktivistkretsarna tycker tvärtom att det självklart att politiker i olika partier talar med varandra för att komma fram till bra politik.


Häromdagen lyssnade jag på statsvetarprofessorlegenden emeritus Sören Holmberg. På ett seminarium hos SNS talade han om boken ”Demokratins framtid” som riksdagen gav ut i slutet av förra året och där han och statsvetardocenten Katarina Barrling är redaktörer.


Sören Holmberg redogjorde för en större demokratiundersökning som gjorts i arbetet med boken. I sammanfattning var resultatet att större delen av medborgarna är tämligen nöjda med demokratin i Sverige. Det finns dock en betydande missnöjespunkt ute bland människorna: Övriga partiers vilja att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande och samarbete upplever många i Holmbergs undersökning som en stor eller mycket stor brist i demokratin.

 

Mer att läsa: I grunden populist.


Jag har lätt för att instämma i kritiken. Inte därför att det är ”odemokratiskt” av några partier att inte vilja samarbeta med/regera med några andra partier. Det finns inget i den parlamentariska demokratin som föreskriver att andra partier måste samarbeta med till exempel SD. Däremot är den här retoriska sjupartiblockaden mot det ”åttonde partiet” (som Fredrik Reinfeldt sa) ett mycket stort misstag.


Aktivistattityder som på sin höjd representerar några få procent av svenskarna har blivit mittenpolitik i Sverige. Vilket ”vanligt folk” har reagerat mot. Förtroendesiffrorna för de politiska partierna har aldrig varit så låga som nu. SD har samtidigt växt otroligt snabbt och är nu i sammanvägda opinionsmätningar det näst största partiet i Sverige.


Reaktionerna på Ebba Busch Thors stillsamma utspel har till dels varit smått hysteriska. Centerpartiledaren Annie Lööf fördömde raskt saken som gynnande av nazism och rasism. Liberalernas Jan Björklund var ute och tassade i samma slemma terränger. För att inte tala om de maktpolitiskt motiverade utbrotten från (S)tatsråd på sociala medier av olika slag.
Självklart finns det en maktpolitisk dimension här. Men det är ingen framgångsväg att överdriva och slamra med ”vargen kommer” argument i gälla toner.

 

Mer att läsa: Extremismens dragningskraft. 


SD är en ganska stor del av riksdagen. Alla av de övriga sju partierna har redan i olika sammanhang varit på samma sida som SD i olika frågor för att få majoritet för någon hjärtefråga. Detta ser alla, vet alla, kan inte förnekas. Att övriga sju partier under så många år har försökt att slå i folk att de inte gör det de gör; det har allvarligt skadat förtroendet. Därför hoppas jag innerligt och verkligen att fler partier säger och står upp för det självklara som Ebba Busch Thor sagt idag: Vi kan tala med alla partier för att bygga majoriteter i frågor där vi har liknande uppfattningar.


För det är precis vad människor med rätta förväntar sig att de politiker de röstar på och försörjer faktiskt ska ägna sig åt. Aktivistattityder är däremot förödande för förtroendet och därmed på sikt för legitimiteten i den parlamentariska demokratin.
Widar Andersson

 

Sista striden om papperslösheten?

WidarDirekt  

En brännande politiskt och principiellt mycket viktig fråga är nu på väg att avgöras i sista (?) juridiska instans. Dagens Juridik rapporterar att Högsta förvaltningsdomstolen i dagarna har meddelat prövningstillstånd i en fråga som gäller vilket ansvar en kommun har att ge hjälp till en kvinna med barn som vistas i kommunen och håller sig undan för att undvika avvisning.

Saken har rullat i olika instanser sedan maj 2015 då en person ansökte hos vård- och omsorgsnämnden i Vännäs kommun om försörjningsstöd för maj månad 2015 för sig själv och sina tre barn. Vård- och omsorgsnämnden (nämnden) avslog NN: s ansökan. NN överklagade avslaget och Förvaltningsrätten i Umeå gav NN rätt i en dom 8 juli 2015.; kommunen var skyldig att betala försörjningsstöd trots att NN befann sig illegalt i Sverige. Personen har ansökt om asyl i Sverige två gånger och fått avslag båda gångerna. Senaste avslaget var för snart fyra år sedan. Sedan dess lever familjen som ”gömda” i lilla Vännäs. Barnen går i skolan och den vuxna personen läser svenska. Enligt regelverket kan NN ansöka om asyl på nytt tidigast denna vår 2017.

Förvaltningsrättens argument var hårresande politiska: ”NN och barnen inte kan anses vara tillförsäkrade en skälig levnadsnivå om de återvänder till sitt hemland. (--) Denna bedömning kan inte påverkas av den omständigheten att en prövning enligt utlänningslagen har lett till att NN inte har ansetts ha tillräckliga skäl för att stanna i Sverige.”

Läs gärna: Mittfältet har gått och gömt sig.

Jag läste om domen i ett blogginlägg av förläggaren och debattören Merit Wager. Förvaltningsrättens domskäl var så besynnerliga att jag tog kontakt med domstolen i Umeå för att försäkra mig om att det inte var en bluff som snurrade på nätet. Registratorn på domstolen bekräftade att domen var korrekt.

Den 28 juli 2015 kommenterade jag saken på Folkbladets ledarsida: ”Om inte förvaltningsrättens beslut rivs upp av högsta juridiska instans behöver justitie- och migrationsminister Morgan Johansson skyndsamt låta utreda ny lagstiftning.”

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Den 24 november 2015 skulle regeringen med starkt stöd i riksdagen komma att skarpt lägga om invandringspolitiken. En stramare och mer verklighetstillvänd reglering av invandringspolitiken har genomförts. Och Förvaltningsrättens dom överklagades till Kammarrätten.

Den 26 maj 2016 meddelade Kammarrätten att de undanröjer Förvaltningsrättens domar. Det var således rätt av Vännäs kommun att neka personen socialbidrag. Samma dag kommenterade jag saken i ett inlägg här på WidarDirekt:

”Skulle denna (Förvaltningsrättens) dom ha vunnit laga kraft hade innebörden varit den att ”omständigheten” att personer inte har rätt att vara i Sverige inte påverkar rätten för egentligen någon av världens alla miljarder fattiga personer att få socialbidrag i Sverige. (--) Kammarrättens domskäl kan förvisso även de få en lekman att häpna. Men domstolen ägnar sig i vart fall åt juridiska övervägningar och resonemang. Domstolen skriver att rätten till bidrag enligt Socialtjänstlagen är ”subsidiärt i förhållande till andra av samhället tillhandahållna stödformer. Om behovet kan tillgodoses på annat sätt föreligger alltså inte förutsättningar för att erhålla bistånd med stöd av Socialtjänstlagen.”

Högsta förvaltningsdomstolens prövningstillstånd är mycket viktigt. Den papperslösa ”blågröna röran” behöver komma till vägs ände. Sans och balans behöver återföras till det mycket viktiga invandringspolitiska området.

Sverige är ett invandringsland och ska så vara. De senaste tio årens volymer har dock inneburit så pass stora påfrestningar på hela välfärdssamhället att all koncentration måste läggas på kraftigt förbättrad och förvettigad etablering av de som fått uppehållstillstånd i landet. Att ovanpå detta tillåta att med allmänna medel försörja människor som inte har rätt att bo i Sverige är mycket utmanande mot välfärdsstatens åtaganden mot sina finansiärer och medborgare.

Så justitieminister Morgan Johansson bör hålla ångan uppe. Osvuret är bäst. Högsta förvaltningsdomstolen kan komma att tolka lagarna på så sätt att kommuner är skyldiga att stå för såväl försörjning som offentlig välfärd åt människor som inte har rätt att vara i Sverige. Skulle ett sådant läge uppkomma behöver Morgan Johansson ha ett färdigt lagändringsförslag berett och klart.

Widar Andersson

Mikael Sjöbergs rop på hjälp

WidarDirekt Arbetsförmedlingen har ett alltmer hopplöst uppdrag. I den nya rapporten ”Perspektiv på arbetslösheten i olika grupper” sänder myndighetens ledning ut ett slags rop på hjälp. En snabbt växande andel av den arbetslösa arbetskraften är nu så pass lågutbildad och funktionsnedsatt att det inte finns en arbetsmarknad att matcha de arbetslösa mot.

 

Utvecklingen har accelererat under det senaste decenniet då invandringen från länder och regioner utanför Europa har slagit nya rekord i antal nästan varje år. Arbetsförmedlingen skriver:

 

”En stor andel, 47 procent, av de som är födda utanför Europa och inskrivna arbetslösa på Arbetsförmedlingen saknar en fullständig gymnasieutbildning. Av dessa saknar i sin tur mer än sex av tio motsvarande en svensk nio (tio) årig grundskoleutbildning. (--) Sedan 2006 har antalet inskrivna arbetslösa utan gymnasieutbildning stigit med närmare 50 procent, till 121 000.

Utomeuropeiskt födda har sedan slutet på 2010 svarat för hela ökningen. (--) 2006 var 42 000 personer av de inskrivna arbetslösa födda utanför Europa. År 2016 är bilden en annan. Inte minst har Arbetsförmedlingens uppdrag kring utrikes födda och ansvaret för etableringen gjort att fler personer med utomeuropeisk bakgrund numera återfinns hos myndigheten. Antalet inskrivna som är födda utanför Europa har mer än trefaldigats, till 151 000.”

 Mer att läsa: Tramsigt att dölja problem.

Den svenska arbetskraften består numera till 11 procent av människor med låga eller mycket låga utbildningar i bagaget. Lägg därtill mycket bristfälliga kunskaper i svenska och engelska och ett för många stort främlingskap visavi västliga livsstilar.

Enligt arbetsförmedlingens uppskattningar i rapporten så utgör det tänkbart möjliga arbetsmarknadssegmentet (för lågutbildad arbetskraft) endast fem procent av arbetsmarknaden.

Det rop på hjälp som jag tycker mig uppfatta är att Arbetsförmedlingen säger till regeringen att de här människorna är inte i första hand arbetslösa. De är utbildningslösa.

Vad som behövs är en proffsig Utbildningsförmedling. Lägst grundskolekunskaper och belagda kunskaper i svenska borde vara minimikravet för att kvalificera sig in till arbetskraften.

Arbetsförmedlingens ansvar för etableringen av nyanlända känns feltänkt givet förhållanden på marken. Av de inskrivna arbetslösa med enbart förgymnasial utbildning utgör de utomeuropeiskt födda hela 54 procent; drygt 70 000 personer.

Att en ny Utbildningsförmedling behöver vara superproffsig understryks av rapportens uppgifter om situationen för utomeuropeiskt födda med eftergymnasial utbildning. För inrikes födda är arbetslösheten närmast obefintlig; 2,7 procent; eller nästan 42 000 personer. För utomeuropeiskt födda är arbetslösheten nästan åtta gånger högre. 22, 6 procent; drygt 41 000 personer är inskrivna som arbetslösa på Arbetsförmedlingen.

Givet en fortsatt stramt reglerad invandringspolitik så kommer situationen gradvis att förbättras. Barn som är utomeuropeiskt födda men som växer upp i Sverige och i svensk skola kommer steg för steg att förvandla deras föräldrars handikapp till något som kanske knappt syns i statistiken om trettio år.

Men fram till dess behövs ett gäng reformer som lindrar situationen för enskilda personer, för myndigheter och för välfärdsstaten. Ledande politiker behöver en gång för alla upphöra med alla förskönande omskrivningar av läget. Anna Dahlberg på Expressens ledarsida för en enveten och ärbar kamp för att vi ska föra ett offentligt samtal som bygger på fakta och inte på alternativa fakta. Nedan är det statsminister Stefan Löfven som får lite på pälsen efter förra veckans kortdebatt mot Anna Kinberg Batra i Aktuellt:

”Visserligen finns det "några med väldigt låg utbildning" bland de nyanlända, medgav Löfven. Men han ville hellre tala om alla läkare, ingenjörer, sjuksköterskor och svetsare som nu har kommit till Sverige.

Låt oss granska dessa påståenden. Förra månaden var 70 273 nyanlända inskrivna inom Arbetsförmedlingens så kallade etableringsuppdrag. Av dessa uppgav 477 personer att de är läkare och 279 att de har arbetat som sjuksköterskor i hemlandet. Det rör sig alltså om en procent av alla inskrivna.” (28 januari)

 

Vi behöver tala om saker och ting som sådana de är. Inte för att vältra oss i problem och tillkortakommanden. Utan för att komma fram till verklighetsförankrade och riktiga åtgärder och lösning.

Ta generaldirektör Mikael Sjöbergs rop på hjälp på allvar. Det här problemet ”kan inte överskattas” som arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson sa hos SNS förra veckan.

Widar Andersson

 

 

 

 

Revansch för de beklagansvärda

WidarDirekt

EIU – ett systerföretag till världens ledande liberala tidskrift The Economist - har nyligen presenterat sitt "Demokrati Index" för 2016. EIU (Economist Intelligence Unit) har verkat sedan 1946 och är således själv en del av det efterkrigssystem som nu skälver i sina grundvalar. På något annat sätt – grundvalsskälvande – är det svårt att sammanfatta årets upplaga av Demokrati indexet från EIU.

Detta ska inte missuppfattas som att demokratin som sådan är körd och att det lurar en massa Adolf Hitlar bakom varje hörn. Demokrati i sin fullödiga form är redan nu en rar liten planta i de globala floran. Endast 19 av 191 granskade stater passerar EIU: s nålsöga. Norge toppar listan, Sverige är trea och listan domineras av Västeuropa. De flesta stater är "bristfälliga demokratier"(57) "hybridregimer" (40) och "auktoritära regimer" (51).

 

Mer att läsa: Envar sin egen lilla Trump.

Bomben på årets lista är att USA har ramlat ner till kategori "bristfälliga demokratier". Vilket inte handlar om att amerikanarna har valt Donald Trump till president. Snarare tvärtom kanske. EIU har gett årets index titeln "Revenge for the deplorables" – revansch för de beklagansvärda – vilket syftar på ett uttalande av Demokraternas presidentkandidat Hillary Clinton från fjolårets valkampanj. Clinton hävdade i ett tal att hälften av Trumps supporters kunde sorteras in i en beklagansvärd grupp av sexister, rasister, homofober, främlingsfientliga, islamofober och allt vad det nu kunde vara. Tyvärr gick det enligt Clinton inta att göra så mycket för att påverka många av de beklagansvärda men "thankfully they are not America.", sa Hillary Clinton den 9 september 2016. Där hade hon ju inte helt rätt. Många av de beklagansvärda använde sin demokratiska rösträtt för att stödja Donald Trump.

Så det är alltså inte valet av Donald Trump som drar ner USA i demokratirankingen. Det är istället – analyserar EIU på ett trovärdigt och underbyggt sätt – det sedan länge och gradvis fallande förtroendet för demokratiska institutioner som orsakar USA: s fall. Förhållanden på marken – framförallt hos de väldiga kadrarna av låg- och medelutbildade vita manliga arbetare och tjänstemän som burit upp mycket av efterkrigssystemen i USA – ger också vinkar om varför saker och ting händer som de gör.

För att ta en brutal siffra ur mängden som redovisas: Dödstalen för medelålders (45-54) vita låg/medelutbildade män har ökat med 134 dödsfall/100. 000 människor mellan 1999 och 2014.

I fredstid kan denna katastrofala uppgång av dödsfall bland vita män endast jämföras med HIV/AIDS epidemin bland homosexuella på sin tid. All denna överdödlighet indikerar socialt tuffa och mycket osäkra förhållanden med ohälsa, droger, vapen, våld, fattigdom och utanförskap.

 

En annan omtumlande händelse 2016 var Brexit; folkomröstningen som innebar att Storbritannien ska lämna EU. Denna händelse stärkte Storbritanniens ranking i demokratirankingen med några decimaler. (Storbritannien återfinns på plats nummer 16) Förstärkningen beror på den ökade politiska och samhälleliga aktiviteten bland "vanligt folk" som folkomröstningen orsakade.

 

Det är en samtidigt dyster och hoppfull läsning som samlas i rapporten från EIU. Demokrati är ett styrelseskick som fullt ut endast gäller för knappt fem procent av världens befolkning. Efterkrigstidens stora partier – socialdemokrater, kommunister, konservativa, kristdemokrater och här och där liberaler – har genom utvecklingens gång tappat kontakten med sina valkretsar. Partierna har krupit närmare staten för sin försörjning och med sin politik. Nya partier har övertagit populismen och gett de "beklagansvärda" lite demokratiskt hopp skulle man kunna säga.

 

Så vad göra? Den som vill vara med och påverka och styra har inget annat val än att ge sig ut i de nya verkligheterna och käka taggtråd. Lära sig vad som händer och pågår och skaffa band och förtroende med samtidens folk och rörelser.

 

De sämsta man kan göra är att sätta sig på höga hästar och peka finger och skriva folk på näsan hur fin och upplyst man själv är (som till exempel en Stockholmstidning just börjat med.)

Eller att försöka begränsa demokratin när det inte går som man tänkt. Eller att tro att någon av oss i det stora hela är något annat än tämligen beklagansvärda varelser. Som nu som alltid får försöka göra det bästa av situationen. Tillsammans med andra.

Widar Andersson

 

Det skulle Stefan Löfven må bra av

WidarDirekt Statsminister Stefan Löfven och moderatledaren Anna Kinberg Batra debatterade med varandra i Aktuellt i onsdags kväll. När jag lyssnade på tillställningen i SVT Play på torsdagsmorgonen 26 januari så genomforsades jag av insikten om att det som Löfven framförallt skulle behöva är ett par begåvade borgerliga partier som verkligen ville förhandla och göra upp om viktiga frågor på ett mer kontinuerligt sätt.

Kanske kan det bli så vad det lider? Moderaterna och Anna Kinberg Batra har antagligen (?) och i vart fall påbörjat en försiktig liten marsch bort från Alliansen. Hon har signalerat att hon ser vad alla andra ser: de fyra allianspartierna har ungefär 40 procent – varav KD har 3, 3 procent - i opinionsmätningarna. (till exempel Novus/Expressen 26/1) Vilket inte räcker som underlag för en ”riktig” regering.

Mer att läsa: Hoppa du också Löfven.

 

När hon mötte Löfven i Aktuellt var det emellertid mycket svårt att följa hennes tankegångar om allianspartier, sverigedemokrater och socialdemokrater. Det kan vara så som ordspråket lär oss att det dunkelt tänkta blir det dunkelt sagda. Eller så är det tämligen klara tankar som ännu inte bedöms kunna uttryckas utan döljande dunkel. Hur som helst så genomlever Anna Kinberg Batra just nu en rätt så svårbegriplig och riskfylld period i sitt politiska liv.

Stefan Löfven framstod i jämförelse som ett under av trygghet och stabilitet. Det är verkligen tråkigt för Sverige och svenskarna att inte till exempel Moderaterna och Liberalerna provar hans samarbetsvilja på riktigt i vettiga uppgörelser om bland annat vinster i välfärden och arbetsmarknadspolitiken.

(I Norrköping pågår just nu en spännande förhandling i den styrande kvartetten S, C, L och KD. Partierna är på väg att enas om ett remissvar på Reepalus "Vinster i välfärden." Av det jag sett och hört så stakar de kloka och verklighetsnära politikerna Lars Stjernkvist, Karin Jonsson, Eva-Britt Sjöberg och Reidar Svedahl ut en riktning som mycket väl skulle kunna inspirera riksdagspartierna.)

Mer att läsa: Tramsigt att dölja problem.

 

Socialdemokraterna behöver få visa att de menar allvar med ”Samarbetspartiet.” De förhandlingsuppgörelser som hittills har gjorts under mandatperioden har varit mycket bra. Men S har inte behövt göra några eftergifter. Det är det som krävs nu om S ska kunna undvika att marginaliseras i kommande val. Trots all vänsterromantik och vänsterretorik som flödar så finns det faktiskt mycket klara förklaringar till varför Vänsterpartiet oftast hamnar på 5-7 procent i de allmänna riksdagsvalen.

De borgerliga partierna hittillsvarande strategi har hittills utgått från att försöka röka ut S från Rosenbad genom att tvinga Löfven till samarbete med Vänsterpartiet. Strategin har ju fungerat i så motto att Socialdemokraterna enligt till exempel Novus och Dagens Samhälles stora ”Polls of Polls” har tappat 4 procentenheter sedan valet 2014. Strategin har dock inte fungerat i den meningen att Alliansen har stärkts. Den stora vinnaren är i stället SD – och i viss mening V och C.

För Socialdemokraterna är det A och O att befria sig från vänstern inför valet 2018. Det tycks nu som om Moderaterna under Anna Kinberg Batra har kommit fram till att det kanske inte är A och O men i vart fall B och P att fjärma sig från Alliansen.

Svensk inrikespolitik är i rörelse; så mycket är klart. Skickliga riksdagspolitiker kommer att spela större och viktigare roller i utskotten. Precis så ska det vara i en parlamentarisk demokrati.

Det finns ett spirande hopp hos mig om kommande uppgörelser i tunga frågor där Stefan Löfven kan komma till sin rätt som en klok, förnuftig och förhandlande person. Ska detta ske behöver något eller några av de borgerliga partierna inse att även de kan ha en gyllene framtid genom samarbete med S.

Widar Andersson

 

 

En applåd för Anna Kinberg Batra!

WidarDirekt Anna Kinberg Batra tog under torsdagen ett viktigt steg i sitt politiska ledarskap. På en pressträff meddelade moderatledaren att hon vill att de borgerliga partierna ska lägga en gemensam budget redan före ett (högst) eventuellt regeringsskifte vid valet 2018.

Mer att läsa: Riksdagen behagade skärpa sig.

Därmed tar hon självklart en risk. Vilket är precis vad som krävs för att hon ska kunna lyfta i sin roll som parti- och oppositionsledare. Och vilket är precis vad som krävs för att Sverige så snabbt som möjligt ska komma bort från dagens modell med hitte-på-majoriteter i riksdagen.

Som socialdemokrat applåderar jag Kinberg Batras lappkast. Moderaternas tidigare strategi – att tvinga Socialdemokraterna att hålla fast vid Vänsterpartiet för att kunna åtnjuta rollen som ”största partikonstellation” – är livsfarlig för Socialdemokraterna. S strateger har anpassat sig till det nya maktläget och driver en politik där allt intresse riktas vänsterut och där noll intresse riktas mot att vinna över allmänborgerliga väljare.

Mer att läsa: Ett steg för förnuftet.

Socialdemokraterna står också – under sakta dalande nedåt - helt still. I flera utav SCB: s halvårsvisa mätningar framkommer att S har tappat sin attraktionskraft. Allt som noteras är förluster till M, SD, C och lite till V.

Mer att läsa: Hoppa du också Löfven.

Om Anna Kinberg Batra går hela vägen så ruskas riksdagens partier om på ett hälsosamt sätt. Partierna tvingas återvända till det naturliga läget i den parlamentarisk demokrati. Regeringen ska styra i majoritet; antingen i regeringen eller i riksdagsunderlaget. En sådan ordning kräver förhandlingar och kompromisser i de riktigt tunga frågorna.

Därför applåderar jag även Kinberg Batras initiativ som väljare och medborgare. För Sverige är det solklart bäst om politiken utformas utifrån en bred majoritet istället för att dikteras av småpartier.

Kinberg Batras besked i dag innebär också att riksdagens partier nu äntligen tar sig an Sverigedemokraterna på riktigt. Det duger inte att låtsas som att SD inte finns.

Som Stefan Löfven har sagt flera gånger till Anna Kinberg Batra. Antingen regerar du med oss eller med Sverigedemokraterna.

Nu får även Stefan Löfven chansen att visa om han menar allvar. Har han kraft och mandat nog att göra S till ett möjligt koalitionsparti/samarbetsparti för borgerliga partier?

Även Jimmie Åkesson prövas. Kommer SD att vilja rösta på en borgerlig budget; och därmed tappa en hel del av sin antietablissemangsfrihet? Och Annie Lööf och Jan Björklund, vill de regera med ett stöd av SD i riksdagen?

Äntligen händer det något på riktigt i politiken. Hur det än går så ska Anna Kinberg Batra ha en eloge för att hon försöker, att hon vågar ta en risk och för att hon vågar lägga sitt partiledarskap i potten.

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar