Logga in

Widar Andersson

Widardirekt

Fler borde göra som Ebba Busch Thor

WidarDirekt Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor riskerar möjligen att drabbas av hybris efter sitt mycket framgångsrika halvår. Hon har det dock förhoppningsvis välbeställt med slavar på vagnen som viskande i hennes öra påminner henne om hennes politiska dödlighet. Hennes utspel på torsdagen 21 mars om att KD – för att få genomslag för politik i sin egen riktning – ska kunna prata med alla inklusive V och SD är hur som helst inget uttryck för farligt övermod. De flesta utanför aktivistkretsarna tycker tvärtom att det självklart att politiker i olika partier talar med varandra för att komma fram till bra politik.


Häromdagen lyssnade jag på statsvetarprofessorlegenden emeritus Sören Holmberg. På ett seminarium hos SNS talade han om boken ”Demokratins framtid” som riksdagen gav ut i slutet av förra året och där han och statsvetardocenten Katarina Barrling är redaktörer.


Sören Holmberg redogjorde för en större demokratiundersökning som gjorts i arbetet med boken. I sammanfattning var resultatet att större delen av medborgarna är tämligen nöjda med demokratin i Sverige. Det finns dock en betydande missnöjespunkt ute bland människorna: Övriga partiers vilja att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande och samarbete upplever många i Holmbergs undersökning som en stor eller mycket stor brist i demokratin.

 

Mer att läsa: I grunden populist.


Jag har lätt för att instämma i kritiken. Inte därför att det är ”odemokratiskt” av några partier att inte vilja samarbeta med/regera med några andra partier. Det finns inget i den parlamentariska demokratin som föreskriver att andra partier måste samarbeta med till exempel SD. Däremot är den här retoriska sjupartiblockaden mot det ”åttonde partiet” (som Fredrik Reinfeldt sa) ett mycket stort misstag.


Aktivistattityder som på sin höjd representerar några få procent av svenskarna har blivit mittenpolitik i Sverige. Vilket ”vanligt folk” har reagerat mot. Förtroendesiffrorna för de politiska partierna har aldrig varit så låga som nu. SD har samtidigt växt otroligt snabbt och är nu i sammanvägda opinionsmätningar det näst största partiet i Sverige.


Reaktionerna på Ebba Busch Thors stillsamma utspel har till dels varit smått hysteriska. Centerpartiledaren Annie Lööf fördömde raskt saken som gynnande av nazism och rasism. Liberalernas Jan Björklund var ute och tassade i samma slemma terränger. För att inte tala om de maktpolitiskt motiverade utbrotten från (S)tatsråd på sociala medier av olika slag.
Självklart finns det en maktpolitisk dimension här. Men det är ingen framgångsväg att överdriva och slamra med ”vargen kommer” argument i gälla toner.

 

Mer att läsa: Extremismens dragningskraft. 


SD är en ganska stor del av riksdagen. Alla av de övriga sju partierna har redan i olika sammanhang varit på samma sida som SD i olika frågor för att få majoritet för någon hjärtefråga. Detta ser alla, vet alla, kan inte förnekas. Att övriga sju partier under så många år har försökt att slå i folk att de inte gör det de gör; det har allvarligt skadat förtroendet. Därför hoppas jag innerligt och verkligen att fler partier säger och står upp för det självklara som Ebba Busch Thor sagt idag: Vi kan tala med alla partier för att bygga majoriteter i frågor där vi har liknande uppfattningar.


För det är precis vad människor med rätta förväntar sig att de politiker de röstar på och försörjer faktiskt ska ägna sig åt. Aktivistattityder är däremot förödande för förtroendet och därmed på sikt för legitimiteten i den parlamentariska demokratin.
Widar Andersson

 

Stefan Löfven kliver in i matchen

WidarDirekt Stefan Löfven försöker nu vända på kuttingen och ta initiativet i den medie- och oppositionsdrivna Transportstyrelseaffären. Statsministern och hans regering ligger på efterkälken. Det krävs en rejäl spurt om det ska bli mållinjestrid i den här saken.

Givet det parlamentariska läget är Transportstyrelseaffären ett mycket stort problem för regeringen. Som nästan alltid i sådana här saker är sakfrågan värd närmast noll medan hanterandet av sakfrågans efterskalv är nästan allt. Och det framstår glasklart att regeringen är i underläge.

På grund av sådant som till exempel felbedömningar, oerfarenhet, semesterlättja och lite internt intrigspel så har medierna och oppositionen tämligen ostört fått styra affärens utveckling. Serier av mediehaussade extramöten med riksdagens utskott har redan dragits igång. Infrastrukturminister Anna Johansson har frågats ut i två utskott och på tisdag är det dags för inrikesministern och den kris- och katastrofansvarige Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist att släpas till det parlamentariska skranket. Hela bildsättningen ångar av politisk dramatik och av ödesmättade hot mot nationens säkerhet som en ”fumlig” regering inte tycks ha koll på.

Mot fonden av dagens säkerhetspolitiska faktiska och debatterade situation så är det givetvis allvarligt och anmärkningsvärt när statliga myndigheter inte följer de regler som finns för hur känsliga uppgifter ska hanteras vid upphandlingar. Transportstyrelsen klantade till det. När saken upptäcktes internt slogs larm och regering och Säpo informerades.

Det är i dessa dagar under förra året som dagens affär grundläggs. Vad som görs och inte görs av de som hade att göra det och detta – läs regeringen – har hittills varit av det slaget att det ger justitieutskottets ordförande Tomas Tobé (M) anledning att med allvar i rösten säga till Aftonbladet att ” Vi behöver nu få klarlagt när inrikesministern exakt fick reda på säkerhetsläckan, vilka han informerade och om han i synnerhet informerade statsministern.”

I medierapporteringen har det inte saknats målande beskrivningar av vad som ”kan” ha hänt utifrån Transportstyrelsens otraditionella upphandlingsmetod. Här har antytts att identiteter på hemliga agenter ha röjts och att några tjecker i Serbien kan ha fått reda på alla militärfordons registreringsnummer. Och allt vad det nu kan vara. Självklart är detta exempel på uppgifter som regeringen bör hålla så nära bröstet som möjligt. Samtidigt är det så vad jag förstår att inga av de data som ”kan” ha råkat hamna i främmande makters händer är särskilt hemliga; i vart fall inte för den som skulle vilja ha reda på dem.

Sakfrågan i sig själv är som sagt viktig och intressant. Den nu växande affären har dock få och vaga samband med sakfrågan. Istället är det hanteringen av sakfrågans politiska konsekvenser som får affären att rulla.

Statsminister Stefan Löfven har nu satt sig i det läget att när han väl bestämmer sig för att säga något mer än ”inga kommentarer” så vill det till att det han säger har potential att ”döda” affärens svulstartade tillväxt.

Det krävs något som en detaljerad och helt faktabaserad loggbok om vem som informerade vem, när och hur. Det krävs kanske en kommission av det slag som KD: s Ebba Busch Thor vill ha.

Oppositionen mer än antyder att de dessutom vill se avgång(ar) av statsråd. Det glunkas om misstroendevoteringar mot något/några statsråd. Det är begripligt. Inte minst för Moderaternas Anna Kinberg Batra vore det välbehövligt med ett skarpladdat skott mot regeringen.

Infrastrukturminister Anna Johansson från Göteborg har – egentligen alltsedan utnämningen hösten 2014 – varit ett lovligt avgångsbyte i medierapporteringen. Självklart ligger hon illa till även denna gång. Transportstyrelsen är en myndighet som ingår i hennes ansvarsdomän. Att Anna Johansson på något sätt tycks ha utsatts för en intern sidsteppning när det gäller tidig info om Transportstyrelsens säkerhetsosäkerhet är ingen säkerhetssele för henne.

En av statsrådens uppgifter är just att vara tillgängliga för att avgå när det så krävs för att rädda statsministern, regeringen som helhet och/eller andra uppgörelser av vital betydelse. Avgångar och avgångskrav ska inte uppfattas som personliga och/eller som uttryck för att den som tvingas att avgå per definition är oskicklig i den aktuella sakfråga som drog igång efterskalven som framkallade avgången. Justitieminister Sten Wickbom fick till exempel avgå när spionen Stig Bergling rymde från fängelset. Wickbom fick ta det politiska priset för något han knappast kunde rå för.

Anna Johansson har i mina ögon en oförtjänt dålig status i regeringen. Hon har med framgång och med berömvärt tålamod vs regeringspartnern hanterat trixiga frågor om bland annat trafikleder, flygplatser och snabbjärnvägar. När hon väl fick tillfälle att agera i Transportstyrelseaffären så gjorde hon det rakt och tydligt och visade bestämt att hon inte tänkte låta sig ätas hur som helst i den politiska djungeln.

Sedan slutet av förra året har Anna Johansson dessutom begåvats med en mycket vass statssekreterare. Mattias Landgren är jurist och rekryterades in till regeringskansliet från fackförbundet Byggnads. Landgren har ett gott renommé och är enligt flera jag talar med något som starkt talar för att Anna Johanssons politiska dagar i denna regering inte är räknade.

Som sagt. Media och oppositionen håller ännu i taktpinnen i den här affären. Stefan Löfven behöver spela in några extraordinära bollar i spelet för att kunna få stopp på eländet. Han kan kanske också hoppas på att Jimmie Åkesson och SD frestas att hellre jäklas med Moderaterna än med regeringen. Kanske ”sabbar” Åkesson misstroendeupplägget mot Johansson/Ygeman/? genom ett frankt krav på misstroendeförklaring direkt mot statsministern? Ett krav som skulle åter skulle spräcka de fyra borgerliga partierna.

Widar Andersson

Därför dras Sjöstedt och Lööf mot extremer

Widar Andersson Jag har nu spenderat fem kvällar i Almedalen och lyssnat på politiska tal från ledande personer i fem partier. Lyssnandet har fått en möjlig insikt att gro och gry i mig. Den här möjliga insikten har sannolikt mycket med inrikespolitikens heta regeringsfråga att skaffa. Det finns nämligen en mycket intressant och strukturerande skillnad mellan å ena sidan Socialdemokraterna, Liberalerna och Kristdemkraterna och å andra sidan Vänsterpartiet och Centerpartiet.

Där Jonas Sjöstedt och Annie Lööf dras till extremerna så gör Magdalena Andersson, Ebba Busch Thor och Jan Björklund vad de kan för att hålla sig borta från ytterkanterna. Sjöstedt och Lööf liksom tävlade med varandra om vem som kunde fördöma nazismen i Sverige på det hårdaste sättet. Nazisterna är en helt perifer och i allt väsentligt enbart polisiär angelägenhet i vårt land. Att de tydligen ska demonstrera här i Visby endera dagen förändrar inget. Politiskt är de inget. Att ledarna för två riksdagspartier – som i övrigt inte har mycket att göra med varandra – på det här sättet dras till extremer är intressant. Ur ett traditionellt och rationellt politiskt perspektiv beter de sig orationellt.

Skillnaderna mellan gruppen S-L-KD och V-C fick minnesbanden från mitt livs universitet; Hassela i Hälsingland.

Jag har levt en hygglig del av mitt liv i Hasselakollektivet. Under mer än ett decennium delade jag därmed vardag och helg med unga människor som försökte byta liv och bryta beroenden. Tillvaron som heltidsmissbrukare på gatunivån är extrem och sätter snabbt och starkt sin prägel på människor som vistas i de miljöerna. Det mesta som en ”Svensson” tycker är irrationellt beteende är högst rationellt för en drogstyrd människa.

Kaka söker maka, så lär oss ordspråket. Extremer känner igen andra extremer. För mig var det därför mycket lärorikt att till exempel vandra genom Stockholm eller Almedalen eller besöka en populär krog tillsammans med Leffe; en ”Hasselagamling”som hållt upp med droger några år.

Hans känselspröt fångade upp helt andra vibbar än mina. Jag kände in min verklighet. Han kände in sin verklighet. Där jag i huvudsak såg människor av alla de slag som tycktes ha det bra i det stora hela så pejlade han in missbruk där, langning här och vapen där borta och häleri i det hörnet och ficktjuvar i det andra hörnet.

Antagligen överdrev han något på ungefär samma sätt som jag säkert underdrev något. Det kan vi lämna därhän. Poängen här är hans idoga insniffande av extrema händelser i vardagslunken. Och hans iver att fördöma extremerna. Ju hårdare och kraftigare han kunde fördöma narkotika och kriminalitet (och ibland även narkomaner och kriminella) desto säkrare och bättre kände han sig själv.

På den tiden Annie Lööf hette Annie Johansson och ungdomsförbundare i Centerpartiet var hon under en period mycket liberal. Givet den svenska politiska kontexten är det ingen överdrift att säga att hon och hennes CUF stod för tämligen extrema uppfattningar. Jonas Sjöstedt har formats och danats i ett litet kommunist/socialistparti som i relation till större partier som S och M är extremt i somligt av sin politik och med sina band till slagsmålsvänstern och diktaturer i till exempel Kuba och Venezuela.

Den där extremnära inskolningen har psykologisk och politisk betydelse; det är jag övertygad om. På ett möjligen betingat och oreflekterat plan reagerar de på andra extremer på ett annorlunda sätt. De ser konkurrens, de ser bjälken i sin nästas öga och de går till attack och upphöjer därmed några hundra förvirrade och i en del fall kriminellt otäcka unga män till relevanta politiska motståndare. Vilket nazisterna naturligtvis tycker är kul.

Att göra bisaker till huvudsaker i politiken är sällan särskilt klokt. Att V och C hamnar så pass nära varandra i extremfrågor är nog inte bara en slump. Kaka söker maka, som sagt.

Vill det sig riktigt illa så kan all gratisreklam som nazisterna får av V och C leda till att de får luft under vingarna. Alla de – långt fler än V och C - som ägnat det senaste decenniet åt att tjoa fascism, nazism, rasism åt SD och som tävlat om vem som i mest hårda ordalag kan fördöma Jimmie Åkesson borde tänka sig för innan de traskar upp på samma väg igen.

 

Widar Andersson

 

 

FKP Scorpio har helt rätt om Bråvalla

WidarDirekt Det är bara att applådera FKP Scorpios beslut att ställa in Bråvallafestivalen 2018. Det är fullt begripligt att Scorpio inte vill förknippas med våldtäkter, ofredanden, våld och misshandel. Bråvallafestivalens arrangör drar ungefär samma slutsats som vad publiken gör – trots ett imponerande startfält såldes betydligt färre biljetter i år än förra året. Och antagligen precis samma beslut som vad många seriösa artister kommer att göra.

Hur kul kan det vara för en artist som Håkan Hellström att under ett par dygn dominera nyhetsflödet i riksmedia: ”En misstänkt våldtäkt ska ha genomförts under Håkan Hellströms konsert på Bråvalla”. Så lät det nästan i varje sändning. Som om Håkan Hellström skulle ha något att allas att göra med den misstänka våldtäkten.

Och på förra årets Bråvalla var det artisten Zara Larsson som hamnade i ett liknande elände. ”Våldtäkt under Zara Larsson konsert” löd krigsrubrikerna då.

Våldtäkter borde alltid vara värda krigsrubriker. Men att dra in Zara Larsson – eller Håkan Hellström – i våldtäktsmiljön är självklart inget som lockar varumärkesnoga artister att komma till festivaler av det här slaget.

Säkerhetskostnaderna har också dragit i höjden för arrangörer av till exempel musikfestivaler. Det stegrade terrorhotet och förra årets vågor av sexuella brott mot unga kvinnor driver upp utgifterna för övervakning och kontroll till nivåer som gör det allt svårare att få ihop evenemangen ekonomiskt.

 

Tidigare i dag talade jag med kommunstyrelsens ordförande i Norrköping Lars Stjernkvist om saken.

Han ställde sig frågande till den debatt som uppkommit om FKP Scorpios ”egentliga orsaker” att ställa in festivalen 2018.

  • Det finns ingen anledning att misstänkliggöra att ekonomi och moral kanske sammanfaller i det här fallet. Tvärtom tycker jag det är en styrka som jag tycker det vore bra om fler arrangörer kunde visa upp, sa Lars Stjernkvist.

Stjernkvist pekade på de enorma kostnader i form av säkerhet och övervakning som både den offentliga sektorn och IFK Norrköping får betala vid vissa matcher. Ändå begås det ständigt lagbrott – till exempel maskering och bengaler – inne på arenan.

  • Tänk om IFK Norrköping sagt till sin publik att ”nej det här går inte. Vil vill förknippas med fotboll och inte med läktarbråk, kriminalitet eller med tungt beväpnade poliser och skenande utgifter för ordningsvakter. Så därför kör vi de nästa hemmamatcherna utan publik.”

Det hade blivit en riktig markering som känts och som tvingat fler än klubbledningen att ta ställning till hur de vill ha det och vad för slags samhälle de vill ha. Hur många våldtäkter och hur mycket gödning av ungdomskriminalitet är det värt för att lyssna på musik/titta på fotboll?

FKP Scorpio är värt beröm för att de brutit mot den mesiga mellanmjölkens attityd till våld och ofredanden och övergrepp.

Widar Andersson

 

 

Längsta dagens ljus kommer från Peking

WidarDirekt  

På årets längsta dag kommer ljuset från Peking. Det är det korta sättet att beskriva de uppskattande känslor som for genom kroppen då jag läste DN Debatt på midsommaraftonens morgon. De tre socialdemokratiska kommunalråden Kikki Liljeblad, Olle Johansson och Lars Stjernkvist manar S riksdagsparti att mer proaktivt förbereda för den blocköverskridande regering som behövs så snart som möjligt.

Med utgångspunkt i det egna styret i Norrköping – S, L, C och KD – skissar de tre kommunalråden upp ett slags färdplan för något liknande styre även i riket. De uppmanar partiledningen att växla bort från det gamla retorikspåret där de borgerliga partierna framhålls som hjärtlösa och snudd på barnamördande högerpartier för att istället koppla upp sig mot de miljöer där S och flera av de borgerliga partierna har gjort överenskommelser om viktig och riktig politik: Peka ut samarbetsområden och uppriktiga samarbetsviljor istället för att orera om huvudmotståndare hit och dit. Som man bäddar får man ligga.

De tre Norrköpingska essen är inga kommunromantiker; Lars Stjernkvist är en erfaren rikspolitiker; bland annat härdad i den hårda partisekreterarskolan när det begav sig. Trion vet och förstår att det finns skillnader mellan kommun och stat. Men skillnaderna är inte så där märkvärdigt stora. I grunden gäller samma villkor: Det behövs vettiga majoriteter för vettig politik här framöver.

När jag läser artiklar av det slag som Stjernkvist, Liljeblad och Johansson skapat så känner jag också mina starka känslor för socialdemokratin. Jag vill verkligen att det ska gå bra för partiet. Det här vänstertuggandet som varit – fascism, nazism, barn på börsen och allt vad som varit – har gjort mig lätt deprimerad från och till. Jag har tänkt; ska det ta slut på det här viset? Hundra år efter att socialister och kommunister lämnade/fick lämna partiet så kommer de tillbaka och tar den slutliga hämnden genom att köra S i botten?

Sedan något år tillbaka känns det dock betydligt bättre. Episteln från Norrköpings innertrio Johansson-Stjernkvist-Liljeblad (som antagligen varit i säck innan den kom i påse) får molnen på midsommarhimlen att skingras än mer.

Widar Andersson

 

Poeter, liberaler och apparatchiks har fel

WidarDirekt Riksdagens majoritet meddelade på torsdagen att de motsätter sig några av regeringens förmodliga förslag på skattehöjningar i budgeten för 2018. I ett gemensamt uttalande från de fyra borgerliga partierna -med senare instämmande från Sverigedemokraterna – meddelades att om inte regeringen drar tillbaka förslagen om flygskatt, entreprenörsskatt (3:12) och förslaget om att fler löntagare ska betala extra statlig skatt på sina inkomster; ja då kommer riksdagens majoritet att begära misstroendeförklaring mot något av de berörda statsråden.

Det finns mycket man kan säga om detta. Mycket av det som sagts har varit bort i tok. Populistpoeter, klassiskt liberala opålitliga ledarsidor och socialdemokratiska apparatchiks  har öst galla över riksdagsmajoritetens tilltag.

Jag kan själv artikulera ett antal hyggligt stabila invändningar mot agerandet. För att inte tynga med för många punkter så nöjer jag mig med två: 1. Det kommer väldigt sent i mandatperioden. Det doftar lite väl mycket härtill är vi nödda och tvungna över det hela. 2. Skatterna de valt att peka på är lite för utstuderat taktiska för att vinna gehör. En skatt är väldigt mycket MP. En skatt är väldigt mycket V. Ingen skatt är särskilt mycket S. Samtliga tre skatter är tämligen pluttiga. Sveriges bästa tycks kort sagt inte styra riksdagsmajoriteten.

I själva grundfrågan är det dock tveklöst så att riksdagsmajoriteten är i sin fulla rätt att styra regeringen. I vår parlamentariska demokrati är riksdagen den första statsmakten.

Det finns många spelteoretiska inslag i det som händer nu. Och sådant ska inte rynkas på näsan åt. Politik är ett urgammalt hantverk som i grunden inte handlar om sakfrågor och värderingar och sådant. Politik är statskonst; att finna de för stunden bästa sätten att få inflytande och makt.

Därför är det intressant och relevant att diskutera sådant som vad som händer med S om MP lackar ur utan flygskatt och hoppar av regeringen? Hur underlättas och försvåras S övergripande plan om att få till en mittenregering efter nästa val av vad som nu sker? Blir SD: s tillvaro behagligare eller besvärligare vid det eller detta vägvalet?

Det som sker nu är varken högerpopulism eller något försök att rikta misstroendeförklaring mot socialdemokrater för att de är socialdemokrater; som Expressens ledarsida hävdade i en ogenomtänkt ledarkommentar tidigare denna torsdag. En eventuell misstroendeförklaring riktas mot regeringen om den inte hörsammar riksdagsmajoriteten. Inget konstigt med det.

Riksdagen har talat. Det är det hela. Socialdemokraterna har väl i grunden två väsensskilda alternativa förhållningssätt. Antingen visar regeringen stridslust och Stefan Löfven utlyser det extraval som aldrig blev av i mars månad 2015 till september 2017. Eller så visar regeringen anpassningsförmåga och plockar bort de tre misshagliga skatterna – av försumbar betydelse för skatteintäkternas total – från höstens budgetproposition.

Jag vet inte vilket som är bäst. Måste jag välja så säger jag anpassningsspåret eftersom det samtidigt är ett regeringsduglighetsspår; en positiv signal till medborgarna om att ”vi kan regera även i besvärliga förhållanden och även då andra söker ”strider för stridens skull.”

Jag lutar åt detta håll även av misstankar om att det kommer att bli extraval även efter ett eventuellt extraval i september och ett ordinarie val 2018. Politiken är volatil. Nya majoriteter har ännu inte satt sig. Det är klokt att inte trötta ut medborgarna med alltför täta plikter som väljare.

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar