Logga in

Widar Andersson

Widardirekt

Fler borde göra som Ebba Busch Thor

WidarDirekt Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor riskerar möjligen att drabbas av hybris efter sitt mycket framgångsrika halvår. Hon har det dock förhoppningsvis välbeställt med slavar på vagnen som viskande i hennes öra påminner henne om hennes politiska dödlighet. Hennes utspel på torsdagen 21 mars om att KD – för att få genomslag för politik i sin egen riktning – ska kunna prata med alla inklusive V och SD är hur som helst inget uttryck för farligt övermod. De flesta utanför aktivistkretsarna tycker tvärtom att det självklart att politiker i olika partier talar med varandra för att komma fram till bra politik.


Häromdagen lyssnade jag på statsvetarprofessorlegenden emeritus Sören Holmberg. På ett seminarium hos SNS talade han om boken ”Demokratins framtid” som riksdagen gav ut i slutet av förra året och där han och statsvetardocenten Katarina Barrling är redaktörer.


Sören Holmberg redogjorde för en större demokratiundersökning som gjorts i arbetet med boken. I sammanfattning var resultatet att större delen av medborgarna är tämligen nöjda med demokratin i Sverige. Det finns dock en betydande missnöjespunkt ute bland människorna: Övriga partiers vilja att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande och samarbete upplever många i Holmbergs undersökning som en stor eller mycket stor brist i demokratin.

 

Mer att läsa: I grunden populist.


Jag har lätt för att instämma i kritiken. Inte därför att det är ”odemokratiskt” av några partier att inte vilja samarbeta med/regera med några andra partier. Det finns inget i den parlamentariska demokratin som föreskriver att andra partier måste samarbeta med till exempel SD. Däremot är den här retoriska sjupartiblockaden mot det ”åttonde partiet” (som Fredrik Reinfeldt sa) ett mycket stort misstag.


Aktivistattityder som på sin höjd representerar några få procent av svenskarna har blivit mittenpolitik i Sverige. Vilket ”vanligt folk” har reagerat mot. Förtroendesiffrorna för de politiska partierna har aldrig varit så låga som nu. SD har samtidigt växt otroligt snabbt och är nu i sammanvägda opinionsmätningar det näst största partiet i Sverige.


Reaktionerna på Ebba Busch Thors stillsamma utspel har till dels varit smått hysteriska. Centerpartiledaren Annie Lööf fördömde raskt saken som gynnande av nazism och rasism. Liberalernas Jan Björklund var ute och tassade i samma slemma terränger. För att inte tala om de maktpolitiskt motiverade utbrotten från (S)tatsråd på sociala medier av olika slag.
Självklart finns det en maktpolitisk dimension här. Men det är ingen framgångsväg att överdriva och slamra med ”vargen kommer” argument i gälla toner.

 

Mer att läsa: Extremismens dragningskraft. 


SD är en ganska stor del av riksdagen. Alla av de övriga sju partierna har redan i olika sammanhang varit på samma sida som SD i olika frågor för att få majoritet för någon hjärtefråga. Detta ser alla, vet alla, kan inte förnekas. Att övriga sju partier under så många år har försökt att slå i folk att de inte gör det de gör; det har allvarligt skadat förtroendet. Därför hoppas jag innerligt och verkligen att fler partier säger och står upp för det självklara som Ebba Busch Thor sagt idag: Vi kan tala med alla partier för att bygga majoriteter i frågor där vi har liknande uppfattningar.


För det är precis vad människor med rätta förväntar sig att de politiker de röstar på och försörjer faktiskt ska ägna sig åt. Aktivistattityder är däremot förödande för förtroendet och därmed på sikt för legitimiteten i den parlamentariska demokratin.
Widar Andersson

 

37 grader tär på statens förtroende

WidarDirekt Häromdagen gick den statliga myndigheten SMHI ut i pressen och varnade för att det skulle bli 37 grader varmt i Hudiksvall. Några timmar senare kom staten via SMHI med ett kontrabesked. Invånarna i Glada Hudik skulle få nöja sig med 19 grader; en nätt liten nedskrivning med 18 grader.

Min avsikt här är inte att diskutera väderprognosers tillförlitlighet. Det jag är ute efter är istället det alltmer hysteriska väderklimatet som nu även statliga myndigheter spelar med i. Hur gick det till när SMHI bestämde sig för att kabla ut nyheten om 37 grader i Hudik? Det skulle jag vilja veta.

Låt vara att kommersiella aktörer beter sig som de gör. Det finns en logik i att till exempel tidningen Expressen har bildat en särskild redaktion för att skildra det ”klimatnödläge” som nu råder enligt Expressens ledning. Ångest, skam, nödläge och överdrifter är viktiga beståndsdelar i den här sortens journalistik som också har en stor läsekrets. Nackdelen med att ha bestämt sig för att det råder ”klimatnödläge” är förstås att de nyheter som klimatnödlägesredaktionen ska ta fram är predestinerade att bekräfta nödläget. Annars faller ju hela upplägget. Visst liknar sådan journalistik mer propaganda än just journalistik. Men det är en sak för Expressen och deras läsare.

 

Staten – och för den delen de stora offentliga mediehusen SR, SVT och UR – har däremot ett helt annat ansvar att uppträda sakligt, korrekt och balanserat. Överdrifter och påhitt är skadligt för förtroendet och förtroende är det som bygger statens legitimitet och förmåga att hantera de stora och tunga ansvarsområden som medborgarna lagt i statens händer.

Mitt intryck är att SMHI: s vädervarningar har blivit betydligt mer frekventa på senare tid. Framförallt duggar så kallade Klass 1 – varningar ut i en strid ström. Klass 1 – varningar gäller ”Väderutveckling väntas som innebär vissa risker för allmänheten.”

Taket måste ha sänkts rejält för när allmänheten bedöms vara utsatt för risk. Frågan är hur denna taksänkning har gått till och om det finns sakliga grunder för åtgärden?

Är väderriskerna i Sverige betydligt större nu än för något decennium sedan? Jag ska inte låtsas att jag plöjt all offentlig statistik om bränder, stormar, skyfall, översvämningar, snökanoner och hagel; för det har jag inte.  Men av det jag sett har jag inte hittat något som ger belägg för ett mer extremt och därmed varningsbehövande väder i Sverige.

Det statliga problemet ska inte isoleras till SMHI. I samband med det hydrologiska och meteorologiska institutets Hudikvarning passade statens Folkhälsoinstitut på att varna allmänheten för ökade risker att dö när det blir högsommarvärme.

Staten känns kort sagt inte riktigt förtroendeskapande och jordnära i de här frågorna. Risken finns att vi i folket mest garvar och skämtar om de här ideliga varningarna när vi jämför dem med de verklighetsbilder vi ser.

Sådant är verkligen inte bra för förtroendet.

"800 grader, du kan lita på mig", sjöng Ebba Grön. Det är helt okej.

Staten spelar efter helt andra regler: "37 grader, lita inte på mig."

Så hänger det ihop.

Widar Andersson

 

Han säger ifrån om flygtramset

WidarDirekt Reidar Svedahl är kommunalråd för Liberalerna i den styrande majoriteten i Norrköpings kommun. Reidar Svedahl har tagit initiativ till en grupp på Facebook som heter "Rädda vårt flyg". Gruppen har snabbt fått runt 4000 medlemmar.

Svedahl och många av deltagarna i Facebookgruppen har på vanlig svenska lackat ur på allt rabalder om flygskam och på en vuxenvärld i politik och media som hellre tycks anpassa sig till barns klimatångest än till rationella och tekniska argument och fakta. 

Reidar Svedahl gör rätt. Utvecklingen är oroande. Klimatångest och flygskam är grymt irrationellt. Det som oroar mig mest är om och utifall även Socialdemokraterna är på väg att lämna den breda vägens tekniker och ingenjörer åt sitt öde för att istället försöka nästla sig in i identitetspolitiska klimatplakatpolitiska kretsar?

I stora delar av media och i somliga politiska kretsar finns en oemotståndlig dragning åt ”kriser” av olika slag. I dessa kvarter har man nu slagit fast att det råder en klimatkris och pekat ut västvärldens livsstilar som den avgörande krisframkallande faktorn. Få tycks bry sig om att denna utgångspunkt bara till mycket små delar är sann och riktig. Symbolhandlingar ger applåder medan realpolitik skälls som förnekelser. 

Sveriges framgång som klimat- och miljövänlig nation har byggts av sådant som fjärrvärmeverk, vattenkraft, kärnkraft och av industrier som gjort och gör ingenjörsstyrda och marknadsnära insatser för att minimera sina klimat- och/eller miljöriskabla utsläpp.

Det är den vägen som bör gälla även framöver. På det stora hela är jag också övertygad om att det är den vägen som kommer att gälla.

Widar Andersson

 

 

 

Orwell kunde inte gjort det bättre

WidarDirekt Norrköpings grundskolor fortsätter att underprestera gentemot rikssiffrorna. (Som dessvärre inte är särskilt bra de heller.) 77 procent av avgångseleverna i Norrköping är behöriga till gymnasiet. I hela riket är 84 procent behöriga. 69 procent (Norrköping) har godkända kunskaper i alla ämnen; i riket 76 procent. I Norrköping är det genomsnittliga meritvärdet i avgångsklassernas betyg 218 poäng. I riket är poängen 229.


"Betygsresultaten har förbättrats", skriver kommunen apropå detta i ett pressmeddelande. (18 juni) En sådan marknadsföring är inte seriös. Sådana pressmeddelanden leder mina tankar till George Orwells nyspråk i romanen 1984: ”Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.”


Visst. Den som letar hittar några korn av sanning i kommunens beskrivning av de egna skolornas resultat. Jag hade kunnat leva med en rubrik som "Betygsresultaten har inte försämrats." Att spinna nyheter om förbättringar ur en dramatisk historia om att nästan en fjärdedel av avgångseleverna inte är behöriga till gymnasiet; det skickar däremot och dessvärre ut signaler om att Norrköping inte tar utbildningsproblemen på allvar.


Intrycket av bristande allvar understryks av en artikel i Folkbladet (17 juni). I artikeln nämns att en av grundskolorna har gjort glädjande framsteg när det gäller antalet behöriga elever. Det omnämns också att "sex av kommunens elva högstadieskolor har backat." Kommunens utbildningsdirektör Sofie Lindén kommenterar kunskapsutvecklingen: "Jag hade önskat att behörigheten hade gått upp, självklart, men jag ser samtidigt att vi minskat spridningen och på så sätt ökat likvärdigheten."


Lindéns uttalande är en utmärkt - och lite småruggig - illustration till de risker som är förknippade med att skolans folk har slutat tala om "kunskap" för att istället betona "likvärdighet" när skolresultaten kommer på tal.

Det hon säger på vanlig svenska är att det är glädjande att några elever blir lite bättre medan de flesta andra blir lite sämre eftersom skillnaderna då minskar. I den absurda förlängningen av sådana resonemang finns en fulländad slutpunkt där likvärdigheten är total eftersom alla är urusla.

Så här är det:

1. Likvärdighet är inget seriöst mål. 2. Likvärdighet är ett resultat av en kunskapsskola för alla barn. 3. Norrköpings kommun växer med ärlighet och kunskap.

Widar Andersson

Sverige är farligare än Danmark

WidarDirekt Idag den femte juni går danskarna till val. Danmark är en väl fungerande välfärdsstat med höga skatter och generösa sociala förmåner. På Dagens Nyheters ledarsida konstateras idag att ”Det danska exemplet visar att det är farligt att följa i tangentens riktning bara för att till varje pris behålla makten.”

Det lustiga är att den osignerade texten inte ger några exempel på vad som är farligt med det ”danska exemplet”. Danmark är liksom bara ”farligt” eftersom den politiske redaktören på tidningen tycker att Danmark är farligt eftersom landet för en stram invandringspolitik.

Mer att läsa: Staten ska inte smyga i busken.

Kvartals medarbetare Ola Wong kommenterade för några veckor sedan den skruvade bilden av Danmark i de svenska medierna. Han pekade på risken för att ”utrikesbevakningen reduceras till en spegel för inrikespolitik. Omvärlden får agera projektionsyta för fantasier om vad som kan hända om Sverige genomför en viss politik, eller agera spegel för hur svenskarna vill se sig själva. Problemet med den inställningen är att intresset för omvärlden som en aktör på sina egna premisser då försvinner. Och därmed också behovet av att förklara den på ett rättvisande sätt. ”

En elegant sammanfattning av Wong.

DN: s ledarsidesskribenter vill ha en mer liberal invandringspolitik, de vill inte ha något som helst inflytande för Sverigedemokraterna och de vill gärna varna för maktfullkomliga socialdemokrater.

Därför är Danmark farligt för DN: s skribenter. Alldeles oavsett vad som egentligen händer i verkligheternas Danmark så är det farligt eftersom valet tycks kunna landa i en S-statsminister som har konstaterat det uppenbara att ett land med så generös och universell välfärdspolitik lever i symbios med en stram invandring och en effektiv integration. Vilket de allra flesta förstår.

Vilket också var allmän och vedertagen kunskap hos socialdemokrater och moderater i Sverige för bara tjugo år sedan.

Danmark är Danmark och Sverige är Sverige. Som välfärdsländer i norra Europa spelar vi dock på samma arena; har att anpassa oss till liknande krav och villkor.

I det perspektivet är Sverige betydligt farligare för Sverige än vad Danmark är.

Widar Andersson

Begleraffären har ett särskilt allvar

WidarDirekt Inga oväntade saker inträffade då riksdagen på tisdagen röstade om sitt förtroende för statsrådet Annika Strandhäll. Ingen romersk Gud steg ner från himlen i form av liberala vildar eller protesterande centerpartister. Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna fick ihop 173 röster för ett misstroende. Det hade krävts två röster till.


Hade Ulf Kristersson varit åklagare och Annika Strandhäll stått inför skranket på tinget så hade utgången varit tämligen klar. Moderatledarens bevisföring är stark i sak. Hans starkaste argument är när han pekar på den unika och öppna uppställningen för Begler från aktiva och höga tjänstemän. Sådant kan inte vara viftas bort. Ingen bestrider att regeringen har rätt att tillsätta och att avskilja generaldirektörer från sina uppdrag likt vad som skedde med Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler. Men det finns regelverk att följa. I regeringskansliet är regelverken mycket viktiga och centrala. Det finns goda skäl till att det är på det viset. Ett regeringskansli med tillhörande statliga myndigheter är nämligen mycket politiknära verksamheter. Alla dessa regelverks uppgift är att begränsa möjligheten till direkt partipolitisk styrning av staten.

 

Mer att läsa: Firma Strandhäll & Begler


Vid pläderingen före omröstningen var det slående att ingen av talarna på nej-till-misstroende-sidan yttrade ett ord till försvar för Annika Strandhäll. Annelie Karlsson talade för S. Hon valde att kritisera Moderaterna för deras ”anmärkningsvärda” sätt att ”kringgå KU” och för att M nu riskerar den nya och goda traditionen med ”eniga granskningsbetänkanden från Konstitutionsutskottet.”

 


Centerpartiets Anders W Jonsson förklarade C: s nedlagda röster i förtroendevoteringen med att partiet vill invänta granskningsbetänkandet från KU om Annika Strandhäll. Att använda det ”skarpaste verktyget” som riksdagen förfogar över och förklara sitt missförtroende för Strandhäll några dagar innan KU: s beslut kommer; det vore en märklig hantering enligt W Jonsson.
Han upprepade partiets tidigare kritik mot avsättningen av Begler men ville som sagt inte föregå KU: s besked.
Talespersonerna för V och MP markerade båda två att de tänkte vara ”mycket korta” i sina pläderingar. Vilket de också var. MP skällde lite på Moderaterna. V skällde på alla inklusive sossar och kapitalismen.
Christer Nylander i Liberalerna gjorde en annan bedömning och sällade sig till de som ville uttrycka misstroende här och nu.


Att Centerpartiet och Socialdemokraterna skulle hålla ihop har jag tagit för givet. Jag tänkte mig dock att sammanhållningen skulle uppnås genom att Annika Strandhäll valde att självmant avgå, för att på så sätt befria Centerpartiet från att återigen behöva ”rädda en sosseregering” genom ett aktivt ställningstagande mot de övriga tre borgerliga partierna.


Politiker ägnar sig åt politik; inte åt rättegångar. Vilket naturligtvis också gäller moderater. Kanske var beskedet om att M tänkte begära en misstroendeförklaring mot Annika Strandhäll användbart i EU-valets slutspurt? Kanske var det värt en förlust i voteringen för att ”spela 1–1” med Socialdemokraterna? Moderaterna fick L medan S behöll Centerpartiet.


En sak i Ulf Kristerssons plädering är värd att tas på riktigt allvar. Med tanke på den unikt starka och öppna uppställningen för Ann-Marie Begler från före detta och nuvarande chefer på Försäkringskassan  finns det risk för att ett rättning-i- ledet-missmodstystnad sprider sig ute i myndighetssverige när politiken även i detta fall låter politiken gå före rimlig rätt.
Det vore i så fall mycket illa.


Ledande partipolitiker känner rimligtvis till vad KU: s granskning av Annika Strandhäll kommer att landa i för slags kritik och anmärkningar. Betänkandet justeras idag eller i morgon och debatten i kammaren är nästa vecka. Det finns skäl att misstänka att betänkandet kommer att följa stridslinjerna från förtroendevoteringen och att hela saken kommer att upplösas i pajkastning och analyser av sorten ”det är inte ens fel att två bråkar.”


Jag inser värdet av och sympatiserar med att Centerpartiet och Socialdemokraterna på allvar försöker utröna om de kan bygga en platta för framtida regeringar ihop och tillsammans. I den riktiga politiken får man ibland göra saker och ting som man helst inte skulle vilja göra. När man gör sådana saker tillsammans med andra som också behöver korsa en och annan finger för att få det gjort så lär oss gruppsykologins A-kurs att man gärna trycks ihop lite extra mycket av det man gjort och upplevt tillsammans. Det är vi mot världen typ.
Som erfaren tidigare amatörsocialarbetare vet jag att risken med relationer som byggs på det sättet är att de kan spåra ur om inte haspen är på.


En viktig läxa är också att så långt det bara går försöka undvika förtroendeomröstningar av det här slaget. De bör väl egentligen bara användas då det är i stort sett glasklart att statsrådet/regeringen kommer att falla.
I andra fall är det bättre att knyta näven i fickan, gnissla lite tänder och öka trycket genom opinionsbildning som inte tar hjälp och stjälp av parlamentariska regelverk.
Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar