Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

DN och Aftonbladet fälldes med rätta

WidarDirekt Pressens opinionsnämnd har beslutat att klandra Dagens Nyheter och Aftonbladet för att ha ”åsidosatt” respektive ”brutit mot” god publicistisk sed i artiklar om förre talmannen Urban Ahlin.
I båda fallen har tidningarnas ledarsidor haft avgörande inverkan på besluten i nämnden.


Jag kommenterade saken på Folkbladets ledarsida 10 januari 2018 under rubriken ”Ska Ahlin dömas på rykten?”:


I #metoo - kampanjens kölvatten på senhösten 2017 tog Dagens Nyheter upp de gamla anklagelserna mot Urban Ahlin igen. Ahlin är numera riksdagens talman - vicekung som det sägs en smula vanvördigt på politikerslang - och skulle han tvingas bort i förtid så vore det därför en rejäl skalp för tidningen. DN jagar uppgifter från partikansliet; där väl knappast någon som jobbade i ledande ställning för tio år sedan finns kvar. Eftersom DN så att säga kokar soppa på samma spik som vad Aftonbladet gjorde för 10 år sedan så är det således mycket svårt för nuvarande kanslichef, partisekreterare och partiledare att nu säga något om vad som hände då.
Det är självklart mycket politik i hela den här Ahlinsaken. Aftonbladets ledarsida har vid upprepade tillfällen klagat på att "skalliga 37-åringar" som Urban Ahlin (2002) premieras och har pläderat för att han på grund av USA och Natovänlighet borde "bytas ut". (2010) .
DN: s ledarsida kom för sin del med värsta bredsidan mot Socialdemokraterna på tisdagens ledarsida (9/1). Partiet är en "självgod maktkoloss" och den anonyma ledarsidan slog samtidigt fast att Urban Ahlin "sextrakasserar, mobbar och hotar."


Av materialet från Pressens opinionsnämnd framgår även att DN: s ledarsida har kallat Urban Ahlin för ”svin.”
Att ledarsidorna fälls är välkommet och kan förhoppningsvis leda till kvalitetshöjningar. Aftonbladets ledarsida har under flera år utvecklat en publicistisk sed av personangrepp och påhopp av det mer vidriga slaget. Sådant ägnar sig sällan DN åt men det är uppenbart att den egna redaktionens #metooeggade jakt och hets mot Urban Ahlin fick även ledarsidan att tappa omdömet och sprida obestyrkta uppgifter vidare.


Både DN och Aftonbladet är ivriga i att attackera överdrifter och så kallade ”fake news” i annan media. Det har länge förundrat mig att de – relativt gott bildade och utbildade som de är – har haft så svårt att se bjälken i sina egna ögon?
Kanske kan det ändras nu?
Hur som helst gläds jag med Urban Ahlin. Det är en klockren framgång för honom och hans argument att de två stora tidningarnas ledarsidor får en rejäl påminnelse om att även opinionsbildande journalistik inom det pressetiska systemet ska vara anständig och underbyggd.
Widar Andersson

 

Jag tror att vi behöver en väckelse

WidarDirekt Natten mot påskdagen mördades två unga män i Helsingborg. Båda sköts ihjäl. Nyheten om två nya offer den ungdomsdrivna kriminella världen är mer gammal än ny. Under flera år har vi marinerats i liknande händelser. Jag ska inte mata på med siffror om antalet mord i den kriminella miljön under senare år. Det behövs inte. Vi vet hur det förhåller sig:  På kort tid har det dödliga våldet exploderat ute i några av förorterna runt flera av våra städer. Vi vet vad det beror på: En invandringspolitik som helt har gått över styr. Det finns ingen anledning att älta dessa grundläggande fakta ännu ett varv. Det som krävs är att Sverige försöker samla ihop sig på allvar runt de samhällsproblem som steg för steg strukturerar om samhället på ett sätt som ytterst få människor önskar.

Politiken behöver ta problemen på ett större och mer samlat allvar. Brett över parti-och expertgränser behövs en uppryckning som motarbetar det slags tilltagande sociala likgiltighet som alltmer breder ut sig i samhället. Socialpolitiken lyser med sin totala frånvaro. Och detta i ett land som tidigare så starkt präglats av socialpolitiska fundament som till exempel Rita Liljeströms klassiker ”Uppväxtvillkor” och ”Våra barn och andras ungar.”

Jag lockas nästan att skriva att Sverige är i stort behov av en socialpolitisk ”väckelse”. Det är i vart fall något åt det hållet som skulle kunna bryta mönstret.

Idag har vi fastnat i en nedåtgående spiral där politikens ovilja att öppet och utan krusiduller och utan överdrivet sneglande på opinionssiffror ta tag i problemen bidrar till den sociala likgiltighetens tillväxt.

Polisen och kriminalvården kämpar på med sina knappa resurser och otillräckliga räckvidder. Det finns många enskilda människor och sammanslutningar av olika slag som kämpar på för att kunna vända enstaka unga människors liv innan det är försent. Det finns många enskilda lärare och rektorer som kämpar på för att bringa ordning, struktur och kunskapstillväxt i utsatta och svåra miljöer. Det finns socialarbetare som kämpar på för att ge stöd och support åt enskilda och familjer i knepiga lägen.

Alla dessa insatser av alla dessa människor behöver ses, förstås och sättas in i ett begripligt socialt sammanhang. Idag har vi istället fastnat i ängsliga åsiktskorridorer där de som lyfter upp invandringsproblemen ses som halvrasister och smygsdeare medan de som lyfter upp ”hur bra allt går” ses som verklighetsförnekande politruker.

Jag ser framför mig någon form av samlande kommission som kan bringa hygglig samstämmighet i de tre centrala frågorna i livet och politiken: Varifrån kommer vi? Var står vi nu? Vart ska vi?

Dagens läge där Sverige snabbt förvandlats till ett av världens mest dödligt skjutglada länder blir helt omöjligt att förstå om vi inte tillåts se hur problemen har uppkommit. Problemen blir samtidigt helt omöjliga att lösa om vi fastnar i fäktningar om mördarnas och de mördades etnicitet och bakgrunder. Problemen är svenska. Punkt. Morden sker här. Barnens uppväxter sker här. Ansvaret finns här och ingen annanstans.

Ansvaret är personligt, politiskt och socialt.

Politiken har alltför länge abdikerat från de socialpolitiska barrikaderna. Medan Sveriges sociala problem dramatiskt har försämrats så har den svenska rikspolitiken blivit alltmer inåtvänd och samhällsfrånvarande.

Det är ett svårt läge med många låsta positioner. Det är därför jag nästan vill använda ordet ”väckelse.” Vi behöver inse att vårt samhälle har stora problem och att det finns möjlighet att ta sig an problemen på ett sätt som samlar medborgarna mer än vad det polariserar.

Widar Andersson

 

Fler borde göra som Ebba Busch Thor

WidarDirekt Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor riskerar möjligen att drabbas av hybris efter sitt mycket framgångsrika halvår. Hon har det dock förhoppningsvis välbeställt med slavar på vagnen som viskande i hennes öra påminner henne om hennes politiska dödlighet. Hennes utspel på torsdagen 21 mars om att KD – för att få genomslag för politik i sin egen riktning – ska kunna prata med alla inklusive V och SD är hur som helst inget uttryck för farligt övermod. De flesta utanför aktivistkretsarna tycker tvärtom att det självklart att politiker i olika partier talar med varandra för att komma fram till bra politik.


Häromdagen lyssnade jag på statsvetarprofessorlegenden emeritus Sören Holmberg. På ett seminarium hos SNS talade han om boken ”Demokratins framtid” som riksdagen gav ut i slutet av förra året och där han och statsvetardocenten Katarina Barrling är redaktörer.


Sören Holmberg redogjorde för en större demokratiundersökning som gjorts i arbetet med boken. I sammanfattning var resultatet att större delen av medborgarna är tämligen nöjda med demokratin i Sverige. Det finns dock en betydande missnöjespunkt ute bland människorna: Övriga partiers vilja att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande och samarbete upplever många i Holmbergs undersökning som en stor eller mycket stor brist i demokratin.

 

Mer att läsa: I grunden populist.


Jag har lätt för att instämma i kritiken. Inte därför att det är ”odemokratiskt” av några partier att inte vilja samarbeta med/regera med några andra partier. Det finns inget i den parlamentariska demokratin som föreskriver att andra partier måste samarbeta med till exempel SD. Däremot är den här retoriska sjupartiblockaden mot det ”åttonde partiet” (som Fredrik Reinfeldt sa) ett mycket stort misstag.


Aktivistattityder som på sin höjd representerar några få procent av svenskarna har blivit mittenpolitik i Sverige. Vilket ”vanligt folk” har reagerat mot. Förtroendesiffrorna för de politiska partierna har aldrig varit så låga som nu. SD har samtidigt växt otroligt snabbt och är nu i sammanvägda opinionsmätningar det näst största partiet i Sverige.


Reaktionerna på Ebba Busch Thors stillsamma utspel har till dels varit smått hysteriska. Centerpartiledaren Annie Lööf fördömde raskt saken som gynnande av nazism och rasism. Liberalernas Jan Björklund var ute och tassade i samma slemma terränger. För att inte tala om de maktpolitiskt motiverade utbrotten från (S)tatsråd på sociala medier av olika slag.
Självklart finns det en maktpolitisk dimension här. Men det är ingen framgångsväg att överdriva och slamra med ”vargen kommer” argument i gälla toner.

 

Mer att läsa: Extremismens dragningskraft. 


SD är en ganska stor del av riksdagen. Alla av de övriga sju partierna har redan i olika sammanhang varit på samma sida som SD i olika frågor för att få majoritet för någon hjärtefråga. Detta ser alla, vet alla, kan inte förnekas. Att övriga sju partier under så många år har försökt att slå i folk att de inte gör det de gör; det har allvarligt skadat förtroendet. Därför hoppas jag innerligt och verkligen att fler partier säger och står upp för det självklara som Ebba Busch Thor sagt idag: Vi kan tala med alla partier för att bygga majoriteter i frågor där vi har liknande uppfattningar.


För det är precis vad människor med rätta förväntar sig att de politiker de röstar på och försörjer faktiskt ska ägna sig åt. Aktivistattityder är däremot förödande för förtroendet och därmed på sikt för legitimiteten i den parlamentariska demokratin.
Widar Andersson

 

Riksdagen: Förnekelse och högt tonläge om terror.

WidardDirekt På tisdagen diskuterade företrädare för riksdagens åtta partier vad som bör göras med de ett par-trehundra personer som har återvänt och som kommer att återvända till Sverige efter att ha varit i tjänst hos den islamistiska sekten IS i Syrien och Irak.


Debatten kom till på initiativ av Sverigedemokraterna. Partiets talesperson Adam Marttinen inledde debatten. Marttinen satte tonen genom att tala om de ”så kallade svenskarna” som åkt ner för att kriga för IS. SD förespråkar retroaktiv lagstiftning. Lagar som kommer att kriminalisera deltagande i terrororganisationer väntas gälla först från och med 1 augusti i år. Sverigedemokraterna driver dock linjen att lagarna ska gälla retroaktivt; IS folket ska kunna dömas efter lagar som inte fanns då de drog iväg ner för att stödja mördandet. SD vill också att terrorister ska kunna tas i ”förvar” med särskilt utskrivningsprövning efter modell från rättspsykiatrin.

Adam Marttinen ser också gärna att det svenska medborgarskapet ska ryckas från dömda terrorister. Ett skäl för denna åtgärd är att den underlättar den obligatoriska utvisning som SD anser ska följa på terrordomar.


Mot denna bakgrund behöver jag väl knappast säga att Sverigedemokraterna inte förordar – för att använda en kraftig underdrift – att Sverige aktivt skulle anstränga sig för att forsla hem några av de ”så kallade svenskarna.”


SD hade i denna fråga prioriterat ett högt tonläge och radikala förslag istället för att försöka hitta beröringspunkter med övriga partier. Förslag om att upphäva rättsstaten genom retroaktiv lagstiftning är ett effektivt sätt att få sticka ut i mängden; vilket var vad SD ville denna dag.

Medborgarskapsfrågan är lite av samma sak. Moderaternas Johan Forssell var i och för sig inne på att man skulle kunna tänka sig att ta det svenska medborgarskapet för den terrorist som har dubbelt medborgarskap. Men intensiteten och tvärsäkerheten i medborgarskapsfrågan var av en helt annan karaktär på den sverigedemokratiska sidan denna dag.
Personligen tycker jag att det finns anledning att börja processen för att utröna om det är möjligt att få till grundlagsändringar som gör det möjligt att på ett rättssäkert sätt kunna avbryta ett svenskt medborgarskap.Det bör finnas gränser för vad för slags beteenden som det är möjligt att förena med innehavet med ett (äkta) svenskt pass.

Johan Pehrson från Liberalerna hade flera poänger och en bra attityd i debatten. Han resonerade bland annat om att Sverige har ett ansvar att ta hand om ”sina” terrorister. Precis som vi i Sverige gärna vill utvisa brottslingar till sina hemländer så vill länderna i regionen – och kurderna – gärna bli av med terroristerna som den rika västvärldens länder begåvat dem med.

Pehrson erinrade också om vilka partier som vanemässigt säger nej till förslag som höjer Sveriges beredskap – signalspaning, kameraövervakning, straffskärpningar – mot terrorism.


Ett av dessa partier är Vänsterpartiet som i tisdagens debatt företräddes av Linda Westerlund Snecker. Hon gjorde en variant av ”Schyman och talibanerna” när hon med darr men utan tvekan på rösten slog fast att IS – terroristerna egentligen är ”en karikatyr av manlig våldsam kultur.”


V-partiet har verkligen besvär med att låta verkligheterna tränga in genom dimmorna av anti-rasism, anti-islamofobi och feminism. Terrorister utmärkes ju nuförtiden ofta av sina kopplingar till muslimska länder och till islam. Vilket gör att partiet går i baklås. Antirasism, feminism och anti -islamofobi är den stenhårda normen som styr.  Terrorister med utländskt påbrå görs om till ”våldsamma män”.

Linda Westerlund Snecker drog sig denna dag inte ens för att från riksdagens talarstol uppträda som religionsexpert. Enligt Vänsterpartiet förhåller det sig nämligen på det viset att IS bara ”tror att de förespråkar islam”.


Miljöpartiets Rasmus Ling fick med något undantag hålla igen i debatten. Till skillnad från V så sitter Miljöpartiet i regeringen där Socialdemokraterna är angelägna om att efter en hel del långbänkar förra mandatperioden nu se till att få en mängd nya lagar och signalspaning med mera på plats.


Inrikesminister Mikael Damberg talade för regeringen i debatten. Hans första inlägg var av det mer ovanliga slaget. Damberg läste nämligen – ordagrant skulle jag vilja påstå – den debattartikel som han och justitieminister Morgan Johansson hade införd i Dagens Nyheter just denna dag. (12/3)


I debatten som sedan följde var enigheten tämligen stor mellan de gamla allianspartierna och Socialdemokraterna. Möjligtvis med ett visst frågetecken för Centerpartiet som företräddes av Jonny Cato Hansson; en ny bekantskap för mig. Min osäkerhet om Centerpartiet grundar sig på att jag inte förstod vad han sa. Vilket inte var en effekt av hans behagliga skånska dialekt utan av att jag inte lyckades utröna några direkta uppfattningar i hans tre anföranden i debatten.

Mer att läsa: Från skjutfält till skjutfält.

 


Vid sidan av detta och vid sidan av lite gny om ”för lite och före sent” och lite ”vad gjorde ni själva när ni hade makten i åtta år” så fanns det en betydande samstämmighet på centrala områden.

Damberg och Forssell är drivna politiker och utgör en stabil ram i frågor av det här slaget.

Andreas Carlson från KD anslöt något från höger medan Johan Pehrson från Liberalerna anslöt något lätt från vänster. Pehrson var också som sagt den som var mest realistisk när det gäller Sveriges ansvar för de terrorister som släppts iväg ner till terrorkrigandet i Syrien och Irak. Det här talet om ”tribunaler” av olika slag är nog mest just tidsfristskapande tal medan det funderas på vad som kan göras.


Annars var de överens om det mesta. De var även eniga om att det är mycket ”komplicerat” hur man ska hantera de kanske 40 barn till svenska IS-terrorister som nu försmäktar i fångläger i närheten av det ödelagda kalifatet.


Linda Westerlund Snecker ville för sin del ta hem barnen till Sverige även om det skulle kräva att staten tog över vårdnaden från föräldrarna. Rasmus Ling såg framför sig ett ”statligt specialiststöd” under lång tid för dessa barn om de kommer till Sverige. SD: s Adam Marttinen gjorde vad jag märkte ingen skillnad på barn och vuxna.


Socialdemokraterna bör ta till sig medborgarskapstankarna från Moderaterna. Rörligheten i världen kommer förhoppningsvis inte att minska här framöver. Ett svenskt pass är och ska vara attraktivt. Attraktiviteten kan ha en förebyggande effekt på grov brottslighet.


Förra veckan rapporterade jag med gillande om Erik Nord; områdeschefen för polisen i Storgöteborg som på polisens intranät har utvecklat sina tankar om medborgarskapet:


”Erik Nord vill för sin del inte på förhand avfärda att Sverige i vissa fall skulle kunna ta medborgarskapet från en person även om det innebär att personen blir statslös. Den springande punkten är att det vid utgivandet av uppehållstillstånd och medborgarskap står fullständigt klart för alla att Sverige har möjlighet att återkalla medborgarskap. Och att det är lika klart att Sverige är berett att använda den möjligheten vid till exempel grova terrorbrott. Jag delar hans uppfattning. Dessa folkrättsliga frågor kräver en mycket grundlig beredning. Därför bör Sverige inte vila på hanen. Det är otillständigt att vårt rika land levererar terrorister till fattiga och krigsplågade regioner. Vi bör göra betydligt mer för att avhålla och hindra internationell terrorism.”
Widar Andersson

 

 

Hon är knappast en jävig lobbyist

WidarDirekt
För en knapp vecka sedan intervjuades Maria Wetterstrand av DN: s politikreporter Karin Eriksson. Intervjun rörde sig över breda fält. Ett fokus var den utredning om biobränslen för flyget som Wetterstrand precis var färdig med för regeringens räkning. Ett annat kraftfält i intervjun var den förra toppolitikerns negativa känslor och erfarenheter av den slags personjournalistik som följer i spåren av framgång och popularitet:


Det fanns en stark önskan att komma åt mig med någonting, eftersom jag hade väldigt höga förtroendesiffror. Då fanns det inget intresse för politik egentligen, utan det var bara fokus på om man släckte lampan på Earth hour och vilken bil man körde och vilka kvitton man hade lämnat in till riksdagen och vilka vabdagar som man hade tagit ut. (--) Jag blev jättestressad, jag blev lätt paranoid, fast jag inte hade något att dölja. För man vet att medierna kan förstöra ens liv och omöjliggöra hela ens framtida karriär.” (--) Man blir rädd för att försvara kolleger, det tycker jag kanske är det värsta”, säger Maria Wetterstrand till DN.


Hon tar ett exempel från i fjol: Granskningen av Isabella Lövins flygresor, när det visade sig att Miljöpartiets språkrör brukade åka business class.


”Att inte statsministern går ut och säger att ”våra ministrar åker business class och vi tycker att det är rimligt”. Att han inte förklarar att det kan handla om status och bekvämlighet och att man ska vara ska vara pigg när man kommer fram. Sånt gör den här typen av journalistik. Att man inte vågar stå upp för sina kolleger. Ingen vågar försvara den som är utsatt i drevet. Inte heller jag.”


De senaste dagarna har varit som en film – tragedi/komedi - om precis det som Maria Wetterstrand talade om och varnade för i DN-intervjun. En film där hon själv spelar huvudrollen. En film där saken betyder inget och personen betyder allt.
Allt det som gjorde att hon lämnade politiken en gång slog henne direkt i ansiktet när hon efter mycket tvekan kom tillbaks på ett litet hörn som statlig utredare.

 

Mer att läsa: Hon säger hellre som det är.


Det som satte igång drevet var att det slogs upp som en nyhet att Maria Wetterstrand är aktieägare och sitter i styrelse i företaget Cortus Energy som fått stöd från Energimyndigheten att undersöka möjligheterna att producera förnybart biobränsle i Sverige.


Aha! Se på fan! Maria Wetterstrand är jävig, en lakej för det snöda kapitalet, är korrumperad, är en lobbyist, är…
Det blev snabbt en snöboll som nådde alla medier, stora som små, statliga och privata. På twitter dundrade vänsteraktivister om korruption och andra miljöpartiovänner skällde Wetterstrand för lobbyist.


Visst kan det förefalla pikant att en utredare om biobränsle äger aktier i ett litet grönt energiföretag som levererar förnybar energigas och som undersöker möjligheten att producera förnybart biobränsle i Sverige. Pikant; men inte mer än så.


Det som förvånar mig är att ingen har gått till källan. Hennes direktiv från regeringen är glasklara.

Utredaren ska analysera ”hur flygets användning av hållbara biobränslen kan främjas.”


Frågan om biobränsle ska användas är således redan avgjord i de politiska direktiven till hennes utredning.


Dessutom var hon inte ensam i utredningen. 10 experter medverkade. I det särskilda yttrande som finns i betänkandet föreslår en av experterna mer biobränsleanvändning än vad utredningen gör.
Maria Wetterstrand är ingen jävig lobbyist för biobränslen. Hon är utredare för en regering som vill ha mer biobränsle. Det är något helt annat. Dessutom har hon lagt ett modest och vad jag förstår förmodligen mycket verklighetsnära förslag som kanske kan intressera flygbranschen på ett nytt sätt. Vilket vore mycket tacknämligt i den viktiga sakfrågan.
Spel- och skandalvinklar har blivit allt vanligare i svensk politisk mediabevakning. I den nya boken ”Demokratins framtid” refererar statsvetarna Katarina Barrling och Sören Holmberg till studier där det visar sig att ”sakgestaltade” politiska nyheter har minskat från 59 procent 2002 till 38 procent 2014. Samtidigt har ”spelgestaltningar” ökat från 37 till 49 procent medan skandalgestaltningarna ökat från 4 och till 13 procent. Detta är tveklöst ett av demokratins problem.
Och inte blir problemet mindre av att Maria Wetterstrand nu kanske för andra gången och mer definitivt väljer att avsluta det politiska samhällsarbetet.

Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar