Logga in

Widar Andersson

Widardirekt

Det behövs ett ordnat skifte av politik

WidarDirekt Kriminalitet/våld, invandring/integration och klimat/miljö hamnar i topp när Sifo på Ekoredaktionens uppdrag frågar svenskarna om vad som oroar dem mest. Ekot oroas i sin tur av undersökningsresultatet och tar in en lektor i statsvetenskap som säger att den höga oron för våld och invandring och sådana ämnen säkerligen beror på att ”det har varit mycket kring våld och säkerhet, om polisen, om gängskjutningar och liknande i medierapporteringen under en ganska lång tid.”

Hur det kan komma sig att frågor om miljö/klimat - som enligt miljöorganisationers egna mätningar av massmedieuppmärksamhet ligger i relativ medieskugga – ändå ligger på topp tre plats i orosligan; det anses vi inte behöva någon statsvetenskaplig förklaring för att förstå.

Mer att läsa: Kinberg Batra ökar trycket.

 

Självklart påverkar medierapporteringen vår bild av verkligheterna. Men att ange detta som förklaring till oro för just invandring och kriminalitet indikerar att medierapporteringen just på dessa områden har varit särskilt negativt överdriven. Vilket väl i stort sett inget i hela universum talar för.

Vi bör ta vår oro på allvar; inte låta olämpliga delar av oron bortförklaras/dumförklaras. Vettiga personer och vettiga frihandels- och öppenhetspolitiker bör ta tag i de här sakerna på ett strukturellt sätt. Den svenska rättsstaten har inte hängt med i utvecklingen. Det behövs ett ordnat paradigmskifte under omfattande och öppen samhällsdebatt.

Häromdagen var jag ute med två poliser i två av Norrköpings förorter. De berättade för oss som var med om att deras särskilda områdesgrupp för Norrköping/Valdemarsvik/Finspång/Söderköping på papperet ska bestå av 16 poliser plus två befäl. I verkliga livet är deras grupp ungefär hälften så stor. De visar på bron i Navestad där unga män - de flesta mellan 20-25 år – står och slänger sten på polisen. De talar om flera unga kriminella som kan ha upp till 30 brottsanmälningar på sig men som ändå rör sig helt fritt ute i samhället. Det svenska påföljdssystemet är ett enkelt rundningsmärke för även tämligen grova brottslingar i unga åldrar. Brotten skrivs av och åtalen eftergivs. De talar om en lön på 25 000 kronor i månaden. Om kollegor som slutar. Om tomma platser på polisutbildningarna.

Mer att läsa: Ett kliv mot en ny tid.

 

Per Gudmundson visar idag på Svenska Dagbladets ledarsida med fakta och statistik från Brottsförebyggande rådet på hur ytterst få dömda grova brottslingar – till exempel våldtäktsmän – utvisas från Sverige.

Dödsskjutningarna av – i dubbel mening – djupt kriminella unga män rakar i höjden i Sverige.

Invandringspolitiken har misskötts under i vart fall ett decennium. Integrationen in till välfärdsstaten har i vissa delar kollapsat när politik och myndigheter har lämnat området vind för våg. Det har fått bli vad det har blivit utan att staten agerat med gränskontroller och på satsningar på jobbträning, träningsskolor, bostäder, svenskundervisning, strama bidrag och vad det nu kan ha varit.

Staten har istället omhuldat att även så kallade papperslösa – det vill säga människor som fått avslag på sina ansökningar att stanna i Sverige – ska ha rättigheter att nyttja skolor och sjukvård. En del kommuner använder till och med skattepengar för att ge socialbidrag till människor som inte har rätt att vara i landet.

Enligt mycket trovärdiga källor har polisen dessutom av resursskäl dragit ner sina kontroller vid den ”inre gränsen”; det vill säga person- och ID-kontroller inne i Sverige.

Handeln med svenska pass är fortfarande mycket omfattande.

Kort sagt finns det skäl att oroa sig för svensk kriminal- och invandringspolitik. Inte på det viset att undergången är nära eller att samhällets grundvalar står och skakar. Men på det viset att allt detta från dödsskjutningsrekord till polisbrister händer därför att det är möjligt. Det sker eftersom staten låter det ske.

 Widar Andersson

Löfven behöver svara på den andra frågan

WidarDirekt Statsminister Stefan Löfven medverkade i SVT: s Agenda på söndagskvällen 17 november. Programledaren Anders Holmberg ställde frågor om hur det kommer sig att just Sverige sticker ut så kraftigt när det gäller skjutvapenvåld och sprängningar? Det beror på ”arbetslöshet, fattigdom och ekonomiska klyftor", sa Löfven. Så är det förstås. Men den andra frågan är naturligtvis varför just Sverige – ett av världens rikaste och mest jämlika länder – har drabbats så hårt av arbetslöshet, fattigdom och ekonomiska klyftor?


Svaret på den frågan är lika självklart som svaret på den första frågan. Sverige har drabbats hårt av kriminalitetsalstrande arbetslöshet, fattigdom och ekonomiska klyftor på grund av en långvarigt misskött invandringspolitik. Sambanden mellan mördandet/sprängandet och den misskötta invandringen är både direkta och indirekta. Indirekta; eftersom det stora och stadiga inflödet av nya invandrare har försvårat för många invandrarfamiljer som bott i utsatta stadsdelar i 10–15 år att få uppleva trygghet, bra skolor och bra service från Arbetsförmedling och SFI. Direkta; eftersom det har kommit väldigt många unga män till Sverige under det senaste decenniet. Unga män är mer brottsaktiva än andra. Sysslolösa, språkligt isolerade och färdighetsfattiga unga män är överallt i hela världen en stimulans för våldsbrottsligheten. Så även i Sverige.

Mer att läsa: Nyamko Sabuni och Juno Blom har tagit över. 


Stefan Löfven ville dock inte svara på den andra frågan i Agenda. Vilket är mycket märkligt; inte minst eftersom han har svarat på frågan många gånger tidigare. Bara för några veckor sedan sade Löfven till exempel att invandringen till Sverige behövde ”halveras” för att integrationen skulle kunna ha en chans. Att invandring från länder med helt andra kulturer kan påverka Sverige negativt är ju heller inget som regeringen förnekar.

I sin regeringsförklaring (10/9) skriver Stefan Löfven till exempel att ”Vi ser antisemitism hos vuxna och barn som flytt till Sverige från länder där judehat präglar skolundervisning och statlig propaganda.”

 

Mer att läsa: T SD: s 24 procent på stort allvar.


Hos Agenda ville Löfven emellertid inte svara på frågan. Vad jag däremot tror att Stefan Löfven försökte säga är att ”problemen är svenska. Ingenting blir bättre av att vi ältar från vilka länder gängmedlemmarna kommer. En del av de som mördar och spränger är rentav födda i Sverige av invandrade föräldrar. Problemen är svenska och lösningarna finns i Sverige.” Om det var det som Löfven ville säga så har han helt rätt i detta också.


Kruxet är bara att hela resonemanget blir obegripligt om Löfven inte samtidigt öppet och utan krusiduller tillstår att invandringen till Sverige har varit och är alldeles för omfattande. Invandringen är också ett svenskt problem där lösningen finns i Sverige.
Ska Stefan Löfven och regeringen upprätthålla någon form av auktoritet så krävs det ett rakt och vettigt klarspråk på det här fältet. Det kanske känns som ett extra surt äpple att bita i med tanke på SD och opinionen och Januariavtalet och på hela alltihopat. Men det är som det är. Alternativet är att det annars snart inte finns några äpplen alls kvar att bita i.
Widar Andersson

Ta SD: s 24 procent på stort allvar

WidarDirekt Idag (15/11) kom så den första opinionsmätningen (Aftonbladet Demoskop) där Sverigedemokraterna segade sig förbi Socialdemokraterna och blir största parti. 24 procent för SD och 22,2 procent för S.
Givet vår samtids stora och dominerande frågor är det inte märkvärdigt att Sverigedemokraterna stadigt vuxit under årens lopp. 5, 7 procent i 2010 års val har nu knappt tio år senare växt till 24 procent; visserligen i en opinionsundersökning men ändock.


En växande del av Sveriges befolkning anser att samhällsutvecklingen går åt fel håll. De övriga politiska partierna har samtidigt i växande grad övergivit befolkningen och på sätt och vis påskyndat SD: s stadiga tillväxt.
Tidigare stadiga samhällsbärare när det gäller grundläggande statliga uppgifter har lämnat staten vind för våg och av SD-blyga skäl mer eller mindre blundat för och förnekat framväxten av allvarliga socialpolitiska problem i Sverige. Partierna har fastnat i invandringsnojor. Av rädsla för att angripas av varandra och av ideologiska ytterkantsgrupper i organisationer och i media så har det svenska samhället tillåtits att försämras och förråas på ett helt osannolikt sätt.


På ledarsidan i Folkbladet i dag berättar jag om själavårdarens tre punkter för vad som krävs för ett Omtag i samhället. Först handlar det om att klart se att ett omtag är av nöden; att problemen är så pass tunga och allvarliga att det inte längre går att rulla på som vanligt. Den andra som krävs är att den som ska göra omtaget är så pass längtansgripen efter ett annat och bättre liv och hon och han kan – vilket är den tredje punkten – mobilisera fram den beslutsamhet som krävs för att göra vad som krävs.


Kanske kan SD: s 24 procent i Demoskop bidra till att chanserna ökar för att övriga partier – jag tänker främst på S och M – kommer närmare insikten om att ett omtag i samhället nu inte längre kan skjutas upp?
Moderaterna har hunnit en bit på vägen. Partiledaren Ulf Kristersson har öppet erkänt fel och brister i partiets tidigare politik när det kommer till invandring, kriminalitet, tiggeri, integration. Kristersson har också tagit några steg på ett blockbygge med KD där SD räknas in i underlaget. Ett block som i dagens Demoskop är jämnstort med Januariavtalsblockets fem partier
Socialdemokraterna har ett än mer pressat läge. Genom att av invandringsnojiga skäl vända ryggen åt den socialpolitiska problemanhopningen i Sverige så vänder man också ryggen åt stora delar av sina kärnväljare i de stora och breda grupperna av skötsamma och lojala löntagare och skattebetalare.


Steget över till SD har inte varit långt för många S-väljare av LO- och PRO-stam. Medan partiledningen har ropat fascism, nazism och rasism har väljarna i strida och stadiga strömmar vandrat över till just det partiet som pekats ut som Hitlers arvtagare.
Folk har gått över till SD därför att de ses som mest trovärdiga i samtidens tyngsta frågor. Svårare än så är det inte. Processerna nu är likadana som då folk för hundra år sedan satte sin lit till Socialdemokraterna som en kraft som kunde ta itu med den tidens tyngsta frågor.


En stor och allvarlig förlust under samhällsutvecklingen det senaste decenniet är förlusten av medborgerligt förtroende för politiken. Den partiledare som vinner omröstningarna når som högst upp till cirka fyrtio procent. Nästan alla – ibland alla – partiledare har minussiffror; det vill säga att det är fler som saknar än som har förtroende för dem.


De här minussiffrorna har samtidigt sina motsvarigheter ute i samhället. Samhällsutvecklingen -en mycket snabb och misskött befolkningsökning som i huvudsak består av människor från Mellanöstern och Afrika som på grund av avsaknad av lämpliga färdigheter har långa vägar till arbete och egenförsörjning – har skapat friktioner och konflikter som skadar tilliten och förtroendet på de allra flesta samhällsområden. Problemen är inte olösliga.
Men för att få något gjort krävs sannerligen ett omtag. Socialdemokraterna kommer nog inte undan med mindre än en rak och öppen ursäkt för det som har gått fel och ärliga förklaringar till varför det gick fel. Och ett erkännande till SD; de har haft mer rätt än fel om invandringens problem och konflikter.


S, SD och M bör därefter bilda stommen i det svenska omtaget. Två delar ingår i omtaget.

Dels behöver invandringen begränsas så mycket det bara går under lång tid framöver. Alla människor som nu kommit hit och som vill och ska vara här behöver ges rejäla och sunda chanser att etablera sig. Då fungerar det inte med att ständigt fylla på med nya.


Dels ska den svenska samhällsmodellen värnas. Svartarbete och låglönekonkurrens motarbetas. Tiggeri förbjudas. Barn och ungdomar ska gå i bra skolor. Bidrag ska vara låga och helst tillfälliga. Mördare ska inte gå fria i parti och minut. Arbete och egenförsörjning ska vara huvudregeln. Pensionerna ska gå att leva på. Sjukvården ska ha tillräckliga resurser.
Jag hoppas att SD: s 24 procent ska bli en väckarklocka. Sverige har allvarliga socialpolitiska problem. Det är dags att sluta skjuta på budbäraren för att istället ta itu med problemen.


Widar Andersson

Ett misstroende som alla tjänar på

WidarDirekt Misstroendeomröstningen mot socialdemokraternas justitieminister Morgan Johansson är oerhört intressant på båda sidorna av konfliktlinjen. På oppositionssidan formerar sig återigen – för första gången sedan Januariavtalsregeringen tillträdde – ett konservativt block med M, SD och KD. Det är också första gången som M och KD ansluter till en misstroendeomröstning som initierats av SD.


För Socialdemokraterna innebär omröstningen att stödpartierna C och L kryper ännu närmare regeringen. Bilden av två nya block som står mot varandra blir allt tydligare i riksdagen.


Om partigruppernas medlemmar och vildarna röstar som man kan anta på fredag så sitter Morgan Johansson säkert på sin post. Spänningen i omröstningen ligger därför främst inte i utgången för Johansson utan i hur styrkorna formeras i omröstningen. Ett nytt politiskt landskap håller på att sätta sig.

På ett sätt är allt som vanligt: En mittenvänster mot en mittenhöger. På ett annat sätt är inget som vanligt. Det största nya är att SD nu på allvar inlett sin resa mot makten. En resa med många och svåra prövningar för partiet som ska växla om från decennier av ansvarslös tillvaro – skyll inte på oss vi har stängts ute – till ett politiskt liv av ansvar och kompromisser.

Det andra stora som sker är att Socialdemokraterna nu på allvar går in i flocken av liberala partier. Ett stort och svårt steg för ett parti som inte har många liberala stråk sina gener.

En spännande tid framöver.

I själva sakfrågan - justiteministerns och regeringens ansvar för den helt absurda eskaleringen av skjutvapenmördandet och sprängandet - är det ju glasklart så att regeringen styr riket. Jag kan tänka mig att en sådan utveckling vi haft i Sverige under de senaste åren skulle ha lett till regeringsombildningar i de flesta andra länder.  Å andra sidan har jag inget emot den mer snälla kultur vi har i Sverige. Men som sagt; ansvaret finns hos regeringen hur man än vrider och vänder på saken. Detta är myntets baksida för alla statsråd.
Widar Andersson

 

Påminner närmast om fri invandring

WidarDirekt Invandringsfrågan lider fortfarande till dels av den politiska beröringsångest som varit så destruktiv för den svenska samhällsutvecklingen under det senaste dryga decenniet. När de migrationspolitiska överläggningarna nu dragit igång för riksdagens åtta partier är det slående hur hemmabyggda teorier och ideologiska käpphästar fortfarande kan överflygla verkligheternas kärva budskap.

Många kommentatorer och partier envisas till exempel med att beskriva problemet som om det handlade om ”flyktingkrisen 2015” och inte om det stora policyskifte som genomförts i invandringspolitiken. Det tidigare tämligen reglerade och strama regelverket för migration har gradvis – inte minst genom vurmandet för ”papperslösa” och genom arbetskraftsinvandringens superliberala regelverk – utvecklats mot ett tillstånd som mer påminner om fri invandring än om en strikt prövning av människors asylskäl.

Mer att läsa: Rasmus Lings låtsasvärld.

På onsdagen den 6 november höll den samlade polisledningen en pressträff med anledning av vågen av sprängningar som nu drabbar Sverige. Hittills i år har polisens nationella bombskydd ryckt ut på 102 sprängningar och bombdåd i Sverige.

Kriminologen Amir Rostami säger till Dagens Nyheter att utvecklingen i Sverige saknar ”motstycke i Europa, kanske i världen. Vi måste tyvärr söka oss till krigszoner för att hitta något liknande.”

Den kriminella explosionen med skjutvapenvåld och bombdåd har en direkt koppling till den misskötta invandringen som under bara några få år har överfyllt förorter och förläggningar med hundra tusentals människor – varav en stor andel unga män - som lämnats närmast vind för våg med dåliga skolor, arbetslöshet, klaner och stor risk för kriminalitet.

Polisens pressträff borde gå rakt in i politikens självbevarelsedriftscentrum. De problem som invandringen orsakat är självklart svenska problem.

Det finns ingen mening eller rim och reson med att rabbla ursprungsländer och etnicitet i dessa sammanhang. Det offentliga Sverige behöver med kraft samla ihop sig och ta itu med de tunga sociala problem som tynger en växande del av befolkningen.  

Däremot är det av avgörande betydelse att de ansvariga politikerna ser och erkänner sambandet mellan misskött invandring i alldeles för stora volymer och de allvarliga samhällsproblem som polisens pressträff vittnade om. Invandringen behöver kort sagt hållas på mycket låga nivåer under många är framåt för att ge Sverige en chans att bygga ett starkt och inkluderande samhälle igen.

Mer att läsa: Ledaren och tidsandan lyfter och sänker.

I ett längre perspektiv finns ett stort behov av att mer publikt, allmänt och så rationellt som möjligt få till en diskussion om folkvandringarna norr- och västerut i världen. Hyckleriet om asylrätten är för bedrövligt. Vore det inte för att EU – med hjälp av Turkiet och med stora insatser av medlemslandet Grekland – effektivt hindrar människor från att söka asyl så skulle problemen här uppe i norr vara ännu större än vad de är.

Miltiadis Varvitsiotis är EU-minister i Grekland. I en intervju med TT säger Varvitsiotis att det Grekland gör ”i Egeiska havet är att vi försöker skydda er från okontrollerade migrationsflöden.”

Sedan EU:s uppgörelse med Turkiet för tre år sedan har mer än 160 000 flyktingar och migranter tagit sig över Medelhavet till Grekland. Bara i år handlar det om nästan 45 000, berättar den grekiska ministern för TT.

”Majoriteten av de som kommer till Grekland kommer inte från Syrien, de är i första hand från Afghanistan och avlägsna länder i Asien och Afrika. Deras slutmål är länder som Sverige, Nederländerna och Tyskland,” säger han i intervjun.

Folkvandringar är högst begripliga. Och i grunden sunda för människans utveckling. Att söka efter bättre platser för sig och sin familj är ett mönster som går mycket långt tillbaka i människans historia. Att bygga murar mot, eller att bara öppna bommen för folkvandrare är inga realistiska eller eftersträvansvärda alternativ. Här behövs breda och sökande diskussioner i enskilda länder och i regionala och globala sammanhang.

Beröringsångest kommer bara att förvärra problemen på kort och lång sikt.

I det korta perspektivet behöver partierna i den migrationspolitiska kommittén komma överens om att kraftigt minska på invandringen under i vart fall ett decennium framåt. Det krävs inget hokuspokus för att åstadkomma något sådant och några asylrättsregler behöver inte naggas i kanten.

Jag förväntar mig att i vart fall Socialdemokraterna, Moderaterna och Sverigedemokraterna ska kunna enas om en återgång till det slags strama regelverk som fanns på den tiden då riksdagen endast hade fem partier.

Widar Andersson

 

Miljöpartiets plåster sårar och skadar

WidarDirekt Den så kallade Gymnasielagen började gälla den 1 juli 2018. Lagen gav ungefär 10 000 personer – i huvudsak pojkar och unga män från Mellanöstern, Afghanistan och Afrika – möjligheten att stanna i Sverige trots att de fått avslag på sina asylansökningar. Kravet på den som ville stanna var att han/hon skulle studera. Drygt 10 000 ansökningar om att stanna och studera har kommit in till Migrationsverket. Hittills har 7 500 fått tillstånd att stanna.

Anders Knape är ordförande i SKL; kommunernas och landstingens branschorganisation. I en intervju med TT är Knape djupt kritisk till hur staten har hanterat gymnasielagen: ”Nu måste man på nationell nivå bestämma sig för hur man vill göra. Antingen får man ge den här gruppen en chans att komma in i det svenska samhället på ett normalt sätt, eller så får man säga att "ni har fått era avslag och därför ska de genomföras".

Det är lätt att förstå Anders Knapes upprördhet. Gymnasielagen är inte seriös någonstans. Trots att lagen hängdes upp på studier så för Migrationsverket ingen statistik över utbildningarna. I detta skede görs heller inga kontroller av hur personerna klarat av sina studier hittills, skriver TT.

”Vi tittar inte på hur det har gått med studierna under de här 13 månaderna, om man varit i skolan eller vilka betyg man fått,” säger en tjänsteman på migrationsverket till TT.

Mer att läsa: Rasmus Lings låtsasvärld.

Enligt regelverket ska de som omfattas av gymnasielagen nu ansöka om förlängning. Då åligger det den studerande att kunna visa – genom närvarorapporter/betyg med mera – att man verkligen studerar. Den som inte studerar enligt lagens instruktioner ska förlora sitt tillstånd och lämna landet.

Ingen vet hur den här ganska stora gruppen unga män tillbringar sina dagar. En del är sannolikt och förhoppningsvis engagerade i studier som leder till jobb och egenförsörjning.  Men SKL: s farhågor med lagen har besannats på punkt efter punkt, enligt TT.

”Lärare tvingas ta ett orimligt stort ansvar när deras betygssättning och närvarorapportering kan avgöra frågan om uppehållstillstånd och därmed enskilda livsöden. Många elever har inte tillräcklig utbildningsbakgrund och kunskaper i svenska för att klara studierna. (--) SKL bedömer också att det är få som kommer att kunna få ett arbete som uppfyller villkoren efter det att studierna avslutats.”

Lagen tillkom för att lösa inrikespolitikpolitiska problem. Miljöpartiet behövde ett invandringsliberalt plåster efter en svettig mandatperiod. Att få över Centerpartiet till regeringsblocket i en het fråga några månader före riksdagsvalet bedömdes också vara ett ändamål som helgade medlen. Ingen brydde sig egentligen på allvar om de här pojkarna och unga männen.

Det var liksom inte ens mödan värt att kolla upp om de verkligen studerade och om deras studieresultat. Allt var ändå bara på låtsas.

Men även låtsaslagar hinner ifatt sina skapare. Nu ska Migrationsverket besluta om eventuella förlängningar enligt gymnasielagen. Den som inte kan styrka sina studier och resultat ska lämna landet. Kommer det att ske? I några enstaka fall kanske.

Anders Knape varnar för ett ”växande parallellsamhälle när ungdomar börjar få avslag på ansökningarna om förlängt uppehållstillstånd, men ändå inte lämnar landet.”

Jag håller med Anders Knape om att staten borde ta ett större ansvar för gymnasielagens människor. Antingen raskt och effektivt göra pinan kort och se till att alla som inte studerar enligt lagen mister sina uppehållstillstånd och hjälps vidare till andra platser. Eller så får staten – som ett slags ursäkt – göra en rejäl social- och utbildningspolitisk ansträngning för att de på allvar ska få chansen kunna komma in i Sverige.

Widar Andersson

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar