Logga in

Widar Andersson

Widardirekt

Den nakna sanningen om SD

Widar Annandagsbetraktelse om vådan av offentliga lögner

”Han har ju inga kläder på sig”, ropade den lille gossen i HC Andersens bok ”Kejsarens nya kläder” från 1837. HC Andersen pekade med sin bok på hur nervöst anpassliga vi människor ofta är när det kommer till att tycka som alla andra i sin grupp. Kejsaren struttade runt naken; endast iklädd den offentliga lögnens dräkt. Var och en såg att han faktiskt var naken men eftersom samtidigt alla hyllade Kejsarens nya, fina kläder så stämde var och en in i hyllningskören för att så att säga vara på den säkra sidan. Hade alla fel så var man ju själv bara en liten del av alla som haft fel. Hade däremot alla rätt – kejsaren hade fina kläder – så skulle man själv däremot framstå som en mycket tydligt skönjbar idiot. De skräddare som lurat Kejsaren och sålt luft som dyra kläder hade också för säkerhets skull låtit meddela att det krävdes en viss begåvning för att kunna se Kejsarens nya kläder. Svagbegåvade kunde visa sig ha svårt att se kläderna; så sades det från hovet. Och vem vill posera som svagbegåvad?


Utan att dra alltför långa jämförelseväxlar mellan den offentliga lögnen om Kejsarens kläder och svensk dagspolitik de senaste åren så tycker jag att det är rimligt att peka på den offentliga lögnen om sverigedemokraternas inflytande i politiken i allmänhet och på den pågående regeringsbildningen i synnerhet.

 

 

Widarvideo: Allvaret sänker sig inför votering nummer tre. 

 


Offentliga lögner är skadliga för tilliten och förtroendet i politiken. Alla såg till exempel att SD: s ledamöter uppvaktas ivrigt av både S och M och C för att ansluta till deras respektive linjer i frågan om ”vinster i välfärden” likväl som alla ser att SD sitter tillsammans med alla övriga partier i Försvarsberedningen, ser att SD tillsammans med de borgerliga avsätter en statsminister och röstar fram statsbudgren för 2019. För att nu bara nämna några övertydliga exempel från den närmaste tiden.
Trots detta så är den dominerade journalistiska vinkeln i medierna, på de två största och mest ”hovnära” ledarsidorna, bland flertalet statsvetare och politiska kommentatorer och i flera framträdande politiska partier att det är att största vikt att nästa regering bygger på en ”fortsatt isolering” av SD.

 

Mer att läsa: Gräddfil för Jimmie Åkesson.


Att denna uppenbara osanning får sådan uppbackning att den upphöjts till en offentlig lögn kan – som jag ser på världen – enbart bero på att så många inflytelserika så oerhört gärna vill att SD ska ha varit isolerade, är isolerade och ska bli isolerade. SD-isoleringslinjen är realpolitiskt naken; det ser egentligen alla. Men den kläs i fina låtsaskläder. De som tycker sig se något annat beskylls kanske inte för att vara explicit svagbegåvade. I stället har vår tids hovskräddare försökt att sälja in och prångla ut budskap om att de som inte ser den sanna politikens förträffliga kläder istället föredrar auktoritära stater med tystade medier, inte har något emot Hitler och ett tredje världskrig och/eller gärna vill att Sverige blir en lydstat till Vladimir Putin.


Övriga partier ”måste” naturligtvis inte samarbeta med SD på något närmare sätt. Varje parti – också SD – bestämmer självt hur de vill lägga upp sina samarbeten och koalitioner. Personligen ser jag gärna att kommande regering inte gör sig helt beroende av SD. Vilket torde vara ganska lätt. Säg att Sverige till slut får en Ulf Kristersson som statsminister i en minoritetsregering. Givet att de borgerliga håller ihop i tunga frågor så krävs det att S och SD gör gemensam sak mot regeringen för att SD ska kunna ”diktera villkoren”. Och om S och SD är överens så är det ju helt i sin ordning att det påverkar en minoritetsregering.


Det jag är kritisk till är den offentliga lögnen som sådan. Förnekelsen av vad SD är och gör och betyder i riksdagen redan i dag är vitalt vansklig för det redan svaga förtroendet för partiledarna och partierna. Partierna bör förhålla sig till verkligheten på ett mer öppet och tydligt sätt. Förneka inte det uppenbara.
Gå inte runt i låtsaskläder. Alla ser att ni är nakna. Och knappt någon utanför hovkretsarna är rädd för att säga det. 
Widar Andersson

 

Klargörande dom om papperslösa

WidarDirekt Högsta förvaltningsdomstolen fattade på måndagen den 5 juni ett viktigt beslut: Kommuner är inte skyldiga att ge socialbidrag åt människor som befinner sig illegalt i Sverige. Att beslutet fattades dagen före nationaldagen har en viss symbolik. Välfärdsstaten är en mycket nationell företeelse.

Jag har följt saken under närmare två år. Förvaltningsrätten i Umeå kom den 8 juli 2015 fram till ett revolutionerande politiskt domslut som undanröjde hela grunden för Sveriges reglerade invandringspolitik. Domen innebar dessutom i sin teoretiska förlängning att alla människor på hela planeten – som lever i länder med lägre levnadsnivå än i Sverige – kan ha rätt till socialbidrag.

 

Mer att läsa: Sista striden om papperslösheten?

Jag kommenterade den uppseendeväckande domen första gången 28 juli 2015: ”Ärendet är i korthet detta. En person som domstolen kallar Ana Melker ansökte hos vård- och omsorgsnämnden i Vännäs kommun om försörjningsstöd för maj månad 2015 för sig själv och sina tre barn. Vård- och omsorgsnämnden (nämnden) avslog hennes ansökan. Ana Melker överklagade avslaget och Förvaltningsrätten gav henne rätt. Ana Melker har ansökt om asyl i Sverige två gånger och fått avslag båda gångerna. Senaste avslaget var för två år sedan. Sedan dess lever familjen som ”gömda” i lilla Vännäs. Barnen går i skolan och Ana Melker läser svenska. Enligt regelverket kan hon ansöka om asyl på nytt tidigast våren 2017.

Förvaltningsrättens domare och lekmän anger som domskäl att ”Ana Melker och barnen inte kan anses vara tillförsäkrade en skälig levnadsnivå om de återvänder till sitt hemland. (--) Denna bedömning kan inte påverkas av den omständigheten att en prövning enligt utlänningslagen har lett till att Ana Melker inte har ansetts ha tillräckliga skäl för att stanna i Sverige.”

Saken överklagades till Kammarrätten i Sundsvall.

Den 26 maj 2016 gav Kammarrätten i Sundsvall Vännäs kommun rätt och undanröjde Förvaltningsrättens domar. Jag kommenterade utslaget i domstolen samma dag: ”Det var rätt av kommunen att avslå Ana Melkers ansökan om socialbidrag. Kammarrättens domskäl kan förvisso även de få en lekman att häpna. Men domstolen ägnar sig i vart fall åt juridiska övervägningar och resonemang.

Domstolen skriver att rätten till bidrag enligt Socialtjänstlagen är ”subsidiärt i förhållande till andra av samhället tillhandahållna stödformer. Om behovet kan tillgodoses på annat sätt föreligger alltså inte förutsättningar för att erhålla bistånd med stöd av Socialtjänstlagen.”

Enligt Kammarrätten ska försörjningen av den som illegalt uppehåller sig i Sverige tillgodoses genom lagen om mottagande av asylsökande. (LMA) Domstolen hänvisar till en dom i Högsta Förvaltningsdomstolen från 2013 där det slås fast att även ”den som håller sig undan så att ett beslut om avvisning eller utvisning inte kan verkställas omfattas av LMA.”

Märklig ordning förstås: Att svenska staten ska stå för logi och dagersättning för människor som håller sig undan lagen. Dess bättre så ändras Lagen om mottagande av asylsökande nu på onsdag den 1 juni. Den som nått sista instans i sitt asylsökande ska nu förlora sin dagersättning och i förekommande fall sin plats på ett av statens anläggningsboenden.”

Saken överklagades till Högsta förvaltningsrätten som idag den 5 juni 2017 således gav Vännäs kommun rätt. Det är en mycket viktig dom som återställer sans och balans i den offentliga sektorn.

Det miljöpartistiska påfundet med ”papperslösa” kan därmed läggas till handlingarna. I mänsklig mening är självklart ingen människa ”illegal”. Människovärdet är lika och okränkbart. Att människor utan lov uppehåller sig i Sverige är en del av hur världen ser ut. Att konstatera dessa grundläggande förhållanden är däremot något helt annorlunda än att ge alla människor i världen laglig rätt till socialbidrag i Sverige.

Högsta förvaltningsrätten skriver i sin dom att det inte är förbjudet för kommuner att ge socialbidrag åt människor som olagligen befinner sig i landet. Så är det säkerligen. Den kommunala självstyrelsen är långtgående.

Kommunerna ibland annat Malmö och Stockholm använder sig av detta självstyre på detta sätt. Kan bli en intressant fråga i de kommunala valrörelserna.

Widar Andersson

 

 

 

Det näst bästa med Jimmie Åkesson

WidarDirekt

Större delen av pingsthelgen viger jag åt Sverigedemokraterna som är på besök i Norrköping för att hålla en "utvecklingskonferens" med ungefär 1400 av sina mest aktiva medlemmar och förtroendevalda.

Pingsten är ju hänryckningens och tungomålstalandets helg. Partiledaren Jimmie Åkesson inledningstalade på lördagsmorgonen. Han höll sig nogsamt borta från hänryckningsvibbar. Åkesson höll sig på den praktiska politikmarken. Hans tungomål var av den arten som förstås i breda kretsar.

En sån dag som denna när SD fyller hela Louis de Geer med hyfsat vanligt och vettigt folk och när till och med "statliga SCB*" nyss har bekräftat att Sverigedemokraterna nu är större än Moderaterna; en sådan dag visar Jimmie Åkesson varför han framstår som den bästa och skickligaste partiledaren och kommunikatören i Sverige just nu. Gudrun Schyman och Jan Björklund må ursäkta; men så är det.

Mer att läsa: Åkesson jagar förtroende.

Utvecklingskonferensens tema är – med mina ord – att det är partiet och inte politiken som är SD: s problem. Sverigedemokraternas framgångsrika spindoktor Joakim Wallerstein talade från stora scenen strax efter Jimmie Åkesson.

Wallerstein redogjorde för en undersökning som han låtit göra: 2000 personer har ombetts berätta vad de spontant tänker på när någon sa "Sverigedemokraterna."

Joakim Wallersteins lista innehåller 8 punkter. På pallplats är dessa tre tankar: "Rasism, främlingsfientlighet och okunskap."

Det duger självklart inte att ha det på det viset.

Wallerstein har tagit fram ett utkast till ny kommunikationsplan för SD. Där presenteras ett gäng av lämpliga attityder för alla SD: are; från nyaste medlem till högsta företrädare. "Ödmjukhet" står i centrum. "Vad var det vi sa?"; står i skamvrån.

Efter Wallensteins tal får jag möjlighet att byta några enskilda ord med honom. Jag frågar Joakim om det finns likheter mellan honom och moderaternas tidigare kommunikationsguru Per Schlingmann? Schlingmann ville ju som bekant också göra något åt partiet och hur det såg ut i väljarnas ögon. Vissa ord som "förnyelse" skulle bort. Pärlhalsband likaså.

Joakim Wallerstein ser inte alls några likheter mellan honom själv och moderaternas tidigare kommunikationschef.

"Schlingmann förstörde Moderaterna. Han tog bort alla värderingar och förvandlade partiet till en slogan", sa Wallerstein med eftertryck.

Jimmie Åkessons fyrtio minuter på stora scenen i Louis de Geer var väldigt pedagogiska. Han talade om hur det kommer att påfresta "oss alla" när vi ska växa in i rollen som ett allt "bredare parti" som vad det lider kommer att ha stort inflytande på de politikområden som "vi tycker är viktigast."

Det viktigaste för oss är "politikens sakinnehåll" och inte om "jag och några andra blir ministrar", sa Jimmie Åkesson.

Åkesson anslog kort sagt en reformistisk agenda. I en faktiskt nära dialog med alla medlemmarna i salen så resonerade han om de där "51 procenten" som troligen aldrig kommer och om att det "näst bästa" är att använda de procent man har för att på bästa sätt kunna få genomslag för sin politik genom samverkan med andra.

"Om det nu är omöjligt för Alliansen att förhandla med oss och om Alliansen efter valet 2018 behöver vårt stöd för att kunna regera; ja då får vi laga efter läge. Om de utan förhandlingar med oss vill genomföra stora delar av vår politik så kommer jag att säga okey", sa Jimmie Åkesson.

Under Åkessons tal satt jag uppflugen på första raden i Louis de Geers stora sal. Runt omkring mig satt ivrigt applåderande men också lyssnande partimedlemmar av alla de slag och sorter. Det var fascinerande att känns in deras lyssnande och deras öppna funderande visavi Åkessons förslag och slutsatser.

En bärande punkt i kommunikationen från partier av SD: s sort är att exploatera klyftan mellan "etablissemang och vanligt folk".

"När sådana som jag då och då "äter middag med kungen" och när allt fler av våra förtroendevalda har förhållandevis höga löner som heltidspolitiker, så säger våra motståndare att vi i SD nu har blivit en del av etablissemanget vi också. Men så är det inte, sa Åkesson

Etablissemanget är en "vänsterliberal värdegemenskap" som står för allt som vi är emot, sa Jimmie Åkesson.

 

Sverigedemokraterna står nu inför ett av sina svåraste moment. Breddningen av partiet måste ske i samklang med det allt större partiet där det fortfarande finns en hel del hyfsat uppsatta företrädare som ger kött på benen åt de som tänker på "rasism, främlingsfientlighet och okunskap" när de tänker på SD.

Jimmie Åkesson och Joakim Wallerstein talade varmt om SD mer som en "folkrörelse än som ett politiskt parti." Det är en möjlig färdväg.

Konstiga medlemmar i ett politiskt parti kan ställa till allvarliga problem i den parlamentariska dagspolitikens pragmatiska grottekvarn. Konstiga medlemmar i en folkrörelse är däremot bara konstiga medlemmar i en folkrörelse.

Det är 15 månader till nästa riksdagsval. Mycket kan hända och ske. Pingsthelgen i Norrköping bjuder på ett parti som hemskt gärna vill notera fler sakpolitiska framgångar efter nästa val. Men det är långtifrån säkert att det blir så.

 

  • Relativt privata opinionsinstitut ligger S ofta högre och SD lägre i SCB: s mätningar. I opinionsmätarbranschen sägs gärna att skillnaden beror på att folk tror att det är regeringen som ringer när SCB ringer. Och då slår anpassningen till; fler svarar S och färre svarar SD. En skröna förstås. Men rätt kul.

 

 

Widar Andersson

 

 

 

S och M har slutat blöda till SD

WidarDirekt SCB: s partisympatiundersökning bjuder oss idag på ett smått historiskt halvår. Mellan november 2016 och maj 2017 har vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna tappat något till Sverigedemokraterna. Det var mycket längesedan vi såg något sådant.

 

Mer att läsa: En applåd för Kinberg Batra.

 

Det riktigt intressanta med SCB är just deras redovisning av flöden mellan partierna. SD ökar på totalen med 0.9 procent sedan november 2016. Men den enda statistiskt säkerställda flödet under det senaste halvåret är en förlust på 0.3 procent till Centerpartiet.

 

Mer att läsa: Socialdemokrati helt ur form.

 

Sannolikt visar detta att Moderaterna och Socialdemokraterna har varit framgångsrika i sina försök att få stopp på blödningen till Sverigedemokraterna. Socialdemokraternas tydliga fokus på brott och straff, reglerad invandring och på konservativa och nationella värden har rentav gett partiet ett säkerställt lyft på 1. 9 procent. S börjar så smått hitta den gamla goda formen där de framförallt lyckas mobilisera folk i Soffan (1.4 procent) och tar även lite smått från både vänstern och höger.

 

Mer att läsa: Kejsaren är naken sa Baudin.

 

Moderaterna har haft ett tuffare halvår genom sitt kringelikrokiga närmande till SD. Partiet förlorar till Soffan (1. 8 procent) och till Centerpartiet (1.7 procent). För den som tänker i gamla blocktermer är dock förlusterna mycket små. 0.7 procent till S; det är det hela.

Som bekant får framtiden utvisa om detta vi ser idag i SCB är ett trendskifte eller ett enstaka hack i kurvan. Personligen tror jag – eller kanske mest hoppas – att det är ett trendskifte. Att få stopp på de till synes ostoppbara förlusterna till SD är ett viktigt etappmål. Bra nu om S och M håller i. För stabilitetens skull känns det tryggt om S och M tillsammans i vart fall kan räkna in mellan 55 och 60 procent av väljarna i sina fållor. Dit är det ännu en lång väg att gå. Men omöjligt är det inte.

Widar Andersson

 

 

Leif GW otäckt nära verkliga döden

WidarDirekt Nyligen läste jag Leif GW Perssons bok ”Bombmakaren och hans kvinna” som kom ut 2015. En otäckt bra bok om terrorism i Sverige och i Storbritannien. En upptakt till händelser i boken är en kvinnlig somalisk självmordsbombare som mördar ett antal människor utanför en arena i Manchester. Intrigen i boken spinner på säkerhetspolisens intensiva försök att förhindra att ett liknande terrordåd genomförs i Sverige.

Denna tisdagsmorgon vaknar vi till verkliga nyheter om vad som anses vara ett misstänkt självmordsattentat mot en ungdomskonsert i Manchester Arena. Om boken var otäckt bra så är verkligheten dödligt hemsk. Polisen rapporterar om ”19 döda och 59 skadade”. Reportrar på plats berättar om ett ”60-tal ambulanser” som ännu flera timmar efter explosionen - som inträffade vid halv tolv tiden i går kväll – åker fram och tillbaka mellan Manchester arena och sjukhusen i regionen.

Enligt vittnen i flera brittiska medier inträffade en väldigt kraftig explosion i området mellan sittplatser/scenen i arenan och entré – utgångsdörrarna. En teori är – enligt BBC: s utsända medarbetare – att en självmordsbombare passat på att gå in i arenan när dörrarna öppnats för att släppa ut de tusentals tonåringarna. Väl inne i foajén utlästes bomben och på någon sekund förvandlades platsen till ett blodbad med döda och skadade ungdomar överallt.

Det återstår att klart fastställa vad som hände i Manchester Arena. Polisen arbetar intensivt. Inte minst pågår sökningar på de flera hundra övervakningskameror som finns ute på offentliga platser i hela Manchester. Det är nästintill omöjligt att röra sig i staden utan att bli filmad. Misstänkta rörelser och personer registreras av de intelligenta systemen.

Boken Bombmakaren och hans kvinna har inte direkt något happy end. Det fick inte heller offren på Manchester Arena. I ett krig där tonåringar på musikkonsert utgör naturliga måltavlor för terrorns monster finns det sällan några lyckliga slut.

 

Tilltufsad Reepalu utan kvalitet

WidarDirekt Ilmar Reepalus mission i sin avslutande artikel som välfärdsutredare är att hitta argument som motsäger förslag om att låta kvalitetskrav vara styrande för vilka verksamheter som ska beviljas skattefinansiering. Sådana argument finns inte om man inte konstruerar dem. Vilket Reepalu har gjort. Han hittar på att välfärdsverksamheter har särskilda hurkrav som gör det ogörligt och byråkratiskt överlastat att bedöma välfärdsverkssamheter utifrån kvalitet.  

Det var en tilltufsad Ilmar Reepalu som på tisdagen 9 maj tog till orda på DN Debatt för att lämna över Välfärdsutredningens slutbetänkande till regeringen. Välfärdsutredningens tidigare betänkande har sågats, strimlats och hackats i småbitar i en omfattning som sällan skådats. Reepalus förslag om ”vinstbegränsning” har knappt fått något starkt stöd från någon respektabel remissinstans.  Tvärtom har statliga myndigheter, domstolar, fackföreningar och andra instanser och intressen av allmän art staplat invändningar och frågetecken på varandra. Utöver detta gäller det politiskt basala – en stor majoritet i riksdagen säger tvärnej till Reepalus förslag.

 

Mer att läsa: Obegripligt att S driver vinstjaktfrågan mot förlust.

 

Jag tycker inte synd om den gode Ilmar. Han visste vad han gav sig in på. Han skulle effektuera en politisk beställning från ett vänsterparti som då beställningen gjordes hade trumf på hand. Priset för att rösta ja till regeringens budget var bland annat en utredning om – i praktiken – ett förbud för självständiga och riktiga företag i välfärdssektorn. Nu har Ilmar Reepalu genomfört sitt uppdrag. Och Socialdemokraterna har inte längre något behov av Vänsterpartiet.

Med ett starkt undantag lär inte Reepalus avslutande DN-artikel som välfärdsutredare gå till historien för sin innehållsrikhet och för sina nydanande argument. Det starka undantaget är ett par häpnadsväckande rader där Ilmar ska förklara varför kvalitetskrav inte kan användas som styrinstrument för välfärdsföretag: "I mer tekniska verksamheter, som till exempel byggnation och sophämtning, är det viktiga framför allt vad som görs. Inom vård, skola och omsorg är det avgörande hur det görs.”

Längre fram i sin text ger Ilmar Reepalu exempel på varför det enligt honom inte går att mäta välfärdskvalitet på ungefär liknande sätt som annan kvalitet mäts:

Hur mäter man till exempel den kvalitet som uppstår när en engagerad lärare uppmärksammar att en elev har en svår situation i hemmet? Eller då en kirurg tar sig extra tid för att förklara en kommande operation för patientens anhöriga?”

Det Reepalu åstadkommer i dessa delar är utväxter av samma slags utvecklingsfientliga flummeri som jag för min del har slagits mot alltsedan mina dagar som medarbetare på Hasselakollektivet i Hälsingland på 1970 – och 80-talen. Vi kämpade för att bli seriöst utvärderade: Hade vår verksamhet effekt i den grundläggande meningen att ungdomarna efter tiden på Hassela långsiktigt avstod från droger och kriminalitet?

Det ansågs närmast ”halvfascistiskt” att ställa sådana utvärderingskrav på ”människoarbete” på den tiden. Ungdomar var väl inga varor som monterades ihop på löpande band? Nej i människoarbetet var det processer och andra hur-frågor som var helt avgörande.

 

Mer att  läsa: Kommissionens lott är kunskap.

I själva verket är det alltid resultatet som är viktigast. Oavsett om det gäller sophämtning eller skolutbildning så är det vad som åstadkoms som är det centrala. Hur-frågorna har stor roll i rena hygienfrågor: Respekt för gällande lagar och regler. Professionellt utbildade och för uppgiften väl lämpade medarbetare. Dokumenterad kompetens i övrigt; exempelvis i form av certifiering till utpekade kvalitetsinstrument eller rektorsutbildningar eller vad det nu kan vara.

Att det i övrigt skulle föreligga särskilda hur-krav inom välfärdsverksamheterna är en grundläggande villfarelse.

Ur elev – föräldra – och samhällsperspektiv är det vad som görs som ska mätas. Lär sig eleverna det som de ska enligt statens läroplan? Får den sjuke adekvat vård som botar eller lindrar på bästa sätt? Får de arbetslösa vuxeneleverna sådana yrkeskunskaper att de blir anställningsbara och får jobb? Och så vidare.

Välfärdsutredningen är nu vid vägs ände. Det är bra. Det som är dåligt är att de verkliga problem som finns med segregation, betygssättning, skolvalet och stopp för oseriösa utförare fortfarande återstår att lösa.

Widar Andersson

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar