Logga in

Widar Andersson

Widardirekt

Därför väljer Löfven nog Annie Lööf

WidarDirekt Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll kommer av allt att döma att stiga av som statsråd innan riksdagen hinner rösta om förtroendet för henne den 28 maj. Av omsorg om det sköra och unga januariavtalet vill nog inte Socialdemokraterna pressa Centerpartiet för hårt. Centerpartiet har makten. De partier som vill avsätta Strandhäll har 173 mandat. Det behövs två röster till för att Strandhäll ska tvingas bort. Pressen på Annie Lööf är stor från båda håll. Hur hon än gör kommer det att bli hård kritik. Stefan Löfven kan befria henne från dilemmat genom att Strandhäll avgår frivilligt. Det kan ju vara så att ett sådant utfall är vad som ändå skulle ha kommit när Konstitutionsutskottets granskningsresultat av Strandhäll vs Begler affären blir offentligt i början av juni. Och varför då dra ut på pinan?


Socialdemokraterna har tagit på sig mycket kritik och risker genom sina liberala eftergifter i januariavtalet. Det som ligger i potten är en möjlighet till fortsatt socialdemokratisk regeringsbildarkompetens. Om en koalition mellan S, C och MP – med stöd av V – så sakta kan skavas och gnuggas fram så betyder det att S inte behöver kasta in handduken som många andra S-partier i Europa har fått göra. Löfven har därför goda skäl att ge en hjälpande hand till Annie Lööf när så är möjligt.

 

Mer att läsa: Strandhäll bör tänka sig för.

 


I själva sakfrågan – hur det egentligen gick till när Annika Strandhäll gav Ann-Marie Begler sparken som Generaldirektör på Försäkringskassan 27 april 2018 – har jag vare sig någon egen information eller någon tvärsäker uppfattning.
Ann-Marie Begler har ett starkt CV som överdirektör på Socialstyrelsen och Rikspolisstyrelsen och som generaldirektör på Brottsförebyggande rådet, Skolinspektionen och på Försäkringskassan.

Hon har ett namn som handlingskraftig, sakinriktad och som lojal mot sin uppdragsgivare. Den öppna konflikten mellan Begler och Strandhäll är därför anmärkningsvärd. Tolkningen att Begler känt sig förödmjukad och otillbörligt behandlad ligger nära till hands.

 

Mer att läsa: Firma Strandhäll och Begler.


Jag gladdes när Annika Strandhäll utsågs till statsråd på hösten 2014. Hon har kämpat sig fram från uppväxten i Bergsjön i Göteborg och har gjort sig ett namn som en ung och stark facklig ledare i tjänstemannafacket Vision. På den socialdemokratiska statsrådsnivån är hon så långt från att vara en politisk broiler som det överhuvudtaget är möjligt.

 

Mer att läsa: Stannar inte i det övergivna.


Annika Strandhäll är relativt ung och kan komma igen. Att tvingas bort från regeringen på det sätt som nu kanske sker kommer inte att skicka henne i rännstenen. I instabila politiska miljöer som den svenska är just nu så kommer sannolikt misstroendeavgångar och regeringskriser att bli mer vanliga. De som drabbas bör i normalfallet inte ta det personligt. Möjligheten för S att kanske bygga nya regeringsblock med C överflyglar den enskildes önskan att vara kvar som statsråd.
Widar Andersson

Det näst bästa med Jimmie Åkesson

WidarDirekt

Större delen av pingsthelgen viger jag åt Sverigedemokraterna som är på besök i Norrköping för att hålla en "utvecklingskonferens" med ungefär 1400 av sina mest aktiva medlemmar och förtroendevalda.

Pingsten är ju hänryckningens och tungomålstalandets helg. Partiledaren Jimmie Åkesson inledningstalade på lördagsmorgonen. Han höll sig nogsamt borta från hänryckningsvibbar. Åkesson höll sig på den praktiska politikmarken. Hans tungomål var av den arten som förstås i breda kretsar.

En sån dag som denna när SD fyller hela Louis de Geer med hyfsat vanligt och vettigt folk och när till och med "statliga SCB*" nyss har bekräftat att Sverigedemokraterna nu är större än Moderaterna; en sådan dag visar Jimmie Åkesson varför han framstår som den bästa och skickligaste partiledaren och kommunikatören i Sverige just nu. Gudrun Schyman och Jan Björklund må ursäkta; men så är det.

Mer att läsa: Åkesson jagar förtroende.

Utvecklingskonferensens tema är – med mina ord – att det är partiet och inte politiken som är SD: s problem. Sverigedemokraternas framgångsrika spindoktor Joakim Wallerstein talade från stora scenen strax efter Jimmie Åkesson.

Wallerstein redogjorde för en undersökning som han låtit göra: 2000 personer har ombetts berätta vad de spontant tänker på när någon sa "Sverigedemokraterna."

Joakim Wallersteins lista innehåller 8 punkter. På pallplats är dessa tre tankar: "Rasism, främlingsfientlighet och okunskap."

Det duger självklart inte att ha det på det viset.

Wallerstein har tagit fram ett utkast till ny kommunikationsplan för SD. Där presenteras ett gäng av lämpliga attityder för alla SD: are; från nyaste medlem till högsta företrädare. "Ödmjukhet" står i centrum. "Vad var det vi sa?"; står i skamvrån.

Efter Wallensteins tal får jag möjlighet att byta några enskilda ord med honom. Jag frågar Joakim om det finns likheter mellan honom och moderaternas tidigare kommunikationsguru Per Schlingmann? Schlingmann ville ju som bekant också göra något åt partiet och hur det såg ut i väljarnas ögon. Vissa ord som "förnyelse" skulle bort. Pärlhalsband likaså.

Joakim Wallerstein ser inte alls några likheter mellan honom själv och moderaternas tidigare kommunikationschef.

"Schlingmann förstörde Moderaterna. Han tog bort alla värderingar och förvandlade partiet till en slogan", sa Wallerstein med eftertryck.

Jimmie Åkessons fyrtio minuter på stora scenen i Louis de Geer var väldigt pedagogiska. Han talade om hur det kommer att påfresta "oss alla" när vi ska växa in i rollen som ett allt "bredare parti" som vad det lider kommer att ha stort inflytande på de politikområden som "vi tycker är viktigast."

Det viktigaste för oss är "politikens sakinnehåll" och inte om "jag och några andra blir ministrar", sa Jimmie Åkesson.

Åkesson anslog kort sagt en reformistisk agenda. I en faktiskt nära dialog med alla medlemmarna i salen så resonerade han om de där "51 procenten" som troligen aldrig kommer och om att det "näst bästa" är att använda de procent man har för att på bästa sätt kunna få genomslag för sin politik genom samverkan med andra.

"Om det nu är omöjligt för Alliansen att förhandla med oss och om Alliansen efter valet 2018 behöver vårt stöd för att kunna regera; ja då får vi laga efter läge. Om de utan förhandlingar med oss vill genomföra stora delar av vår politik så kommer jag att säga okey", sa Jimmie Åkesson.

Under Åkessons tal satt jag uppflugen på första raden i Louis de Geers stora sal. Runt omkring mig satt ivrigt applåderande men också lyssnande partimedlemmar av alla de slag och sorter. Det var fascinerande att känns in deras lyssnande och deras öppna funderande visavi Åkessons förslag och slutsatser.

En bärande punkt i kommunikationen från partier av SD: s sort är att exploatera klyftan mellan "etablissemang och vanligt folk".

"När sådana som jag då och då "äter middag med kungen" och när allt fler av våra förtroendevalda har förhållandevis höga löner som heltidspolitiker, så säger våra motståndare att vi i SD nu har blivit en del av etablissemanget vi också. Men så är det inte, sa Åkesson

Etablissemanget är en "vänsterliberal värdegemenskap" som står för allt som vi är emot, sa Jimmie Åkesson.

 

Sverigedemokraterna står nu inför ett av sina svåraste moment. Breddningen av partiet måste ske i samklang med det allt större partiet där det fortfarande finns en hel del hyfsat uppsatta företrädare som ger kött på benen åt de som tänker på "rasism, främlingsfientlighet och okunskap" när de tänker på SD.

Jimmie Åkesson och Joakim Wallerstein talade varmt om SD mer som en "folkrörelse än som ett politiskt parti." Det är en möjlig färdväg.

Konstiga medlemmar i ett politiskt parti kan ställa till allvarliga problem i den parlamentariska dagspolitikens pragmatiska grottekvarn. Konstiga medlemmar i en folkrörelse är däremot bara konstiga medlemmar i en folkrörelse.

Det är 15 månader till nästa riksdagsval. Mycket kan hända och ske. Pingsthelgen i Norrköping bjuder på ett parti som hemskt gärna vill notera fler sakpolitiska framgångar efter nästa val. Men det är långtifrån säkert att det blir så.

 

  • Relativt privata opinionsinstitut ligger S ofta högre och SD lägre i SCB: s mätningar. I opinionsmätarbranschen sägs gärna att skillnaden beror på att folk tror att det är regeringen som ringer när SCB ringer. Och då slår anpassningen till; fler svarar S och färre svarar SD. En skröna förstås. Men rätt kul.

 

 

Widar Andersson

 

 

 

S och M har slutat blöda till SD

WidarDirekt SCB: s partisympatiundersökning bjuder oss idag på ett smått historiskt halvår. Mellan november 2016 och maj 2017 har vare sig Moderaterna eller Socialdemokraterna tappat något till Sverigedemokraterna. Det var mycket längesedan vi såg något sådant.

 

Mer att läsa: En applåd för Kinberg Batra.

 

Det riktigt intressanta med SCB är just deras redovisning av flöden mellan partierna. SD ökar på totalen med 0.9 procent sedan november 2016. Men den enda statistiskt säkerställda flödet under det senaste halvåret är en förlust på 0.3 procent till Centerpartiet.

 

Mer att läsa: Socialdemokrati helt ur form.

 

Sannolikt visar detta att Moderaterna och Socialdemokraterna har varit framgångsrika i sina försök att få stopp på blödningen till Sverigedemokraterna. Socialdemokraternas tydliga fokus på brott och straff, reglerad invandring och på konservativa och nationella värden har rentav gett partiet ett säkerställt lyft på 1. 9 procent. S börjar så smått hitta den gamla goda formen där de framförallt lyckas mobilisera folk i Soffan (1.4 procent) och tar även lite smått från både vänstern och höger.

 

Mer att läsa: Kejsaren är naken sa Baudin.

 

Moderaterna har haft ett tuffare halvår genom sitt kringelikrokiga närmande till SD. Partiet förlorar till Soffan (1. 8 procent) och till Centerpartiet (1.7 procent). För den som tänker i gamla blocktermer är dock förlusterna mycket små. 0.7 procent till S; det är det hela.

Som bekant får framtiden utvisa om detta vi ser idag i SCB är ett trendskifte eller ett enstaka hack i kurvan. Personligen tror jag – eller kanske mest hoppas – att det är ett trendskifte. Att få stopp på de till synes ostoppbara förlusterna till SD är ett viktigt etappmål. Bra nu om S och M håller i. För stabilitetens skull känns det tryggt om S och M tillsammans i vart fall kan räkna in mellan 55 och 60 procent av väljarna i sina fållor. Dit är det ännu en lång väg att gå. Men omöjligt är det inte.

Widar Andersson

 

 

Leif GW otäckt nära verkliga döden

WidarDirekt Nyligen läste jag Leif GW Perssons bok ”Bombmakaren och hans kvinna” som kom ut 2015. En otäckt bra bok om terrorism i Sverige och i Storbritannien. En upptakt till händelser i boken är en kvinnlig somalisk självmordsbombare som mördar ett antal människor utanför en arena i Manchester. Intrigen i boken spinner på säkerhetspolisens intensiva försök att förhindra att ett liknande terrordåd genomförs i Sverige.

Denna tisdagsmorgon vaknar vi till verkliga nyheter om vad som anses vara ett misstänkt självmordsattentat mot en ungdomskonsert i Manchester Arena. Om boken var otäckt bra så är verkligheten dödligt hemsk. Polisen rapporterar om ”19 döda och 59 skadade”. Reportrar på plats berättar om ett ”60-tal ambulanser” som ännu flera timmar efter explosionen - som inträffade vid halv tolv tiden i går kväll – åker fram och tillbaka mellan Manchester arena och sjukhusen i regionen.

Enligt vittnen i flera brittiska medier inträffade en väldigt kraftig explosion i området mellan sittplatser/scenen i arenan och entré – utgångsdörrarna. En teori är – enligt BBC: s utsända medarbetare – att en självmordsbombare passat på att gå in i arenan när dörrarna öppnats för att släppa ut de tusentals tonåringarna. Väl inne i foajén utlästes bomben och på någon sekund förvandlades platsen till ett blodbad med döda och skadade ungdomar överallt.

Det återstår att klart fastställa vad som hände i Manchester Arena. Polisen arbetar intensivt. Inte minst pågår sökningar på de flera hundra övervakningskameror som finns ute på offentliga platser i hela Manchester. Det är nästintill omöjligt att röra sig i staden utan att bli filmad. Misstänkta rörelser och personer registreras av de intelligenta systemen.

Boken Bombmakaren och hans kvinna har inte direkt något happy end. Det fick inte heller offren på Manchester Arena. I ett krig där tonåringar på musikkonsert utgör naturliga måltavlor för terrorns monster finns det sällan några lyckliga slut.

 

Tilltufsad Reepalu utan kvalitet

WidarDirekt Ilmar Reepalus mission i sin avslutande artikel som välfärdsutredare är att hitta argument som motsäger förslag om att låta kvalitetskrav vara styrande för vilka verksamheter som ska beviljas skattefinansiering. Sådana argument finns inte om man inte konstruerar dem. Vilket Reepalu har gjort. Han hittar på att välfärdsverksamheter har särskilda hurkrav som gör det ogörligt och byråkratiskt överlastat att bedöma välfärdsverkssamheter utifrån kvalitet.  

Det var en tilltufsad Ilmar Reepalu som på tisdagen 9 maj tog till orda på DN Debatt för att lämna över Välfärdsutredningens slutbetänkande till regeringen. Välfärdsutredningens tidigare betänkande har sågats, strimlats och hackats i småbitar i en omfattning som sällan skådats. Reepalus förslag om ”vinstbegränsning” har knappt fått något starkt stöd från någon respektabel remissinstans.  Tvärtom har statliga myndigheter, domstolar, fackföreningar och andra instanser och intressen av allmän art staplat invändningar och frågetecken på varandra. Utöver detta gäller det politiskt basala – en stor majoritet i riksdagen säger tvärnej till Reepalus förslag.

 

Mer att läsa: Obegripligt att S driver vinstjaktfrågan mot förlust.

 

Jag tycker inte synd om den gode Ilmar. Han visste vad han gav sig in på. Han skulle effektuera en politisk beställning från ett vänsterparti som då beställningen gjordes hade trumf på hand. Priset för att rösta ja till regeringens budget var bland annat en utredning om – i praktiken – ett förbud för självständiga och riktiga företag i välfärdssektorn. Nu har Ilmar Reepalu genomfört sitt uppdrag. Och Socialdemokraterna har inte längre något behov av Vänsterpartiet.

Med ett starkt undantag lär inte Reepalus avslutande DN-artikel som välfärdsutredare gå till historien för sin innehållsrikhet och för sina nydanande argument. Det starka undantaget är ett par häpnadsväckande rader där Ilmar ska förklara varför kvalitetskrav inte kan användas som styrinstrument för välfärdsföretag: "I mer tekniska verksamheter, som till exempel byggnation och sophämtning, är det viktiga framför allt vad som görs. Inom vård, skola och omsorg är det avgörande hur det görs.”

Längre fram i sin text ger Ilmar Reepalu exempel på varför det enligt honom inte går att mäta välfärdskvalitet på ungefär liknande sätt som annan kvalitet mäts:

Hur mäter man till exempel den kvalitet som uppstår när en engagerad lärare uppmärksammar att en elev har en svår situation i hemmet? Eller då en kirurg tar sig extra tid för att förklara en kommande operation för patientens anhöriga?”

Det Reepalu åstadkommer i dessa delar är utväxter av samma slags utvecklingsfientliga flummeri som jag för min del har slagits mot alltsedan mina dagar som medarbetare på Hasselakollektivet i Hälsingland på 1970 – och 80-talen. Vi kämpade för att bli seriöst utvärderade: Hade vår verksamhet effekt i den grundläggande meningen att ungdomarna efter tiden på Hassela långsiktigt avstod från droger och kriminalitet?

Det ansågs närmast ”halvfascistiskt” att ställa sådana utvärderingskrav på ”människoarbete” på den tiden. Ungdomar var väl inga varor som monterades ihop på löpande band? Nej i människoarbetet var det processer och andra hur-frågor som var helt avgörande.

 

Mer att  läsa: Kommissionens lott är kunskap.

I själva verket är det alltid resultatet som är viktigast. Oavsett om det gäller sophämtning eller skolutbildning så är det vad som åstadkoms som är det centrala. Hur-frågorna har stor roll i rena hygienfrågor: Respekt för gällande lagar och regler. Professionellt utbildade och för uppgiften väl lämpade medarbetare. Dokumenterad kompetens i övrigt; exempelvis i form av certifiering till utpekade kvalitetsinstrument eller rektorsutbildningar eller vad det nu kan vara.

Att det i övrigt skulle föreligga särskilda hur-krav inom välfärdsverksamheterna är en grundläggande villfarelse.

Ur elev – föräldra – och samhällsperspektiv är det vad som görs som ska mätas. Lär sig eleverna det som de ska enligt statens läroplan? Får den sjuke adekvat vård som botar eller lindrar på bästa sätt? Får de arbetslösa vuxeneleverna sådana yrkeskunskaper att de blir anställningsbara och får jobb? Och så vidare.

Välfärdsutredningen är nu vid vägs ände. Det är bra. Det som är dåligt är att de verkliga problem som finns med segregation, betygssättning, skolvalet och stopp för oseriösa utförare fortfarande återstår att lösa.

Widar Andersson

 

 

Linköping halkar efter på rälsen

WidarDirekt Projektet Ostlänken har redan börjat ge effekter i Norrköping. Hotellen rapporterar om ökad beläggning av konsulter som arbetar i projektet. Bostadsbyggandet har tagit fart med runt 1 000 påbörjade lägenheter varje år sedan beslutet kom. I höst kommer första spadtaget för Kardonbanan, det första steget i projektet Ostlänken. Man väntar bara på ett byggstartsbeslut som borde komma snart. Men vad händer i Linköping? Ska residensstaden med på tåget eller?

Mer att läsa: Norrköping mot ny storhetstid?

Ostlänken har en ansenlig förhistoria. Det har varit många turer sedan regeringen år 2003 beslutade att järnvägsprojektet skulle in i dåvarande Banverkets investeringsplan. Den nu framlidne landshövdingen Bo Holmberg presenterade i december 2006 ett förslag om byggstart 2010 för Ostlänken.

Den nytillträdda regeringen med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg var emellertid minst sagt ointresserad av järnvägsdragning genom Östergötland.

Mer att läsa: Sosecontainer i ny skepnad.

2008 satsade Linköping, Norrköping och landstinget tillsammans 50 miljoner kronor i Citybanan i Stockholm. I utbyte fick man en ny utredning/förhandling om Ostlänken.

2011 bytte Östergötland argumentationslinje. Lars Stjernkvist (S) i Norrköping och Paul Lindvall (M) i Linköping fokuserade nu på kapacitetsbristen och argumenterade för två ytterligare spår mellan Linköping och Norrköping.

Den hållningen fick starkt stöd i Kapacitetsutredningen 2012 som leddes av Lena Erixon som numera är generaldirektör på Trafikverket. Senare samma år bytte också alliansregeringen fot; nu skulle Ostlänken byggas meddelades det. Den nuvarande regeringen har ökat takten. 13 december 2016 tog riksdagen beslut om att godkänna satsningen på höghastighetståg. Utbyggnaden ska dock ske i en takt som ekonomin tillåter.

 

Nå. I Norrköping är det full fart. Det ser jag varje dag här i stan. Men i Linköping gör osäkerheten om dragningen genom staden att det blir byggstopp i centrala områden.

Fortfarande finns också ett fullmäktigebeslut om tunnel. Ett alternativ som kostar tio miljarder mer än en bro. Vem vill skjuta till de pengarna?

 

Trafikverket håller fortfarande fast vid att Ostlänken ska vara färdigbyggd 2028. Men det förutsätter att man snarast kommer fram till en ansvarsfull lösning för passagen genom Linköping.

Widar Andersson

(Artikeln har nyligen publicerats i Corren under vinjetten "Widars vinkel.")

 

 

.

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar