Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Åter till verkligheten med Annie Lööf

WidarDirekt Beskedet från Centerpartiets ledare Annie Lööf var väntat och önskat i mina ögon. Jag har haft svårt att tro att jag varit närvarande i verkligheten den senaste veckan då de flesta kommentatorer och statsvetare har verkat utgå från att det ska bli någon form av regering mellan C och S och MP och L och V. En sådan regering är ju helt osannolik på alla sätt och vis.
Skönt att vi nu åter landat i verkligheten där politiskt snömos inte kan dölja politiska realiteter.

 

Mer att läsa: Förlorare säger aldrig.


Socialdemokraterna kan givetvis samarbeta med alla partier när så behövs. Vilket självklart inkluderar C, SD och M och V och alla andra. Men det hade varit förödande för S att gå in i en låtsasregering i ett vänsterliberalt kraftfält med stora negativa effekter för förtroendet i LO-leden (vilket är helt avgörande för S relativa styrka) och för det som finns kvar av förtroende i vår tids stora fråga om invandring, integration, folkvandring och alla dess effekter på hela samhället.

 

Widarvideo: Extraval naturligt för S.


Nu börjar rond 3 för Löfven och för de andra. Känns betydligt bättre än tvåan; inget snack om den saken. Just nu känns ett extraval allt mer logiskt och realistiskt. Jag tror att de tre stora partierna mer och mer förenas av ett intresse av extraval. Och de stora brukar – på sista raden – vara de som bestämmer.

Widar Andersson

Kinberg Batra låser upp Löfvens fängelse

WidarDirekt Anna Kinberg Batra spänner intressant nog bågen ännu ett snäpp. På onsdagens DN Debatt upprepar och skärper hon sin uppfattning om att de fyra borgerliga partierna bör gå fram med ett gemensamt budgetalternativ redan nu.

Att Moderaterna inte anpassar sig till kritiken från Centerpartiet, Liberalerna och Kristdemokraterna – som för ett par veckor sedan avvisade Anna Kinberg Batras första utspel om saken – indikerar att Moderaterna har gjort mätningar som visar positiv opinion för agerandet.

Trycket ökar nu på de små borgerliga partierna. Trycket ökar också på Sverigedemokraterna. Om och hur och vad ska de agera i det nya läget? Trycket ökar också på Socialdemokraterna. Viktigast av allt är att Stefan Löfven tar chansen och ser till att orientera sig och Socialdemokraterna ut ur vänster- och cykelvägsterrängen.

Mer att läsa: Det skulle Löfven må bra av.

 

Nu gäller att stå på tå och vara beredd att hoppa, förhandla, diskutera, kompromissa och få till riktig politik vad det lider.

Jag ser mycket positivt på Anna Kinberg Batras manövrar. Äntligen händer det något som ruskar om och som sätter tryck på partierna att på allvar komma in i den riktiga politiken. Dags att komma bort från konstiga låtsasminoritetsregler som förhindrar och försenar ett angeläget reformsnickeri.

Det klagas på Anna Kinberg Batra. Hon kritiseras för att ett år före valet vilja kasta ut Sverige i ett politiskt kaos med hotande extraval, avgångar och konflikter. Kanske finns risk för sådant. För att det ska bli bra så krävs kanske att det först blir dåligt.

För att något ska hända på riktigt så behövs ofta starka och konkreta krissignaler. Eftersom Sverige på många sätt går bra just nu så är det framförallt en kris i det partipolitiska systemet – i den parlamentariska demokratin – som nu är under uppsegling. Kinberg Batra sätter hårt mot hårt och ökar krismedvetandet.

En kris i höst är väl inte så mycket sämre eller bättre än en kris efter valet nästa höst. Det är ett svårt läge för politikerna. Jag har stor respekt för deras svåra värv att förankra in sina partier i de nya tiderna med flera olika block i riksdagen. Det är kämpigt och det kommer att ta viss tid.

Lika bra att gå igenom ekluten nu när många siffror i ekonomin ändå går åt rätt håll och där behovet av en agerande regering inte är akut.

Vad som händer nu kan ingen veta. Det är det som är det spännande i det nya läget. Min största förhoppning är att Socialdemokraterna äntligen ska få ändan ur och ge sig ut och konkurrera på mittfältet igen. Trenden är illavarslande. Fyra procentenheter tapp sedan valet 2014. Enligt flera av SCB: s stora mätningar så har S sedan länge slutat attrahera allmänborgerliga väljare. Socialdemokraterna är alltmer inlåsta i ett vänsterkluster utan framtid. Också denna inlåsning är ett resultat av en moderat strategi: Reinfeldts och Schlingmanns Allians från 2004 puttade S vänsterut.

När Reinfeldts efterträdare Kinberg Batra nu tar ett nytt strategiskt grepp – postalliansen – så öppnar sig fängelset och Socialdemokraterna får en ny chans. En utveckling som bör applåderas.

Widar Andersson

Stjernkvists förnuft är vinst för Löfven

WidarDirekt ”Lars Stjernkvist är den sista riktiga sossen”, twittrade DN: s profilerade diversearbetare Viktor Barth-Kron i går kväll. Barth-Kron hade likt många andra sett Stjernkvist i Agenda, debatterande med Jonas Sjöstedt från Vänsterpartiet.

”För mig finns det ingen vackrare vision än att här och nu försöka lösa problem”, sa Stjernkvist till Sjöstedt apropå vänsterns krav på förbud för alla välfärdsföretag. Ett förbud är nämligen vad det av Ilmar Reepalu föreslagna vinsttaket innebär. Det var detta yttrande – lösa verkliga problem här och nu - av den Norrköpings nuvarande kommunstyrelseordförande den tidigare partisekreteraren, generaldirektören och riksdagsledamoten Lars Stjernkvist som fick Viktor Barth-Kron att twittra om den ”sista riktiga sossen.”

Det ligger mycket i den iakttagelsen. Inte att Stjernkvist skulle vara den sista i bokstavlig mening. Jag vet mycket konkret att det finns många socialdemokrater som delar Stjernkvists uppfattningar. Men alla är så tysta. Jag kan förstå den offentliga tystnaden hos den ganska stora skara av statsråd som anser att vinsttak är helt uppåt väggarna tokig politik. En regering talar med en mun och just nu har vänsterfalangen makten. Trots raset för S – tappat fyra procentenheter sedan valet 2014 – så förmår inte S partiledning att byta fot till det där mer vanligt socialdemokratiskt förekommande förhållningssättet att försöka lösa verkliga problem. Alla andra som bara anpassar sig har jag svårare för. På twitter – en hastig titt; jag har förhoppningsvis missat många – såg jag tidigt i morse bara Eva Nordmark – ordförande i TCO och en stark och självständig socialdemokrat – som gav stöd till Stjernkvists paradinvändning mot Jonas Sjöstedts hållning: Det finns ingen majoritet för ett förslag som V gillar. Löfven behöver en blocköverskridande uppgörelse och då krävs det kompromisser.

Lars Stjernkvist ställer frågan: Vilka problem löser ett vinsttak? De klena skolresultaten? Vårdköerna? Inlåsningen nattetid på vissa äldreboenden? Sjukskrivningarna i offentlig sektor?

Nej knappast. Vinsttak är symbolpolitik som gav V lite drygt 5 procent i förra valet. Denna pinsamt dåliga insats i valet skedde trots att V fick enormt mediegenomslag för sin enda fråga om vinststopp och hets mot företag.

Stjernkvist pekar däremot på en del andra och faktiska problem som bör tas itu med i en blocköverskridande överenskommelse. Riskerna för segregation, ekonomisk insyn, stabilitet, betygssystemets trovärdighet, ägarnas vandel och en hel del annat som kan och bör åtgärdas och förbättras.

Ska Stefan Löfven försöka lösa verkliga problem - istället för påhittade - så krävs det att han visar det genom att hänga av Sjöstedt och närma sig de borgerliga partierna med en öppen attityd.

 

Som Stjernkvist sa i Agenda i går kväll så finns det mycket talar för att det finns grogrund för en bred och bra förhandlingslösning i dessa frågor. Lars Stjernkvist kan själv visa upp ungefär hur det skulle kunna se ut. I Norrköping styr Socialdemokraterna tillsammans med Centern, Liberalerna och Kristdemokraterna. Denna kvartett har enats om ett gemensamt remissyttrande på Reepalus förslag om vinsttak.

Den gamla ordningen i riksdagen håller på att sägas upp. Socialdemokraterna behöver visa rörlighet och förmåga att göra upp om fler verkliga problem än energi och försvar. Släpp loss de duktiga statsråden och samordningsministrarna. Sluta med symbolpolitik som leder till avgrunden.

Lyssna på förnuftets röst från Norrköping.

Widar Andersson

 

Sista striden om papperslösheten?

WidarDirekt  

En brännande politiskt och principiellt mycket viktig fråga är nu på väg att avgöras i sista (?) juridiska instans. Dagens Juridik rapporterar att Högsta förvaltningsdomstolen i dagarna har meddelat prövningstillstånd i en fråga som gäller vilket ansvar en kommun har att ge hjälp till en kvinna med barn som vistas i kommunen och håller sig undan för att undvika avvisning.

Saken har rullat i olika instanser sedan maj 2015 då en person ansökte hos vård- och omsorgsnämnden i Vännäs kommun om försörjningsstöd för maj månad 2015 för sig själv och sina tre barn. Vård- och omsorgsnämnden (nämnden) avslog NN: s ansökan. NN överklagade avslaget och Förvaltningsrätten i Umeå gav NN rätt i en dom 8 juli 2015.; kommunen var skyldig att betala försörjningsstöd trots att NN befann sig illegalt i Sverige. Personen har ansökt om asyl i Sverige två gånger och fått avslag båda gångerna. Senaste avslaget var för snart fyra år sedan. Sedan dess lever familjen som ”gömda” i lilla Vännäs. Barnen går i skolan och den vuxna personen läser svenska. Enligt regelverket kan NN ansöka om asyl på nytt tidigast denna vår 2017.

Förvaltningsrättens argument var hårresande politiska: ”NN och barnen inte kan anses vara tillförsäkrade en skälig levnadsnivå om de återvänder till sitt hemland. (--) Denna bedömning kan inte påverkas av den omständigheten att en prövning enligt utlänningslagen har lett till att NN inte har ansetts ha tillräckliga skäl för att stanna i Sverige.”

Läs gärna: Mittfältet har gått och gömt sig.

Jag läste om domen i ett blogginlägg av förläggaren och debattören Merit Wager. Förvaltningsrättens domskäl var så besynnerliga att jag tog kontakt med domstolen i Umeå för att försäkra mig om att det inte var en bluff som snurrade på nätet. Registratorn på domstolen bekräftade att domen var korrekt.

Den 28 juli 2015 kommenterade jag saken på Folkbladets ledarsida: ”Om inte förvaltningsrättens beslut rivs upp av högsta juridiska instans behöver justitie- och migrationsminister Morgan Johansson skyndsamt låta utreda ny lagstiftning.”

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. Den 24 november 2015 skulle regeringen med starkt stöd i riksdagen komma att skarpt lägga om invandringspolitiken. En stramare och mer verklighetstillvänd reglering av invandringspolitiken har genomförts. Och Förvaltningsrättens dom överklagades till Kammarrätten.

Den 26 maj 2016 meddelade Kammarrätten att de undanröjer Förvaltningsrättens domar. Det var således rätt av Vännäs kommun att neka personen socialbidrag. Samma dag kommenterade jag saken i ett inlägg här på WidarDirekt:

”Skulle denna (Förvaltningsrättens) dom ha vunnit laga kraft hade innebörden varit den att ”omständigheten” att personer inte har rätt att vara i Sverige inte påverkar rätten för egentligen någon av världens alla miljarder fattiga personer att få socialbidrag i Sverige. (--) Kammarrättens domskäl kan förvisso även de få en lekman att häpna. Men domstolen ägnar sig i vart fall åt juridiska övervägningar och resonemang. Domstolen skriver att rätten till bidrag enligt Socialtjänstlagen är ”subsidiärt i förhållande till andra av samhället tillhandahållna stödformer. Om behovet kan tillgodoses på annat sätt föreligger alltså inte förutsättningar för att erhålla bistånd med stöd av Socialtjänstlagen.”

Högsta förvaltningsdomstolens prövningstillstånd är mycket viktigt. Den papperslösa ”blågröna röran” behöver komma till vägs ände. Sans och balans behöver återföras till det mycket viktiga invandringspolitiska området.

Sverige är ett invandringsland och ska så vara. De senaste tio årens volymer har dock inneburit så pass stora påfrestningar på hela välfärdssamhället att all koncentration måste läggas på kraftigt förbättrad och förvettigad etablering av de som fått uppehållstillstånd i landet. Att ovanpå detta tillåta att med allmänna medel försörja människor som inte har rätt att bo i Sverige är mycket utmanande mot välfärdsstatens åtaganden mot sina finansiärer och medborgare.

Så justitieminister Morgan Johansson bör hålla ångan uppe. Osvuret är bäst. Högsta förvaltningsdomstolen kan komma att tolka lagarna på så sätt att kommuner är skyldiga att stå för såväl försörjning som offentlig välfärd åt människor som inte har rätt att vara i Sverige. Skulle ett sådant läge uppkomma behöver Morgan Johansson ha ett färdigt lagändringsförslag berett och klart.

Widar Andersson

Mikael Sjöbergs rop på hjälp

WidarDirekt Arbetsförmedlingen har ett alltmer hopplöst uppdrag. I den nya rapporten ”Perspektiv på arbetslösheten i olika grupper” sänder myndighetens ledning ut ett slags rop på hjälp. En snabbt växande andel av den arbetslösa arbetskraften är nu så pass lågutbildad och funktionsnedsatt att det inte finns en arbetsmarknad att matcha de arbetslösa mot.

 

Utvecklingen har accelererat under det senaste decenniet då invandringen från länder och regioner utanför Europa har slagit nya rekord i antal nästan varje år. Arbetsförmedlingen skriver:

 

”En stor andel, 47 procent, av de som är födda utanför Europa och inskrivna arbetslösa på Arbetsförmedlingen saknar en fullständig gymnasieutbildning. Av dessa saknar i sin tur mer än sex av tio motsvarande en svensk nio (tio) årig grundskoleutbildning. (--) Sedan 2006 har antalet inskrivna arbetslösa utan gymnasieutbildning stigit med närmare 50 procent, till 121 000.

Utomeuropeiskt födda har sedan slutet på 2010 svarat för hela ökningen. (--) 2006 var 42 000 personer av de inskrivna arbetslösa födda utanför Europa. År 2016 är bilden en annan. Inte minst har Arbetsförmedlingens uppdrag kring utrikes födda och ansvaret för etableringen gjort att fler personer med utomeuropeisk bakgrund numera återfinns hos myndigheten. Antalet inskrivna som är födda utanför Europa har mer än trefaldigats, till 151 000.”

 Mer att läsa: Tramsigt att dölja problem.

Den svenska arbetskraften består numera till 11 procent av människor med låga eller mycket låga utbildningar i bagaget. Lägg därtill mycket bristfälliga kunskaper i svenska och engelska och ett för många stort främlingskap visavi västliga livsstilar.

Enligt arbetsförmedlingens uppskattningar i rapporten så utgör det tänkbart möjliga arbetsmarknadssegmentet (för lågutbildad arbetskraft) endast fem procent av arbetsmarknaden.

Det rop på hjälp som jag tycker mig uppfatta är att Arbetsförmedlingen säger till regeringen att de här människorna är inte i första hand arbetslösa. De är utbildningslösa.

Vad som behövs är en proffsig Utbildningsförmedling. Lägst grundskolekunskaper och belagda kunskaper i svenska borde vara minimikravet för att kvalificera sig in till arbetskraften.

Arbetsförmedlingens ansvar för etableringen av nyanlända känns feltänkt givet förhållanden på marken. Av de inskrivna arbetslösa med enbart förgymnasial utbildning utgör de utomeuropeiskt födda hela 54 procent; drygt 70 000 personer.

Att en ny Utbildningsförmedling behöver vara superproffsig understryks av rapportens uppgifter om situationen för utomeuropeiskt födda med eftergymnasial utbildning. För inrikes födda är arbetslösheten närmast obefintlig; 2,7 procent; eller nästan 42 000 personer. För utomeuropeiskt födda är arbetslösheten nästan åtta gånger högre. 22, 6 procent; drygt 41 000 personer är inskrivna som arbetslösa på Arbetsförmedlingen.

Givet en fortsatt stramt reglerad invandringspolitik så kommer situationen gradvis att förbättras. Barn som är utomeuropeiskt födda men som växer upp i Sverige och i svensk skola kommer steg för steg att förvandla deras föräldrars handikapp till något som kanske knappt syns i statistiken om trettio år.

Men fram till dess behövs ett gäng reformer som lindrar situationen för enskilda personer, för myndigheter och för välfärdsstaten. Ledande politiker behöver en gång för alla upphöra med alla förskönande omskrivningar av läget. Anna Dahlberg på Expressens ledarsida för en enveten och ärbar kamp för att vi ska föra ett offentligt samtal som bygger på fakta och inte på alternativa fakta. Nedan är det statsminister Stefan Löfven som får lite på pälsen efter förra veckans kortdebatt mot Anna Kinberg Batra i Aktuellt:

”Visserligen finns det "några med väldigt låg utbildning" bland de nyanlända, medgav Löfven. Men han ville hellre tala om alla läkare, ingenjörer, sjuksköterskor och svetsare som nu har kommit till Sverige.

Låt oss granska dessa påståenden. Förra månaden var 70 273 nyanlända inskrivna inom Arbetsförmedlingens så kallade etableringsuppdrag. Av dessa uppgav 477 personer att de är läkare och 279 att de har arbetat som sjuksköterskor i hemlandet. Det rör sig alltså om en procent av alla inskrivna.” (28 januari)

 

Vi behöver tala om saker och ting som sådana de är. Inte för att vältra oss i problem och tillkortakommanden. Utan för att komma fram till verklighetsförankrade och riktiga åtgärder och lösning.

Ta generaldirektör Mikael Sjöbergs rop på hjälp på allvar. Det här problemet ”kan inte överskattas” som arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson sa hos SNS förra veckan.

Widar Andersson

 

 

 

 

Revansch för de beklagansvärda

WidarDirekt

EIU – ett systerföretag till världens ledande liberala tidskrift The Economist - har nyligen presenterat sitt "Demokrati Index" för 2016. EIU (Economist Intelligence Unit) har verkat sedan 1946 och är således själv en del av det efterkrigssystem som nu skälver i sina grundvalar. På något annat sätt – grundvalsskälvande – är det svårt att sammanfatta årets upplaga av Demokrati indexet från EIU.

Detta ska inte missuppfattas som att demokratin som sådan är körd och att det lurar en massa Adolf Hitlar bakom varje hörn. Demokrati i sin fullödiga form är redan nu en rar liten planta i de globala floran. Endast 19 av 191 granskade stater passerar EIU: s nålsöga. Norge toppar listan, Sverige är trea och listan domineras av Västeuropa. De flesta stater är "bristfälliga demokratier"(57) "hybridregimer" (40) och "auktoritära regimer" (51).

 

Mer att läsa: Envar sin egen lilla Trump.

Bomben på årets lista är att USA har ramlat ner till kategori "bristfälliga demokratier". Vilket inte handlar om att amerikanarna har valt Donald Trump till president. Snarare tvärtom kanske. EIU har gett årets index titeln "Revenge for the deplorables" – revansch för de beklagansvärda – vilket syftar på ett uttalande av Demokraternas presidentkandidat Hillary Clinton från fjolårets valkampanj. Clinton hävdade i ett tal att hälften av Trumps supporters kunde sorteras in i en beklagansvärd grupp av sexister, rasister, homofober, främlingsfientliga, islamofober och allt vad det nu kunde vara. Tyvärr gick det enligt Clinton inta att göra så mycket för att påverka många av de beklagansvärda men "thankfully they are not America.", sa Hillary Clinton den 9 september 2016. Där hade hon ju inte helt rätt. Många av de beklagansvärda använde sin demokratiska rösträtt för att stödja Donald Trump.

Så det är alltså inte valet av Donald Trump som drar ner USA i demokratirankingen. Det är istället – analyserar EIU på ett trovärdigt och underbyggt sätt – det sedan länge och gradvis fallande förtroendet för demokratiska institutioner som orsakar USA: s fall. Förhållanden på marken – framförallt hos de väldiga kadrarna av låg- och medelutbildade vita manliga arbetare och tjänstemän som burit upp mycket av efterkrigssystemen i USA – ger också vinkar om varför saker och ting händer som de gör.

För att ta en brutal siffra ur mängden som redovisas: Dödstalen för medelålders (45-54) vita låg/medelutbildade män har ökat med 134 dödsfall/100. 000 människor mellan 1999 och 2014.

I fredstid kan denna katastrofala uppgång av dödsfall bland vita män endast jämföras med HIV/AIDS epidemin bland homosexuella på sin tid. All denna överdödlighet indikerar socialt tuffa och mycket osäkra förhållanden med ohälsa, droger, vapen, våld, fattigdom och utanförskap.

 

En annan omtumlande händelse 2016 var Brexit; folkomröstningen som innebar att Storbritannien ska lämna EU. Denna händelse stärkte Storbritanniens ranking i demokratirankingen med några decimaler. (Storbritannien återfinns på plats nummer 16) Förstärkningen beror på den ökade politiska och samhälleliga aktiviteten bland "vanligt folk" som folkomröstningen orsakade.

 

Det är en samtidigt dyster och hoppfull läsning som samlas i rapporten från EIU. Demokrati är ett styrelseskick som fullt ut endast gäller för knappt fem procent av världens befolkning. Efterkrigstidens stora partier – socialdemokrater, kommunister, konservativa, kristdemokrater och här och där liberaler – har genom utvecklingens gång tappat kontakten med sina valkretsar. Partierna har krupit närmare staten för sin försörjning och med sin politik. Nya partier har övertagit populismen och gett de "beklagansvärda" lite demokratiskt hopp skulle man kunna säga.

 

Så vad göra? Den som vill vara med och påverka och styra har inget annat val än att ge sig ut i de nya verkligheterna och käka taggtråd. Lära sig vad som händer och pågår och skaffa band och förtroende med samtidens folk och rörelser.

 

De sämsta man kan göra är att sätta sig på höga hästar och peka finger och skriva folk på näsan hur fin och upplyst man själv är (som till exempel en Stockholmstidning just börjat med.)

Eller att försöka begränsa demokratin när det inte går som man tänkt. Eller att tro att någon av oss i det stora hela är något annat än tämligen beklagansvärda varelser. Som nu som alltid får försöka göra det bästa av situationen. Tillsammans med andra.

Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar