Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Annie Lööf och extremerna

WidarDirekt Centerpartiets ledare Annie Lööf vill se en regeringsbildning där båda ”extrempartierna” Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ställs utanför alla former av inflytande på politiken. Det är naturligtvis fritt fram för vem som helst att tycka att vem som helst är extrem. För en ledare i ett åttaprocentigt riksdagsparti – som dessutom talmannen givit uppdraget att regeringssondera – är dock Lööfs hållning besynnerlig.


Jag är ingen stor vän av vare sig Vänsterpartiets eller Sverigedemokraternas politiska förhållningssätt i det stora hela. Det finns för mycket av svulstig gammal ideologi i både V och SD för att attrahera en luttrad socialdemokrat som mig själv. Att något av de båda partierna skulle vara så pass extremt att de skulle påverka Sverige särskilt negativt om de fick vara med på ett hörn och påverka och förhandla; det håller jag emellertid för helt otroligt.


Vänsterpartiet har ju varit med i svängen sedan den kommunistiska revolutionen i Ryssland 1917. Under alla dessa år har väl det egentligen bara varit samhällsfarlig vänsterfara på färde under de år då S tappade kompassen och började stappla och släpa på löntagarfondsfrågan. Den gången tvistar väl historierna om vilket av VPK eller Folkpartiet (som partierna hette då det begav sig) som hade störst betydelse som understödjare och supporter åt förstatligandevurmarna på LO.


Jag tror heller inte att Vänsterpartiet under sina hundra år har lyckats presentera ett lika samhällsomstörtande och institutionsnedrivande idéprogram som vad Centerpartiet gjorde 2012/2013 under sin nyvalda ledare Annie Lööf. Här talar vi om tunga saker som fri invandring, slopad skolplikt, månggifte, så kallad platt skatt och i grunden förändrade arvsrättslagar.
När V under de senaste fyra åren var budgetstödparti åt regeringen S och MP så var det på de borgerliga partiernas uttryckliga order. Utan V var inte S och MP regeringens ”största partikonstellation” och Decemberöverenskommelsen reglerade att den partigrupp som ville få igenom sin budget var tvungen att vara störst.


Vänsterpartiets medverkan på statsfinanserna har enbart påverkat på marginalen. Tio miljoner hit/100 miljoner dit har genom V: s försorg skickats ut till olika delar av den offentliga sektorn. Inte mycket att bråka om. Och knappast extremt.
Sverigedemokraterna har en kortare inrikespolitisk historia. Partiet är inne på sin tredje mandatperiod i riksdagen och har steg för steg förvärvat erfarenheter av att vara en del av maktapparaten i Sverige. SD har efter att ha röstat mer ”vilt” från början steg för steg närmat sig den högra spelplanen i inrikespolitiken. Något revolutionärt och samhällsomstörtande i klass med löntagarfonder eller idéprogram á la Centerpartiet har inte SD varit i närheten av. Visst har SD likt V nedblodade historiska rötter. Framförallt har SD ännu stora besvär med ”löss i den röda fanans veck” som kommunisterna brukade säga om sina avfällingar när det begav sig.


De krav om minskad invandring, bättre sjukvård och högre pensioner som SD har fört fram för att stödja en regeringsbildare är dock knappast särskilt märkliga eller svårsmälta för de flesta. Det handlar definitivt inte om några extrema uppfattningar hur som helst.


Vare sig V eller SD kommer att sitta i en regering inom överskådlig tid. De vill inte själva och ingen annan vill heller att det ska bli så. Detta beror inte på att de är extrema. Snarare är de lite ”konstiga partier” som säkerligen skulle fara mycket illa som regeringspartier och som därmed och dessutom skulle kunna vara till skada för sina partners.
Att utesluta V eller SD från varje form av regeringspåverkan är ett mycket märkligt krav från Annie Lööf. Dels därför att det är fel i sak. Och dels därför att det är en tulipanaros; hyfsat lätt att säga men svår att förverkliga. Partier i riksdagen har – särskilt de som växer förstås – alltid påverkan på saker och ting. I vårt parlamentariska läge för dagen är det dessutom så att de seriösa regeringsalternativ som finns bygger på att antingen V eller SD är med på ett hörn och tolererar statsminister och politik. Det är inget extremt med det.

Widar Andersson

 

 

Varför detta skjutande just här hos oss?

WidarDirekt Från tidningen Dagens Juridik har jag sparat en artikel från 14 maj i år. I artikeln redovisas en europeisk forskningsstudie om ”dödligt våld med skjutvapen”. Sedan den artikeln publicerades har det dödliga våldet eskalerat. Forskarna i artikeln i Dagens Juridik talar intressant nog om en det dödliga våldet i Sverige som en endemi; det vill säga typiskt för ett visst land. Frågan är vad det typiska för Sverige är; vad är det som gör att ”dödligt våld genom skjutvapen” är så pass överrepresenterat i vårt land? Varför har det blivit så att denna kvälls (12 november) nyhetsrapporter om två skjutna unga män i Hallonbergen (och gärningsmän som flyr från brottsplatsen på moped) bara noteras som ännu en vardagshändelse i Sverige? (De båda pojkarna som var i tjugoårsåldern avled av sina skottskador meddelade polisen på tisdagsmorgonen 13 november.)

Nedan finns ett långt citat från artikeln i Dagens Juridik från 14 maj 2018:

 

”Nivån för dödligt våld med skjutvapen är mer än dubbelt så hög i Sverige bland män mellan 15 och 29 år jämfört med genomsnittet i andra europeiska länder.

Sverige skiljer ut sig markant jämfört med länder som till exempel Tyskland och Storbritannien. Det visar en forskningsstudie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften European journal on criminal policy and research.

Kraftig ökning
Bakom studien står Joakim Sturup, Amir Rostami, Hernan Mondani, Manne Gerell, Jerzy Sarnecki och Christofer Edling som har jämfört Sverige med tolv andra europeiska länder under perioden 1996–2015.

"Vi drar slutsatsen att Sverige har sett en kraftig ökning av våldshandlingar hos män mellan 15 och 29 år under de senaste 20 åren", konstaterar de i artikeln. 

"Vi argumenterar inte för att det övergripande våldet har ökat i Sverige, men vi kan rapportera en kraftig ökning av vapenvåld hos unga män som bara kan beskrivas som en endemisk situation (typisk för ett visst land reds. anm.)", skriver de vidare.”

Jag är inte ute efter några retoriska poänger om invandring. Sverige är ett av flera länder som misskött sin invandringspolitik under det senaste dryga decenniet. Vi är inte ensamma om att ha segregerade förorter, vi är inte ensamma om att ha en invandring som domineras av unga män utan känd identitet, vi är inte ensamma om att ha problem. Så varför detta skjutande just i Sverige?

Mer att läsa: Partier utan förtroende.

Varför skolas så många unga pojkar in i våldsam kriminalitet just här? Den diskussionen borde vi ha. Givet mina egna tankar och uppfattningar om Sverige så borde det inte vara på det här viset. Så vad är det som händer? Vad kan politiken göra? Vad kan vi göra? Vad kan man göra?

Widar Andersson

 

 

Unika siffror om massinvandring

WidarDirekt Att politisk polarisering, ekonomisk ojämlikhet och massinvandring har med varandra att göra; det är nog en tämligen utbredd uppfattning. Varför det är på det viset och hur de där sambanden ser ut och yttrar sig är nog däremot ett underdiskuterat ämne i Sverige i vart fall. Vilket vi borde försöka göra något åt.


På torsdagsförmiddagen (25 oktober) ordnade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) påpassligt nog ett seminarium om just dessa saker. På Jakobsbergsgatan i Stockholm talade professor Nolan McCarty från universitetet i Princeton New Jersey. Han har i många år forskat, föreläst och författat om vad som driver på polariseringen i politiken. Han har tillgång till långa tidsserier av data för sina undersökningar.

Mer att läsa: Kan de hantera problemen?

Utan att gå in på alla detaljer (Läs gärna boken ”Polarized America: The Dance of Ideology and Unequal Riches” utgiven 2006/uppdaterad 2016) så har Nolan McCarty studerat och samkört register över hur politikerna har röstat i USA: s kongress, hur den ekonomiska jämlikheten/ojämlikheten har utvecklats och över massinvandringens omfattning.


(Jag skriver massinvandring - även om det är ett politiskt infekterat ord i Sverige – eftersom Nolan McCarty talade om massmigration.)

 

Mer att läsa: Lise Tamm backar inte.


Vissa av de där tidsserierna startar bara några år efter inbördeskrigets slut 1865. Nolan McCartys bedömning är att den tilltagande polariseringen mellan de dominerande partiernas ledningar och ”främsta aktivister” skapar ett dödläge där viljan att från och till gå varandra till mötes i välfärds- och skattepolitiken har minskat dramatiskt. Det blir viktigare att egga de egna väljarna än att försöka vinna över väljare från det andra lägret.


Detta politiska ställningskrig bidrar till att program och åtgärder för att motverka den ekonomiska ojämlikheten inte blir av. Samtidigt bidrar massinvandringen till att förstärka ojämlikheten. Konkurrensen om låglönejobben ökar och andelen låglönehushåll växer i samhället. Eftersom migranterna inte får eller vill rösta så minskar politikernas intresse för att göra reformer som skulle gynna låglönearbetare och deras familjer. Vilket i sin tur betyder att partierna utan större politiska risker kan fortsätta att gå långt åt höger (Republikanerna) respektive förlora sig i identitetspolitiska trätor. (Demokraterna)


Apropå långa tidsserier så förfogar McCarty över för oss i Europa unika siffror om massinvandring. Mellan 1920 och fram till 1965–70 var det mer eller mindre stopp för invandring till USA; efter en lång period av ett mycket stort mottagande av inte minst skandinaver och andra européer.

De många miljoner migranter som redan fanns i USA då beslutet fattades amerikaniserades/nationaliserades tämligen snabbt och var en påtaglig del av den jämlika utveckling som präglade USA under den här tiden.

När massmigrationen återupptogs på 1970-talet så är den både ett bidrag till den ekonomiska tillväxten eftersom de arbetade timmarna blev fler i ekonomin. Denna tillväxt går dock ofta migranterna förbi. De är hänvisade till en allt hårdare konkurrens om låglönejobb och på nationell nivå började återigen den ekonomiska ojämlikheten att öka radikalt.


Lars Trägårdh – professor i historia vid Ersta Sköndal högskola i Stockholm – var ombedd att kommentera Nolan McCartys anförande. Trägårdh har sedan länge flera väl kända kritiska talepunkter som framförallt handlar om hur Socialdemokraterna misskött vad vi kan kalla för den ”nationella” frågan. Folkhemmet/Välfärdsstaten är till sin struktur påtagligt nationella medborgarprojekt. I GP (5/8 2018) sammanfattade Trägårdh banden mellan Folkhemmet och Välfärdsstaten och socialdemokratin:

Det raffinerade med denna politiska vision var att den kombinerade ett tillitsbaserat samhällsbygge med ett individuellt frihetsprojekt. Dessutom gav det inte företräde för någon speciell grupp utan gjorde anspråk på en medborgerlig universalism som inte erkände några kelgrisar och inte heller pekade ut några styvbarn, som Per Albin uttryckte det.”


På seminariet med SNS varnade Lars Trägårdh för att invandringen och Sverigedemokraterna skulle kunna trigga polariseringen på ett  mycket ohälsosamt sätt i Sverige. Vi har ännu mycket långt kvar ned till USA: s nivå av polarisering och ekonomisk ojämlikhet men saker och ting kan gå fort åt fel håll om det politiska dödläget förvärras och permanentas.
Enligt Lars Trägårdh är både Sverige och USA ”öppna och bra samhällen” med stora friheter. Trägårdh som forskar och författat mycket om tillit och förtroende hänvisade till undersökningar där sådant som födelseland och/eller svenska anförvanter knappt finns med på kartan när svenskar svarar på frågor om vad som ”gör en människa svensk?”
Solklart i topp är svaret att ”Betala skatt och att följa svenska lagar.”

Det svaret visar på en kraftfull potential för ett starkt och sammanhållet Sverige med öppenhet mot människor i omvärlden som vill vara som svenskar. Sådana möjligheter ska inte kastas bort till förmån för identitetspolitiska irrbloss och osvenskt grupptänkande eller överdriven SD-blygsel.
Widar Andersson

 

M och S behöver vettiga vänner

WidarDirekt Moderaterna delar alltmer uppenbart ett tungt problem med Socialdemokraterna. Båda partierna dras med följeslagare som inte är särskilt ändamålsenliga i det nya politiska landskapet vars huvudregel är att ingen vettig regering i långa loppet kommer undan med mindre än att respektera Sverigedemokraterna som ett parti som det ibland talas och överläggs med. 


På lördagseftermiddagen meddelade Centerpartiet och Liberalerna att de kommer att rösta nej till moderatledaren Ulf Kristersson som statsminister. Detta till trots att den regering som Kristersson skulle leda var avsedd att bildas på en politik som i allt väsentligt var C: s och L: s egna politik. C och L har nämligen satt sig i ett hörn där avståndet till SD är viktigast av allt. Och då kan det inte bli något regerande för dem. Men att de även går så långt som att rösta nej till ett försök att få moderatledaren vald till statsminister; det är förvånande och flyttar oss tillbaka till den gamla ordningen som rådde före alliansen då socialdemokratiska regeringar och borgerlig osämja var lika naturligt som livet självt. Ebba Busch Thors besked om att KD kommer att rösta ja till en Kristerssonregering - där hon själv sannolikt skulle ha medverkat - var en klen tröst för moderata tigerhjärtan. 

 

Mer att läsa: Hyckleri om Sverigedemokraterna.


Socialdemokraterna har det heller inte så muntert på vänlistan. Även om chansen nu kanske finns att byta ut vännen V mot nya vänner i C och L så skulle en sådan regering – även med miljöpartiets röster inräknade – inte att få majoritet i riksdagen. En statsministerkandidat för en sådan regeringsbildning skulle bara kunna tolereras om den sitter på vänsterpartiets nåder i form av nedlagda röster. Och hur skulle det ta sig ut i praktiken för C och L?

Den bästa och faktiskt mest rationella regeringen är ju den mellan M och S. Gunnar Wetterberg i Expressen och Lena Andersson i DN har kompletterat duon till en trio genom att infoga Liberalerna i sammanhanget. Därmed skapas inte bara majoritet i kammaren utan också en ordentlig och spretig opposition och - inte minst - kan Liberalerna bistå med såväl den första kvinnliga statsministern Cecilia Malmström som med rollen som gemensamt och enande irritationsmoment för M och S. En sådan regering vore ju för bra för att vara sann såsom jag ser på världen. Det värsta med sådant som är för bra för att vara sant är dessvärre också just precis det. 


De sju partierna kan förvisso återigen komma överens om att bilda en ny variant av decemberöverenskommelseregering där S styr och där budgeten ska godkännas av C och L. S, C och L skulle med 151 mandat kunna utropas till ”största partikonstellation” och ges makt att få igenom sin budget. Om det inte blir något sådant så tror jag att riksdagens majoritet till slut ändå ger en chans för en liten M-regering att prova lyckan i en riksdag där SD finns.


Widar Andersson

 

Klart för Kristersson. Vägval väntar S

WidarDirekt Det är nu klart att Ulf Kristersson inom kort kommer att väljas till statsminister; sannolikt i mitten av nästa vecka. På fredagseftermiddagen drog Kristersson upp linjerna för hur det hela ska gå till. I ett inlägg på sin Facebooksida skissade han på hur en regering med M och kanske KD skulle kunna fungera. Inget ”inflytande över regeringens politiska inriktning ska ges till vare sig SD eller V”. Däremot ska regeringen ”frimodigt lägga fram sin politik och pröva den i riksdagen”, skriver Ulf Kristersson.
”Frimodigt” är ordet. Ordet är ”Frimodigt”; som Bill och Bull kanske skulle uttryckt saken i Gösta Knutssons böcker.

 

Fritt mod är alltid bra att ha. För en blivande statsminister i en sannolikt ännu tanigare minoritetsregering än den Stefan Löfven lotsat fram under de senaste åren, är frimodighet en helt omistlig attityd. Kristersson kommer inte att skyddas av någon decemberöverenskommelse. Han behöver utskottsledare och statsråd som har förmåga och kompetens att lyssna av och lyssna in riksdagens partier inför viktiga omröstningar och policyval. ”Frimodigt” är också en omskrivning för ”alla partier”. Den ”gnuggning” av opinionen, som Anna Kinberg Batra inledde när hon i januari 2017 meddelade att M nu ansåg att det borde samtalas och talas med alla partier ute i riksdagens utskott; den gnuggningen har nu snart två år senare gjort att ytterligare några kanter har slipats ner i relation till Sverigedemokraterna.

 

Mer att läsa: Lek med elden på regeringskansliet


Med Ulf Kristersson inleds förmodligen en ganska lång era av minoritetsregeringar i det nya politiska landskapet. Det är helt i sin ordning. Det politiska uppfattningsspannet i riksdagen är inte enormt. De flesta är tvärtom rimligt överens om väldigt mycket. Vilket är så som det ska vara i ett välstånds- och välfärdsland utan vare sig krig eller inbördeskrig i det aktiva och kollektiva folkminnet. Att regera genom förhandlingar och överenskommelser i riksdagen kommer i stort att vara bra för Sverige och svenskarna. Dålig politik kommer kort sagt vara svårt att få igenom.
För Socialdemokraterna väntar nu några intressanta vägval. För att vara ett relevant parti framöver behöver Socialdemokraterna frigöra sig från vänsterhörnan dit de varit inpressade av den forna Alliansen under fyra år. Partiet bör lite försiktigt och stegvis glida ur sin ”aldrigretorik” visavi SD. Frimodigheten som Kristersson lanserar behöver också bli en del av socialdemokratin.

 

Mer att läsa: Även Åkesson har sitt kors. 


Socialdemokraterna har 100 av riksdagens 349 mandat. Det är mycket men ändå inte så mycket. Att addera V: s och MP: s mandat till de 100 gör ingen nytta. De 144 mandaten är inget regeringsalternativ. Tvärtom; när S sätter sig i den klumpen så blir de samtidigt stendöda för de övriga partierna.
Jag hoppas på en socialdemokrati som kan ruska på sig och komma igen. Majoritetsförhållandena är som de är just nu. De kommer att ändras. Men inte med någon automatik åt S-hållet. Och även om S växer några procentenheter så förslår det inte särskilt mycket. Socialdemokraterna behöver nya vänner. Ett frimodigt arbete i riksdagspolitiken och en frimodig extra partikongress för val och tal kan bli ett startskott för det nya.

Widar Andersson

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson

Bloggar