Logga in

Setareh Yousefi

Frankly my dear...

Häpnadsväckande dans, häpnadsväckande liv

Norrköping Sergei Polunin står på en hand

Dancer
Cnema
Regi: Steven Cantor
I rollerna: Sergei Polunin, Jade Hale-Christofi, Galina Polunina, Vladimir Polunin m fl.
Betyg: 4/5

En av tidernas största ballettdansares otroliga livshistoria. En hel värld och olika vinklar samlade i dokumentären om Sergei Polunin.

Det må låta ironiskt men du behöver förstå att "Dancer" inte är en dansfilm om du inte vill bli besviken. Vilket kan vara en utmaning med dokumentärens titel och huvudpersonens passion/yrke. Fast att filmen fokuserar mer på geniet bakom stegen, än själva dansen, är tydligt ganska tidigt. "Dancer" handlar om så mycket som får kanaliseras genom Sergei Polunin. Fattigdom, familjerelationer, framgångens pris, motivation, smärta, kärlek, samhällsstrukturer inom Europa och där bortom. Om danssekvenser offras på grund av att innehållet fokuseras mer på dessa är det värt. För Polunins historia är en otrolig sådan som måste få berättas. Där filmande saknar nytänkande eller kreativitet finns en livshistoria som både kompenserar och tar andan ur dig. Känns som om du måste hålla handen för hjärtat, för att stoppa det från att ramla ut och ner. I kärnan finns en människa som drömmer om frihet, harmoni och sin familj.

Dokumentären är kronologiskt upplagd med en närvarande Polunin som delvis berättar sin historia i realtid. Vi börjar i Kherson i södra Ukraina där en stödjande familj, driven av mamma Galina, jobbar på att öppna alla vägar för lille Sergei. Här handlar det dock inte om att skjutsa bara. Modern inser tidigt att enda sättet för sonen att ta sig ur fattigdom och hopplöshet är att ge honom ballettens möjligheter. Från nio års ålder börjar därför Sergei på en prestigefylld skola i Kiev. För att kunna studera där tar både hans pappa och farmor anställning utomlands och skickar hem alla pengar. Uppoffringarna familjen gör är förbluffande. Några år senare inser Galina att om pojken ska ha chans att nå riktiga höjder måste han nå internationell status. Ansökan till The Royal Ballet ger utdelning, men priset blir dyrt. Galina får inte uppehållstillstånd, och för att inte sabotera sonens chans lämnar hon landet lagenligt. Sergei får klara sig utan föräldrar i ett främmande land.
När några år passerat igen har framgången kommit. Polunin blir den yngsta solisten någonsin i Royal Ballet vid 19-års ålder. Men de hopade problemen från flera år ger inte Sergei någon ro.

I en recension har Dagens Nyheter skrivit att "Dancer" innehåller alldeles för lite dans för att illustrera Polunins storhet. DN har fel, det krävs varken kunnighet inom ballett eller många minuter för att se hur Sergei Polunin flyger och hoppar på ett enastående unikt sätt. Att piruetterna är perfekta, att hans kombination av skörhet och styrka är ovanlig, att hans förmåga är blommande geniskap. Speciellt i en scen där vi får se honom med andra elever på The Royal Ballet, kan vem som helst se den överlägsna tekniken.

Framförallt är "Dancer" en mycket berörande film om en familj som slitit sönder sig för varandra. Dave LaChappelles musikvideo av Polunins dans i all ära. Det är när Sergei framträtt, med sin familj på plats för första gången, som dokumentären når sin höjdpunkt. När han möter dem efteråt och hela filmen knyts ihop i kärleken till de närmaste och till dansen.

Nej, nej, nej..."50 Shades" är ingen kärlekshistoria

Norrköping Jamie Dornan tittar in i kameran med ögon lätt röda av gråt

I början av förra året skrev jag ett inlägg om att Dakota Johnson, dotter till Don Johnson och Melanie Griffith, verkade perfekt för rollen som Anastasia Steele i filmatiseringen av boken "50 nyanser av honom". Det baserade jag till stora delar på hennes uttalanden om att "50 Shades" ("50 Shades Of Grey", originaltitel) är en kärlekshistoria. Mitt resonemang var att om hon verkligen tycker det är en kärlekshistoria istället för porträtt av förtryck som hon gestaltar så var hon nog lika EQ-befriad som Anastasia.

 

Visst förstod jag att det likaväl kan handla om att det är den instruktion hon har fått av filmbolaget. Något måste de sälja katastrofen som. Författaren till boken, historiens eventuellt sämsta författare vid namnet E.L James, har själv sagt att hon inte tycker att förhållandet i hennes trilogi är ett missbruksförhållande. Jag blir rosenrasande över förhållandet i bokserien. Tragedi framställs som romantik. Jag skrev till och en krönika i Folkbladet i november om det. Nu har ialla fall Jamie Dornan gått med på samma tåg.

 

Han får frågan om att boken beskylls för att vara anti-feministiskt vilket han viftar bort med att även om Anastasia är underordnad i sexuella leken är boken inte mot feminism. Jamie har liksom många andra missförstått kritiken. Orsaken till att "50 Shades" går emot allt vad utveckling inom feminism heter är inte sexet i sig utan hela förhållandet där Christian manipulerar Anastasia in absurdum. Så Dornan visar sig vara väldigt passande i rollen som idioten han spelar. Här är utdrag ur artikeln i Elle UK där han säger det här:

 

http://www.popsugar.com/celebrity/Jamie-Dornan-Elle-UK-February-2015-Pictures-36412549#photo-36412549

 

Här är en blogg där en författare går igenom alla tre böcker och beskriver noggrant alla problematiska delar i böckerna inklusive det vedervärdiga skrivandet.

http://jennytrout.wordpress.com/jenny-reads-50-shades-of-grey/

Det stämmer inte, saker blir inte mer speciella för att vi gör dem sällan

Norrköping Bild på en biosalong, eftertexter rullar, några sitter kvar

Människor pratar ofta om att om man njuter för ofta, gör speciella saker för ofta så slutar de att kännas speciella. Det argumentet brukar vara rationaliseringen för att klara av svårare tider. Att enbart genom mörker syns kontrasten mot ljuset. Något jag bestämt känt mig emot. För egentligen vet väl inte de flesta av oss om det är så? Rättare sagt ingen av oss, för ingen har upplevt ett perfekt och bekymmersfritt liv.

 

Nåväl, från det stora till det lilla. Jag är ledsen att jag behöver en gång för alla punktera diskussionen men saker blir inte mindre speciella för att du gör dem ofta. Sedan 2008 har jag haft nöjet att gå på bio i princip varenda vecka, ofta sett flera filmer. Det är fördelen med att vara filmkritiker, jag har tillgång till allt som går på biograferna. Regelbundet känner jag stor tacksamhet över att jag får göra det här. Men det slog mig tidigare i år, när jag satt i väntan i en salong, att oavsett hur ofta jag går så känns det speciellt varenda gång. Även när jag ser dålig film är jag nöjd över att ha gått på bio. Jag kan se film från morgon till läggdags och fortsätta med det nästa dag. Mitt liv tillåter inte den typen av möjligheter men jag kan. Min kapacitet för att se film har inga gränser.

 

Det är något särpräglat över att gå in i det varma mörkret, fokusera på en enda sak, få uppleva berättelser om allt möjligt. Färgerna, ljusen, skönheten, komplexa öden, känslostormar åt olika håll. För mig finns ingenting som ger denna känsla. Böcker är intressanta men när jag läser böcker flyr jag inte, jag är högst medveten och tankarna går igång ännu mer. Personligen gillar jag detta med böcker, det i sig är inte ett problem. Men det finns inget som konkurrerar ut bio på det bio är bäst på.

 

Jag välkomnar utmaningar på min teori men än så länge är den obestridd. Saker blir inte mindre speciella för att du gör dem ofta. Det handlar istället om vad du gör.

Vattnet delade sig inte...

Norrköping Vattenvågor på väg ner till tomt område

Jag var och såg "Exodus - Gods And Kings" på annandag jul. En film jag inte recenserade eftersom den inte fick plats den 27 december och publicerades därmed tidigare i tidningen från TT Spektra.

 

Jag ska inte hymla med att jag verkligen såg fram emot det. Som barn tyckte jag jättemycket om att se den gamla versionen. Det var något i dramatiken i historien med barnet som skulle ha mördats som befriade slavarna till slut. Moses historia är både pampig och emotionell, den har alla element.

En orsak till att jag såg fram emot filmen var min längtan efter att få se scenen där Moses delar havet. Med dagens teknik kändes möjligheterna oändliga. Ridley Scott har dock valt att göra det hela realistiskt. Vattnet flyter eller skingras bort långsamt för att komma tillbaka efter att judarna passerat.

 

Överlag som film kändes den okej men var ingen hisnande filmupplevelse. Bästa filmen på bio just nu är fortfarande "Pride".

Äntligen mer tillgänglighet på biograferna

Norrköping En ny lag ska träda i kraft som gör att svenska biografer ska börja texta svensk film. Personligen tycker jag det är fantastiskt. Det finns människor som inte har hörsel, det finns sådana som har hörselstörningar, äldre som inte alltid hör väl, invandrare som inte alltid hänger med om karaktärer talar i dialekt och så vidare. Nu får dessa personer större möjligheter att se svensk film på bio.

 

Alla håller inte med. Producenten för kommande svenska komedin "Micke & Veronica" tycker tydligen att det är katastrofalt. Tydligen anser de att och andra i filmbranschen att det blir dödsstöten för svensk komedi.

 

http://folkbladet.se/kultur-noje/kritik-mot-krav-pa-svenska-biotexter-7570968.aspx

 

Jag har ett tips. Gör rolig film, för det är ett torrt öken när det handlar om svensk komedi. Jag har sett trailern för "Micke & Veronica" utan textning och den verkar katastrofal ändå. Måhända att jag har fel men amerikanska filmer har text och det stör inte oss som är flytande på engelska och hör vad som sägs i scenerna.

 

I artikeln diskuterar producenten andra lösningar. Hon pratar om att det finns kopior för hörselskadade. Jag vet inte om hon menar dvd-varianterna men det är inte samma sak som på bio. Eftersom vi i Sverige är så vana vid textning tror inte jag att det blir något problem. Samtidigt kan de med hörselproblem liksom vi andra välja vilken visning de vill gå på och inte bli låsta till enstaka visning som kanske ordnas i större städer.

 

Jag såg "Gentlemen" på Cnema igår där de precis börjat med det här och det fungerade helt utan problem. Efter ett tag såg man knappt texten.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar