Logga in

Setareh Yousefi

Frankly my dear...

2018 års bästa filmer - Titta ikapp!

Norrköping I 2018 års sista filmkrönika summerade jag filmåret som ett bra år med många minnesvärda filmer. Medan 2017 kändes medioker och mindre spännande tog filmbranschen ett kliv framåt under 2018. Här listar jag några av de bästa filmer från 2018 (som jag sett såklart) utan någon inbördes rangordning.

Blindspotting

Miles och Collin med bekymrade min

Okända Carlos López Estrada regisserade denna drabbande pärla om diskrimineringen av svarta i USA. En utmärkt blandning av humor och allvar, med manus skriven av huvudrollsinnehavarna Daveed Diggs och Rafael Casal. Ett manus som aldrig tappar fart utan håller nivå med sig själv hela tiden. En intelligent debut som förklarar ojämställdhetens kärna på ett utmärkt sätt. Samtidigt är berättandet fängslande och högst relevant. En fusion av historia och kristallklart budskap. En film som ger hopp trots dess innehåll som vittnar om en svår värld.

Leave No Trace

Dotter och far tittar på varandra

En vacker och berörande historia om far och dotter som lever utanför samhällets ramar. Tills dottern Tom blir upptäckt i skogen där familjen bor. Sociala myndigheter försöker anpassa dem in i ett vanligt liv. Regissören Debra Granik håller en otrolig balans mellan att både visa en oromantisk sida av livet utan moderniteter och kritisera samhällets osynliga handbojor. Hon delar ut tankeställare åt olika håll. Ingen försköning, ingen romantisering. En öppen och äkta blick på livet och människorna i utkanten av våra samhällen.

Shoplifters

Fem personer håller varandras händer på en strand och går mot vattnet, de syns bakifrån

Hirokazu Koreeda kom ut med två filmer under 2018 (i Sverige, "Tredje mordet" kom egentligen ut 2017). Sådan lyx belönas vi inte alltid med även om regissören varit ganska aktiv de senaste åren. Vad sägs om filmer som "Sådan far, sådan son", "Systrarna" och "Efter stormen" de senaste fem åren? Vid en första anblick känns inte "Shoplifters" lika stark som dessa tidigare verk men bit för bit växer den sig starkare inombords. Som vanligt utforskar Koreeda människan på sitt speciella sätt. En stilla arbetande fördjupning i konceptet familj, gemenskap och kontakt. 

Domaren

Fiona och Adam på sjukhuset

Emma Thompson och Fionn Whitehead gör storartade insatser i denna mycket vuxna drama om domaren Fiona och det fall som påverkar henne djup. Hon som annars håller sig på rätt sida av den professionella gränsen. Skickligt berättat, intressanta karaktärer, skådespelare som toppresterar. "Domaren" var liksom "Leave No Trace" ett mästerverk som passerade biobesökarna för hastigt. En film som lämnar spår långt efter att du sett den.

The Death Of Stalin

Stalins presumtiva efterträdare i diskussion

"The Death Of Stalin" gör ont, så väldigt väldigt ont. Den må vara humoristisk men ger en stark känsla av hur det är att leva i en diktatur. Både via små detaljer och stora händelseförlopp förmedlar den en känsla av oro och skräck som kan uppstå när du måste vara försiktig med allt du gör. Absurd, svart humor är ett satiriskt verktyg som inte på något sätt förtar den krypande känslan av att vara fast och utsatt. 

Filmen må vara fiktion men dess största valuta är sanningen. Den universella sanning som finns om människan och hennes mest destruktiva brister. En skarp iakttagelse, en spännande historia och någonstans också berörande.

Blackkklansman

Flip och Ron i konversation, Flip håller upp pistolhand

2018 var året då Spike Lee återvände till storformen. En originell film om den ovanliga historien om Ron Stallworth, en svart man som blev medlem i kkk med syfte att exponera organisationen. Självaste ordförande David Duke lurades av Ron som skickade en vit kollega till möten medan han själv tog telefonsamtalen.
Lee som alltid berättar historien om förtryck använder sig av en äldre händelse för att skildra problematik i USA idag. För att påminna sin tittare om att även idag finns brister i jämställdheten.

Sorry To Bother You

Tre män står och tittar på något ilsket

Det för året återkommande ämnet om ojämställdhet och förtryck kom i ett fräckt och nyskapande format via Boots Rileys "Sorry To Bother You". En satir över ojämställdhet i världen där minoriteter förtrycks och kapitalister utnyttjar människor. På en hörna också över hur apatiska vi blivit att vi inte längre ifrågasätter. "Sorry To Bother You" är en presentpåse fylld med olika budskap. Hela tiden håller regissör Riley en humoristisk inställning till sitt berättande. Men visdomen och läxorna är där kontinuerligt. Filmen är ett kall till ifrågasättande, ett kall till att behålla sin själ, till att förstå orättvisor och agera för att förändra. Hoppas vi är kloka nog som släkte att följa dessa råd. Riley försöker, genom att maximera sina observationer så vi inte missar det vi ser.

Lakeith Stanfield i huvudrollen, Danny Glover som kollegan och Armie Hammer som den läskigt komiska uberkapitalisten är alla strålande.

Roma

Familjen äter på restaurang

Årets slutspurt bjöd på den mycket omtalade "Roma" av Alfonso Cuarón. Och hypen är sann, går inte att säga något annat. En autentisk blick på livet och samhället genom en familjs verklighet i 70-talets Mexiko. Tempot är behaglig, inte långsam. Historien har hela tiden driv även om allt inte går i ultrarapid. Det sägs en del framför kameran, och en hel del mellan raderna. "Roma" är både vanlig och väldigt extraordinär. En anmärkningsvärd film som inte gör några speciella tricks.

Eighth Grade

Kayla och hennes nya vän sitter vid ett bord

Norrköpings-biograferna lyckades inte få hit den lysande "Eighth Grade" om tafatta tonåringen Kayla och hennes resa genom skollivet/privatlivet. En delvis skrämmande berättelse som ständigt tangerar på gränsen till det totala förfallet. Men Bo Burnham håller stadigt i spaken och skapar istället en ärlig och äkta bild av vad det kan innebära att vara tonåring, inte bara idag utan generellt. Kanske särskilt viktigt att se den tillsammans med tonåringar.

Bubblare: Juliet, Naked

Annie och Tucker tillsammans med Tuckers son på en strand

Förvisso är "Juliet, Naked" knappast genial, men ändå något så ovanlig som en romantisk komedi som egentligen är en tragedi. Som handlar om människor och våra tillkortakommanden. Med charm i överflöd, sympatiska karaktärer och tankeväckande.
Styrkan i "Juliet, Naked" är en sammansättning som ger ganska enkla och upprepade saker ny skrud. Jesse Peretz balanserar på ett imponerande sätt mellan det lättsamma och allvarliga. Aldrig fastnar regissören i något som borde ha klippts tidigare. Där logiken är försvagad täpper värmen igen hålen.

Specialutnämnande: Jimmie

Pojke sitter med konfunderad blick

Många svenska filmer fick uppmärksamhet 2018, speciellt i Norrköping då två filmer inspelade här gick upp på biograferna. Men "Jimmie" passerade lite snabbare förbi. Kanske orkar inte Sverige längre ta till sig en historia om svenskar som bli flyktingar och behandlas illa på sin resa till tryggheten.

"Jimmie" är en mycket effektiv berättelse som försätter dig i känslor. En omvälvande och starkt berörande film, en nödvändig påminnelse. En känslomässig bomb som är noggrant regisserad. 

Nej, nej, nej..."50 Shades" är ingen kärlekshistoria

Norrköping Jamie Dornan tittar in i kameran med ögon lätt röda av gråt

I början av förra året skrev jag ett inlägg om att Dakota Johnson, dotter till Don Johnson och Melanie Griffith, verkade perfekt för rollen som Anastasia Steele i filmatiseringen av boken "50 nyanser av honom". Det baserade jag till stora delar på hennes uttalanden om att "50 Shades" ("50 Shades Of Grey", originaltitel) är en kärlekshistoria. Mitt resonemang var att om hon verkligen tycker det är en kärlekshistoria istället för porträtt av förtryck som hon gestaltar så var hon nog lika EQ-befriad som Anastasia.

 

Visst förstod jag att det likaväl kan handla om att det är den instruktion hon har fått av filmbolaget. Något måste de sälja katastrofen som. Författaren till boken, historiens eventuellt sämsta författare vid namnet E.L James, har själv sagt att hon inte tycker att förhållandet i hennes trilogi är ett missbruksförhållande. Jag blir rosenrasande över förhållandet i bokserien. Tragedi framställs som romantik. Jag skrev till och en krönika i Folkbladet i november om det. Nu har ialla fall Jamie Dornan gått med på samma tåg.

 

Han får frågan om att boken beskylls för att vara anti-feministiskt vilket han viftar bort med att även om Anastasia är underordnad i sexuella leken är boken inte mot feminism. Jamie har liksom många andra missförstått kritiken. Orsaken till att "50 Shades" går emot allt vad utveckling inom feminism heter är inte sexet i sig utan hela förhållandet där Christian manipulerar Anastasia in absurdum. Så Dornan visar sig vara väldigt passande i rollen som idioten han spelar. Här är utdrag ur artikeln i Elle UK där han säger det här:

 

http://www.popsugar.com/celebrity/Jamie-Dornan-Elle-UK-February-2015-Pictures-36412549#photo-36412549

 

Här är en blogg där en författare går igenom alla tre böcker och beskriver noggrant alla problematiska delar i böckerna inklusive det vedervärdiga skrivandet.

http://jennytrout.wordpress.com/jenny-reads-50-shades-of-grey/

Det stämmer inte, saker blir inte mer speciella för att vi gör dem sällan

Norrköping Bild på en biosalong, eftertexter rullar, några sitter kvar

Människor pratar ofta om att om man njuter för ofta, gör speciella saker för ofta så slutar de att kännas speciella. Det argumentet brukar vara rationaliseringen för att klara av svårare tider. Att enbart genom mörker syns kontrasten mot ljuset. Något jag bestämt känt mig emot. För egentligen vet väl inte de flesta av oss om det är så? Rättare sagt ingen av oss, för ingen har upplevt ett perfekt och bekymmersfritt liv.

 

Nåväl, från det stora till det lilla. Jag är ledsen att jag behöver en gång för alla punktera diskussionen men saker blir inte mindre speciella för att du gör dem ofta. Sedan 2008 har jag haft nöjet att gå på bio i princip varenda vecka, ofta sett flera filmer. Det är fördelen med att vara filmkritiker, jag har tillgång till allt som går på biograferna. Regelbundet känner jag stor tacksamhet över att jag får göra det här. Men det slog mig tidigare i år, när jag satt i väntan i en salong, att oavsett hur ofta jag går så känns det speciellt varenda gång. Även när jag ser dålig film är jag nöjd över att ha gått på bio. Jag kan se film från morgon till läggdags och fortsätta med det nästa dag. Mitt liv tillåter inte den typen av möjligheter men jag kan. Min kapacitet för att se film har inga gränser.

 

Det är något särpräglat över att gå in i det varma mörkret, fokusera på en enda sak, få uppleva berättelser om allt möjligt. Färgerna, ljusen, skönheten, komplexa öden, känslostormar åt olika håll. För mig finns ingenting som ger denna känsla. Böcker är intressanta men när jag läser böcker flyr jag inte, jag är högst medveten och tankarna går igång ännu mer. Personligen gillar jag detta med böcker, det i sig är inte ett problem. Men det finns inget som konkurrerar ut bio på det bio är bäst på.

 

Jag välkomnar utmaningar på min teori men än så länge är den obestridd. Saker blir inte mindre speciella för att du gör dem ofta. Det handlar istället om vad du gör.

Vattnet delade sig inte...

Norrköping Vattenvågor på väg ner till tomt område

Jag var och såg "Exodus - Gods And Kings" på annandag jul. En film jag inte recenserade eftersom den inte fick plats den 27 december och publicerades därmed tidigare i tidningen från TT Spektra.

 

Jag ska inte hymla med att jag verkligen såg fram emot det. Som barn tyckte jag jättemycket om att se den gamla versionen. Det var något i dramatiken i historien med barnet som skulle ha mördats som befriade slavarna till slut. Moses historia är både pampig och emotionell, den har alla element.

En orsak till att jag såg fram emot filmen var min längtan efter att få se scenen där Moses delar havet. Med dagens teknik kändes möjligheterna oändliga. Ridley Scott har dock valt att göra det hela realistiskt. Vattnet flyter eller skingras bort långsamt för att komma tillbaka efter att judarna passerat.

 

Överlag som film kändes den okej men var ingen hisnande filmupplevelse. Bästa filmen på bio just nu är fortfarande "Pride".

Äntligen mer tillgänglighet på biograferna

Norrköping En ny lag ska träda i kraft som gör att svenska biografer ska börja texta svensk film. Personligen tycker jag det är fantastiskt. Det finns människor som inte har hörsel, det finns sådana som har hörselstörningar, äldre som inte alltid hör väl, invandrare som inte alltid hänger med om karaktärer talar i dialekt och så vidare. Nu får dessa personer större möjligheter att se svensk film på bio.

 

Alla håller inte med. Producenten för kommande svenska komedin "Micke & Veronica" tycker tydligen att det är katastrofalt. Tydligen anser de att och andra i filmbranschen att det blir dödsstöten för svensk komedi.

 

http://folkbladet.se/kultur-noje/kritik-mot-krav-pa-svenska-biotexter-7570968.aspx

 

Jag har ett tips. Gör rolig film, för det är ett torrt öken när det handlar om svensk komedi. Jag har sett trailern för "Micke & Veronica" utan textning och den verkar katastrofal ändå. Måhända att jag har fel men amerikanska filmer har text och det stör inte oss som är flytande på engelska och hör vad som sägs i scenerna.

 

I artikeln diskuterar producenten andra lösningar. Hon pratar om att det finns kopior för hörselskadade. Jag vet inte om hon menar dvd-varianterna men det är inte samma sak som på bio. Eftersom vi i Sverige är så vana vid textning tror inte jag att det blir något problem. Samtidigt kan de med hörselproblem liksom vi andra välja vilken visning de vill gå på och inte bli låsta till enstaka visning som kanske ordnas i större städer.

 

Jag såg "Gentlemen" på Cnema igår där de precis börjat med det här och det fungerade helt utan problem. Efter ett tag såg man knappt texten.

Filmbloggen "Frankly my dear..." är en anspelning på det bästa filmcitatet från "Borta med vinden". Jag skriver om och recenserar film i Folkbladet. Bloggen innehåller både exklusiva recensioner för den och allt det som går att skriva om filmer som inte ryms i en recension.

Bloggar