Logga in

Widar Andersson

Widardirekt

Svenska massproblem behöver utmanas

WidarDirekt Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”  (Kuhzad Media 2016) kan läsas som ett slags delbokslut över ett ”experiment med långvarig och storskalig invandring från tredje världen och till välfärdsstaten.” Jag skriver ”delbokslut” eftersom Sanandaji inte på något sätt anser att loppet är kört. I närmast Assar Lindbecksiansk anda levererar Tino Sanandaji ett 25-punkts program för hur saker och ting kan ställas till rätta. Assar Lindbeck är också en av dem som får ett särskilt tack av författaren på försättsbladet. På försättsbladet förekommer även Magnus Henrekson; en professor och person som jag har lärt mig att ha stort förtroende för.)

Tino Sanandaji ägnar sig åt nationalekonomisk forskning sedan han för sex år sedan doktorerade i ”Public policy” vid University of Chicago.

”Massutmaning” är inte bara en fyndig ordlek från Sanandajis sida. Boktiteln strör med rätta lite salt i såren hos det etablissemang inom politik, media och myndigheter som i takt med att invandringens problem blev allt mer uppenbara började benämna massarbetslöshet, massbilbränder och massbidragsberoende som ett slags sporrande utmaningar istället för som de tunga samhällsproblem de utgör.

Enligt Tino Sanandaji har 22 procent av Sveriges befolkning – 17 procent utrikes födda och 5 procent andra generationens invandrare – utländsk bakgrund.

I sin bok beskriver Tino Sanandaji Sveriges misslyckande som invandringsland genom att spegla de 22 procenten ovan mot andra siffror. Utrikes födda utgör 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa, och mottar 60 procent av de socialbidrag som utbetalas. 71 procent av barnfattigdomen i Sverige finns i hushåll med utländsk bakgrund. 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Ledande politiker talar gärna om ”Flyktingkrisen” 2015 som alla invandrarrelaterade utmaningars moder och orsak. Inget kunde vara felaktigare.

Sanningen är att huvuddelen av de rekordmånga asylsökande som kom till Sverige det året ännu bara belastar det statliga mottagningssystemet.

Faktum är att Sverige allt sedan 1985 och fram till 2015 har haft – räknat per innevånare- en ungefär fyra gånger så hög asylinvandring som övriga länder i Västeuropa.

Mer att läsa: Chockerande skillnader.

Sanandaji skriver att Sverige på grund av den snabba invandringen har en befolkningsökning som ligger i nivå med ”utvecklingsländer som Bangladesh.”

Sverige är samtidigt är sämst i hela den industrialiserade världen med att få ut asylinvandrarna i arbete.

Det är just här som massutmaningen blir riktigt allvarlig.

Enligt flera vetenskapliga beräkningar som Sanandaji refererar till skulle det behövas ett 72 procentigt arbetskraftsdeltagande med skattebetalande och pensionsavgiftserläggande från de utrikes födda för att invandringen skulle vara kostnadsneutral visavi de infödda i landet. Det är mycket långt upp till sådana siffror. Trots en gynnsam ålderssammansättning – många av de invandrade är unga med flera potentiella arbetsår framför sig – så arbetas det alldeles för lite och till för låga löner jämfört med inrikes födda.

Påståenden om att invandringen lät som en plätt ska lösa vårt pensionssystems demografiska problem måste därför tyvärr sorteras in under fliken alternativa fakta

Pensionsmyndigheten har i en beräkning vägt av de inkomster i form av pensionsavgifter med de utgifter i form av pensionsutbetalningar som de utrikesfödda bedöms generera från 2017 och framåt. Varje person utgör en minuspost för pensionssystemet med ungefär 800 000 kronor, enligt Pensionsmyndigheten.

Det låga aktiva arbetskraftsdeltagandet leder i sin tur till en kostnad för invandringen på ungefär 70 000 kronor per person och år.

Det är dessa grundläggande ekonomiska omständigheter som förklarar varför en välfärdsstat som Sverige måste ha en strikt reglerad asylinvandring och anhöriginvandring.

Sveriges kollaps som invandringsland innebär också att moralen och humanismen har fått sig en törn, skriver Tino Sanandaji. Först använder vi hundratals miljarder kronor av pengar som annars skulle gjort stor nytta i de fattigaste delarna av världen för att bygga upp en svindyr mottagningsapparat för jämförelsevis ganska få människor.

Sedan skärper vi upp gränskontrollerna och gör mottagandet något mindre generöst. Samtidigt beter sig Sverige som om flyktingkrisen och folkvandringarna därmed har upphört. Vilket inte är fallet. De folkliga rörelserna mot nord och väst i världen är starkare än på mycket länge. Behovet av hjälp och stöd i de värsta krisregionernas närområden är stort och ökande. För hälften av de skattepengar som används för statliga migrationskostnader 2017 skulle Sverige ensamt kunnat ha finansiera FN: s flyktingorgan UNHCR under ett år.

Nå; loppet är som sagt inte kört. Det som krävs framåt är en realistisk politik för att så snabbt som möjligt öka arbetskraftsdeltagandet hos framförallt de utomeuropeiskt födda personer som får tillstånd att stanna i Sverige. De som får avslag ska däremot så fort som möjligt lämna landet. Här behövs en skärpning av lagarna som hindrar att den offentliga sektorn använder skattemedel för att finansiera så kallade papperslösa människors vistelse i Sverige.

Den svenska produktiviteten och BNP per innevånare har gradvis försämrats under det senaste decenniet. Detta är bekymmersamt och sannolikt det största enskilda hotet mot en framgångsrik etablerings- och integrationspolitik.

Tino Sanandaji avråder från stora avregleringar av arbetsrätten och lönesänkningar. Sådana insatser innebär att styrkan i den svenska ekonomin undermineras än mer. Sanandajis grundrecept är därför att framförallt satsa på högre tillväxttakt istället för särlösningar av olika slag. Långa perioder av tillväxt i ekonomin skapar automatiska förbättringar för människor som idag riskerar att marginaliseras. Att säga tillväxt är naturligtvis lättare än att skapa och underhålla tillväxt. Vi vet emellertid av erfarenhet att det som krävs är breda reformer med syftet att underlätta företagande, entreprenörskap, investeringar, forskning, innovationer och export.

Tina Sanandaji föreslår i grunden ett slags förstärkt och moderniserad variant av den modell för ”solidarisk lönepolitik” som lyfte Sverige under 1950- och 60-talen. ”Det är långt mer värdefullt med fler högavlönade jobb och högre tillväxt i produktivitet och löner för breda grupper än att bara skapa fler låglönejobb.” En gammal ”sanning” roterar i mitt huvud när jag läser Tinos bok: ”Sikta inte på de fattiga med reformerna för då ökar risken att de fattiga blir fler.” Dessa ord fick jag mig levererade för ungefär 25 år sedan av en klok och socialdemokratin närstående domare

Givetvis behövs det också ett ökat utbud av tillgängliga jobb här och nu. Sanandaji skriver om ”medelenkla jobb”. Att försöka återskapa enkla jobb som redan rationaliserats bort är lönlöst enligt författaren. Så är det nog.

Vuxenutbildningen bör satsa på ”medelkvalificerade jobb” inom industrin och välfärden. Sanandaji argumenterar för sänkt skatt för låginkomsttagare, han uppmanar de styrande att bryta det ideologiska motståndet mot fler poliser och en starkare rättsstat. Här är han inne på något mycket viktigt. Att ganska snabbt gå upp i antal och styrka i rättsstaten är ingen besvärlig politik. Problemet är ett kvardröjande motstånd mot detta; känslan av att det skulle vara ett misslyckande för socialpolitiska föreställningar om Sverige med en tyngre och mer kapabel rättsstat. Släpp det och släpp inflytandet för kriminologer och tyckare som argumenterar som om invandringen inte påverkar brottsligheten. Det hjälper dock nämligen föga med invändningar av sorten att det är fattigdomen som driver på brottsligheten och inte specifikt invandringen. Den sortens invandring som Sverige ägnat sig åt driver på fattigdomen och ojämlikheten i samhället vilket ökar brottsligheten. Det är effekterna ute i samhället/ute hos medborgarna som betyder något. Medan en politik för minskad fattigdom sätts på plats behöver samtidigt kriminaliteten näpsas här och nu.

I Tino Sanandajis 25-punkts program ingår en hel del smått och gott som till exempel ökad studietakt och mer strukturerad pedagogik i skolorna, uppskärpning av SFI, nolltolerans för patriarkala (heders) strukturer och pedagogiska förskolor.

Massutmaning är en mycket viktig bok. Med källbelagda siffror – som Sanandaji hämtat från aktuella forskningsfält och officiella beräkningar och som kritiskt kan granskas – visar han på punkt efter punkt att väldigt många centrala delar av den svenska välfärdsstatens verksamheter och värderingar är utsatta för hårt tryck. Det gäller allt från sjukvård och skola till pensioner och produktivitet. Fattigdomen och ojämlikheten ökar, arbetslösheten är manifest på nivåer vi inte tidigare sett.

 

Tino Sanandaji visar på sunda och realistiska samhälleliga och politiska förhållningssätt till de tunga samhällsproblem som kräver åtgärder på bred front.

Det finns inget extremt i resonemangen i hans bok. Om något alls är extremt så är det väl snarare den hittillsvarande ivern att försöka misstänkliggöra budbärare av Tino Sanandajis kaliber.

Jag hoppas att fler av de kloka, erfarna och upplysta människor som finns inom politiken, inom fackföreningsrörelsen, i mediehusen och inom akademin ska våga släppa sargen och medverka till en öppen debatt och en genomtänkt politik.

Alla problem löser förvisso sig själv om man bara väntar tillräckligt länge. Lösningen på de massproblem som Tino Sanandaji skriver om kräver dock – förutom tid – en genomtänkt politik som argumenteras hem av politiker som säger som det är och som vare sig svart- eller skönmålar hur landet ligger.

Widar Andersson

 

 

Vi ser hellre offret än förtryckaren

WidarDirekt Lisa Magnusson är ledarskribent på Dagens Nyheter. På fredagen (28/2) ägnar hon en ledartext åt att kritisera SVT: s nya debattprogram ”Sverige Möts-Direkt” som hade premiär tidigare i veckan; en premiär som jag hyllade här.

Von oben attityden i DN: s ledartext är snudd på obehaglig. Program av det slag som ”Sverige Möts – Direkt” kännetecknas enligt Lisa Magnusson bland annat av ”bindgalna lösryckta åsikter från diverse västgötar på läktaren.”

DN anser vidare att ”Public service i grunden har ett folkbildande uppdrag. Klick ska inte styra.”

Med ”klick” avses så vitt jag förstår att något är populärt; många vill läsa och titta. Vilket Lisa Magnusson alltså ställer mot ett ”folkbildande uppdrag”. Det framkommer inte i texten vilket folk det är som ska bildas i program som få vill se och höra? Hur ska det gå till?

Mer att läsa: S får se upp med Freud.

Nå, det är nog inte ”bindgalna västgötar” eller ”klick” som stör mest med ”Sverige Möts-Direkt.” Av kommentarer av liknande sort som flödar i sociala medier och på tidningssidor á la DN: s ledarsida ges istället en tydlig bild av att det är SVT: s vinkel på programmet som retar.

I premiären av ”Sverige Möts -Direkt” fick provokatören Joakim Lamotte ställa anklagande frågor till politiker, poliser, advokater, journalister och medborgare som enligt honom inte alls gör tillräckligt för att stoppa de kriminella gängen; utan som tvärtom ”gullar” med våldsverkare. Vinkeln på programmet var närmast självklar ur SVT: s perspektiv. Politikerna i Trollhättan – varifrån programmet sändes – hade förbjudit SVT att sända programmet från Trollhättans eget utanförskapsområde Kronogården.

Detta högst anmärkningsvärda politiska intrång i friheten för medierna motiverades med att SVT kunde orsaka ”oro” i Kronogården. Det hade varit tjänstefel av SVT att inte borra i den vinkelns riktning. Frågan som vinklades – genom Joakim Lamotte men också genom programmets ordlösa dramaturgi och genom Belinda Olssons programledarskap – var kort sagt ”Är det så att det officiella Sverige viker ner sig för de kriminella gängen när det hettar till?” Det är en mycket angelägen fråga.

Svaret från Trollhättan när Sveriges möttes direkt är mer upplysande än upplyftande. Snällismen är utbredd i hjärtan och i institutioner. När läget skärps ser vi hellre offret än förtryckaren i den unga mannen som mördar en annan ung man. Lärdomen att ta med sig från Trollhättan är ungefär ”Det är så här vi är. Det är så här vi fungerar. Det duger inte. Låt oss bli lite bättre.”

Det är vad jag kallar folkbildning. För västgötar och alla andra.

Widar Andersson

 

 

Belinda Olsson är ett sant proffs

WidarDirekt På onsdagskvällen 26 februari sände SVT det första programmet av ”Sverige Möts”; ett debattprogram med Belinda Olsson som programledare. Tanken med ”Sverige Möts” är om jag förstått saken rätt att ta tag i de där surdegarna om invandring, integration, utanförskap och polarisering som i mångt och mycket definierar Sverige av idag.

Det var en mycket lyckad premiär. Belinda Olsson är ett proffs; det visste jag sedan förut. Med sitt ledarskap i ”Sverige möts” visar hon att hon verkligen är rätt person för den här sortens samhällsviktiga program.

Mer att läsa: Invandring är ingen modefluga. 

Belinda Olsson och SVT visar tydligt att de vill komma under och förbi de stereotypa konflikterna i invandrings- och integrationsfrågorna. ”Sverige Möts” är något nytt som Sverige så väl behöver.

Det mesta och bästa var nog på något sätt ordlöst. Som tittare fick vi chansen att för ovanlighetens skull lyssna in tystnaden för att försöka förstå. Det gick att ta på den psykologiska spänningen. Programmet skulle ha sänts från Kronogården; ett av kriminalitet och klaner plågat utanförskapsområde i lilla Trollhättan.

Genom ett beslut från kommunledningen stoppades SVT från att sända från Kronogården. Kommunstyrelsens ordförande i Trollhättan var på plats i den alternativa inspelningsmiljön för att förklara varför SVT inte var välkomna till Kronogården. Den på många sätt hedervärde socialdemokraten som leder kommunpolitiken i Trollhättan förklarade att det var rädslan för ”oro” i samband med SVT: s program som fått kommunen att stoppa direktsändningen från Kronogården. Den närvarande polisen i studion stödde kommunens beslut. Polisen som medverkade i programmet sa det inte rakt ut. Men det ordlösa budskapet var ändä tydligt: Åk inte ut till Kronogården och reta våra unga kriminella män för då blir det bråk och vi har inte kontroll på läget.

Att politiker stoppar SVT från att sända ett program på ett visst sätt och från ett visst ställe är naturligtvis mycket uppseendeväckande. Nyligen drog en enorm upprördhet genom Stockholmsmedia efter att några politiker från SD velat fråga ut chefer i SVT om programinnehållet. Förslaget från SD röstades ner. Men här har vi alltså en styrande politisk majoritet som handfast och konkret stoppar SVT från att göra det program som de fritt och självständigt bestämt sig för att göra. Upprördheten lär lysa med sin frånvaro denna gång. Ochså detta är en av de ordlösa insikterna från "Sverige Möts."

 

En mängd olika personer medverkade i programmet. Folk från idrottsföreningar, socialarbetare, en advokat som företrädde många av de kriminella unga männen från Kronogården, en ung man från Kronogården, politiker från SD i Trollhättan, Nyamko Sabuni från Liberalerna och Linda Snecker från Vänsterpartiet och journalisten Joakim Lamotte var där.

Men som sagt. Det ordlösa var bäst. När provokatören Joakim Lamotte med starka argument utmanade polisen, kommunen och övriga delar av det kulturella försvaret för "vår egen kriminalitet och våra egna upplopp" så visade blickar, kroppshållningar och alltmer ansträngda applåder att SVT gjort ett mycket bra program. Som många kan dra lärdom av.

Polisen i Trollhättan bör nog fundera igenom sin organisation och sin attityd. De styrande politikerna i Trollhättan bör tänka igenom vad som är viktigast. Att hålla SVT eller den lokala kriminaliteten kort? De som brister ut i gallskrik så fort en SD-politiker närmar sig en redaktion bör kanske bredda sitt engagemang?

Budskapet från "Sverige Möts" är att här krävs något annat än det gamla vanliga höger och vänster och god och ond tuggandet.  Det är vad som krävs om det nya Sverige ska mötas på ett vettigt och samhällsnyttigt sätt.

Widar Andersson

Se upp för riksdagens vildhjärnor

WidarDirekt Kina behandlar den svenske medborgaren Gui Minhai som om han vore en av landets egna medborgare. Det vill säga totalt rättslöst och hänsynslöst. Kina erkänner inte dubbelt medborgarskap. När Gui Minhai blev svensk medborgare på 1980-talet så tappade han sitt kinesiska medborgarskap.  Enligt Kina så har nu den i deras ögon kontroversielle bokförläggaren återigen blivit medborgare i Kina eftersom han avsagt sig sitt svenska medborgarskap. Enligt Kina är det således i egenskap av kinesisk medborgare som Gui Minhai nu dömt till tio års fängelse i en rättegång som ingen hört talas om.

Missa inte att lyssna på Widar möter.

Dribblet med medborgarskapen skymmer inte sikten. Jag utgår från att den svenska staten enträget kommer att göra vad man kan för att i diplomatiska ränker och intriger försöka få Gui Minhai fri. Det diplomatiska umgänget med en totalitär stat som Kina kräver sitt och jag tänker mig att det som sker i skydd av diplomatins mingel och mottagningar nog mår bäst av att stanna just där.

Ur en mer politiskt publik vinkel finns det emellertid skäl att varna för att riksdagens vildhjärnor – i det här fallet Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna - ska tillåtas ta befäl över svensk utrikespolitik. Utrikesminister Ann Linde (S) har vad jag förstår stöd från skuggutrikesminister Hans Wallmark (M) när det gäller att hålla emot de tre partiernas krav på spektakulära utvisningar av Kinas ambassadör i Sverige. S/M-axeln i utrikespolitiken är viktig även om den i rådande parlamentariska läge inte når upp till fornstora majoriteter i kammaren. Med insatser av Centerpartiet så borde dock svenskt förnuft, pragmatiskt sinnelag och försiktighet kunna prägla även denna konflikt med en totalitär stat.

Regeringskansliet i Sverige har lång erfarenhet av framgångsrikt diplomatiskt/politiskt umgänge med diktaturer i vår absoluta närhet. Nazisternas Tyskland och kommunisternas Sovjet var inte att leka med då det begav sig. Det kostade på att värna svenska intressen i de sammanhangen. Kina är annorlunda; framförallt eftersom ett militärt angrepp mot Sverige förefaller mycket avlägset. Men självklart är relationen till Kina inget som någon regering någonstans kan bagatellisera. Ekonomi och handel är trots allt världens smörjmedel. Uppgiften för Sverige är att stå upp för det man tror på utan att på allvar riskera det man tror på.

På tisdagskvällen medverkade UD: s kabinettsekreterare Robert Rydberg i SVT: s Aktuellt. Rydberg har en lång karriär i UD bakom sig. Han har bland annat varit ambassadör i Israel och Italien – där han för övrigt kommer att ersättas av Jan Björklund så fort som denne dansat färdigt i Let´s dance i TV4. Det var en fröjd att se och höra Robert Rydberg. Han förstår Sverige, han förstår världen och han förstår vad han håller på med.

Om Gui Minhai någon gång blir fri så kan det mycket väl vara Robert Rydbergs förtjänst. Fast det kommer vi i så fall aldrig få veta.

Widar Andersson

Sjöstedt fick draghjälp av Januaripartister

WidarDirekt Jonas Sjöstedt meddelade på onsdagskvällen att han kommer att avgå som partiledare för Vänsterpartiet på partiets kongress i maj senare i vår. De extra doser av frimodig och koncis populism som han uppvisade under partiledardebatten på onsdagsförmiddagen hämtade sannolikt näring från hans inre vetskap om att detta var sista skiftet för hans del.


Synd på många sätt.

Det hade varit kul att få se hur långt Sjöstedt hade kunnat och tillåtits att driva sin linje i dagspolitiken.


Utan att psykologisera till överdrift så skulle jag vilja hävda att det efter mer än hundra år av ”träningsmatcher” (en tradition som Jonas Sjöstedt sade sig vilja avsluta när han kampanjade under partiledarvalet för drygt åtta år sedan) har satt sig en rädsla och obekvämhet inför den riktiga politikens möjligheter, krav och risker inom Vänsterpartiet.

 

Mer att läsa: Valvilja och populism i riksdagen.


De samarbeten som V från och till har haft – i takt med fallande väljarstöd för Socialdemokraterna – har varit ytterst begränsade och kan inte på något sätt jämföras med regeringsansvar. Att som under förra mandatperioden få hålla pressträffar i budgettider varje år och dela ut några tiotals eller hundra miljoner till behjärtansvärda ändamål; det har inget med regeringsarbetets vardag att göra. Vardagen för en regering är snarare kantad av pressträffar om satsningar som inte görs, om satsningar som gått fel, om en samhällsutveckling som på många områden går på tvärs mot det man vill, om pengabrist och om konstiga vapenexportaffärer.


Jag hade stora förväntningar på Jonas Sjöstedt när han valdes. I par med den begåvade partisekreteraren Aron Etzler borde han ha kunnat göra mer för att skapa en mer folklig vänster som även skulle kunna attrahera LO-medlemmar. Så blev det inte riktigt. Inte förrän nu på slutet.

Och då fick han – på ungefär samma sätt som Sverigedemokraterna – stor draghjälp av ett verklighetsfrämmande politiskt etablissemang.
Att skriva in i Januariavtalet att syftet med avtalet var att Vänstern och SD inte skulle ha något inflytande på politiken var så feltänkt och omoget att klockorna stannade. Sjöstedt släppte ändock igenom denna regering men hugget mot honom satte spår; det är jag övertygad om. Och svinhugg går som sagt igen.


Sverigedemokraterna är Sveriges mest inflytelserika parti idag. SD strukturerar såväl hur eventuella partners som motståndare positionerar sig. Vänsterpartiet är inte i den klassen riktigt. Men Sjöstedt hade något på gång. Hur långt det hade kunnat gå får vi aldrig veta.


När Sjöstedt nu går så upprepas historien från Gudrun Schymans dagar. I början av 2000-talet hade Schymans V-parti tvåsiffriga opinionssiffror och ett växande och stort stöd inte minst från LO-förbundet Kommunals kvinnliga medlemmar. Här fanns antydan till en folklig och icke-doktrinär vänster som det kunde ha blivit något intressant av. Men icke så. Schyman gick i drickat ungefär på samma sätt som Sjöstedt nu går till Hanoi.
Synd. Men också vänstertypiskt på något sätt.

Widar Andersson

 

Populism och extraval i riksdagens pangstart

WidarDirekt Riksdagen startade säsongen 2020 på ett strålande sätt. Inledningen av onsdagens partiledardebatt utvecklades till en uppvisning i hur splittrat och svårstyrt Sverige är för stunden. Och det är förstås inget att hurra över. Men när det nu är som det är så är det bra att hela fältet visar upp sig. Och att partiledarna visar upp sina kvaliteter. 


Moderatledaren Ulf Kristersson uttalade partiets ambition att så snabbt som möjligt försöka få till ett extraval till riksdagen. ”Den som inte kan leda landet den ska inte leda landet”, sa Kristersson. På ett sätt kan man ju tycka att oppositionen alltid vill/borde vilja avsätta regeringen så snabbt som möjligt. Men den traditionen har vi inte. Vi har levt i en annan struktur som har varit mycket bra och stabil för Sverige och svenskarna.

Nu finns det dock inte längre några riktigt rationella och vettiga majoriteter kvar i riksdagen. Därför är det en händelse att Kristersson tydligt säger att han säker ett extraval. Nu är det förstås statsminister Stefan Löfven som har avgörandet i sin hand när det gäller extraval. Och det lär inte stå särskilt högt på hans önskelista. Eller vem vet? 


V-ledaren Jonas Sjöstedt visade upp vänsterpopulistiska kvaliteter av hög klass. Vanvördigt, drastiskt och provocerande slungade han ut sina smockor åt alla håll. Framförallt mot regeringen förstås; denna regering som har ett januariavtal där det stadgas att ett syfte med avtalet är att Vänsterpartiet inte ska ha något inflytande.


Ebba Busch Thor (KD) visade upp motsvarande högerpopulistiska talanger i sitt första inlägg. Med darr på rösten hävdade hon att en ”storbanks-vd” nu får 63 200 kronor i sänkt skatt medan en sjuksköterska/undersköterska inte får ett enda öre i sänkt skatt. ”Välkommen tillbaka till borgerligheten”, hälsade Ebba Busch Thor till Centerpartiet och Liberalerna. Även KD: s ledare sade sig gärna se ett nyval.


Jimmie Åkesson från SD framstod närmast som balanserad i sin kritik av regeringen. Regeringen är ”häpnadsväckande usel” och ”saknar krisinsikt”, sa Åkesson som i övrigt höll sig till kritik av att antalet uppehållstillstånd ligger på fortsatt höga nivåer.


Statsminister Stefan Löfven krigade på och höll sig på det vänsterkonservativa fältet skulle man väl kunna säga. Starkt samhälle, likvärdighet, markeringar mot ”kulturer och religioner” som tror sig stå över lagen, solidaritetsförklaringar med landsbygdens och förorternas människor, kritik av marknadslösningar och ”dyra konsulter.” Löfven får strida på många fronter och det blir uppehållande och brandsläckande strider som gäller för statsministern.


Det är ett svårt läge för svensk politik. Förtroendesiffrorna är rekordlåga vad som än mäts. Vilket är det mest allvarliga som ett politiskt system – inte minst av vår sort som handhar typ halva ekonomin i samhället – kan drabbas av. Viket talar för att de större partierna – som kan hålla populismen på rimliga nivåer – behöver söka bredare och gemensamma lösningar på de problem som står i centrum av medborgarnas uppmärksamhet. Det är lätt att säga. Svårare att göra. Kanske behöver politiken krisa ännu mer innan den kan bli bättre?

 

Widar Andersson

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson