Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Svenska massproblem behöver utmanas

WidarDirekt Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”  (Kuhzad Media 2016) kan läsas som ett slags delbokslut över ett ”experiment med långvarig och storskalig invandring från tredje världen och till välfärdsstaten.” Jag skriver ”delbokslut” eftersom Sanandaji inte på något sätt anser att loppet är kört. I närmast Assar Lindbecksiansk anda levererar Tino Sanandaji ett 25-punkts program för hur saker och ting kan ställas till rätta. Assar Lindbeck är också en av dem som får ett särskilt tack av författaren på försättsbladet. På försättsbladet förekommer även Magnus Henrekson; en professor och person som jag har lärt mig att ha stort förtroende för.)

Tino Sanandaji ägnar sig åt nationalekonomisk forskning sedan han för sex år sedan doktorerade i ”Public policy” vid University of Chicago.

”Massutmaning” är inte bara en fyndig ordlek från Sanandajis sida. Boktiteln strör med rätta lite salt i såren hos det etablissemang inom politik, media och myndigheter som i takt med att invandringens problem blev allt mer uppenbara började benämna massarbetslöshet, massbilbränder och massbidragsberoende som ett slags sporrande utmaningar istället för som de tunga samhällsproblem de utgör.

Enligt Tino Sanandaji har 22 procent av Sveriges befolkning – 17 procent utrikes födda och 5 procent andra generationens invandrare – utländsk bakgrund.

I sin bok beskriver Tino Sanandaji Sveriges misslyckande som invandringsland genom att spegla de 22 procenten ovan mot andra siffror. Utrikes födda utgör 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa, och mottar 60 procent av de socialbidrag som utbetalas. 71 procent av barnfattigdomen i Sverige finns i hushåll med utländsk bakgrund. 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Ledande politiker talar gärna om ”Flyktingkrisen” 2015 som alla invandrarrelaterade utmaningars moder och orsak. Inget kunde vara felaktigare.

Sanningen är att huvuddelen av de rekordmånga asylsökande som kom till Sverige det året ännu bara belastar det statliga mottagningssystemet.

Faktum är att Sverige allt sedan 1985 och fram till 2015 har haft – räknat per innevånare- en ungefär fyra gånger så hög asylinvandring som övriga länder i Västeuropa.

Mer att läsa: Chockerande skillnader.

Sanandaji skriver att Sverige på grund av den snabba invandringen har en befolkningsökning som ligger i nivå med ”utvecklingsländer som Bangladesh.”

Sverige är samtidigt är sämst i hela den industrialiserade världen med att få ut asylinvandrarna i arbete.

Det är just här som massutmaningen blir riktigt allvarlig.

Enligt flera vetenskapliga beräkningar som Sanandaji refererar till skulle det behövas ett 72 procentigt arbetskraftsdeltagande med skattebetalande och pensionsavgiftserläggande från de utrikes födda för att invandringen skulle vara kostnadsneutral visavi de infödda i landet. Det är mycket långt upp till sådana siffror. Trots en gynnsam ålderssammansättning – många av de invandrade är unga med flera potentiella arbetsår framför sig – så arbetas det alldeles för lite och till för låga löner jämfört med inrikes födda.

Påståenden om att invandringen lät som en plätt ska lösa vårt pensionssystems demografiska problem måste därför tyvärr sorteras in under fliken alternativa fakta

Pensionsmyndigheten har i en beräkning vägt av de inkomster i form av pensionsavgifter med de utgifter i form av pensionsutbetalningar som de utrikesfödda bedöms generera från 2017 och framåt. Varje person utgör en minuspost för pensionssystemet med ungefär 800 000 kronor, enligt Pensionsmyndigheten.

Det låga aktiva arbetskraftsdeltagandet leder i sin tur till en kostnad för invandringen på ungefär 70 000 kronor per person och år.

Det är dessa grundläggande ekonomiska omständigheter som förklarar varför en välfärdsstat som Sverige måste ha en strikt reglerad asylinvandring och anhöriginvandring.

Sveriges kollaps som invandringsland innebär också att moralen och humanismen har fått sig en törn, skriver Tino Sanandaji. Först använder vi hundratals miljarder kronor av pengar som annars skulle gjort stor nytta i de fattigaste delarna av världen för att bygga upp en svindyr mottagningsapparat för jämförelsevis ganska få människor.

Sedan skärper vi upp gränskontrollerna och gör mottagandet något mindre generöst. Samtidigt beter sig Sverige som om flyktingkrisen och folkvandringarna därmed har upphört. Vilket inte är fallet. De folkliga rörelserna mot nord och väst i världen är starkare än på mycket länge. Behovet av hjälp och stöd i de värsta krisregionernas närområden är stort och ökande. För hälften av de skattepengar som används för statliga migrationskostnader 2017 skulle Sverige ensamt kunnat ha finansiera FN: s flyktingorgan UNHCR under ett år.

Nå; loppet är som sagt inte kört. Det som krävs framåt är en realistisk politik för att så snabbt som möjligt öka arbetskraftsdeltagandet hos framförallt de utomeuropeiskt födda personer som får tillstånd att stanna i Sverige. De som får avslag ska däremot så fort som möjligt lämna landet. Här behövs en skärpning av lagarna som hindrar att den offentliga sektorn använder skattemedel för att finansiera så kallade papperslösa människors vistelse i Sverige.

Den svenska produktiviteten och BNP per innevånare har gradvis försämrats under det senaste decenniet. Detta är bekymmersamt och sannolikt det största enskilda hotet mot en framgångsrik etablerings- och integrationspolitik.

Tino Sanandaji avråder från stora avregleringar av arbetsrätten och lönesänkningar. Sådana insatser innebär att styrkan i den svenska ekonomin undermineras än mer. Sanandajis grundrecept är därför att framförallt satsa på högre tillväxttakt istället för särlösningar av olika slag. Långa perioder av tillväxt i ekonomin skapar automatiska förbättringar för människor som idag riskerar att marginaliseras. Att säga tillväxt är naturligtvis lättare än att skapa och underhålla tillväxt. Vi vet emellertid av erfarenhet att det som krävs är breda reformer med syftet att underlätta företagande, entreprenörskap, investeringar, forskning, innovationer och export.

Tina Sanandaji föreslår i grunden ett slags förstärkt och moderniserad variant av den modell för ”solidarisk lönepolitik” som lyfte Sverige under 1950- och 60-talen. ”Det är långt mer värdefullt med fler högavlönade jobb och högre tillväxt i produktivitet och löner för breda grupper än att bara skapa fler låglönejobb.” En gammal ”sanning” roterar i mitt huvud när jag läser Tinos bok: ”Sikta inte på de fattiga med reformerna för då ökar risken att de fattiga blir fler.” Dessa ord fick jag mig levererade för ungefär 25 år sedan av en klok och socialdemokratin närstående domare

Givetvis behövs det också ett ökat utbud av tillgängliga jobb här och nu. Sanandaji skriver om ”medelenkla jobb”. Att försöka återskapa enkla jobb som redan rationaliserats bort är lönlöst enligt författaren. Så är det nog.

Vuxenutbildningen bör satsa på ”medelkvalificerade jobb” inom industrin och välfärden. Sanandaji argumenterar för sänkt skatt för låginkomsttagare, han uppmanar de styrande att bryta det ideologiska motståndet mot fler poliser och en starkare rättsstat. Här är han inne på något mycket viktigt. Att ganska snabbt gå upp i antal och styrka i rättsstaten är ingen besvärlig politik. Problemet är ett kvardröjande motstånd mot detta; känslan av att det skulle vara ett misslyckande för socialpolitiska föreställningar om Sverige med en tyngre och mer kapabel rättsstat. Släpp det och släpp inflytandet för kriminologer och tyckare som argumenterar som om invandringen inte påverkar brottsligheten. Det hjälper dock nämligen föga med invändningar av sorten att det är fattigdomen som driver på brottsligheten och inte specifikt invandringen. Den sortens invandring som Sverige ägnat sig åt driver på fattigdomen och ojämlikheten i samhället vilket ökar brottsligheten. Det är effekterna ute i samhället/ute hos medborgarna som betyder något. Medan en politik för minskad fattigdom sätts på plats behöver samtidigt kriminaliteten näpsas här och nu.

I Tino Sanandajis 25-punkts program ingår en hel del smått och gott som till exempel ökad studietakt och mer strukturerad pedagogik i skolorna, uppskärpning av SFI, nolltolerans för patriarkala (heders) strukturer och pedagogiska förskolor.

Massutmaning är en mycket viktig bok. Med källbelagda siffror – som Sanandaji hämtat från aktuella forskningsfält och officiella beräkningar och som kritiskt kan granskas – visar han på punkt efter punkt att väldigt många centrala delar av den svenska välfärdsstatens verksamheter och värderingar är utsatta för hårt tryck. Det gäller allt från sjukvård och skola till pensioner och produktivitet. Fattigdomen och ojämlikheten ökar, arbetslösheten är manifest på nivåer vi inte tidigare sett.

 

Tino Sanandaji visar på sunda och realistiska samhälleliga och politiska förhållningssätt till de tunga samhällsproblem som kräver åtgärder på bred front.

Det finns inget extremt i resonemangen i hans bok. Om något alls är extremt så är det väl snarare den hittillsvarande ivern att försöka misstänkliggöra budbärare av Tino Sanandajis kaliber.

Jag hoppas att fler av de kloka, erfarna och upplysta människor som finns inom politiken, inom fackföreningsrörelsen, i mediehusen och inom akademin ska våga släppa sargen och medverka till en öppen debatt och en genomtänkt politik.

Alla problem löser förvisso sig själv om man bara väntar tillräckligt länge. Lösningen på de massproblem som Tino Sanandaji skriver om kräver dock – förutom tid – en genomtänkt politik som argumenteras hem av politiker som säger som det är och som vare sig svart- eller skönmålar hur landet ligger.

Widar Andersson

 

 

Varför detta skjutande just här hos oss?

WidarDirekt Från tidningen Dagens Juridik har jag sparat en artikel från 14 maj i år. I artikeln redovisas en europeisk forskningsstudie om ”dödligt våld med skjutvapen”. Sedan den artikeln publicerades har det dödliga våldet eskalerat. Forskarna i artikeln i Dagens Juridik talar intressant nog om en det dödliga våldet i Sverige som en endemi; det vill säga typiskt för ett visst land. Frågan är vad det typiska för Sverige är; vad är det som gör att ”dödligt våld genom skjutvapen” är så pass överrepresenterat i vårt land? Varför har det blivit så att denna kvälls (12 november) nyhetsrapporter om två skjutna unga män i Hallonbergen (och gärningsmän som flyr från brottsplatsen på moped) bara noteras som ännu en vardagshändelse i Sverige? (De båda pojkarna som var i tjugoårsåldern avled av sina skottskador meddelade polisen på tisdagsmorgonen 13 november.)

Nedan finns ett långt citat från artikeln i Dagens Juridik från 14 maj 2018:

 

”Nivån för dödligt våld med skjutvapen är mer än dubbelt så hög i Sverige bland män mellan 15 och 29 år jämfört med genomsnittet i andra europeiska länder.

Sverige skiljer ut sig markant jämfört med länder som till exempel Tyskland och Storbritannien. Det visar en forskningsstudie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften European journal on criminal policy and research.

Kraftig ökning
Bakom studien står Joakim Sturup, Amir Rostami, Hernan Mondani, Manne Gerell, Jerzy Sarnecki och Christofer Edling som har jämfört Sverige med tolv andra europeiska länder under perioden 1996–2015.

"Vi drar slutsatsen att Sverige har sett en kraftig ökning av våldshandlingar hos män mellan 15 och 29 år under de senaste 20 åren", konstaterar de i artikeln. 

"Vi argumenterar inte för att det övergripande våldet har ökat i Sverige, men vi kan rapportera en kraftig ökning av vapenvåld hos unga män som bara kan beskrivas som en endemisk situation (typisk för ett visst land reds. anm.)", skriver de vidare.”

Jag är inte ute efter några retoriska poänger om invandring. Sverige är ett av flera länder som misskött sin invandringspolitik under det senaste dryga decenniet. Vi är inte ensamma om att ha segregerade förorter, vi är inte ensamma om att ha en invandring som domineras av unga män utan känd identitet, vi är inte ensamma om att ha problem. Så varför detta skjutande just i Sverige?

Mer att läsa: Partier utan förtroende.

Varför skolas så många unga pojkar in i våldsam kriminalitet just här? Den diskussionen borde vi ha. Givet mina egna tankar och uppfattningar om Sverige så borde det inte vara på det här viset. Så vad är det som händer? Vad kan politiken göra? Vad kan vi göra? Vad kan man göra?

Widar Andersson

 

 

Unika siffror om massinvandring

WidarDirekt Att politisk polarisering, ekonomisk ojämlikhet och massinvandring har med varandra att göra; det är nog en tämligen utbredd uppfattning. Varför det är på det viset och hur de där sambanden ser ut och yttrar sig är nog däremot ett underdiskuterat ämne i Sverige i vart fall. Vilket vi borde försöka göra något åt.


På torsdagsförmiddagen (25 oktober) ordnade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) påpassligt nog ett seminarium om just dessa saker. På Jakobsbergsgatan i Stockholm talade professor Nolan McCarty från universitetet i Princeton New Jersey. Han har i många år forskat, föreläst och författat om vad som driver på polariseringen i politiken. Han har tillgång till långa tidsserier av data för sina undersökningar.

Mer att läsa: Kan de hantera problemen?

Utan att gå in på alla detaljer (Läs gärna boken ”Polarized America: The Dance of Ideology and Unequal Riches” utgiven 2006/uppdaterad 2016) så har Nolan McCarty studerat och samkört register över hur politikerna har röstat i USA: s kongress, hur den ekonomiska jämlikheten/ojämlikheten har utvecklats och över massinvandringens omfattning.


(Jag skriver massinvandring - även om det är ett politiskt infekterat ord i Sverige – eftersom Nolan McCarty talade om massmigration.)

 

Mer att läsa: Lise Tamm backar inte.


Vissa av de där tidsserierna startar bara några år efter inbördeskrigets slut 1865. Nolan McCartys bedömning är att den tilltagande polariseringen mellan de dominerande partiernas ledningar och ”främsta aktivister” skapar ett dödläge där viljan att från och till gå varandra till mötes i välfärds- och skattepolitiken har minskat dramatiskt. Det blir viktigare att egga de egna väljarna än att försöka vinna över väljare från det andra lägret.


Detta politiska ställningskrig bidrar till att program och åtgärder för att motverka den ekonomiska ojämlikheten inte blir av. Samtidigt bidrar massinvandringen till att förstärka ojämlikheten. Konkurrensen om låglönejobben ökar och andelen låglönehushåll växer i samhället. Eftersom migranterna inte får eller vill rösta så minskar politikernas intresse för att göra reformer som skulle gynna låglönearbetare och deras familjer. Vilket i sin tur betyder att partierna utan större politiska risker kan fortsätta att gå långt åt höger (Republikanerna) respektive förlora sig i identitetspolitiska trätor. (Demokraterna)


Apropå långa tidsserier så förfogar McCarty över för oss i Europa unika siffror om massinvandring. Mellan 1920 och fram till 1965–70 var det mer eller mindre stopp för invandring till USA; efter en lång period av ett mycket stort mottagande av inte minst skandinaver och andra européer.

De många miljoner migranter som redan fanns i USA då beslutet fattades amerikaniserades/nationaliserades tämligen snabbt och var en påtaglig del av den jämlika utveckling som präglade USA under den här tiden.

När massmigrationen återupptogs på 1970-talet så är den både ett bidrag till den ekonomiska tillväxten eftersom de arbetade timmarna blev fler i ekonomin. Denna tillväxt går dock ofta migranterna förbi. De är hänvisade till en allt hårdare konkurrens om låglönejobb och på nationell nivå började återigen den ekonomiska ojämlikheten att öka radikalt.


Lars Trägårdh – professor i historia vid Ersta Sköndal högskola i Stockholm – var ombedd att kommentera Nolan McCartys anförande. Trägårdh har sedan länge flera väl kända kritiska talepunkter som framförallt handlar om hur Socialdemokraterna misskött vad vi kan kalla för den ”nationella” frågan. Folkhemmet/Välfärdsstaten är till sin struktur påtagligt nationella medborgarprojekt. I GP (5/8 2018) sammanfattade Trägårdh banden mellan Folkhemmet och Välfärdsstaten och socialdemokratin:

Det raffinerade med denna politiska vision var att den kombinerade ett tillitsbaserat samhällsbygge med ett individuellt frihetsprojekt. Dessutom gav det inte företräde för någon speciell grupp utan gjorde anspråk på en medborgerlig universalism som inte erkände några kelgrisar och inte heller pekade ut några styvbarn, som Per Albin uttryckte det.”


På seminariet med SNS varnade Lars Trägårdh för att invandringen och Sverigedemokraterna skulle kunna trigga polariseringen på ett  mycket ohälsosamt sätt i Sverige. Vi har ännu mycket långt kvar ned till USA: s nivå av polarisering och ekonomisk ojämlikhet men saker och ting kan gå fort åt fel håll om det politiska dödläget förvärras och permanentas.
Enligt Lars Trägårdh är både Sverige och USA ”öppna och bra samhällen” med stora friheter. Trägårdh som forskar och författat mycket om tillit och förtroende hänvisade till undersökningar där sådant som födelseland och/eller svenska anförvanter knappt finns med på kartan när svenskar svarar på frågor om vad som ”gör en människa svensk?”
Solklart i topp är svaret att ”Betala skatt och att följa svenska lagar.”

Det svaret visar på en kraftfull potential för ett starkt och sammanhållet Sverige med öppenhet mot människor i omvärlden som vill vara som svenskar. Sådana möjligheter ska inte kastas bort till förmån för identitetspolitiska irrbloss och osvenskt grupptänkande eller överdriven SD-blygsel.
Widar Andersson

 

M och S behöver vettiga vänner

WidarDirekt Moderaterna delar alltmer uppenbart ett tungt problem med Socialdemokraterna. Båda partierna dras med följeslagare som inte är särskilt ändamålsenliga i det nya politiska landskapet vars huvudregel är att ingen vettig regering i långa loppet kommer undan med mindre än att respektera Sverigedemokraterna som ett parti som det ibland talas och överläggs med. 


På lördagseftermiddagen meddelade Centerpartiet och Liberalerna att de kommer att rösta nej till moderatledaren Ulf Kristersson som statsminister. Detta till trots att den regering som Kristersson skulle leda var avsedd att bildas på en politik som i allt väsentligt var C: s och L: s egna politik. C och L har nämligen satt sig i ett hörn där avståndet till SD är viktigast av allt. Och då kan det inte bli något regerande för dem. Men att de även går så långt som att rösta nej till ett försök att få moderatledaren vald till statsminister; det är förvånande och flyttar oss tillbaka till den gamla ordningen som rådde före alliansen då socialdemokratiska regeringar och borgerlig osämja var lika naturligt som livet självt. Ebba Busch Thors besked om att KD kommer att rösta ja till en Kristerssonregering - där hon själv sannolikt skulle ha medverkat - var en klen tröst för moderata tigerhjärtan. 

 

Mer att läsa: Hyckleri om Sverigedemokraterna.


Socialdemokraterna har det heller inte så muntert på vänlistan. Även om chansen nu kanske finns att byta ut vännen V mot nya vänner i C och L så skulle en sådan regering – även med miljöpartiets röster inräknade – inte att få majoritet i riksdagen. En statsministerkandidat för en sådan regeringsbildning skulle bara kunna tolereras om den sitter på vänsterpartiets nåder i form av nedlagda röster. Och hur skulle det ta sig ut i praktiken för C och L?

Den bästa och faktiskt mest rationella regeringen är ju den mellan M och S. Gunnar Wetterberg i Expressen och Lena Andersson i DN har kompletterat duon till en trio genom att infoga Liberalerna i sammanhanget. Därmed skapas inte bara majoritet i kammaren utan också en ordentlig och spretig opposition och - inte minst - kan Liberalerna bistå med såväl den första kvinnliga statsministern Cecilia Malmström som med rollen som gemensamt och enande irritationsmoment för M och S. En sådan regering vore ju för bra för att vara sann såsom jag ser på världen. Det värsta med sådant som är för bra för att vara sant är dessvärre också just precis det. 


De sju partierna kan förvisso återigen komma överens om att bilda en ny variant av decemberöverenskommelseregering där S styr och där budgeten ska godkännas av C och L. S, C och L skulle med 151 mandat kunna utropas till ”största partikonstellation” och ges makt att få igenom sin budget. Om det inte blir något sådant så tror jag att riksdagens majoritet till slut ändå ger en chans för en liten M-regering att prova lyckan i en riksdag där SD finns.


Widar Andersson

 

Klart för Kristersson. Vägval väntar S

WidarDirekt Det är nu klart att Ulf Kristersson inom kort kommer att väljas till statsminister; sannolikt i mitten av nästa vecka. På fredagseftermiddagen drog Kristersson upp linjerna för hur det hela ska gå till. I ett inlägg på sin Facebooksida skissade han på hur en regering med M och kanske KD skulle kunna fungera. Inget ”inflytande över regeringens politiska inriktning ska ges till vare sig SD eller V”. Däremot ska regeringen ”frimodigt lägga fram sin politik och pröva den i riksdagen”, skriver Ulf Kristersson.
”Frimodigt” är ordet. Ordet är ”Frimodigt”; som Bill och Bull kanske skulle uttryckt saken i Gösta Knutssons böcker.

 

Fritt mod är alltid bra att ha. För en blivande statsminister i en sannolikt ännu tanigare minoritetsregering än den Stefan Löfven lotsat fram under de senaste åren, är frimodighet en helt omistlig attityd. Kristersson kommer inte att skyddas av någon decemberöverenskommelse. Han behöver utskottsledare och statsråd som har förmåga och kompetens att lyssna av och lyssna in riksdagens partier inför viktiga omröstningar och policyval. ”Frimodigt” är också en omskrivning för ”alla partier”. Den ”gnuggning” av opinionen, som Anna Kinberg Batra inledde när hon i januari 2017 meddelade att M nu ansåg att det borde samtalas och talas med alla partier ute i riksdagens utskott; den gnuggningen har nu snart två år senare gjort att ytterligare några kanter har slipats ner i relation till Sverigedemokraterna.

 

Mer att läsa: Lek med elden på regeringskansliet


Med Ulf Kristersson inleds förmodligen en ganska lång era av minoritetsregeringar i det nya politiska landskapet. Det är helt i sin ordning. Det politiska uppfattningsspannet i riksdagen är inte enormt. De flesta är tvärtom rimligt överens om väldigt mycket. Vilket är så som det ska vara i ett välstånds- och välfärdsland utan vare sig krig eller inbördeskrig i det aktiva och kollektiva folkminnet. Att regera genom förhandlingar och överenskommelser i riksdagen kommer i stort att vara bra för Sverige och svenskarna. Dålig politik kommer kort sagt vara svårt att få igenom.
För Socialdemokraterna väntar nu några intressanta vägval. För att vara ett relevant parti framöver behöver Socialdemokraterna frigöra sig från vänsterhörnan dit de varit inpressade av den forna Alliansen under fyra år. Partiet bör lite försiktigt och stegvis glida ur sin ”aldrigretorik” visavi SD. Frimodigheten som Kristersson lanserar behöver också bli en del av socialdemokratin.

 

Mer att läsa: Även Åkesson har sitt kors. 


Socialdemokraterna har 100 av riksdagens 349 mandat. Det är mycket men ändå inte så mycket. Att addera V: s och MP: s mandat till de 100 gör ingen nytta. De 144 mandaten är inget regeringsalternativ. Tvärtom; när S sätter sig i den klumpen så blir de samtidigt stendöda för de övriga partierna.
Jag hoppas på en socialdemokrati som kan ruska på sig och komma igen. Majoritetsförhållandena är som de är just nu. De kommer att ändras. Men inte med någon automatik åt S-hållet. Och även om S växer några procentenheter så förslår det inte särskilt mycket. Socialdemokraterna behöver nya vänner. Ett frimodigt arbete i riksdagspolitiken och en frimodig extra partikongress för val och tal kan bli ett startskott för det nya.

Widar Andersson

 

 

Dramatiskt skifte öppnar för staten

WidarDirekt Allt är ännu inte helt klart ute i landstingen. Men den granskning som Dagens Industri presenterade 9 oktober visar hur som helst på att ett dramatiskt skifte är på väg att inträffa ute i sjukvårdspolitiken.
Det återstår ännu att förhandla om makten i fyra landsting; Jämtland/Härjedalen, Västernorrland, Uppsala och Västmanland. Socialdemokraterna kommer säkert att vara en del av styret i något eller några av de fyra landstingen.


Oavsett detta så kan inte sjukvårdsvalets – landstingen och regionerna har ju huvudansvaret för just sjukvården – utfall beskrivas som något annat än en mycket hård prövning för Socialdemokraterna. I de 17 regioner/landsting som är färdigförhandlade/eller mycket snart färdiga och med en enligt DI ”tydlig tendens” för hur det kommer att gå/ har S enbart ett landsting – Västerbotten – kvar tillsammans med V och MP. I fem övriga regioner/landsting – Östergötland, Gävleborg, Södermanland, Örebro och Kalmar – styr S tillsammans med borgerliga partier, MP är med i ett par landsting och Vänsterpartiet i ett.

Mer att läsa: Misshandlad rättsstat.


Alla övriga landsting har borgerliga styren med Moderaterna i förarsätet förutom i Norrbotten där Sjukvårdspartiet tar styrelseordförandeposten. Miljöpartiet styr med de borgerliga i sju av de 21 landstingen/regionerna.
Efter valet 2014 var det snarast det omvända som gällde. Moderaterna hade fem landsting/regioner medan det i fyra landsdelar var blandstyren. 12 rena S, V. MP- styren har krympt ner till ett enda.


Orsakerna till raset för S är säkerligen sammansatta av sådant som det sluttande planet som S har befunnit sig på av samhällsstrukturella orsaker sedan mitten på 1970-talet och av att dryga 90 år i ledande ställning i några av landstingen har dränerat den politiska begåvningsreserven in till benen. På något ställe finns det säkert dessutom lokala/regionala orsaker – skicklig oppositionsperson, BB-nedläggning och lokala missnöjespartier som blev tungan på vågen för de borgerligas flertal.
Att hitta några mer dagspolitiska och generella förklaringar till det stora tappet är nog däremot svårt. Det eventuella stryk som S har fått för KD-ledaren Ebba Busch Thors framgångsrika valkampanj om vårdköerna; det har säkerligen i huvudsak drabbat partiet i riksdagsvalet.

Sjukvård är förvisso ett område som brukar hamna högt upp på väljarnas uppmärksamhetslistor inför varje val. Så även detta år. Samtidigt är sjukvårdspolitik ett svårgripbart område för medborgarna. Det finns mycket stora regionala skillnader i sjukvårdens utförande och kvalitet. Det finns Hälso- och sjukvårdslagar på det nationella planet som avvisar dessa skillnader och istället påbjuder en lika och jämlik vård där patientens behov alltid ska stå i första rummet alldeles oavsett bostadsort, ekonomi och sådant.Ansvarsutkrävandet i sjukvårdsfrågor är kort sagt i huvudsak något som väljarna placerar nationellt. Vilket är rationellt, givet riksdagspartiernas lagstiftande och allmänt sett höga svansföring i dessa frågor.


En positiv sak med att antalet socialdemokratiska toppolitiker nu minskar i landstingsvärlden är att S nu kanske lite lättare kan tänka sig enhetsreformer som befriar sjukvården från den lokala/regionala politiska överbyggnaden.

 

Sjukvård är i alla län en av de mest avancerade verksamheterna som finns. I de flesta län är sjukvården helt outstanding; ingen annan sektor har så många universitetsutbildade specialister och kräver så mycket teknisk och logistisk excellens som sjukvården.


Att denna avancerade fullblodspärla till verksamhet skulle ledas av ett lekmannastyre i ett landstingsfullmäktige är blott och bart en chimär. Många landstingspolitiker har utvecklat stor personlig kompetens och förvärvat breda och djupa kunskaper inom sjukvårdsområdet. Så är det naturligtvis. Men detta är just personliga egenskaper och har inget med partipolitik att göra.
Att låtsasstyra sjukvården genom landstingen blir alltmer illa för varje år som går. Landstingsskatter kommer att behöva höjas högt och snabbt framförallt i alla de landsdelar där sjukvården redan i idag är otillgänglig och otillräcklig relativt andra delar av landet. Det folkliga inflytandet över sjukvården kan hanteras på betydligt bättre sätt än genom politiska partier som knappt någon vanlig människa är med i nuförtiden.


Det folkliga inflytandet är dessutom redan betydligt större än vad det någonsin varit. Ett mer utbildat och jämlikt folk som dessutom har utbyggda valmöjligheter i ryggen har väldigt mycket att säga till om.
Att knyta det folkliga inflytandet till landstingsval där en stor del av medborgarna inte vet vad de röstar på och om; det är handen på hjärtat ingen demokratisk höjdare. Bättre då att anpassa politiken till verkligheten; medborgarna och rikspartierna beter sig ju som om staten hade det odelade ansvaret för sjukvården.
Staten – som ju redan styr genom lagar och genom stora statsbidrag, genom anvisade nationella centra för viss avancerad vård, genom universitetssjukhusens forskning och genom Socialstyrelsen – borde ta steget fullt ut och ta det hela och odelade ansvaret för sjukvårdens finansiering och nationella närvaro.


Utvecklingen kan gärna tas stegvis och på prov. Låt de mest välskötta landstingen/regionerna fortsätta i egen regi om de vill. Staten kan i ett första steg ta över de tio sämsta landstingen och sköta dem som ett statligt sjukvårdsföretag.
Det känns som om de kommande fyra åren är ett bra tillfälle att ge människorna chansen till en bättre och mer jämlik sjukvård.
Widar Andersson

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson