Logga in

Widar Andersson

Widardirekt

Svenska massproblem behöver utmanas

WidarDirekt Tino Sanandajis bok ”Massutmaning”  (Kuhzad Media 2016) kan läsas som ett slags delbokslut över ett ”experiment med långvarig och storskalig invandring från tredje världen och till välfärdsstaten.” Jag skriver ”delbokslut” eftersom Sanandaji inte på något sätt anser att loppet är kört. I närmast Assar Lindbecksiansk anda levererar Tino Sanandaji ett 25-punkts program för hur saker och ting kan ställas till rätta. Assar Lindbeck är också en av dem som får ett särskilt tack av författaren på försättsbladet. På försättsbladet förekommer även Magnus Henrekson; en professor och person som jag har lärt mig att ha stort förtroende för.)

Tino Sanandaji ägnar sig åt nationalekonomisk forskning sedan han för sex år sedan doktorerade i ”Public policy” vid University of Chicago.

”Massutmaning” är inte bara en fyndig ordlek från Sanandajis sida. Boktiteln strör med rätta lite salt i såren hos det etablissemang inom politik, media och myndigheter som i takt med att invandringens problem blev allt mer uppenbara började benämna massarbetslöshet, massbilbränder och massbidragsberoende som ett slags sporrande utmaningar istället för som de tunga samhällsproblem de utgör.

Enligt Tino Sanandaji har 22 procent av Sveriges befolkning – 17 procent utrikes födda och 5 procent andra generationens invandrare – utländsk bakgrund.

I sin bok beskriver Tino Sanandaji Sveriges misslyckande som invandringsland genom att spegla de 22 procenten ovan mot andra siffror. Utrikes födda utgör 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa, och mottar 60 procent av de socialbidrag som utbetalas. 71 procent av barnfattigdomen i Sverige finns i hushåll med utländsk bakgrund. 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

Ledande politiker talar gärna om ”Flyktingkrisen” 2015 som alla invandrarrelaterade utmaningars moder och orsak. Inget kunde vara felaktigare.

Sanningen är att huvuddelen av de rekordmånga asylsökande som kom till Sverige det året ännu bara belastar det statliga mottagningssystemet.

Faktum är att Sverige allt sedan 1985 och fram till 2015 har haft – räknat per innevånare- en ungefär fyra gånger så hög asylinvandring som övriga länder i Västeuropa.

Mer att läsa: Chockerande skillnader.

Sanandaji skriver att Sverige på grund av den snabba invandringen har en befolkningsökning som ligger i nivå med ”utvecklingsländer som Bangladesh.”

Sverige är samtidigt är sämst i hela den industrialiserade världen med att få ut asylinvandrarna i arbete.

Det är just här som massutmaningen blir riktigt allvarlig.

Enligt flera vetenskapliga beräkningar som Sanandaji refererar till skulle det behövas ett 72 procentigt arbetskraftsdeltagande med skattebetalande och pensionsavgiftserläggande från de utrikes födda för att invandringen skulle vara kostnadsneutral visavi de infödda i landet. Det är mycket långt upp till sådana siffror. Trots en gynnsam ålderssammansättning – många av de invandrade är unga med flera potentiella arbetsår framför sig – så arbetas det alldeles för lite och till för låga löner jämfört med inrikes födda.

Påståenden om att invandringen lät som en plätt ska lösa vårt pensionssystems demografiska problem måste därför tyvärr sorteras in under fliken alternativa fakta

Pensionsmyndigheten har i en beräkning vägt av de inkomster i form av pensionsavgifter med de utgifter i form av pensionsutbetalningar som de utrikesfödda bedöms generera från 2017 och framåt. Varje person utgör en minuspost för pensionssystemet med ungefär 800 000 kronor, enligt Pensionsmyndigheten.

Det låga aktiva arbetskraftsdeltagandet leder i sin tur till en kostnad för invandringen på ungefär 70 000 kronor per person och år.

Det är dessa grundläggande ekonomiska omständigheter som förklarar varför en välfärdsstat som Sverige måste ha en strikt reglerad asylinvandring och anhöriginvandring.

Sveriges kollaps som invandringsland innebär också att moralen och humanismen har fått sig en törn, skriver Tino Sanandaji. Först använder vi hundratals miljarder kronor av pengar som annars skulle gjort stor nytta i de fattigaste delarna av världen för att bygga upp en svindyr mottagningsapparat för jämförelsevis ganska få människor.

Sedan skärper vi upp gränskontrollerna och gör mottagandet något mindre generöst. Samtidigt beter sig Sverige som om flyktingkrisen och folkvandringarna därmed har upphört. Vilket inte är fallet. De folkliga rörelserna mot nord och väst i världen är starkare än på mycket länge. Behovet av hjälp och stöd i de värsta krisregionernas närområden är stort och ökande. För hälften av de skattepengar som används för statliga migrationskostnader 2017 skulle Sverige ensamt kunnat ha finansiera FN: s flyktingorgan UNHCR under ett år.

Nå; loppet är som sagt inte kört. Det som krävs framåt är en realistisk politik för att så snabbt som möjligt öka arbetskraftsdeltagandet hos framförallt de utomeuropeiskt födda personer som får tillstånd att stanna i Sverige. De som får avslag ska däremot så fort som möjligt lämna landet. Här behövs en skärpning av lagarna som hindrar att den offentliga sektorn använder skattemedel för att finansiera så kallade papperslösa människors vistelse i Sverige.

Den svenska produktiviteten och BNP per innevånare har gradvis försämrats under det senaste decenniet. Detta är bekymmersamt och sannolikt det största enskilda hotet mot en framgångsrik etablerings- och integrationspolitik.

Tino Sanandaji avråder från stora avregleringar av arbetsrätten och lönesänkningar. Sådana insatser innebär att styrkan i den svenska ekonomin undermineras än mer. Sanandajis grundrecept är därför att framförallt satsa på högre tillväxttakt istället för särlösningar av olika slag. Långa perioder av tillväxt i ekonomin skapar automatiska förbättringar för människor som idag riskerar att marginaliseras. Att säga tillväxt är naturligtvis lättare än att skapa och underhålla tillväxt. Vi vet emellertid av erfarenhet att det som krävs är breda reformer med syftet att underlätta företagande, entreprenörskap, investeringar, forskning, innovationer och export.

Tina Sanandaji föreslår i grunden ett slags förstärkt och moderniserad variant av den modell för ”solidarisk lönepolitik” som lyfte Sverige under 1950- och 60-talen. ”Det är långt mer värdefullt med fler högavlönade jobb och högre tillväxt i produktivitet och löner för breda grupper än att bara skapa fler låglönejobb.” En gammal ”sanning” roterar i mitt huvud när jag läser Tinos bok: ”Sikta inte på de fattiga med reformerna för då ökar risken att de fattiga blir fler.” Dessa ord fick jag mig levererade för ungefär 25 år sedan av en klok och socialdemokratin närstående domare

Givetvis behövs det också ett ökat utbud av tillgängliga jobb här och nu. Sanandaji skriver om ”medelenkla jobb”. Att försöka återskapa enkla jobb som redan rationaliserats bort är lönlöst enligt författaren. Så är det nog.

Vuxenutbildningen bör satsa på ”medelkvalificerade jobb” inom industrin och välfärden. Sanandaji argumenterar för sänkt skatt för låginkomsttagare, han uppmanar de styrande att bryta det ideologiska motståndet mot fler poliser och en starkare rättsstat. Här är han inne på något mycket viktigt. Att ganska snabbt gå upp i antal och styrka i rättsstaten är ingen besvärlig politik. Problemet är ett kvardröjande motstånd mot detta; känslan av att det skulle vara ett misslyckande för socialpolitiska föreställningar om Sverige med en tyngre och mer kapabel rättsstat. Släpp det och släpp inflytandet för kriminologer och tyckare som argumenterar som om invandringen inte påverkar brottsligheten. Det hjälper dock nämligen föga med invändningar av sorten att det är fattigdomen som driver på brottsligheten och inte specifikt invandringen. Den sortens invandring som Sverige ägnat sig åt driver på fattigdomen och ojämlikheten i samhället vilket ökar brottsligheten. Det är effekterna ute i samhället/ute hos medborgarna som betyder något. Medan en politik för minskad fattigdom sätts på plats behöver samtidigt kriminaliteten näpsas här och nu.

I Tino Sanandajis 25-punkts program ingår en hel del smått och gott som till exempel ökad studietakt och mer strukturerad pedagogik i skolorna, uppskärpning av SFI, nolltolerans för patriarkala (heders) strukturer och pedagogiska förskolor.

Massutmaning är en mycket viktig bok. Med källbelagda siffror – som Sanandaji hämtat från aktuella forskningsfält och officiella beräkningar och som kritiskt kan granskas – visar han på punkt efter punkt att väldigt många centrala delar av den svenska välfärdsstatens verksamheter och värderingar är utsatta för hårt tryck. Det gäller allt från sjukvård och skola till pensioner och produktivitet. Fattigdomen och ojämlikheten ökar, arbetslösheten är manifest på nivåer vi inte tidigare sett.

 

Tino Sanandaji visar på sunda och realistiska samhälleliga och politiska förhållningssätt till de tunga samhällsproblem som kräver åtgärder på bred front.

Det finns inget extremt i resonemangen i hans bok. Om något alls är extremt så är det väl snarare den hittillsvarande ivern att försöka misstänkliggöra budbärare av Tino Sanandajis kaliber.

Jag hoppas att fler av de kloka, erfarna och upplysta människor som finns inom politiken, inom fackföreningsrörelsen, i mediehusen och inom akademin ska våga släppa sargen och medverka till en öppen debatt och en genomtänkt politik.

Alla problem löser förvisso sig själv om man bara väntar tillräckligt länge. Lösningen på de massproblem som Tino Sanandaji skriver om kräver dock – förutom tid – en genomtänkt politik som argumenteras hem av politiker som säger som det är och som vare sig svart- eller skönmålar hur landet ligger.

Widar Andersson

 

 

Extraval kan komma som en blixt

WidarDirekt Moderatledaren Ulf Kristersson och SD: s Jimmie Åkesson träffades på onsdagen för en överläggning om olika politiska sakfrågor där de ”tycker ungefär likadant” och där ett samarbete i riksdagens utskott och voteringar därför kan tänkas bli fruktsamt. Med ”fruktsamt” avses i detta sammanhang möjligheten att samla riksdagsmajoriteter i vissa för partierna angelägna frågor som gängkriminalitet och invandring.


Kristersson och Åkesson agerar rationellt. Det torde utanför vissa ledarsidors och politikers kretsar vara helt okontroversiellt att samverka i frågor där man tycker i stort sett likadant. Men båda två har anledning att tassa fram så försiktigt. Pressar de Löfven för hårt kan han utlösa ett extraval relativt snabbt; innan oppositionsblocket hunnit sätta sig vare sig i riksdagen eller hos väljarna. Ett extraval kan gå precis hur som helst; vare sig väljare eller politiker har någon erfarenhet av företeelsen.


Sverigedemokraterna har också andra anledningar att ta det så vackert. Nånstans runt en dryg tredjedel av partiets väljare i opinionsundersökningarna – kanske mer – består av tidigare socialdemokratiska väljare. Många av dessa har inför sig själva och inför omgivningen motiverat partibytet med att de inte alls har gått och blivit borgerliga utan att det de vill är att protestera mot socialdemokraternas invandringspolitik. Ett regeringsblock där SD ingår som underlag för en moderatledd regering kan skrämma bort många S-nära väljare.


Moderaterna har heller ingen anledning att skynda på tillkännagivandet av ett nytt och regeringsfähigt block. Det finns antagligen många moderata väljare som tycker att ett sådant regeringssamarbete ändå är väl magstarkt. Sakfrågesamarbete är däremot en helt annan sak.
För Socialdemokraterna är det ett svårt läge. Januariblocket är – som alla vet – för stunden alltför liberalt för S bästa. Frågan är om blocket kan utvecklas till något annat; till exempel till en axel mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna?


Visst har C just nu en väldigt liberal period. Men det har funnits andra perioder. Jag läser till exempel i en ny bok om fine Sven Hulterström (Författare Mats Wångersjö. Tre Böcker Förlag 2019) från Göteborg som satt 30 år i S ledning och som var med och förhandlade fram samarbetet mellan C och S 1995–1998. Då handlade det utan att överdriva om en räddningsinsats för den svenska välfärdsstaten. I både C och S finns den pragmatiska kärna som krävs för att ta itu med verkliga samhällsproblem istället för att fostra och älta ideologiska vanföreställningar.


Orkar, vill eller kan inte Centerpartiet vara med så får nog S ta hand om saken själv och se till att det blir uppgörelser om gängkriminalitet och om invandring med M och SD. De tre stora partierna bör ta ett stadigt och gemensamt ansvar. Socialdemokraterna har inget att förlora i väljarflykt på att göra upp med SD i dessa för Sverige så viktiga frågor. Tvärtom.


Mötet mellan Kristersson och Åkesson på onsdagen visar tydligt att ett nytt block är under vardande så stilla. Det vore förödande för S att stå och titta på medan man ylar om fascism och nazism. Det bästa sättet att försöka hålla sig relevant är att visa på handlingskraft i den riktiga politiken. Det är den politiken som folk med all rätta bryr sig om.

Widar Andersson

Förvånad Sjöstedt plötsligt i mitten

WidarDirekt Det går ju inte att dyka in i en annan människas huvud. Därför är det svårt att veta hur vänsterledaren Jonas Sjöstedt känner sig nu på torsdagskvällen 21 november. Tidigare på torsdagen kallade Vänsterpartiet till presskonferens för att berätta att de avsåg att försöka få till en misstroendeomröstning om arbetsmarknadsminister Eva Nordmark. Det känns tveksamt men samtidigt omöjligt att veta – här kommer det där med andra huvuden in – om Jonas Sjöstedt hade haft den där pressträffen om han vetat hur saker och ting skulle utvecklas under resten av dagen?


Vänsterpartiets syfte med pressträffen var som jag ser på saken att sätta press på Socialdemokraterna i frågan om Arbetsförmedlingens privatisering. Sjöstedt krävde bättre politik på fem områden och gav statsminister Stefan Löfven två veckor på sig att svara på kritiken. Skulle Löfven inte svara på det sätt som Sjöstedt krävde så skulle Vänsterpartiet kontakta Moderaterna för att få stöd för en misstroendeomröstning mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S).
Jonas Sjöstedt har i och för sig ingen anledning att hålla Januariavtalets regering bakom ryggen. En helt bärande del av Januariavtalet är nämligen ambitionen att hålla ”ytterlighetspartierna” V och SD utanför allt politiskt inflytande. Även om V släppte fram regeringen när det begav sig i januari så är det begripligt att Jonas Sjöstedt gör vad han för att visa att han har inflytande.


Men som sagt. Sjöstedt hade kanske inte tänkt sig att både Moderaterna och Sverigedemokraterna snabbt skulle sända ut positiva signaler om att stödja Vänsterpartiets misstroendekrav. Det kan tvärtom ha varit så att Sjöstedts tal om att vända sig till Moderaterna för att få stöd handlade om att han hoppades på ett nej från M vilket skulle ha gett V-ledaren anledning att skälla ut ”högern” för att de bara vill samarbeta när det handlar om att stödja ”rasisterna” men att de struntar i hur arbetslösa har det.


Men så blev det inte. Om Kristdemokraterna hänger på Vänsterpartiet så finns det plötsligt en majoritet för att avsätta Eva Nordmark; en av de bästa i ledande position som Socialdemokraterna har.


De partier – V och SD – som enligt Januariavtalet skulle utestängas från allt inflytande visar sig plötsligt sitta i förarsätet i inrikespolitiken.


Vilket Sjöstedt kanske inte hade räknat med. Men nu vill det till att ro båten i land. Eva Nordmark har ingen anledning att ligga sömnlös. Misstroendeinitiativ som visar sig samla majoritet blir nämligen inte av; sådan är erfarenhetens läxa i Sverige. Regeringen har att anpassa sig till majoriteten i riksdagen. Det kallas parlamentarisk demokrati vilket är ett alldeles utmärkt system.


Under dagen har Vänsterpartiet utsatts för mycket hårda attacker från LO och från andra fackföreningar och av en rad olika krönikörer och debattörer. Kritiken mot Sjöstedt skjuter verkligen över målet. Kritikerna försöker privatisera saken. Det framställs som om V anser att den tidigare fackföreningsledaren i TCO Eva Nordmark – trots att hon utnämndes för endast två månader sedan - har ett personligt ansvar för regeringens arbetsförmedlingspolitik.
Så är det ju naturligtvis inte. Däremot har regeringen ett ansvar för den politik man bedriver. Det är inget konstitutionellt bärande försvar att arbetsförmedlingspolitiken emanerar från stödpartiet Centerpartiet.


Jonas Sjöstedt står förhoppningsvis på sig. Han har en del starka argument. Att låta lagen om valfrihet – LOV – få reglera den framtida Arbetsförmedlingen vore mycket olyckligt. Sjöstedts initiativ kan nu skapa ett tryck som leder till en bättre och klokare reformering av Arbetsförmedlingen. Sjöstedt bör därför stå på sig.

Widar Andersson

 

Löfven behöver svara på den andra frågan

WidarDirekt Statsminister Stefan Löfven medverkade i SVT: s Agenda på söndagskvällen 17 november. Programledaren Anders Holmberg ställde frågor om hur det kommer sig att just Sverige sticker ut så kraftigt när det gäller skjutvapenvåld och sprängningar? Det beror på ”arbetslöshet, fattigdom och ekonomiska klyftor", sa Löfven. Så är det förstås. Men den andra frågan är naturligtvis varför just Sverige – ett av världens rikaste och mest jämlika länder – har drabbats så hårt av arbetslöshet, fattigdom och ekonomiska klyftor?


Svaret på den frågan är lika självklart som svaret på den första frågan. Sverige har drabbats hårt av kriminalitetsalstrande arbetslöshet, fattigdom och ekonomiska klyftor på grund av en långvarigt misskött invandringspolitik. Sambanden mellan mördandet/sprängandet och den misskötta invandringen är både direkta och indirekta. Indirekta; eftersom det stora och stadiga inflödet av nya invandrare har försvårat för många invandrarfamiljer som bott i utsatta stadsdelar i 10–15 år att få uppleva trygghet, bra skolor och bra service från Arbetsförmedling och SFI. Direkta; eftersom det har kommit väldigt många unga män till Sverige under det senaste decenniet. Unga män är mer brottsaktiva än andra. Sysslolösa, språkligt isolerade och färdighetsfattiga unga män är överallt i hela världen en stimulans för våldsbrottsligheten. Så även i Sverige.

Mer att läsa: Nyamko Sabuni och Juno Blom har tagit över. 


Stefan Löfven ville dock inte svara på den andra frågan i Agenda. Vilket är mycket märkligt; inte minst eftersom han har svarat på frågan många gånger tidigare. Bara för några veckor sedan sade Löfven till exempel att invandringen till Sverige behövde ”halveras” för att integrationen skulle kunna ha en chans. Att invandring från länder med helt andra kulturer kan påverka Sverige negativt är ju heller inget som regeringen förnekar.

I sin regeringsförklaring (10/9) skriver Stefan Löfven till exempel att ”Vi ser antisemitism hos vuxna och barn som flytt till Sverige från länder där judehat präglar skolundervisning och statlig propaganda.”

 

Mer att läsa: T SD: s 24 procent på stort allvar.


Hos Agenda ville Löfven emellertid inte svara på frågan. Vad jag däremot tror att Stefan Löfven försökte säga är att ”problemen är svenska. Ingenting blir bättre av att vi ältar från vilka länder gängmedlemmarna kommer. En del av de som mördar och spränger är rentav födda i Sverige av invandrade föräldrar. Problemen är svenska och lösningarna finns i Sverige.” Om det var det som Löfven ville säga så har han helt rätt i detta också.


Kruxet är bara att hela resonemanget blir obegripligt om Löfven inte samtidigt öppet och utan krusiduller tillstår att invandringen till Sverige har varit och är alldeles för omfattande. Invandringen är också ett svenskt problem där lösningen finns i Sverige.
Ska Stefan Löfven och regeringen upprätthålla någon form av auktoritet så krävs det ett rakt och vettigt klarspråk på det här fältet. Det kanske känns som ett extra surt äpple att bita i med tanke på SD och opinionen och Januariavtalet och på hela alltihopat. Men det är som det är. Alternativet är att det annars snart inte finns några äpplen alls kvar att bita i.
Widar Andersson

Ta SD: s 24 procent på stort allvar

WidarDirekt Idag (15/11) kom så den första opinionsmätningen (Aftonbladet Demoskop) där Sverigedemokraterna segade sig förbi Socialdemokraterna och blir största parti. 24 procent för SD och 22,2 procent för S.
Givet vår samtids stora och dominerande frågor är det inte märkvärdigt att Sverigedemokraterna stadigt vuxit under årens lopp. 5, 7 procent i 2010 års val har nu knappt tio år senare växt till 24 procent; visserligen i en opinionsundersökning men ändock.


En växande del av Sveriges befolkning anser att samhällsutvecklingen går åt fel håll. De övriga politiska partierna har samtidigt i växande grad övergivit befolkningen och på sätt och vis påskyndat SD: s stadiga tillväxt.
Tidigare stadiga samhällsbärare när det gäller grundläggande statliga uppgifter har lämnat staten vind för våg och av SD-blyga skäl mer eller mindre blundat för och förnekat framväxten av allvarliga socialpolitiska problem i Sverige. Partierna har fastnat i invandringsnojor. Av rädsla för att angripas av varandra och av ideologiska ytterkantsgrupper i organisationer och i media så har det svenska samhället tillåtits att försämras och förråas på ett helt osannolikt sätt.


På ledarsidan i Folkbladet i dag berättar jag om själavårdarens tre punkter för vad som krävs för ett Omtag i samhället. Först handlar det om att klart se att ett omtag är av nöden; att problemen är så pass tunga och allvarliga att det inte längre går att rulla på som vanligt. Den andra som krävs är att den som ska göra omtaget är så pass längtansgripen efter ett annat och bättre liv och hon och han kan – vilket är den tredje punkten – mobilisera fram den beslutsamhet som krävs för att göra vad som krävs.


Kanske kan SD: s 24 procent i Demoskop bidra till att chanserna ökar för att övriga partier – jag tänker främst på S och M – kommer närmare insikten om att ett omtag i samhället nu inte längre kan skjutas upp?
Moderaterna har hunnit en bit på vägen. Partiledaren Ulf Kristersson har öppet erkänt fel och brister i partiets tidigare politik när det kommer till invandring, kriminalitet, tiggeri, integration. Kristersson har också tagit några steg på ett blockbygge med KD där SD räknas in i underlaget. Ett block som i dagens Demoskop är jämnstort med Januariavtalsblockets fem partier
Socialdemokraterna har ett än mer pressat läge. Genom att av invandringsnojiga skäl vända ryggen åt den socialpolitiska problemanhopningen i Sverige så vänder man också ryggen åt stora delar av sina kärnväljare i de stora och breda grupperna av skötsamma och lojala löntagare och skattebetalare.


Steget över till SD har inte varit långt för många S-väljare av LO- och PRO-stam. Medan partiledningen har ropat fascism, nazism och rasism har väljarna i strida och stadiga strömmar vandrat över till just det partiet som pekats ut som Hitlers arvtagare.
Folk har gått över till SD därför att de ses som mest trovärdiga i samtidens tyngsta frågor. Svårare än så är det inte. Processerna nu är likadana som då folk för hundra år sedan satte sin lit till Socialdemokraterna som en kraft som kunde ta itu med den tidens tyngsta frågor.


En stor och allvarlig förlust under samhällsutvecklingen det senaste decenniet är förlusten av medborgerligt förtroende för politiken. Den partiledare som vinner omröstningarna når som högst upp till cirka fyrtio procent. Nästan alla – ibland alla – partiledare har minussiffror; det vill säga att det är fler som saknar än som har förtroende för dem.


De här minussiffrorna har samtidigt sina motsvarigheter ute i samhället. Samhällsutvecklingen -en mycket snabb och misskött befolkningsökning som i huvudsak består av människor från Mellanöstern och Afrika som på grund av avsaknad av lämpliga färdigheter har långa vägar till arbete och egenförsörjning – har skapat friktioner och konflikter som skadar tilliten och förtroendet på de allra flesta samhällsområden. Problemen är inte olösliga.
Men för att få något gjort krävs sannerligen ett omtag. Socialdemokraterna kommer nog inte undan med mindre än en rak och öppen ursäkt för det som har gått fel och ärliga förklaringar till varför det gick fel. Och ett erkännande till SD; de har haft mer rätt än fel om invandringens problem och konflikter.


S, SD och M bör därefter bilda stommen i det svenska omtaget. Två delar ingår i omtaget.

Dels behöver invandringen begränsas så mycket det bara går under lång tid framöver. Alla människor som nu kommit hit och som vill och ska vara här behöver ges rejäla och sunda chanser att etablera sig. Då fungerar det inte med att ständigt fylla på med nya.


Dels ska den svenska samhällsmodellen värnas. Svartarbete och låglönekonkurrens motarbetas. Tiggeri förbjudas. Barn och ungdomar ska gå i bra skolor. Bidrag ska vara låga och helst tillfälliga. Mördare ska inte gå fria i parti och minut. Arbete och egenförsörjning ska vara huvudregeln. Pensionerna ska gå att leva på. Sjukvården ska ha tillräckliga resurser.
Jag hoppas att SD: s 24 procent ska bli en väckarklocka. Sverige har allvarliga socialpolitiska problem. Det är dags att sluta skjuta på budbäraren för att istället ta itu med problemen.


Widar Andersson

Ett misstroende som alla tjänar på

WidarDirekt Misstroendeomröstningen mot socialdemokraternas justitieminister Morgan Johansson är oerhört intressant på båda sidorna av konfliktlinjen. På oppositionssidan formerar sig återigen – för första gången sedan Januariavtalsregeringen tillträdde – ett konservativt block med M, SD och KD. Det är också första gången som M och KD ansluter till en misstroendeomröstning som initierats av SD.


För Socialdemokraterna innebär omröstningen att stödpartierna C och L kryper ännu närmare regeringen. Bilden av två nya block som står mot varandra blir allt tydligare i riksdagen.


Om partigruppernas medlemmar och vildarna röstar som man kan anta på fredag så sitter Morgan Johansson säkert på sin post. Spänningen i omröstningen ligger därför främst inte i utgången för Johansson utan i hur styrkorna formeras i omröstningen. Ett nytt politiskt landskap håller på att sätta sig.

På ett sätt är allt som vanligt: En mittenvänster mot en mittenhöger. På ett annat sätt är inget som vanligt. Det största nya är att SD nu på allvar inlett sin resa mot makten. En resa med många och svåra prövningar för partiet som ska växla om från decennier av ansvarslös tillvaro – skyll inte på oss vi har stängts ute – till ett politiskt liv av ansvar och kompromisser.

Det andra stora som sker är att Socialdemokraterna nu på allvar går in i flocken av liberala partier. Ett stort och svårt steg för ett parti som inte har många liberala stråk sina gener.

En spännande tid framöver.

I själva sakfrågan - justiteministerns och regeringens ansvar för den helt absurda eskaleringen av skjutvapenmördandet och sprängandet - är det ju glasklart så att regeringen styr riket. Jag kan tänka mig att en sådan utveckling vi haft i Sverige under de senaste åren skulle ha lett till regeringsombildningar i de flesta andra länder.  Å andra sidan har jag inget emot den mer snälla kultur vi har i Sverige. Men som sagt; ansvaret finns hos regeringen hur man än vrider och vänder på saken. Detta är myntets baksida för alla statsråd.
Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson