Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Därför dras Sjöstedt och Lööf mot extremer

Widar Andersson Jag har nu spenderat fem kvällar i Almedalen och lyssnat på politiska tal från ledande personer i fem partier. Lyssnandet har fått en möjlig insikt att gro och gry i mig. Den här möjliga insikten har sannolikt mycket med inrikespolitikens heta regeringsfråga att skaffa. Det finns nämligen en mycket intressant och strukturerande skillnad mellan å ena sidan Socialdemokraterna, Liberalerna och Kristdemkraterna och å andra sidan Vänsterpartiet och Centerpartiet.

Där Jonas Sjöstedt och Annie Lööf dras till extremerna så gör Magdalena Andersson, Ebba Busch Thor och Jan Björklund vad de kan för att hålla sig borta från ytterkanterna. Sjöstedt och Lööf liksom tävlade med varandra om vem som kunde fördöma nazismen i Sverige på det hårdaste sättet. Nazisterna är en helt perifer och i allt väsentligt enbart polisiär angelägenhet i vårt land. Att de tydligen ska demonstrera här i Visby endera dagen förändrar inget. Politiskt är de inget. Att ledarna för två riksdagspartier – som i övrigt inte har mycket att göra med varandra – på det här sättet dras till extremer är intressant. Ur ett traditionellt och rationellt politiskt perspektiv beter de sig orationellt.

Skillnaderna mellan gruppen S-L-KD och V-C fick minnesbanden från mitt livs universitet; Hassela i Hälsingland.

Jag har levt en hygglig del av mitt liv i Hasselakollektivet. Under mer än ett decennium delade jag därmed vardag och helg med unga människor som försökte byta liv och bryta beroenden. Tillvaron som heltidsmissbrukare på gatunivån är extrem och sätter snabbt och starkt sin prägel på människor som vistas i de miljöerna. Det mesta som en ”Svensson” tycker är irrationellt beteende är högst rationellt för en drogstyrd människa.

Kaka söker maka, så lär oss ordspråket. Extremer känner igen andra extremer. För mig var det därför mycket lärorikt att till exempel vandra genom Stockholm eller Almedalen eller besöka en populär krog tillsammans med Leffe; en ”Hasselagamling”som hållt upp med droger några år.

Hans känselspröt fångade upp helt andra vibbar än mina. Jag kände in min verklighet. Han kände in sin verklighet. Där jag i huvudsak såg människor av alla de slag som tycktes ha det bra i det stora hela så pejlade han in missbruk där, langning här och vapen där borta och häleri i det hörnet och ficktjuvar i det andra hörnet.

Antagligen överdrev han något på ungefär samma sätt som jag säkert underdrev något. Det kan vi lämna därhän. Poängen här är hans idoga insniffande av extrema händelser i vardagslunken. Och hans iver att fördöma extremerna. Ju hårdare och kraftigare han kunde fördöma narkotika och kriminalitet (och ibland även narkomaner och kriminella) desto säkrare och bättre kände han sig själv.

På den tiden Annie Lööf hette Annie Johansson och ungdomsförbundare i Centerpartiet var hon under en period mycket liberal. Givet den svenska politiska kontexten är det ingen överdrift att säga att hon och hennes CUF stod för tämligen extrema uppfattningar. Jonas Sjöstedt har formats och danats i ett litet kommunist/socialistparti som i relation till större partier som S och M är extremt i somligt av sin politik och med sina band till slagsmålsvänstern och diktaturer i till exempel Kuba och Venezuela.

Den där extremnära inskolningen har psykologisk och politisk betydelse; det är jag övertygad om. På ett möjligen betingat och oreflekterat plan reagerar de på andra extremer på ett annorlunda sätt. De ser konkurrens, de ser bjälken i sin nästas öga och de går till attack och upphöjer därmed några hundra förvirrade och i en del fall kriminellt otäcka unga män till relevanta politiska motståndare. Vilket nazisterna naturligtvis tycker är kul.

Att göra bisaker till huvudsaker i politiken är sällan särskilt klokt. Att V och C hamnar så pass nära varandra i extremfrågor är nog inte bara en slump. Kaka söker maka, som sagt.

Vill det sig riktigt illa så kan all gratisreklam som nazisterna får av V och C leda till att de får luft under vingarna. Alla de – långt fler än V och C - som ägnat det senaste decenniet åt att tjoa fascism, nazism, rasism åt SD och som tävlat om vem som i mest hårda ordalag kan fördöma Jimmie Åkesson borde tänka sig för innan de traskar upp på samma väg igen.

 

Widar Andersson

 

 

Socialdemokraterna kan befria oss

WidarDirekt SCB: s mätning som kom idag 4/12 om hur folk skulle rösta om det var val någon av de närmsta dagarna visar väl i stort sett ingenting. Vilket är intressant information även det. Människor i allmänhet har annat att tänka på. Några politiska förslag och beslut av betydelse har inte realiserats. Pressträffar om politikpolitik har i längden ett mycket begränsat intresse hos den stora allmänheten.


Sedan valet den 9 september gör Socialdemokraterna en framryckning på lite drygt två procentenheter. När SCB mäter hur väljarna rört sig mellan partierna så visar det sig att S vunnit lite från Vänsterpartiet och lite från Liberalerna utan att förlora till något annat parti i något för SCB mätbar omfattning. Det är en bra position för S; om ändock på en för låg aktivitetsnivå. Ett parti som är relevant för många människor ska helst förlora lite och vinna mer från alla partier i konkurrensen. Då är man verkligen med i matchen.

 

Widarvideo: SCB-naturligt med extraval för S.

 

Jag ska inte överdriva för mycket. Men det kan vara så att S är på väg att lämna sin långa ”stendöda period” i SCB där det enbart förlorats till SD och ibland till M och där det enbart vunnits små rännilar från MP. Socialdemokraterna kan vara på väg att bli mer relevanta igen.
Ska det bli så, så vill jag gärna avråda S från att ge sig in i nära maktrelationer med de två små liberala partierna C och L. Klart att det finns vissa beröringspunkter mellan partierna. Och det är klart för mig att S bör samarbeta med något eller några borgerliga partier hellre än med V och MP; som till sin attityd och till sitt innehåll är alltför udda visavi Socialdemokraterna.
Ett extraval skulle mycket väl kunna lösa upp en eller annan knut. När människor i ett skarpt läge inser att inget av de gamla blocken finns kvar – sannolikt inte ens i retoriken från vare sig S eller M – så har vi ett nytt läge där väljarna kan ge riksdagen en delvis annan sammansättning.


Ingen kan säga hur ett extraval skulle sluta på partinivå. Sannolikt har S en lätt uppåtgående trend just nu vilket skulle kunna indikera ett ökat stöd framöver. Sannolikt gäller detsamma för Moderaterna som i mina ögon under alldeles för lång tid har hållit fast vid en allians utan politiskt innehåll och stabilitet.
Bortom partitaktik så är det starkaste argumentet för ett extraval i grunden demokratiskt. Extraval är inget misslyckande. Folket är inte fiender som partierna ska vara rädda för. Det vore kul om S gick i bräschen för ett extraval och därmed befriade oss från kravet att tänka låtsastankar om låtsasregeringar som på sin höjd kan ägna sig åt låtsaspolitik.
Widar Andersson

Nu har förhandlingarna om makten inletts

WidarDirekt Det tog nästan tre månader. Men idag har maktförhandlingarna börjat på allvar. Om det flyger eller kraschar återstår att se. Fas två - av okänt många faser - har inletts. Gott så.

På tisdagseftermiddagen presenterade Annie Lööf en kravlista med politik som Socialdemokraterna ska ställa sig positiva till för att Centerpartiet ens ska börja överväga att tolerera Stefan Löfven vid statsministervoteringen som är planerad till onsdag nästa vecka. Kravlistan är av det slaget att Ulf Kristersson i Moderaterna skulle ha haft svårt att svälja alltihop.


Detta indikerar att Annie Lööf krav på Löfven inte är seriösa och ens antydningsvis bokstavligt menade. Antagligen förs det redan förhandlingar mellan C och S där dagens mycket borgerliga kravlista främst har funktionen att putsa på Annie Lööfs repiga borgerliga yta och sannolikt även har syftet att ge lite prutmån åt Vänsterpartiet som behöver vara med om en S-regering i någon form ska kunna säkra budgeten i riksdagen.

 

Att Socialdemokraternas partiledning på allvar har fått upp vittringen på statsministerposten understryks av att LO: s ordförande Karl Petter Thorwaldsson i en intervju med SvD har ställt sig positiv och av ”omtanke om förhandlingarna” inte vill yttra sig om centerledarens krav på liberaliserad arbetsmarknad (turordningsregler nämns särskilt). En sådan stillsam attityd från LO i deras kärnfråga har nog aldrig tidigare noterats.


En S-regering som byter ut V mot C som budgetpartner vore i mina ögon ett bra alternativ i ett antal sakpolitiska sammanhang. S skulle få en puff där bak för att förändra sina positioner i ett antal sakfrågor där de sitter fast.


Det finns en socialdemokratisk formel – som i o f s inte använda jätteofta – som säger att ”Skatter kan höjas och sänkas beroende på vad situationen kräver.” Så skattepunkterna på Lööfs lista är inga konstigheter tror jag. En del annat – välfärdsvinster, landsbygdspolitiken, med mera sådant – är heller inga problem. Bostadspolitikens förnyelse – framförallt hyresmarknaden men också annat – har påtalats och drivits under flera år av tungt S-folk som Göran Persson, Klas Eklund och Lennart Weiss. Där finns således ett antal goda argument som S kan göra till sina för att tillmötesgå C. 

Peter Hultqvist behöver också ta ytterligare några steg mot Nato och försvarsanslagen höjas rejält. Detta kan S leva med. 


S måste förstås se upp så att de inte blir för liberala och mondäna. Det finns alltid skäl till varför ett parti har åtta procent istället för tjugoåtta procent. Skälet är att de allra flesta ogillar det partiets politik. Socialdemokraterna behöver vårda sin konservativa och folkliga flank. För nära frotterande med små poserande liberala/vänster-partier kan innebära att S dras ner mot åtta istället för att röra sig upp mot 30 procent.


Det ”konservativa blocket” i allmänhet och SD i synnerhet är beredda på att fånga upp besvikna S-väljare från LO och från den så viktiga äldregruppen om S fladdrar iväg uppåt i det ljusblå.
De närmaste dagarna får visa vad som händer. Jag hoppas av politikerna förmår mer än att ge oss en nödregering som kommer till enbart av rädsla för SD och för folkets dom i ett extraval. En sådan regering är inte mycket att ha. Extraval är inget misslyckande. Och ingen kan nu säga vilka partier som kommer att gynnas i ett extraval.
Widar Andersson

Dagen då politiken bytte spår

WidarDirekt Idag den 24 november är det precis tre år sedan den berömda presskonferensen med Stefan Löfven och Åsa Romson då regeringen återreglerade invandringspolitiken. I sak var det faktiskt inga märkvärdigheter som meddelades vid tillfället. Sverige skulle återgå till att pröva människors individuella asylskäl, Sverige skulle kolla människors identiteter vid gränskontroller och asylansökningstillfällen, Sverige skulle avvisa människor som fick nej på asylansökningar, Sverige skulle införa tillfälliga uppehållstillstånd.


I sak återstår även mycket att göra. Sverige behöver – vilket väl lär ske när det kommer en regering med ett vettigt underlag på plats – omforma invandrings- och folkvandringspolitiken i grunden. Regelverk och myndighetsfloran behöver en rejäl översyn. Det kommer säkert att ske vad det lider. Förhoppningsvis ganska snart.
Invandring/folkvandring är formativa frågor av mycket stor betydelse; inte minst i ett land som vårt som håller oss med en mycket uppskattad och generös välfärdsstat vars förmåner i allt väsentligt är tänkta som återbetalningar till högt beskattade inkomsttagare.

 

Mer att läsa: Grova påhopp på poliser.


Politiskt har de gångna tre åren inneburit viktiga saker får såväl enskilda partier som för det politiska landskapet i stort. Socialdemokraterna – vilket syns mycket väl i SCB: s siffror från november 2015 och maj 2016 – räddade sig från något som liknade utplåning i flera valkretsar i södra Sverige. SD tappade statistiskt säkerställt mellan november och maj; från nästan 20 procent till dryga 17 procent.
För Miljöpartiet var den 24 november 2015 en svart dag. För Moderaterna betydde dagen lite mer ljus i mörkret. Mellan november 2015 och maj 2016 slutade M att blöda till SD. Under halvåret vann istället Moderaterna i stället en procent från SD och dryga en procent från ”vet ej” gruppen. Partiet gick framåt precis som S gjorde.
Mest intressant är nog trots allt känslan av Sverige från och med den där dagen för tre år sedan blev alltmer manifest oregerbart enligt traditionella mönster.

 

Mer att läsa: Åter till Olof Palme.


Att det förhöll sig på det viset var ju i och för sig den sittande regeringen redan ett tydligt exempel på. Stefan Löfven släpptes fram som statsminister med endast 132 ja-röster. De fyra borgerliga partierna och Vänsterpartiet avstod från att rösta – valde den gula knappen – medan SD: s 49 riksdagsledamöter var ensamma om att rösta nej. S och MP var definitivt inget rationellt regeringspar. Men de var de enda som ville och kunde regera.


Det mest speciella med Romsons och Löfvens pressträff den 24 november 2015 och den efterföljande invandringspolitiska uppgörelsen mellan regeringen och de borgerliga partierna var att den på ett hårdhänt sätt visade att ”SD hade haft rätt” om invandringens problem och att de övriga partierna nu – under ivriga trumpetstötar om motsatsen – tänkte försöka återta förlorad mark. Vilket S och M också gjorde. Men bilden av SD som ”sanningssägare” hade satt sig hårt.
Det var uppenbart för alla som kunde och vågade tänka av egen kraft att SD skulle fortsätta att blockera vettigt regeringsbildande även i framtiden. Moderaternas partiledare började därför så försiktigt att ”gnugga opinionen” internt och externt för att arbeta upp en förståelse för att en borgerlig regering i framtiden kommer att behöva tala med SD. Det blev ett liberalt ramaskri (som S gärna förstärkte utifrån sina naturliga partiintressen.) M tappade väljare till Centerpartiet i rask takt och opinionssiffrorna dök.


Ut med Kinberg Batra och in med Ulf Kristersson som både försökte rädda den borgerliga alliansen och försökte vinna förståelse för att det kan vara okej att ha en borgerlig regering även om SD röstar med regeringen i vissa frågor. Det gick inte. Alliansen är sakligt sett helt borta. Den har spruckit på SD-frågan/invandringsfrågan. Nu växer mödosamt fram nya möjliga samarbetsmönster. Men det kommer att krävas mycket gnuggande både här och där.
Lärdomen från den 24 november 2015 är lika enkel som viktig. Håll invandringspolitiken i herrans tukt och förmaning så har du fler och bättre regeringsalternativ i riksdagen.
Widar Andersson

 

Annie Lööf och extremerna

WidarDirekt Centerpartiets ledare Annie Lööf vill se en regeringsbildning där båda ”extrempartierna” Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna ställs utanför alla former av inflytande på politiken. Det är naturligtvis fritt fram för vem som helst att tycka att vem som helst är extrem. För en ledare i ett åttaprocentigt riksdagsparti – som dessutom talmannen givit uppdraget att regeringssondera – är dock Lööfs hållning besynnerlig.


Jag är ingen stor vän av vare sig Vänsterpartiets eller Sverigedemokraternas politiska förhållningssätt i det stora hela. Det finns för mycket av svulstig gammal ideologi i både V och SD för att attrahera en luttrad socialdemokrat som mig själv. Att något av de båda partierna skulle vara så pass extremt att de skulle påverka Sverige särskilt negativt om de fick vara med på ett hörn och påverka och förhandla; det håller jag emellertid för helt otroligt.


Vänsterpartiet har ju varit med i svängen sedan den kommunistiska revolutionen i Ryssland 1917. Under alla dessa år har väl det egentligen bara varit samhällsfarlig vänsterfara på färde under de år då S tappade kompassen och började stappla och släpa på löntagarfondsfrågan. Den gången tvistar väl historierna om vilket av VPK eller Folkpartiet (som partierna hette då det begav sig) som hade störst betydelse som understödjare och supporter åt förstatligandevurmarna på LO.


Jag tror heller inte att Vänsterpartiet under sina hundra år har lyckats presentera ett lika samhällsomstörtande och institutionsnedrivande idéprogram som vad Centerpartiet gjorde 2012/2013 under sin nyvalda ledare Annie Lööf. Här talar vi om tunga saker som fri invandring, slopad skolplikt, månggifte, så kallad platt skatt och i grunden förändrade arvsrättslagar.
När V under de senaste fyra åren var budgetstödparti åt regeringen S och MP så var det på de borgerliga partiernas uttryckliga order. Utan V var inte S och MP regeringens ”största partikonstellation” och Decemberöverenskommelsen reglerade att den partigrupp som ville få igenom sin budget var tvungen att vara störst.


Vänsterpartiets medverkan på statsfinanserna har enbart påverkat på marginalen. Tio miljoner hit/100 miljoner dit har genom V: s försorg skickats ut till olika delar av den offentliga sektorn. Inte mycket att bråka om. Och knappast extremt.
Sverigedemokraterna har en kortare inrikespolitisk historia. Partiet är inne på sin tredje mandatperiod i riksdagen och har steg för steg förvärvat erfarenheter av att vara en del av maktapparaten i Sverige. SD har efter att ha röstat mer ”vilt” från början steg för steg närmat sig den högra spelplanen i inrikespolitiken. Något revolutionärt och samhällsomstörtande i klass med löntagarfonder eller idéprogram á la Centerpartiet har inte SD varit i närheten av. Visst har SD likt V nedblodade historiska rötter. Framförallt har SD ännu stora besvär med ”löss i den röda fanans veck” som kommunisterna brukade säga om sina avfällingar när det begav sig.


De krav om minskad invandring, bättre sjukvård och högre pensioner som SD har fört fram för att stödja en regeringsbildare är dock knappast särskilt märkliga eller svårsmälta för de flesta. Det handlar definitivt inte om några extrema uppfattningar hur som helst.


Vare sig V eller SD kommer att sitta i en regering inom överskådlig tid. De vill inte själva och ingen annan vill heller att det ska bli så. Detta beror inte på att de är extrema. Snarare är de lite ”konstiga partier” som säkerligen skulle fara mycket illa som regeringspartier och som därmed och dessutom skulle kunna vara till skada för sina partners.
Att utesluta V eller SD från varje form av regeringspåverkan är ett mycket märkligt krav från Annie Lööf. Dels därför att det är fel i sak. Och dels därför att det är en tulipanaros; hyfsat lätt att säga men svår att förverkliga. Partier i riksdagen har – särskilt de som växer förstås – alltid påverkan på saker och ting. I vårt parlamentariska läge för dagen är det dessutom så att de seriösa regeringsalternativ som finns bygger på att antingen V eller SD är med på ett hörn och tolererar statsminister och politik. Det är inget extremt med det.

Widar Andersson

 

 

Varför detta skjutande just här hos oss?

WidarDirekt Från tidningen Dagens Juridik har jag sparat en artikel från 14 maj i år. I artikeln redovisas en europeisk forskningsstudie om ”dödligt våld med skjutvapen”. Sedan den artikeln publicerades har det dödliga våldet eskalerat. Forskarna i artikeln i Dagens Juridik talar intressant nog om en det dödliga våldet i Sverige som en endemi; det vill säga typiskt för ett visst land. Frågan är vad det typiska för Sverige är; vad är det som gör att ”dödligt våld genom skjutvapen” är så pass överrepresenterat i vårt land? Varför har det blivit så att denna kvälls (12 november) nyhetsrapporter om två skjutna unga män i Hallonbergen (och gärningsmän som flyr från brottsplatsen på moped) bara noteras som ännu en vardagshändelse i Sverige? (De båda pojkarna som var i tjugoårsåldern avled av sina skottskador meddelade polisen på tisdagsmorgonen 13 november.)

Nedan finns ett långt citat från artikeln i Dagens Juridik från 14 maj 2018:

 

”Nivån för dödligt våld med skjutvapen är mer än dubbelt så hög i Sverige bland män mellan 15 och 29 år jämfört med genomsnittet i andra europeiska länder.

Sverige skiljer ut sig markant jämfört med länder som till exempel Tyskland och Storbritannien. Det visar en forskningsstudie som publicerats i den vetenskapliga tidskriften European journal on criminal policy and research.

Kraftig ökning
Bakom studien står Joakim Sturup, Amir Rostami, Hernan Mondani, Manne Gerell, Jerzy Sarnecki och Christofer Edling som har jämfört Sverige med tolv andra europeiska länder under perioden 1996–2015.

"Vi drar slutsatsen att Sverige har sett en kraftig ökning av våldshandlingar hos män mellan 15 och 29 år under de senaste 20 åren", konstaterar de i artikeln. 

"Vi argumenterar inte för att det övergripande våldet har ökat i Sverige, men vi kan rapportera en kraftig ökning av vapenvåld hos unga män som bara kan beskrivas som en endemisk situation (typisk för ett visst land reds. anm.)", skriver de vidare.”

Jag är inte ute efter några retoriska poänger om invandring. Sverige är ett av flera länder som misskött sin invandringspolitik under det senaste dryga decenniet. Vi är inte ensamma om att ha segregerade förorter, vi är inte ensamma om att ha en invandring som domineras av unga män utan känd identitet, vi är inte ensamma om att ha problem. Så varför detta skjutande just i Sverige?

Mer att läsa: Partier utan förtroende.

Varför skolas så många unga pojkar in i våldsam kriminalitet just här? Den diskussionen borde vi ha. Givet mina egna tankar och uppfattningar om Sverige så borde det inte vara på det här viset. Så vad är det som händer? Vad kan politiken göra? Vad kan vi göra? Vad kan man göra?

Widar Andersson

 

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson