Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Löfven var stadig om ungdomsbrott och invandringsnivåer.

WidarDirekt Stefan Löfven har varit partiledare för Socialdemokraterna sedan januari 2012. Han är således ingen nybörjare längre. Särskilt inte efter de gångna fyra åren som statsminister i en minoritetsregering tillsammans med Miljöpartiet och med ett stadigt växande SD i hasorna.


På tisdagskvällen var det Löfvens tur att framträda i SVT: s långa utfrågning. Trots den formidabla medieexplosionen under senare tid så har sådana här program fortfarande betydelse; inte minst för traditionella S-väljare – likt mig själv – som är vana vid den här sortens program. Och som gillar Stefan Löfven. Han ”har inte orden” som Göran Persson sa. Så är det. Men det är en mycket bra person. Finns inget ont eller elakt där. Sådant gillar jag.

Problemet för S är att de senaste årens politikval inte har varit fullödiga. Löfven – som inte har orden – sätts att torgföra en politik i fyrkantiga talepunkter som inte riktigt tål granskning och rättmätiga diskussioner.

 Film: Löfven nynnade nog på Afzelius slagdänga. 


Socialdemokraterna har det tufft. Runt 24–25 procent i opinionen. Inledningen påbörjades med sjukvården. Ett område där S har en relativt stark förtroendeposition. Programledarna fokuserade på vårdköerna och gav exempel från fasansfullt långa väntetider för cancerpatienter. Jättesvåra områden, visst är det så.

 

Men det finns något stereotypt över svaren om att vi har ”investerat” si och så många miljarder; svaren möter inte den förtvivlan som kan anas i köerna. ”Investera” är ett mycket märkligt ord i sammanhanget. Svaret på alla frågor blir liksom bara att ösa på med mer av samma för att lösa problemen. Det borde finnas plats för reflektioner över att det inte tycks bita. Köerna växer.


Resonemangen blir också haltande – och det är inte Stefan Löfvens fel – när programledarna inte vare sig i sjukvårdsfrågan eller i frågan om ”klyftor mellan fattiga och rika”, eller gängkriminalitet för in dimensionen om att antalet fattiga och vårdbehövande – genom den misskötta invandringen – har ökat på ett påtagligt och samhällspåverkande sätt.

Diskussionen skulle bli mer riktig och allvarlig om helheten diskuterades. Tillgången på sjuksköterskor, läkare och annan medicinsk och logistisk personal är inte hela problemen, de har fått mycket mer att göra. Ökade kapitalinkomster är inte hela förklaringen till ekonomiska skillnader. För få poliser är bara en del av svaret. Och så vidare.


Stefan Löfven placerade Socialdemokraterna något till vänster om mittlinjen och något mer på den globala sidan än på den traditionella. Att placera ut sitt parti på en värdeskala är ett inslag som alla partiledare får göra under utfrågningen. Löfvens placering känns klok och rimlig. Visst kliar det säkert i fingrarna att gå än mer åt det traditionella hållet, med tanke på konkurrensen från SD. Å andra sidan är frihandel ett kärnvärde för S som ett regeringsparti så det är nog en rätt balansering av Löfven. Han sa att vi vill ”vara ett parti för många” och då kan man inte ligga för långt åt något håll. Så är det; det är socialdemokratin.


Löfven hade självklart svårt att på ett begripligt sätt förklara gymnasielagen. Den är obegriplig och jag tror att S tappade stöd där; helt i onödan.


Löfven fick ungefär samma problem med skatterna som med sjukvården. Anslaget är för stereotypt och okänsligt. När S säger att det är omöjligt att sänka skatten och att samtidigt satsa på välfärden så visade programledarna med siffror från både Perssons och Reinfeldts regeringar att det faktiskt går att göra just det.


När det gäller ungdomsbrotten och delar av migrationspolitiken var Löfven riktigt bra. Här kändes han mer som sig själv med sina egna värderingar. Han stod på sig bra när programledarna prövade honom med lite vänstermjukisfrågor. ”Det här är det sossiga”, sa Löfven när han förklarade varför han agerar som han gör i de här frågorna. 

 

Summa summarum så tror jag att S och Löfven lämnade SVT-studion på ganska gott humör. Det gjorde kanske ingen nytta men det gjorde ingen skada; som sången säger. Och som landet ligger så får nog S vara nöjda med ett sådant utfall.

Widar Andersson

 

 

En sådan regering vore mig fjärran att stödja.

Widar Direkt Efter två voteringar i den nya riksdagen med klara utfall till det borgerliga lägrets förmån så var det självklart att Ulf Kristersson som partiledare för det största borgerliga partiet skulle få första chansen att bilda regering. Uppdraget till Kristersson kom från talmannen på tisdagseftermiddagen.


I de två voteringar som varit – ja till Andreas Norlén som talman och nej till Stefan Löfven som statsminister – har styrkeförhållanden varit runt 205 mot 144 mandat/röster i borgerlig favör. En tredje votering kan i och för sig anföras som ett tecken på att Kristerssons voteringsvinster kanske inte är så mycket värda när allt kommer omkring. I omröstningen om andra vice talman – som enligt riksdagens praxis borde ha gått till SD som tredje största parti – valde alla de andra sju partierna att istället rösta fram en vänsterpartist. När det kommer till SD så tycks det kort sagt fortfarande vara mycket svårt att få något parti att våga bryta vägrarnormen.

 

Mer att läsa: Med SD går allt i baklås.


Så det vill till något alldeles extra om Ulf Kristersson ska lyckas skaffa sig jaröster och nedlagda röster i den omfattning som behövs för att han ska tolereras av riksdagen vid en eventuell omröstning om honom som statsminister.
Får han SD: s 62 röster emot sig så ska de adderas till de 144 röster som S, V och MP sitter på. Och då blir Ulf Kristersson förkastad eftersom fler än hälften av riksdagens 349 ledamöter röstat nej. Om SD lägger ner sina röster ser det ljusare ut. Givet att inte Centerpartiets 31 ledamöter röstar nej till Ulf Kristersson. I ett sådant scenario har oppositionen precis de 175 röster som krävs för att stoppa Kristersson.


Den springande punkten är om Moderaterna är kapabla att kunna låta sin statsminister bli vald genom bland annat passivt stöd från SD. Är svaret ja på den frågan ja så torde saken vara biff. Om svaret är nej så blir det antagligen någon form av decemberöverenskommelsevariant och/eller extraval, kanske i samband med EU-valet som lämpligt nog hålls den 26 maj 2019.
Moderaterna har redan tagit ett första smärtsamt steg på vägen mot att erkänna att man samexisterar med SD i ett folkvalt parlament. Priset blev högt för den dåvarande partiledaren Anna Kinberg Batra och för Moderaterna i form av opinionsras och internt gurgel.

 

Videoklipp med Widar Andersson


Läget är numera hyfsat upprättat under den nya partiledningen. Men så kommer SD-frågan i retur igen och frågan är om den fortfarande har kapacitet att fälla en moderat partiledare? Sannolikt är det så. Men inte helt hundra. Förr eller senare – det gäller även Socialdemokraterna; Sveriges mest naturliga regeringsbildare de senaste hundra åren – så kommer vi att ha minoritetsregeringar som är framgångsrika och bra för Sverige därför att de har förmåga att samverka med alla partier om olika saker.


Socialdemokraterna lägger nu allt sitt krut på att få över Centerpartiets 31 röster till de 144 som partiet redan styr över. Det är en begriplig strategi i den position som S har. Den regeringen – S, V, MP och C är dock något av det mest irrelevanta man kan tänka sig med tanke på vad Sverige är för land och med tanke på vad för slags reformer som behöver genomföras. Att stödja en sådan regering vore mig därför fjärran.


Tanken på fasta majoriteter är i grunden fel i ett parlament där inga sådana vettiga majoriteter finns. Alliansen är rökt – fälls av SD och S, V och MP. SVMP är kört, fälls av Alliansen och SD. Det enda som liknar majoritet och som dessutom är hyfsat ändamålsenligt är en regering med S och M. Det kanske kan bli så; även om jag inte ser den komma. Minoritetsregeringar är det mest troliga och det i grunden bästa.
Givet förstås att statsministrarna här framöver inser att det finns åtta partier i parlamentet.
Widar Andersson

Lek med elden på regeringskansliet

WidarDirekt 261 tjänstemän på regeringskansliet – däribland ordföranden för det lokala ST-facket – har undertecknat ett brev till regeringskansliets högsta chef. Via Dagens nyheter har brevet nått ut i det offentliga. Det är ett pinsamt brev att läsa. Allvarligare är att undertecknarna av brevet drar vanära över regeringskansliet.

 

Mer att läsa: Med SD går allt i baklås. 


Brevet är ett illa dolt partipolitiskt angrepp på Sverigedemokraterna och på de borgerliga partier som eventuellt kan tänka sig att låta sin statsministerkandidat väljas genom aktivt eller passivt stöd från SD. Att anställda på regeringskansliet lånar sig till något sådant är anmärkningsvärt och bör leda till åtgärder från arbetsgivaren.

 

Mer att läsa: Skäms inte för maktlusten.


Regeringskansliets oväld och förmåga att arbeta professionellt är en viktig beståndsdel i en välfungerande statsförvaltning.
Att några aktivister på vänsterkanten och ett antal aningslösa medarbetare nu tagit sig före att skapa osäkerhet om regeringskansliets duglighet och kompetens är allvarligt.


DN intervjuar den lokala ST-klubbens ordförande om brevet. Hans försök att förklara varför brevet skrivits är oerhört krystad: ”FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, värdegrunden för statsanställda och i RK:s medarbetarpolicy tydligt uttryckt att all form av diskriminering på grund av till exempel kön eller etnisk tillhörighet är förbjuden.”


Den politiska kampen ska föras med blanka vapen och där den hör hemma. Försöken att partipolitisera regeringskansliet genom angrepp på i det här fallet borgerliga partier och SD är en lek med elden. Vårt politiska system står och faller med opartiska och professionellt trovärdiga myndigheter. 
Aktivister ska inte ha regeringskansliet som sin lekstuga.
Widar Andersson

Det finns inga block att överskrida

WidarDirekt Eftersom dessa block inte existerar i maktpolitiska hänseenden så kan de heller inte överskridas.

Dagens Nyheters ledarsida konstaterar idag rätt och riktigt (lördag 15 september) att väljarna återigen har röstat in samma åtta partier till riksdagen. Väljarna har samtidigt demonstrativt visat på polariseringen i politiken; inget av de så kallade blocken som bildades 2004 är i närheten av att kunna styra landet på ett anständigt sätt. Politikerna har emellertid – i symbios med nyhetsmedias överdrivna rapportering om den i realiteten betydelselösa mandatkampen mellan rödgröna och alliansen – hängt sig kvar vid blockpolitikens sarg. Det vill nog till att ändra på det under den nu inkommande mandatperioden. Väljarnas tålamod är sannolikt inte utan gräns. Som den tidigare gruppledaren för Vänsterpartiet Lars Bäckström pekade på i Folkbladet häromdagen så kan SD: s bästa val mycket väl komma 2022. SD kan etableras som ett realt maktparti. Till Bäckströms påpekande vill jag själv addera möjligheten av att ett nytt parti etableras sig i riksdagen. Sverige behöver nämligen ett nytt mittenparti för den nya miljön; ett parti som utan massa krafs och krusiduller kan bidra till stabila regeringar med de stora partierna. Om rätt personer vid rätt tillfälle bestämmer sig för att bilda ett sådant parti kan det lätt erövra 10–20 procent av väljarnas röster 2022.


Under ytan på den diskussion som nu pågår om regeringsbildningen återfinns samma motsättningar som präglat valrörelsen. Dels en liberal önskan och om att tänka bort SD och den nya tiden och således argumentera för en ny variant av Decemberöverenskommelsen. Vilket betyder drömmar om en regeringsbildning mellan S, V, MP och C. Den sakpolitiska ändamålsenligheten i en sådan regering lämnas helt därhän. Det viktiga är enbart att få till en partikonstellation som lämnar SD utan inflytande. DN: s ledarsida är långtifrån inte ensamma om att argumentera för dessa så kallade ”blocköverskridande lösningar”.

Mer att läsa: Kvartetten blir då en oktett.

 


Problemet är bara att eftersom dessa block inte existerar i maktpolitiska hänseenden så kan de heller inte överskridas.
Varje parti kan i grunden bara ses som en enskild aktör. Detta är den nya inrikespolitiska miljön i Sverige som steg för steg kommer att överflygla den gamla. I motsättning till den liberala politikperceptionen så utesluts inget parti i den här varianten. All uppmärksamhet snurrar således inte runt Sverigedemokraterna. Fokus ligger istället på att en kommande regeringsbildare ska kunna övertyga om sin förmåga att leda en regering som i riksdagen kan förhandla sig fram till majoriteter för en vettig politik för bland annat invandring/folkvandring, skatter, bostäder, klimatinsatser och för skolans, vårdens och rättsstatens bemanning med professionella medarbetare i rationella organisationer.


Ser vi dessutom till mandaten och till hur statsministerval ska gå till så talar det absolut mesta för en minoritetsregering bestående av ett parti. Detta parti är förmodligen Moderaterna (kanske tillsammans med Kristdemokraterna som ändå till minst en tredjedel består av moderater). Det skulle kunna också vara Socialdemokraterna; även om jag inte riktigt förstår hur en S-kandidat till statsministerposten skulle kunna bli accepterad av riksdagen? Det vill till ett otroligt kohandlande och maktpsykologiska manövrar i toppklass för att få till något sådant. Vilket förstås kan inträffa.
Hur som helst.
Lyssna på väljarna. Glöm de där blocken från 2004. Dags att bygga nya.
Widar Andersson

 

Djurens parti är större än nazisterna

WidarDirekt Röstsammanräkningen pågår i riksdagsvalet. När 1843 av 6325 valdistrikt är räknade vid 20 15 tiden på onsdagskvällen har nazistiska NMR 632 röster vilket utgör 0, 03 procent av de räknade rösterna. Vid samma tillfälle hade Djurens parti fått 735 röster.  

 

Mer att läsa: Tacka Zanchi för procenten.

 

Att folk kan rösta på partier som propagerar för nazism är så klart helt absurt. Valmyndighetens kyliga redovisning av röst för röst visar dock svart på vitt att partiet bara är gradvis större än den skara, inte så sällan av polisen välkända, unga män som leker nazistiska lekar i mediernas strålkastarljus när så är möjligt.

Mer att läsa: Omgiven av överdrifter.

Vilket det inte minst har varit i Almedalen. Enligt tidskriften Dagens Medias rapport 9 juli – dagen efter att Almedalsveckan avslutats - så genererade NMR inte mindre än 1500 artiklar under veckorna före och under politikerveckan i Visby i år. För 2017 har jag inte hittat några liknande siffror för Almedalsveckan och inte heller för den lilla nazistklickens upptåg i Göteborg i samband med Bokmässan. Men jag vågar påstå att den mediala uppmärksamheten har varit minst lika stor vid dessa tillfällen.

Mer att läsa: Kändiskampanj för Åkesson.

Jag har själv varit på plats i Visby under de två senaste Almedalsveckorna. NMR har inte bara lyfts av media. Flera av partiledarna ägnade dessutom delar av sina tal på kvällarna åt ordrika attacker på NMR. Det var liksom ingen hejd på allt som denna lilla skara skulle kunna hitta på. Somliga beskrev rentav de unga kriminella männen som reala hot mot vår demokrati och vår konstitution.  Vilket naturligtvis är helt befängt. NMR är mycket obehagligt och väcker skräck och sorg hos många enskilda medborgare. Men i allt väsentligt är NMR en polisiär fråga. Politiskt finns det skäl att vid behov stifta lagar som gör det svårare för grupper som NMR att demonstrera och uppträda på de sätt som nu görs. Men att upphöja NMR på det sätt som de flesta partiledare gjorde i Almedalen är helt proportionslöst. Jag vet inte hur det kom att bli på det här sättet. Trodde man att stenhårda attacker på NMR skulle få medborgarna att SD är samma skrot och korn? Var det en undertryckt längtan att få slunga ur sig tydliga och kraftfulla ord med historisk tyngd som påverkade? Jag vet inte. Men det blev helt tokigt.

Kanske kan Valmyndighetens torra och kyliga räkning av röster få politik och media att komma ner på jorden och sansa sig. Djurens parti är större än nazisterna.

Widar Andersson

SD eller V har makten. Om inte...

WidarDirekt Det finns tre villkor som styr regeringsbildandet efter söndagens val. Villkoren sätts upp av antalet mandat i riksdagen och av vår ”negativa parlamentarism” som innebär att när riksdagen röstar om talmannens förslag till ny statsminister så är kravet att hon/han inte får ha en majoritet av de röstande mot sig. Statsministerkandidaten behöver således inte ha en majoritet med sig för att bli vald. Det räcker att 1 person röstar ja om alla de övriga 348 väljer att avstå eller att utebli från omröstningen.


Första villkoret är att Sverigedemokraterna – som kommer att ha ungefär 65–68 mandat – accepterar statsministerkandidatens migrationspolitik. Detta skulle kunna vara en ren moderatregering eller kanske M, KD. En sådan regering skulle S, V och MP rösta nej till. De tre partierna har kanske 157 mandat eller något sådant efter valet. Vilket är betydligt mindre än de 175 som krävs för att ha en majoritet. Regeringen kan då väljas med hjälp av Ja - röster från M och KD (87 mandat ungefär) och nedlagda röster från SD. C och L röstar knappast nej utan lägger sannolikt ner sina röster. Ulf Kristersson skulle således kunna bli vald på det viset.
Socialdemokraterna skulle också kunna överleva en statsministeromröstning om SD lägger ner sina röster. Att S skulle kunna ha en migrationspolitik som accepteras av SD är inget svårt krav. V och MP lägger ned sina röster och de fyra borgerliga röstar nej; också det alldeles för få nejröster för att kunna fälla en säg Magdalena Andersson som statsministerkandidat för S.


Andra villkoret är att Vänsterpartiet behöver acceptera en ny statsministers politik i vissa avseenden. Det skulle kunna öppna för en regering av S, MP, C och L som tillsammans kanske får ihop 167 mandat eller något sådant. V med sina 36-38 mandat kan därmed ge en sådan regering majoritet för budget och andra viktiga politikområden. M, SD och KD är alldeles för små för att kunna blida ett negativt flertal vid en sådan omröstning.


Tredje villkoret är att Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna bildar en stor koalition på tyskt manér. En sådan regering behöver inget godkännande av vare sig V eller SD eller MP. En mildare variant av detta är att Socialdemokraterna släpper fram - lägger ned sina röster - i omröstningen om Kristersson som ledare för en alliansregering med fyra borgerliga partier. SD: s röster blir då inte avgörande. Jimmie Åkesson skulle i och för sig kunna chikanera de borgerliga genom att rösta ja i voteringen.


Ledordet för de två första villkoren är att regeringen ”släpps fram” av antingen V eller SD. Även det sistnämnda villkorets milda variant behövr bli framsläppt av motståndare för att fungera. Endast storkoalitionen gör sig oberoende av vad utomstående partier gör/inte gör.  


Det är upp till var och en att bedöma trovärdigheten och sannolikheten för de olika villkoren. Talmannen har fyra försök på sig. Faller talmannens förslag även i den fjärde omröstningen så ska det enligt grundlagen hållas ett nytt val för att om möjligt få till lite mer dugliga majoriteter.


Som jag ser på världen så  är en regering enligt det första villkoret den i särklass mest troliga. (Det tredje villkorets milda variant är också tänkbar givet till att börja med att de fyra borgerliga parteirna tillsammans blir större än S, V och MP)

Hur mycket jag än vill och hoppas så tror jag att Socialdemokraterna – efter den valrörelse som man haft med alla utfästelser mot SD – skulle ha mycket svårt att kunna regera genom att indirekt släppas fram av SD. SD är nog heller inte så suget på en sådan utveckling.


Därför är Ulf Kristersson den mest sannolika statsministern efter valet. Det som kan omöjliggöra en sådan regering är att moderaternas valresultat blir så dåligt att partiet helt enkelt inte vill regera. Men det har jag svårt att tro.


Regeringen Kristersson kanske sedan inte blir så långvarig. Vare sig S eller SD är lätta att ha att göra med. Vi bör ställa in oss på extra val ganska tidigt i mandatperioden. Kanske redan till försommaren 2019.
Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson