Logga in
Logga ut

Widar Andersson

Widardirekt

Danska S visar väg för Löfven

WidarDirekt Attityden från danska S är mer ”socialdemokratisk” än vad de svenska essen hittills lyckats med i sin omsvängning. Där finns mycket att hämta för en pigg och reformsugen socialdemokrati.

 

Mette Frederiksen är ordförande för Socialdemokraterna i Danmark. Partiet har nyligen släppt rapporten: ”Rättfärdig och realistisk – En utlänningspolitik som samlar Danmark”. (Jag översätter ”utlänning” rakt av även om ordet har en mer rå klang på svenska. När danskarna skriver/säger ”Udlændingepolitikk” så säger de med ett ord vad vi säger med de två orden migration och integration.)

I rapportens förord ger Mette Frederiksen bakgrunderna till S omfattande förslag till ny politik.  

1. Antalet har betydelse. Danmark ska själv kunna bestämma hur många icke-västliga människor som tas emot varje år.

 2. Danmark vill hjälpa fler. Det Danmark i dag lägger på att försörja och förvalta 10 000 asylsökare  motsvarar kostnaderna för 600 000 människor i Kenyas flyktingprogram. I programmet dras linjerna upp för ett omfattande stöd till Afrika.

3. Mette Frederiksen skriver om ”Den nya frihetskampen” i Danmark; ett tioårigt program för integration byggt på att ”demokrati” alltid står över religion”, och som är en fortsättning på det välfärdsbygge som gjort Danmark till ett av världens friaste och mest generösa välfärdsländer.”

 

Partiledaren argumenterar elegant för den konservativt grundade hyggligheten som är den klassiska socialdemokratins adelsmärke: ”Man er ikke et dårligt menneske, fordi man ikke ønsker at se sit land blive grundlæggende forandret. Og man er ikke naiv, fordi man gerne vil hjælpe andre mennesker til en bedre tilværelse.”

(Tankarna går tämligen obehindrat till Katarina Barrlings banbrytande text i Kvartal.se om någonstansarna och vartsomhelstarna.)

 Mer att läsa: Nu handlar det om chans

Det riktigt speciella med rapporten från de danska Socialdemokraterna är att partiet tar tag i de stora folkvandringsfrågorna. En mycket stor majoritet av de uppskattningsvis 65 miljoner människor som är på flykt i eller utanför sina hemländer/regioner har inte asylskäl i Danmark; eller för den delen i Sverige.

Människor – inte minst från Afrika med ett stadigt stigande invånarantal –  har börjat få det så pass bra eller odåligt att de kan överväga riskerna att försöka ta sig norrut och västerut för chansen till ett bättre liv. Vilket är högst begripligt. Dessutom är det ur mänsklighetens långsiktiga perspektiv  positivt att människor söker sig till mer livskraftiga delar av planeten. Vilket erfarenheter från tidigare folkvandringar – exempelvis i samband med de stora pesterna och farsoterna i Europa – visar på.

 Mer att läsa: Därför förstår inte vänstern vad socialdemokrati är.

Folkvandringarna är dock inte oproblematiska för det ganska begränsade antalet hyggligt demokratiska och frihetliga välfärdsländer som finns i den västliga hemisfären. Att använda sig av asylrätten – en konstruktion från tiden efter andra världskriget – för att hantera folkvandringar skapar stora problem i flera olika dimensioner. Vilket Sveriges senaste decennium är ett övertydligt exempel på.

På måndagen lyssnade jag på moderatledaren Ulf Kristersson när han talade i Linköping. Han citerade gränspolisen i Skåne som sagt till honom att de folkvandrare som kommer till den svenska gränsen möts av ett ”Ja eller ett kanske men aldrig ett nej” på frågan om de får stanna.

Hundratusentals ansökningar om asyl – varav väldigt många utan grund – ska malas runt åravis i förvaltningar och domstolar medan de asylsökande ska försörjas och inlogeras under dessa långa tider. Dessutom stannar många sonika kvar i landet även sedan de fått slutligt avslag på sin ansökan. Med skuggsamhällen som resultat.

 

Tre minuter om chans istället för skydd.

Läget är likadant i Danmark; om än på lägre nivåer. Mette Frederiksen skriver:

"For mange er kommet ind i Danmark uden at blive en del af Danmark. Det presser sammenhængskraften.”

 Socialdemokraterna föreslår nu att den som söker asyl i Danmark inte ska vistas i Danmark under tiden som ansökan prövas. S vill – likt Frankrike och Tyskland redan sonderat – satsa stora resurser på att bygga upp ett säkert läger i Afrika där de asylsökande ska kunna vänta på besked under anständiga och trygga former.

De danska Socialdemokraternas ”Frihedsklamp” för en bättre integration har en del inslag som borde vara intressanta även för S i Sverige: Förbud för att använda barn som tolkar. Kommission för att se till att bidrag aldrig överskrider möjliga arbetsinkomster.

 

Det viktigaste med de danska socialdemokraternas initiativ är dock inte varje enskilt konkret förslag. En del av dem är väldigt daterat danska; vi har olika verkligheter och problemen är värre i Sverige och på en del områden – socialt omhändertagande av unga inte minst – ligger Sverige hästlängder före Danmark.

Det bästa är att de lyfter upp den tunga och svåra frågan om hur rika välfärdsländer i norr ska kunna hantera det växande trycket från folkvandringar utan att svika de egna medborgarna och utan att svika det moraliska delansvaret för världen och alla dess människor.

 

Av reaktionerna från vänster och liberalerna – DN: s ledarsida begär att Stefan Löfven ska bygga en mur mot Danmark, på kultursidan i Helsingborgs Dagblad skrivs att ”Oanständigheten firar ständigt nya triumfer”, på vänstersajten Dagens Arena talades det om ”Danmarks socialdemokratiska självmord” redan 2015 då partiet tuffade till sin invandringspolitik – att döma så väljer de delarna av den politiska offentligheten att sticka huvudet i sanden.

 

Stefan Löfven har intagit en avvaktande attityd. Det förstår jag. Men avvakta inte för länge. Moderaterna – se till exempel DN Debatt tisdagen 6 februari – är på de danska socialdemokraternas spår i de här frågorna.

Attityden från danska S är mer ”socialdemokratisk” än vad de svenska essen hittills lyckats med i sin omsvängning. Där finns mycket att hämta för en pigg och reformsugen socialdemokrati.

 

Widar Andersson

En sådan regering vore mig fjärran att stödja.

Widar Direkt Efter två voteringar i den nya riksdagen med klara utfall till det borgerliga lägrets förmån så var det självklart att Ulf Kristersson som partiledare för det största borgerliga partiet skulle få första chansen att bilda regering. Uppdraget till Kristersson kom från talmannen på tisdagseftermiddagen.


I de två voteringar som varit – ja till Andreas Norlén som talman och nej till Stefan Löfven som statsminister – har styrkeförhållanden varit runt 205 mot 144 mandat/röster i borgerlig favör. En tredje votering kan i och för sig anföras som ett tecken på att Kristerssons voteringsvinster kanske inte är så mycket värda när allt kommer omkring. I omröstningen om andra vice talman – som enligt riksdagens praxis borde ha gått till SD som tredje största parti – valde alla de andra sju partierna att istället rösta fram en vänsterpartist. När det kommer till SD så tycks det kort sagt fortfarande vara mycket svårt att få något parti att våga bryta vägrarnormen.

 

Mer att läsa: Med SD går allt i baklås.


Så det vill till något alldeles extra om Ulf Kristersson ska lyckas skaffa sig jaröster och nedlagda röster i den omfattning som behövs för att han ska tolereras av riksdagen vid en eventuell omröstning om honom som statsminister.
Får han SD: s 62 röster emot sig så ska de adderas till de 144 röster som S, V och MP sitter på. Och då blir Ulf Kristersson förkastad eftersom fler än hälften av riksdagens 349 ledamöter röstat nej. Om SD lägger ner sina röster ser det ljusare ut. Givet att inte Centerpartiets 31 ledamöter röstar nej till Ulf Kristersson. I ett sådant scenario har oppositionen precis de 175 röster som krävs för att stoppa Kristersson.


Den springande punkten är om Moderaterna är kapabla att kunna låta sin statsminister bli vald genom bland annat passivt stöd från SD. Är svaret ja på den frågan ja så torde saken vara biff. Om svaret är nej så blir det antagligen någon form av decemberöverenskommelsevariant och/eller extraval, kanske i samband med EU-valet som lämpligt nog hålls den 26 maj 2019.
Moderaterna har redan tagit ett första smärtsamt steg på vägen mot att erkänna att man samexisterar med SD i ett folkvalt parlament. Priset blev högt för den dåvarande partiledaren Anna Kinberg Batra och för Moderaterna i form av opinionsras och internt gurgel.

 

Videoklipp med Widar Andersson


Läget är numera hyfsat upprättat under den nya partiledningen. Men så kommer SD-frågan i retur igen och frågan är om den fortfarande har kapacitet att fälla en moderat partiledare? Sannolikt är det så. Men inte helt hundra. Förr eller senare – det gäller även Socialdemokraterna; Sveriges mest naturliga regeringsbildare de senaste hundra åren – så kommer vi att ha minoritetsregeringar som är framgångsrika och bra för Sverige därför att de har förmåga att samverka med alla partier om olika saker.


Socialdemokraterna lägger nu allt sitt krut på att få över Centerpartiets 31 röster till de 144 som partiet redan styr över. Det är en begriplig strategi i den position som S har. Den regeringen – S, V, MP och C är dock något av det mest irrelevanta man kan tänka sig med tanke på vad Sverige är för land och med tanke på vad för slags reformer som behöver genomföras. Att stödja en sådan regering vore mig därför fjärran.


Tanken på fasta majoriteter är i grunden fel i ett parlament där inga sådana vettiga majoriteter finns. Alliansen är rökt – fälls av SD och S, V och MP. SVMP är kört, fälls av Alliansen och SD. Det enda som liknar majoritet och som dessutom är hyfsat ändamålsenligt är en regering med S och M. Det kanske kan bli så; även om jag inte ser den komma. Minoritetsregeringar är det mest troliga och det i grunden bästa.
Givet förstås att statsministrarna här framöver inser att det finns åtta partier i parlamentet.
Widar Andersson

Lek med elden på regeringskansliet

WidarDirekt 261 tjänstemän på regeringskansliet – däribland ordföranden för det lokala ST-facket – har undertecknat ett brev till regeringskansliets högsta chef. Via Dagens nyheter har brevet nått ut i det offentliga. Det är ett pinsamt brev att läsa. Allvarligare är att undertecknarna av brevet drar vanära över regeringskansliet.

 

Mer att läsa: Med SD går allt i baklås. 


Brevet är ett illa dolt partipolitiskt angrepp på Sverigedemokraterna och på de borgerliga partier som eventuellt kan tänka sig att låta sin statsministerkandidat väljas genom aktivt eller passivt stöd från SD. Att anställda på regeringskansliet lånar sig till något sådant är anmärkningsvärt och bör leda till åtgärder från arbetsgivaren.

 

Mer att läsa: Skäms inte för maktlusten.


Regeringskansliets oväld och förmåga att arbeta professionellt är en viktig beståndsdel i en välfungerande statsförvaltning.
Att några aktivister på vänsterkanten och ett antal aningslösa medarbetare nu tagit sig före att skapa osäkerhet om regeringskansliets duglighet och kompetens är allvarligt.


DN intervjuar den lokala ST-klubbens ordförande om brevet. Hans försök att förklara varför brevet skrivits är oerhört krystad: ”FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, värdegrunden för statsanställda och i RK:s medarbetarpolicy tydligt uttryckt att all form av diskriminering på grund av till exempel kön eller etnisk tillhörighet är förbjuden.”


Den politiska kampen ska föras med blanka vapen och där den hör hemma. Försöken att partipolitisera regeringskansliet genom angrepp på i det här fallet borgerliga partier och SD är en lek med elden. Vårt politiska system står och faller med opartiska och professionellt trovärdiga myndigheter. 
Aktivister ska inte ha regeringskansliet som sin lekstuga.
Widar Andersson

Det finns inga block att överskrida

WidarDirekt Eftersom dessa block inte existerar i maktpolitiska hänseenden så kan de heller inte överskridas.

Dagens Nyheters ledarsida konstaterar idag rätt och riktigt (lördag 15 september) att väljarna återigen har röstat in samma åtta partier till riksdagen. Väljarna har samtidigt demonstrativt visat på polariseringen i politiken; inget av de så kallade blocken som bildades 2004 är i närheten av att kunna styra landet på ett anständigt sätt. Politikerna har emellertid – i symbios med nyhetsmedias överdrivna rapportering om den i realiteten betydelselösa mandatkampen mellan rödgröna och alliansen – hängt sig kvar vid blockpolitikens sarg. Det vill nog till att ändra på det under den nu inkommande mandatperioden. Väljarnas tålamod är sannolikt inte utan gräns. Som den tidigare gruppledaren för Vänsterpartiet Lars Bäckström pekade på i Folkbladet häromdagen så kan SD: s bästa val mycket väl komma 2022. SD kan etableras som ett realt maktparti. Till Bäckströms påpekande vill jag själv addera möjligheten av att ett nytt parti etableras sig i riksdagen. Sverige behöver nämligen ett nytt mittenparti för den nya miljön; ett parti som utan massa krafs och krusiduller kan bidra till stabila regeringar med de stora partierna. Om rätt personer vid rätt tillfälle bestämmer sig för att bilda ett sådant parti kan det lätt erövra 10–20 procent av väljarnas röster 2022.


Under ytan på den diskussion som nu pågår om regeringsbildningen återfinns samma motsättningar som präglat valrörelsen. Dels en liberal önskan och om att tänka bort SD och den nya tiden och således argumentera för en ny variant av Decemberöverenskommelsen. Vilket betyder drömmar om en regeringsbildning mellan S, V, MP och C. Den sakpolitiska ändamålsenligheten i en sådan regering lämnas helt därhän. Det viktiga är enbart att få till en partikonstellation som lämnar SD utan inflytande. DN: s ledarsida är långtifrån inte ensamma om att argumentera för dessa så kallade ”blocköverskridande lösningar”.

Mer att läsa: Kvartetten blir då en oktett.

 


Problemet är bara att eftersom dessa block inte existerar i maktpolitiska hänseenden så kan de heller inte överskridas.
Varje parti kan i grunden bara ses som en enskild aktör. Detta är den nya inrikespolitiska miljön i Sverige som steg för steg kommer att överflygla den gamla. I motsättning till den liberala politikperceptionen så utesluts inget parti i den här varianten. All uppmärksamhet snurrar således inte runt Sverigedemokraterna. Fokus ligger istället på att en kommande regeringsbildare ska kunna övertyga om sin förmåga att leda en regering som i riksdagen kan förhandla sig fram till majoriteter för en vettig politik för bland annat invandring/folkvandring, skatter, bostäder, klimatinsatser och för skolans, vårdens och rättsstatens bemanning med professionella medarbetare i rationella organisationer.


Ser vi dessutom till mandaten och till hur statsministerval ska gå till så talar det absolut mesta för en minoritetsregering bestående av ett parti. Detta parti är förmodligen Moderaterna (kanske tillsammans med Kristdemokraterna som ändå till minst en tredjedel består av moderater). Det skulle kunna också vara Socialdemokraterna; även om jag inte riktigt förstår hur en S-kandidat till statsministerposten skulle kunna bli accepterad av riksdagen? Det vill till ett otroligt kohandlande och maktpsykologiska manövrar i toppklass för att få till något sådant. Vilket förstås kan inträffa.
Hur som helst.
Lyssna på väljarna. Glöm de där blocken från 2004. Dags att bygga nya.
Widar Andersson

 

Djurens parti är större än nazisterna

WidarDirekt Röstsammanräkningen pågår i riksdagsvalet. När 1843 av 6325 valdistrikt är räknade vid 20 15 tiden på onsdagskvällen har nazistiska NMR 632 röster vilket utgör 0, 03 procent av de räknade rösterna. Vid samma tillfälle hade Djurens parti fått 735 röster.  

 

Mer att läsa: Tacka Zanchi för procenten.

 

Att folk kan rösta på partier som propagerar för nazism är så klart helt absurt. Valmyndighetens kyliga redovisning av röst för röst visar dock svart på vitt att partiet bara är gradvis större än den skara, inte så sällan av polisen välkända, unga män som leker nazistiska lekar i mediernas strålkastarljus när så är möjligt.

Mer att läsa: Omgiven av överdrifter.

Vilket det inte minst har varit i Almedalen. Enligt tidskriften Dagens Medias rapport 9 juli – dagen efter att Almedalsveckan avslutats - så genererade NMR inte mindre än 1500 artiklar under veckorna före och under politikerveckan i Visby i år. För 2017 har jag inte hittat några liknande siffror för Almedalsveckan och inte heller för den lilla nazistklickens upptåg i Göteborg i samband med Bokmässan. Men jag vågar påstå att den mediala uppmärksamheten har varit minst lika stor vid dessa tillfällen.

Mer att läsa: Kändiskampanj för Åkesson.

Jag har själv varit på plats i Visby under de två senaste Almedalsveckorna. NMR har inte bara lyfts av media. Flera av partiledarna ägnade dessutom delar av sina tal på kvällarna åt ordrika attacker på NMR. Det var liksom ingen hejd på allt som denna lilla skara skulle kunna hitta på. Somliga beskrev rentav de unga kriminella männen som reala hot mot vår demokrati och vår konstitution.  Vilket naturligtvis är helt befängt. NMR är mycket obehagligt och väcker skräck och sorg hos många enskilda medborgare. Men i allt väsentligt är NMR en polisiär fråga. Politiskt finns det skäl att vid behov stifta lagar som gör det svårare för grupper som NMR att demonstrera och uppträda på de sätt som nu görs. Men att upphöja NMR på det sätt som de flesta partiledare gjorde i Almedalen är helt proportionslöst. Jag vet inte hur det kom att bli på det här sättet. Trodde man att stenhårda attacker på NMR skulle få medborgarna att SD är samma skrot och korn? Var det en undertryckt längtan att få slunga ur sig tydliga och kraftfulla ord med historisk tyngd som påverkade? Jag vet inte. Men det blev helt tokigt.

Kanske kan Valmyndighetens torra och kyliga räkning av röster få politik och media att komma ner på jorden och sansa sig. Djurens parti är större än nazisterna.

Widar Andersson

SD eller V har makten. Om inte...

WidarDirekt Det finns tre villkor som styr regeringsbildandet efter söndagens val. Villkoren sätts upp av antalet mandat i riksdagen och av vår ”negativa parlamentarism” som innebär att när riksdagen röstar om talmannens förslag till ny statsminister så är kravet att hon/han inte får ha en majoritet av de röstande mot sig. Statsministerkandidaten behöver således inte ha en majoritet med sig för att bli vald. Det räcker att 1 person röstar ja om alla de övriga 348 väljer att avstå eller att utebli från omröstningen.


Första villkoret är att Sverigedemokraterna – som kommer att ha ungefär 65–68 mandat – accepterar statsministerkandidatens migrationspolitik. Detta skulle kunna vara en ren moderatregering eller kanske M, KD. En sådan regering skulle S, V och MP rösta nej till. De tre partierna har kanske 157 mandat eller något sådant efter valet. Vilket är betydligt mindre än de 175 som krävs för att ha en majoritet. Regeringen kan då väljas med hjälp av Ja - röster från M och KD (87 mandat ungefär) och nedlagda röster från SD. C och L röstar knappast nej utan lägger sannolikt ner sina röster. Ulf Kristersson skulle således kunna bli vald på det viset.
Socialdemokraterna skulle också kunna överleva en statsministeromröstning om SD lägger ner sina röster. Att S skulle kunna ha en migrationspolitik som accepteras av SD är inget svårt krav. V och MP lägger ned sina röster och de fyra borgerliga röstar nej; också det alldeles för få nejröster för att kunna fälla en säg Magdalena Andersson som statsministerkandidat för S.


Andra villkoret är att Vänsterpartiet behöver acceptera en ny statsministers politik i vissa avseenden. Det skulle kunna öppna för en regering av S, MP, C och L som tillsammans kanske får ihop 167 mandat eller något sådant. V med sina 36-38 mandat kan därmed ge en sådan regering majoritet för budget och andra viktiga politikområden. M, SD och KD är alldeles för små för att kunna blida ett negativt flertal vid en sådan omröstning.


Tredje villkoret är att Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna bildar en stor koalition på tyskt manér. En sådan regering behöver inget godkännande av vare sig V eller SD eller MP. En mildare variant av detta är att Socialdemokraterna släpper fram - lägger ned sina röster - i omröstningen om Kristersson som ledare för en alliansregering med fyra borgerliga partier. SD: s röster blir då inte avgörande. Jimmie Åkesson skulle i och för sig kunna chikanera de borgerliga genom att rösta ja i voteringen.


Ledordet för de två första villkoren är att regeringen ”släpps fram” av antingen V eller SD. Även det sistnämnda villkorets milda variant behövr bli framsläppt av motståndare för att fungera. Endast storkoalitionen gör sig oberoende av vad utomstående partier gör/inte gör.  


Det är upp till var och en att bedöma trovärdigheten och sannolikheten för de olika villkoren. Talmannen har fyra försök på sig. Faller talmannens förslag även i den fjärde omröstningen så ska det enligt grundlagen hållas ett nytt val för att om möjligt få till lite mer dugliga majoriteter.


Som jag ser på världen så  är en regering enligt det första villkoret den i särklass mest troliga. (Det tredje villkorets milda variant är också tänkbar givet till att börja med att de fyra borgerliga parteirna tillsammans blir större än S, V och MP)

Hur mycket jag än vill och hoppas så tror jag att Socialdemokraterna – efter den valrörelse som man haft med alla utfästelser mot SD – skulle ha mycket svårt att kunna regera genom att indirekt släppas fram av SD. SD är nog heller inte så suget på en sådan utveckling.


Därför är Ulf Kristersson den mest sannolika statsministern efter valet. Det som kan omöjliggöra en sådan regering är att moderaternas valresultat blir så dåligt att partiet helt enkelt inte vill regera. Men det har jag svårt att tro.


Regeringen Kristersson kanske sedan inte blir så långvarig. Vare sig S eller SD är lätta att ha att göra med. Vi bör ställa in oss på extra val ganska tidigt i mandatperioden. Kanske redan till försommaren 2019.
Widar Andersson

 

Rapp och erfaren politisk kommentator. Sju dagar i veckan skriver han ledarartiklar i Folkbladet. Han skriver krönikor i flera andra tidningar. Widar citeras ofta i riksmedia och hans inlägg noteras både till höger och vänster i politiken. På WidarDirekt skriver Widar med oregelbundna mellanrum. Typ när något händer - eller en ny tanke dykt upp - och det är för långt att vänta till nästa ordinarie ledarsida i Folkbladet. 

  • Twitter
  • Widar Andersson