Moderatledaren Ulf Kristersson skriver på DN Debatt på fredagen 29 juni att han är beredd att söka stöd som regeringsbildare efter valet den 9 september. Han skriver att han ”inser” att det i så fall kommer att bli en minoritetsregering som enligt Kristersson förhoppningsvis ska bestå av alliansens fyra (eller kanske tre) partier.
Sannolikheten för att det ska bli så – alliansregering – var redan tidigare ytterst små. Tidigare denna månad (18 juni WidarDirekt) resonerade jag om att Jimmie Åkesson såg ut att bli sannspådd när han dagen före Ulf Kristerssons tillträde som partiledare 1 oktober 2017 sa att jobbet som moderatledare var ett ”självmordsuppdrag”.
Det började visserligen bra för Moderaternas nya ledning. Han höll sig till formeln ”Jag samtalar med alliansen, jag samarbetar med alliansen och jag vill regera med alliansen.” SD-frågorna hölls borta. Tanken/förhoppningen var väl att de tre övriga borgerliga partierna också skulle hålla sig till denna formel. Men icke.
18 juni pekade jag på att: ”De borgerliga partierna är nu ungefär lika fientliga till varandra som vad de var före 2004 då Fredrik Reinfeldt lyckades bli en samlande kraft för den politiska borgerligheten. Alliansen finns inte längre. Och pressen på Ulf Kristersson ökar för var dag.”
Efter dagens publika uppvisning från Centern och Liberalerna är det än mer tydligt att de mindre borgerliga partierna inte förmår att stå för budskap som är lite svårsmälta för några hundra aktivister i respektive parti.
Saken gäller att man i det borgerliga blocket resonerat om att SD inte längre ska och kan hållas utanför det system för tilldelning av bland annat ordförandeposter i riksdagens utskott.
Mer att läsa: Jimmie Åkesson kan bli sannspådd.
Gruppledaren för M Tobias Billström sa till Ekot på torsdagen att det var rimligt att ordförandeuppdragen fördelas utifrån partiernas storlek även när det kommer till SD. Vilket ter sig tämligen rimligt när vi betänker att det mycket väl kan vara riksdagens största eller näst största parti som vi talar om.
När det blev allmänt känt vad som eventuellt var på gång så började det gruffas bland ungdomsförbund och enskilda potentater. Omfattningen på gruffet är – vad jag förstår – ungefär lika stor/liten som när protestvågorna mot S migrationspolitik rullade i S-partiet. Det vill säga tämligen försumbara.
Men Jan Björklund och Annie Lööf hann knappt vakna på fredagsmorgonen innan de raskt tog avstånd från vad de varit med om att diskutera. Björklund skyllde på Socialdemokraterna – som lär ha sagt nej till att ge SD ordförandeposter – och på Tobias Billström som talat om vad de talat om i det borgerliga lägret. Och Annie Lööf skyllde på att det var ”inte alls så här som det var tänkt”. Typ
Det som nu sker kan mycket väl bli det som för upp SD på förstaplatsen. När ska övriga partier – utom M i det här fallet vad det verkar – släppa sargen och inse att det är kört och provocerande och ”von oben” att diskutera om ett av de största partierna i riksdagen på det sätt som nu sker?
Jag förstår att det är svårt och tungt att se när alla förutsättningar förändras och när den gamla ordningen inte längre finns. Men är det verkligen bara inom Moderaterna som insikter om nya och vettiga förhållningssätt slagit rot?
Det mest vettiga och populistiska – folknära – förhållningssättet är att behandla SD som jämlikar. Det är så partier dras in i riktig politik, i svåra avvägningar och in i ansvarstagande för mer än den egna väljarbasen.
Hoppet står som vanligt och för det mesta till S och M. Se till att göra vad som göras kan medan tid är. Jag säger inte att S och M borde bilda regering. Men de borde ta ansvaret för att riksdagen fungerar så samarbetsinriktat som möjligt för att bistå den sannolikt taniga minoritetsregering som kommer att väljas under hösten. Och då duger det inte med att parta över huvudet på det parti som kanske blir störst.
Widar Andersson