Det blev lite svettigt för Miljöpartiets Gustav Fridolin när han frågades ut av SVT: s Anna Hedenmo och Mats Knutsson under söndagskvällen. Han pressades ganska tufft om partiets skolpolitik. MP har ju lovat att lärarlönerna ska höjas med 10 000 kronor i månaden. Denna lönehöjningsprocess ska pågå under åtta år. Vid utfrågningen visade det sig att detta med 10 000 kronor nog egentligen var 2000 kronor. Skillnaden upp till 10 000 består av de vanliga påslag som lärarna väntas få i sedvanliga löneförhandlingar. Det blev tydligt att det fanns mycket luft i MP:s löften till lärarna.
Utfrågarna följde upp med att fråga Fridolin om inte även andra missgynnade grupper – till exempel specialistsjuksköterskor – också vore värda en extra skatt för att få bättre löner? Frågan var bra. Politiker som hänger på mediedebatter om – i det här fallet – skolan med vidlyftiga vallöften om att gynna en viss grupp bör få frågor om andra som har det svårt och knackigt.
Gustav Fridolin har en behaglig framtoning. Inget snack om den saken. Men det är sällan jag stött på en politiker som så många gånger under en timmes utfrågning fått glida och bortförklara sitt partis uppfattningar och kongressbeslut.
Vilket är ett eventuellt kommande problem om Miljöpartiet skulle hamna i regeringsställning. Partiet håller i huvudsak tyst så länge det går bra. Men ett MP i regering som inte lyckas leva upp till dyrare bensin, nedlagd kärnkraft, kortare arbetstid, dyrare skola, dyrare flygresor och allt annat kommer att få problem med sitt parti. Fridolin är skicklig i uppvind. Det är bra. Men i motvind kan det snabbt vålla regeringskris om det skulle bli så att Fridolin hamnade där.
Att Fridolin gärna vill hamna i regering tillsammans med S är glasklart. Under utfrågningen var Fridolin mycket tydlig med att det mesta av partiets mer säregna ståndpunkter är förhandlingsbara.
En helt rimlig och skön attityd som jag ser på det. Det är enbart stenålderspartier som går in i politiken med krav som liknar ultimatum.
Widar Andersson