Det är definitivt en nyhet att sex kommunalråd från fyra partier i en och samma kommun tar en privat långhelgssemester i Malaga tillsammans under ett valår. Sådant händer banne mig inte ofta.
Visst minns vi alla som varit med ett tag kommunalråd i flera partier med utvecklat intresse för resor. Dessa tripper utvecklades emellertid snabbt till skandaler eftersom skattebetalarna stod som betalare för dubiösa och svårförklarade utflykter till fjärran länder. Här har vi något helt annat. Karin Jonsson (C) , Eva-Britt Sjöberg (KD), Kikki Liljeblad (S), Reidar Svedahl (L), Lars Stjernkvist (S) och Olle Johansson (S) har haft en bra mandatperiod tillsammans och nu visar de genom sin gemensamma semesterresa för allt och alla att de gärna fortsätter ytterligare ett varv vid styret i Norrköping. Den som har sagt ifrån att han slutar är Olle Johansson. Han har haft det motigt i provval och med valberedningar inom socialdemokratin. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Men han rundar hur som helst av sin toppolitikerkarriär på gott humör.
Kvartetten i Norrköping har fungerat mycket bra. Vilket i allt väsentligt dels beror på att det är mogna kvinnor och män som har hand om politiken och dels på det persontycke och den pragmatism som mognaden och erfarenheten framskapar.
Mer att läsa: Kvartetten åker till Spanien.
Den som har fått dra det tyngsta lasset är i mina ögon Eva-Britt Sjöberg. Som ansvarig för stora och tunga vård- och omsorgsområden har hon som borgerlig politiker fått möta mycket frustration och populism från de delar av S och vänstern som traditionellt har svårt att känna förtroende för en kristdemokrat. Eva-Britt Sjöberg har även fått bita ihop när införandet av LOV – lagen om valfrihet – i hemtjänsten i Norrköping har blivit något av en kalkon. Styrkan i Kvartetten har å andra sidan även visats genom det balanserade remissvar som Norrköpings kommun lämnade till regeringens och vänsterpartiets beryktade förslag om vinster i välfärden.
Reidar Svedahl har visat sig fungera bra som exekutivt kommunalråd. Jag ska erkänna att jag var tveksam till hur det skulle gå. Svedahl är impulsiv, saknar partipolitisk erfarenhet och han är van vid näringslivets tempo. Genom att han blev kommunalråd så kan han hantera sin rastlöshet på ett konstruktivt sätt. Reidar Svedahls bakgrund som affärsman har också givit honom ett särdeles god blick för personer och vad de går för och en känsla för när det är dags att slå till och ”ask för the order” som jänkarna säger. Reidar är dessutom en ”frisk fläkt” som på ett förtjänstfullt sätt avlastar Lars Stjernkvist som i tidigare koalitioner med mer tungsinnade partier och politiker var ensam om att ambitionen att försöka lätta upp stämningen med humor och distans.
Karin Jonsson är en klassisk centerpolitiker ur den icke sosseätande falangen. Hon har haft ett finger med i det mesta under många år. Från Karin Jonsson kommer sällan några överord eller överdrifter. Hon levandegör begreppet bondförnuft på ett mycket positivt sätt. Jag är uppriktigt glad över att hon nu har fått chansen som kommunalråd med många viktiga ansvarsområden på sin agenda. Det är viktigt för Norrköping, för Kvartetten och för Karin Jonsson att det under nästkommande mandatperiod ges större utrymme för satsningar i omlandet utanför stadskärnan.
Kikki Liljeblad var ledarskribent på Folkbladet. När hon mot slutet av 2003 meddelade att hon sökte sig till den direkta partipolitiken så fick jag frågan om att ta hand om Folkbladets ledarsida; det är hennes förtjänst att jag kommit hit. Kikki har landat på ett utmärkt sätt i rollen om kommunalråd. I Kvartettens politikergrupp sticker hon ut som något mer ideologisk och ”argsint” än de övriga; utan att för den sakens skull släppa verklighetskontakten. Det är bra; alla ska inte vara stöpta i samma form. Vad som sker framöver återstår att se. Kikki Liljeblad bör idag ses som en stark kandidat i tävlingen om vem som ska föra socialdemokratins flagg den dagen då Lars Stjernkvist lämnar den aktiva dagspolitiken och glider över i rollen som skribent, mentor och klok f.d. politiker.
Att det går så bra för Kvartetten som det gör beror i mycket hög grad på Lars Stjernkvist. Han är – i begreppets alla positiva betydelser – en skicklig politiker ut i de yttersta fingerspetsarna. Han tänker, begrundar, sonderar, förankrar och agerar på ett strukturerat sätt.
Det tidigare kommunstyret med V och MP var inte bara mer stridigt och konfliktfyllt än styret med Kvartetten. Det bar också på fröet på sin egen undergång. Vänsterpartiet och Miljöpartiet i Norrköping har tämligen starka fundamentalistiska drag – och då tänker jag inte på Mona Olsson och Mia Sköld som gärna för mig kunde vara med och styra här och där – som förmörkade tillvaron för den mer resultatinriktade Stjernkvist.
Lars Stjernkvist anade att det framöver skulle kunna finnas en överväldigande majoritet mot S i kommunpolitiken om S hängde fast vid V: s och MP: s stundom folkfrämmande politikkrav. Därför tog han tidigt initiativ för att kolla av möjligheten till en blocköverskridande kommunregering.
Att det till slut blev en Kvartett i Norrköping beror på mod och politisk fingertoppskänsla hos alla de inblandade politikerna, från de fyra partierna som snart sätter sig på samma flygplan för att under semesterlika former i Spanien snacka sig samman inför vad som komma skall.
Widar Andersson