Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl ger oss i ”Ledarintervjun” (16/2) en chans att ta del av Mauricio Rojas perspektiv på Sverige och världen. För mig utgör intervjun ett kärt återseende. Tillbaka i tiden hade vi en del att göra med varandra. Han var en fascinerande personlighet då; stark, skör, intellektuell, känslosam, bildad, jämlik, latinamerikan och svensk. Motsatsparen – som är det som per definition ger underlag för fascinerande personligheter – kan staplas på hög när det gäller Rojas. Det tänker jag inte göra.
När jag läste Tove Lifvendahls intervju med den nutida Mauricio Rojas slogs jag emellertid av en insikt om vad och vilket motsatspar som verkligen fångade och fångar mig med honom: Vänster och Höger. Det är det han är. Han är både vänster och höger. Och han tar ut svängarna som både vänster och höger. Det är det jag gillar.
Mauricio Rojas inledde sin bana som vänsteraktivist i Chile. Han formades den hårda vägen i skarpa lägen. Väl i Sverige utvecklades han steg för steg till en riksdagsledamot för Folkpartiet, han samarbetade en del med Moderaterna, han var i ledningen för högertankesmedjan Timbro, med mera och med flera högersignalerande positioner och uppdrag.
Mer att läsa: Utländsk brottslighet. (Widars ledare om Rojas från 2005.
Vänsteraktivisten finns dock där hela tiden; så läser jag honom. Hela hans ingång i integrations- och migrationsproblemen lös vänster lång väg. Det var flyktingarnas och invandrarnas väl och ve som stod i centrum för honom. Han var på vänsteraktivisters sätt oerhört tuff och skarp mot makthavares ignorans, fumlighet och kulturella inkompetenser. I Sverige fanns emellertid och dessvärre ingen annan vänster än den som skrek ”fascist och rasist” åt sådana som Rojas. Så där var han inte välkommen.
Dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg insåg potentialen och rekryterade in Rojas. (Med samma fingertoppskänsla plockade ”Lejonkungen” också in Nyamko Sabuni, en yngre begåvning med liknande kompetenser som Rojas.) Folkpartiet hade dock inte varit just Folkpartiet om man inte efter några år blev rädd för sin egen framgång och därför bytte politik och återvände till den mer trygga sektliknande tillvaron.
Jag tror det är fel att säga att Rojas har ”gått från vänster och till höger.” När jag läser intervjun i Svenskan slås jag istället starkt av känslan att han ”är både höger och vänster.”
Ett litet smakprov:
”Aldrig har det varit så bra som det är globalt vad gäller fattigdom och allt vad du kan nämna, men vi kan inte glömma dem som förlorar på detta, framförallt i de gamla industrinationerna. Deras inkomster ökar inte, deras trygghet försvinner. Vi måste ta itu med detta. Friheten är viktig, men om vi glömmer den andra sidan, kommer andra att plocka upp det. (--) Patriotism är att bry sig om dem som är här och nu, oavsett var de kommer ifrån. Eliterna måste komma tillbaka till det här, bejaka sitt folk. Annars blir det protester och populism.”
Detta är inte framförallt en hyllning till Mauricio Rojas. Min poäng är att beskriva kraften i att vara både höger och vänster. Ensidiga vänsterröster är lika tröttande i mina öron som ensidiga högerröster.
Det är vänsterns klara blick för orättvisor, förtryck och mobbing i kombination med högerns rationella blick för ordning, sammanhållning, jämvikt och balanser som jag letar efter.
Att vifta bort problemen med invandring och bara lägga nya förslag om anhöriginvandring och nya asylgrunder är lika tokigt som att vifta bort världens problem som leder till folkvandringar och ensidigt propagera för gränshinder. Jag leds ihjäl av symbiosen mellan medier och klimatskräckpastorerna på samma sätt som jag förstrött vänder blad när klimatförändringsförnekelser ploppar upp. Jag längtar efter vänsterrösten som tar strid för alla – framförallt fattiga och oskyddade människor – vars liv hotas av klimatförändringar – men som tar fram ”högeringenjören” i industrierna när det talas om åtgärder och lösningar.
Det som gör Mauricio Rojas till ett bra exempel i sammanhanget är att hans vänsterhöger inte handlar om triangulering; jag talar inte om poserande i olika frågor för att attrahera både högt och lågt.
Rojas är genuin vänsteraktivist och genuin högerlektor. Det är det som är kraften och det är det som fascinerar mig med honom. Politiskt är det ju också där i skärningspunkten mellan orättviseaktivism och ordningsadministration som de mest väsentliga verkligheterna är belägna. Så tänker jag i vart fall.
Widar Andersson