I senaste Sifo som publiceras i Svenskan och GP noteras två säkerställda förändringar. Dels tappar Socialdemokraterna tre procentenheter och landar på 25 procent. Dels ökar Sverigedemokraterna med nästan fyra procentenheter till snudd på 19 procent.
I någon mening är saken naturligtvis ganska odramatisk. Vi har inte Hattar eller Mössor längre. De båda partierna dominerade svensk politik under större delen av 1700-talet. Nu är de borta sedan länge. Dagens dominerande parti har varit än mer seglivat. Socialdemokraterna är inne på sitt tredje sekel som parti och i sitt andra sekel som regeringsparti. De sista fyrtio åren har det dock börjat gå lite knackigare. Inte snabbt och abrupt. Utan rännil för rännil – ungefär som Svenska Kyrkans tapp av medlemmar – har väljarstödet stadigt minskat för Socialdemokraterna.
Jan Lindhagen var en av den förra generationens mest intressanta intellektuella socialdemokrater. I flera olika skrifter och sammanhang på 1970- och 80-talen pekade Lindhagen på vad som var på väg att hända med Socialdemokraterna.
Statsvetenskapsprofessor Anders Lidström presenterade tidigare i år forskarrapporten "Socialdemokratins tillbakagång 1973-2014". (Anders och jag var en gång i tiden ombudsmannakollegor på det socialdemokratiska ungdomsförbundet rikskontor i Stockholm.)
I sin rapport refererade Lidström till den interna S-debatten efter valförlusten 1976. I partitidningen Tiden hävdade Lindhagen att "de pågående samhällsförändringarna i form av minskad industrialisering och befolkningsomflyttningar gradvis rycker undan förutsättningarna för en socialdemokratisk politik. Hans förutsägelse var därför att stödet för partiet skulle komma att minska framöver”.
”Lindhagen fick rätt” konstaterar Anders Lidström kort och gott.
I en något annan mening så rymmer utvecklingen självklart en hel del dramatik. I en artikel i Arena (19 maj) skriver Håkan A Bengtsson – vår generations mest intressanta intellektuella socialdemokrat – under rubriken ”Tidsandan lägger sten på börda för S”. Håkan tar tag i de lite större rörelserna och konstaterar helt riktigt att det ensidiga fokuset på migrationspolitiken är alldeles för närsynt. Migrationspolitiken är väl snarare – tänker jag – en av de där stenarna som gör bördan extra tung för S just nu. Först många år av misskött och för omfattande invandring till bidrag och förorter. Sedan en ”tvärvändning”. Sedan en obegriplig uppgörelse med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet som ger 9000 oidentifierade män från Iran/Afghanistan utan asylskäl rätt att stanna i Sverige på det allmännas bekostnad. Sedan ännu ett utspel åt andra hållet där S presenterade sin nya migrationspolitik på ett onödigt nervöst och smått brutalt sätt som fick vänster – och känslofalangen att – fullt begripligt – gå i taket på bästa sändningstid.
Men som sagt. Migrationspolitiken är bara en av stenarna; inte Stenen. Håkan A Bengtsson återkopplar i sin text till en uppmärksammad artikel av bland andra forskaren Jens Rydgren som tidigare i veckan publicerades av Arena. Rydgren argumenterar för att S inte kommer att vinna några flyktade väljare åter från SD genom sin omsvängning i migrationen. Vara hur det vill med den saken. Det är ett stickspår. Håkan A Bengtsson hittar dock annat och mer intressant innehåll i Rydgrens artikel: ”Men jag fastnar också för några andra aspekter i undersökningen. En stor majoritet av de forna s-väljarna som nu röstar på Sverigedemokraterna vill ha en moderat skatte- och välfärdspolitik. Har de blivit mer borgerliga på senare tid? Eller har de alltid tänkt i dessa banor men av historiska och kulturella skäl inte kunnat rösta borgerligt men tycker nu att SD under Jimmie Åkesson är ett mer acceptabelt alternativ?
Undersökningen bär vittnesbörd om ett pågående politiskt och ideologiskt maktskifte.”
Det finns naturligtvis inget som säger att S kommer att falla ihop just nu och på ett iögonfallande sätt. Socialdemokratin har i mina ögon betydande kvaliteter och framtiden lär avgöras av om partiet kommer att tas om hand om moderata krafter som kan sätta in det i nutiden som ett 15-20 procents parti som kan återkomma som partner i de flesta regeringar framöver. Tar vänstern över – drygt hundra år efter att de kastades ut ur S – så är det däremot god natt tämligen snabbt.
En av stenarna i S börda är att partiledningen– för att låna ord av Göran Persson – ”inte har orden”. Ord är viktiga i politik. Väl skötta Ord beskriver, fångar in, samlar, skapar relevans, visar på konflikter, ger argument för varför vi bör luta åt det eller detta hållet nu. Illa skötta ord stöter bort, splittrar, skapar förvåning och förvirring om åt vilket håll vi egentligen lutar?
Det finns inga enkla svar på vad Socialdemokraterna bör göra just nu. Förmodligen inga krångliga svar heller. Historien, SD, M och dagspolitiska misstag pressar S från alla håll.
Det är nog bara att nöta på med trygghet som gäller just nu fram till valet. Kanske behöver det inte gå så illa; det behöver inte vara ett ras som har inletts. Viktigast är att partiets ledarskikt inte börjar sticka knivar i varandra i slagsmål om arvet redan innan begravningen.
Widar Andersson