En av stadens sevärdheter heter Arbetets Museum. Tanken från början var troligen att spegla arbetet genom åren. Men parallellt med arbetet har även arbetslösheten varit minst lika viktig, inte minst som hot och konkurrensskapande medel mot höga löner. Att de arbetslösa inte har fått ett eget museum är en skymf. Men vem vet, om bara några år kanske detta är aktuellt, för aldrig någonsin har det uppfunnits mer fantasifulla åtgärder för att göra arbetslösheten till en dygd. Man skänker till och med pengar till anordnare för att dessa ska förvara folk och se till att de verkligen är och förblir arbetslösa. Vi har blivit ett helt land av åtgärder.

En som har grävt det första spadtaget till ett eventuellt Arbetslöshetens Museum heter Jon Weman och är frilansjournalist. Under fem år har han skrivit artiklar om arbetslösheten i Sverige och nu samlat sina erfarenheter till boken Åtgärdslandet med undertiteln Arbetsförmedlingens svarta bok som kommer ut i dagarna. Förutom att peka på idiotier och fullkomligt meningslösa pysselsättningar som de privata arbetsförmedlingarna, jobbcoacherna och fas3-anordrana hittar på för att förvara friska människor i fångenskap, avslöjar han också hur såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar gör sitt för att permanenta arbetslösheten. Allt med noggranna källhänvisningar som det anstår en noggrann journalist.

Enligt Weman började man medvetet bädda för massarbetslöshet i början av 90-talet då Anne Wibble var finansminister. Inflationstakten skulle ner, man talade om "jämviktsarbetslöshet" och om "arbetslöshetens stålbad". Vi skulle härdas!

Artikelbild

Dagens Nyheters ledare pratade om arbetslösheten som ett botemedel mot inflationen. Senare byttes Wibble ut mot Göran Persson som vägde ökad offentlig sektor mot statsskuld och myntade uttryck som "den som är satt i skuld är icke fri" och "vägen till återhämtning går inte via hedonism". Med hedonism menade Persson alltså att vägbyggen och sjukvård är att likställa med ohämmat frosseri och njutning.

Så långt Jon Weman.

Nu har Socialdemokraterna börjat debattera arbetslösheten igen. Att utrota arbetslösheten genom att börja betala löner för folk som jobbar talar man dock inte så mycket om. Man föreslår istället att man ska införa så kallade Välfärdsjobb istället för nuvarande fas 3. Håkan Juholt säger sig vara mycket positiv till denna nya kosmetiska förändring.

Namnet Välfärdsjobb låter fint och innebär säkert välfärd för alla, utom dem som kommer att utföra jobben. De långtidsarbetslösa kommer att hamna i olika åtgärder och tvingas att jobba inom bland annat skola och omsorg mot minsta möjliga ersättning, precis som hittills. Hur kvaliteten inom dessa sektorer kommer att bli kan vi bara spekulera i.

Jag själv skulle definitivt inte önska att jag eller mina anhöriga blev omhändertagna av en människa som tvingas till det mot sin vilja. Så vilket politiskt åtgärdspaket väljer vi nästa gång, år 2014?

Meningslöshet eller tvångsarbete?