Det har varit en rörig vinter och vår i det randiga lägret. Tränarbyten och spelarflykt. Simon Dogan kastades in som Sleipner-tränare en match in i serien och det är inte lätt att få ordning på spel och struktur på så kort tid.

Mot det på Östgötaporten:

Ett Sylvia som siktar mot toppen och har ett starkt lag på papperet med flera lån från IFK. Skilda världar men jag tycker ändå Sleipner kan gå vidare med visst hopp trots 2–4-förlusten. Spelet var inte alls så tokigt mot ett Sylvia som gjorde vad som krävdes men på inget sätt var så mycket bättre.

Är man ett bottenlag går mycket emot. Om man är snäll kan man säga att domsluten inte direkt var på lagets sida.

Som när Sylvia fick straff i första halvleken. Inte solklart.

Som när Sleipner inte fick straff i andra och Haris Sijaric (inte så listigt) snackade till sig sitt andra gula kort när han protesterade mot det.

Eller den billiga frisparken som föregick Sylvias 2–1.

Går det emot får man tugga i sig sådant.

Simon Dogans jobb den här säsongen kommer handla om att få Sleipner att hänga kvar i division 2 och kan laget skaka av sig motgångarna och behålla spelet är det i alla fall inte ett omöjligt mål.

Sylvia då?

Det finns mycket kvalité, även om det varit upp och ner i inledningen på serien. Det kan nog bli ett topplag av det till slut.

Slutligen: Antonios Badhke visade skön känsla två gånger om. Snygga mål av Sylvias inhoppare. Hatten av.

Patrick Ayalas frisparksreducering på slutet för Sleipner var inte heller så tokig.