Peter Erlandsson ger inte upp hoppet inför de fyra återstående matcherna i östra sexan.

Trots de senaste smällarna.

0–17 hemma mot suveräna ledaren Saltängen.

Artikelbild

1–27 hemma mot jagande grannen Kuddby IF.

– Det har varit besvärligt att få ihop folk. 22 matcher är väldigt mycket för oss och när det går dåligt sjunker motivationen, förklarar Peter Erlandsson över en kopp kaffe i klubbhuset.

Han är ordförande sedan 2003, planskötare och har dessutom hand om kiosken på Kättinge Stadion. 69-åringen som på 70-talet vann NT:s skytteliga på 48 mål.

Nu kämpar han för att hålla liv i föreningen, tre och en halv mil ut på 209:an från Norrköping.

Artikelbild

– Jag klippte i måndags och det har redan växt två centimeter. Blir det bara torrt kan jag använda breda klipparen, säger Peter ute på gräsplanen som fått fart efter sommartorkan.

Vid sidorna av planen står de nya lysmasterna som kan förlänga säsongen i höstmörkret. Under året har arenan rustats och klubbstugan har fått ett nytt trädäck.

Artikelbild

Men i tabellen ser det inget vidare ut. Kättinge är sist med sina tre poäng efter de tre oavgjorda vårmatcherna och med beska 7–133 i målskillnad.

En walk over är lämnad och de senaste matcherna har man tvingats begära niomannaspel.

Målskillnadens betydelse har kommenterats av lagen som slåss för uppflyttning till femman.

Mot Kuddby fick 55-årige materialaren Ulf Fredriksson hoppa in när en kille blivit sjuk och en annan inte dök upp. Tröstmålet fick Hassan Hezareh göra.

De senaste åren har laget till stor del bestått av ensamkommande asylsökande från Afghanistan.

– De bodde först vid Brevik och Sköldvik, nu bor de på Marieborg i Norrköping. De åker buss hit när de kan, men busskortet gäller bara till klockan sju. Därför har vi några eldsjälar som hämtar och skjutsar hem dem. Vi tar hand om dem och tar ett socialt ansvar.

– Utan de killarna hade vi inte haft något lag de här två åren. En del har flyttat. Om de finns kvar nästa år vet jag inte, säger Peter Erlandsson.

Att driva förening på landsorten är inte så enkelt.

– Vi har en fin anläggning och vill inte släppa den. Det finns inte så mycket annat här ute. Affären stängde för länge sedan. De yngre har inte mycket annat att syssla med, säger Peter om det som driver honom att inte ge upp föreningen.

Det stora klubbhuset intill skolan, kom till på 90-talet när bingolotterna fyllde upp kassan och bönderna skänkt virke för att bygga till den gamla telestationen. Med de fyra omklädningsrummen är det en anläggning för betydligt högre nivåer.

Ekonomin är stabil, men det är ont om fotbollspelare.

– På styrelsemötet i måndags skissade vi på hur vi ska locka några nya spelare och få tillbaka folk som varit här tidigare.

Under de grå molnen skymtar KIF hopp om en ljusare framtid.

– Vi har några unga med i Kustbollen (samarbete med grannklubbarna) och ganska många i vår Boll och lek (fyra till nio år). Skolan ska byggas ut och om det blir många bostäder i Marviken kan det betyda mycket för oss, det är bara sex kilometer till verket.

Först gäller det att klara ut den här säsongen, att slippa lämna någon mer walk over och att bli uteslutna ur serien.

– Jag törst inte säga något, läget svänger från vecka till vecka. Men förhoppningen är att vi klarar det.