Det går förstås att hitta tusen anledningar till att han blivit så där galet populär, den Kalifornien-födde golfartisten med de känsliga handlederna, här är några jag tror bidragit mest:

På banan – för att han alltid varit en spelare som satsar offensivt (läs: går för greenen) oavsett läge, gärna med någon typ av slag som ingen annan ens funderar på att plocka fram i pressade situationer. Phil Mickelsons wedgespel är av många betraktat som tidernas vassaste och bara att lyssna på samarbetet med mångårige caddien Jim "Bones" Mackay var ibland värt stunden framför tv:n. Och så har han – Gerry "Bubba" Watson får ursäkta – varit världens bäste vänsterspelare i drygt 25 år. För oss som är lika udda har han alltid varit hjälten.

Utanför banan – för att han alltid är den som stannar kvar längst efter en runda för att snacka med fans och skriva autografer, oftast bjuder på sin stora leende, gärna har tid media, och definitivt satt familjen i första rummet.

Som våren och sommaren 2009, när först hustrun Amy och sedan mamma Mary drabbades av bröstcancer. Då var det självklart att avbryta karriären för att stötta dem. Han missade bland British Open det året.

Eller när äldsta dottern Amanda tog examen på gymnasiet förra året. Då prioriterade Mickelson den högtiden – före spel i US Open.

Att trebarnspappan under många år var Tiger Woods (som också finns med i helgen!) främste rival kan också ha bidragit till saken. Kampen ond mot god funkar som bekant väl i sportens värld och den gode får publikens kärlek; sympatiske Sebastian Coe i mötena med arrogante Steve Ovett under 80-talets medeldistanskrig, konståkningens storgråtande Nancy Kerrigan mot vansinniga Tonya Harding eller det kanske mest uppenbara exemplet – tennisens Björn Borg/John McEnroe.

Dessvärre är inte den goda sidan synonym med att få hela kungariket.

För om någon vet hur det känns att förlora en stor titel är det Philip Alfred Mickelson.

Speciellt i den här helgens major.

Att läsa hans svarta svit av andraplatser på 25 försök i US Open gör lika ont i kropp och själ som att slå en socket när fyrbollen med polarna just är på väg att avgöras.

Se bara:

1999: Payne Stewart, som avled 1999 i en flygolycka, avslutade med birdie-par på Pinehurst No 2 för att slå Mickelson med ett slag.

2002: På Bethpage Black var Tiger Woods tre slag före ensamme tvåan. Aldrig riktigt nära titeln där.

2004: Senaste gången tävlingen spelades på Shinnecock Hills på Long island utanför New York snuvade sydafrikanen Retief Goosen "Lefty". Två slag skiljde visserligen efter 72 håls spel men Mickelson treputtade på näst sista hålet – från mindre än två meter.

2006: Här bjöds en av de mest rafflande, och sorgsna avslutningarna i US Open-historien. Mickelson ledde på Winged Foot med ett slag inför sista hålet – och avslutade med en ödesdiger dubbelbogey. När skotten Colin Montgomerie duffade sitt inspel hamnade bucklan i skrällhänder – hos nya zeeländaren Geoff Ogilvy.

2009: Efter en eagle på 13:e hålet var Mickelson i delad ledning, men två bogeys på slutet gav en ny andraplats (tillsammans med David Duval och Ricky Barnes). Vinnare på Bethpage Black: Lucas Glover.

2013: Mickelson ledde efter tre dagars spel på Merion Club, men efter två dubbel-bogeys de första fem hålen var ledningen bortblåst. En svajig runda gav till sist ändå en delad andraplats bakom engelsmannen Justin Rose.

Dessutom: 1995, när han slutade fyra på just Shinnecock Hills, tappade han sex slag under tävlingen på ett av banans par 5-hål. Nästan unikt för spelare på den nivån.

Han har fem majors: tre gröna kavajer (Masters), en Claret Jug (British Open) och en Wannamaker Trophy (PGA-mästerskapet) men saknar sitt namn på US Open Championship Trophy (den heter inget mer spännande än så).

Bara fem spelare – Gene Sarazen, Ben Hogan, Jack Nicklaus, Gary Player och Tiger Woods – har vunnit golfens alla fyra major-titlar. Att sälla sig till den skaran vore stort för Mickelson – och ett värdigt sätt att fira 48-årsdagen. Han fyller på lördag och bara landsmannen Julius Boros har varit så gammal vid en majorseger. Men det är inte bara nostalgi och sentimentalitet bakom krönikan: segern i Mexikos WGC-tävling i mars var hans första på fem år och visar att "Phil the thrill" fortfarande inte bara är en lirare utan kan ta spelet hela vägen.

Till sist: är han verkligen bara en good guy? Tja, det finns rätt många konkurrenter som vittnat om att Mickelson verkligen älskar att vara i centrum – men där är han i gott sällskap bland stjärnorna eller hur? Men hans mörka sida har varit spelberoendet. Att han genom åren "bettat" hårt med tourkompisar på inspelningsrundor är inte någon välbevarad hemlighet, men sportspelandet gick över styr rejält vissa perioder. Det gick så långt att tourveteranen åtalades för insider-brott, efter att 2012 ha betalat en gigantisk spelskuld (på åtskilliga miljoner kronor) till en ökänd affärsman med hjälp av en suspekt aktievinst. Jag glömde väl inte nämna att han friades i en domstol. Då så.