”Det var bättre förr” tänker tanterna på spårvagnen medan de sneglar på ungdomens mobiltelefoner. De där mobiltelefonerna som har allt; internet, musik, filmer, kamera, spel, stegräknare, ismaskin. De kan säkert tillverka en dubbel espresso med sina mobiler, ungdomarna. Vad som är mindre säkert är om mobilerna går att ringa på. Och om de dessutom har sms:at rätt kod till rätt nummer har de även en dansande flodhäst i telefonen. Det är bra att ha.
Jag har aldrig varit mycket för tekniska prylar.
Speciellt inte för mobiltelefoner. Speciellt inte för mobiltelefoner med fler funktioner än vad som är nödvändigt. Jag har aldrig saknat min allra första mobiltelefon mer än nu. Jag fick den i femman. Den gick att ringa och smsa med. Bara. Den var tuff eftersom man kunde byta skalet på den. Jag hade tigermönster.

Alla dessa uppfinningar som ska göra det lättare för oss att kommunicera. De senaste åren har utvecklingen gått framåt när det gäller kommunikationsteknik. Eller snarare, tekniken utvecklas men kommunikationen avvecklas. På det sociala planet, då. Det ligger väldigt mycket teknik bakom, för att säga väldigt lite. Min teori är att människor troligtvis kommer bli socialt inkompetenta om vi fortsätter kommunicera som vi gör nu, över internet. Folk kommer dö av nervsammanbrott på Ica för de inte vet hur man kommunicerar IRL, som det heter. In real life. I verkliga livet. För visst är det så? Det är skillnad mellan livet på internet och livet i verkligheten.
Jag skulle, i ärlighetens namn, aldrig kunna få förtroende helt och fullt för en människa jag enbart pratat med på internet. Jag behöver kött och blod. Man missar ju så mycket av vad som gör en människa till vad den är, när man inte får träffa den, höra rösten, känna lukten. Ettor och nollor luktar inget. Jag vill varken vara vän med en etta eller nolla.

Jag kan förstå tanterna på spårvagnen. Jag kan förstå att de saknar tiden innan alla hade mobiltelefon och internet. När de enda mobiltelefonerna som fanns vägde fyrtio kilo och var monterade i bilar. När man flockades framför de få TV-apparaterna som fanns. Stenmark -74, var det visst. Man hängde utanför kvartersbutiken på byn. Man gick hem till varandra. Pratade om tjejer, pratade om killar, spelade kort, gick på bio. Man träffades, istället för att sitta hemma vid varsin dator och gilla varandras facebookstatus.
Jag stänger gärna av datorn. Och jag stänger gärna av min lilla rosa vikmobil. Till andras förtret, givetvis. Man måste ha med sig mobilen överallt och den måste alltid vara igång. Man behöver inte nödvändigtvis träffas, men man förväntas kunna bli nådd dygnet runt. Det är allas förbannade rätt att kunna ringa varandra klockan tre på helgnätterna och göra bort sig.